Vägen Österut 14
Trötta på Indien
3 – 4.1 2023. Dag 94-95. Vid det här laget var vi faktiskt ganska trötta på Indien. Så snart mina reseledare lämnat Goa köpte vi flygbiljetter till Bangkok. Två dagar senare var vi där.
Inte Myanmar
Nog hade jag planerat en tur in i Myanmar. Glatt överraskad av att ha fått kontakt på mejl med Myo, reseledaren. Hans svar var emellertid avvisande: – “Do not come, it is too risky for you and it will get worse”. Jag brukar aldrig bry mig om UD:s eller ambassaders reseråd eller privata restips på nätet, men Myo skulle knappast överdriva riskerna. Så det blev inget Myanmar! Dessutom vägrade Boel.
Imponerades av den avancerade infrastrukturen i Bangkok. Airport Airlink, tåget från flygplatsen byggd på pyloner, och av den fina tunnelbanan som klart överglänser Stockholms motsvarighet. Njöt av att det var rent på gatorna och ordning i trafiken. Breda trottoarer där jag inte behövde ha koll på motorcyklar som kom emot mig eller bakifrån och samtidigt titta nedåt så jag inte satte foten i en öppen kloak.
Förvånad se så många västerlänningar på gatorna. Turister på genomresa kunde jag tänka, men en del verkade påtagligt hemmastadda. Många medelålders män med bar överkropp fylld med tatueringar. F ö få västerlänningar helt utan denna modifikation av kroppen. Här i Bangkok känns de kraftigt överrepresenterade.
Prövade tunnelbanan till järnvägsstationen. Därifrån skulle vi ju resa efter att ha vilat ut efter en slitsam flygresan.
5.1 Dag 96. Tåg rakt österut. Bangkoks järnvägsstation byggdes år 1901 och har kvar den gammeldags charmen. De första 45 minuterna gick tåget under Airport Airlink, eller rättare: Denna hade byggts över den gamla järnvägen. Järnvägen känns märkligt föråldrad, här har thailändarna verkligen inte satsat. Stort tåg, men på smalspår och inte elektrifierat. Här skulle jag vilja föreslå lite indiskt bistånd.
Sitter i första vagnen. Motorn vrålar och genom fönstren yr det moln med frön från någon växt som just nu försöker få ökad spridning. Bollar med frön dansar runt på golvet. Vi reser 3:e klass, inte för att vara rättrogna, det fanns inget annat. Fort går det förstås inte, vilket passar mig. Jag har inte bråttom, jag vill få tid att registrera så mycket som möjligt av det förbiglidande landskapet: Risfält, risfält, avbrutet av dammar med fiskodling. Thailand är världens största exportör av ris.
Vi tog det lugnt och gick av tåget strax före gränsen i Aranyaprathet.
Gränser inte enbart ett sträck på kartan
6-7.1 Dag 97-98. Nästa morgon med tuk-tuk till gränsövergången vid Poipet. Går över gränsen utan problem. Det är visa-on-arrival som gäller. På kambodjanska sidan ligger höga hus, flotta hotell med kasinon. Thailändare är målgruppen. Veckan innan förstördes ett av dem i en fruktansvärd brand med minst 60 döda.
Kambodja är ett konstigt land, ingen buss som kan ta oss vidare. Delar en taxi till Siem Reap, vid Ankor Wat. Min reseledare Vuthy hade bokat Jasmin Hotel, en utsökt plats för 24 dollar.
Flera gånger har jag förvånats av förändringen när jag korsat en gräns. Svensk-norska gränsen: Röda stugor på svenska sidan, vita på norska, t ex. På kambodjanska sidan var det slut på risfälten. Åkrarna hade inte plöjts på flera år. Här såg jag inga fiskodlingar. Överhuvud taget såg jag nästan inga människor som sysslade med annat än gatuhandel. På den här sidan gränsen syntes fattigdomen och ett vanstyrt land. Premiärminister Hung Sen har styrt landet sedan 1985 som rankas som ett av världens mest korrumperade länder.
Ett nej är aldrig ett nej
Vi tog en dag för administration, allt det där man måste göra när man reser länge och korsar gränser: Sökte 30-dagars visum till Vietnam, konstaterade att Kina fortfarande har stopp för turistvisum, mejlade reseledaren Lee och bad honom att trots allt förbereda sig på att ta hand om oss i Kina. Ett NEJ får aldrig vara ett NEJ (i alla fall inte när det gäller myndigheter). Förberedde mötet med Vuthy i Phnom Penh, förberedde Nang och Linh i Vietnam om att vi var på gång, skrev till Kazakstans ambassad i Hanoi och pratade på What´s App med vänner i Sverige. Före avresan från Sverige hade vi ordnat alla visum fram till Bangladesh. Nu måste vi jobba under resan.
Ankor och slut på pris
Mitt förråd av svenskt snus tog slut i Nepal. I Indien hittade jag ett riktigt bra substitut. Nu är det kris!
8.1 Dag 99. Tog en guide och åkte tuk-tuk ut till Ankor. Åren 800-1300 låg här världens största stad med en miljon invånare, enligt guiden. Över en yta på 1000 km2 ligger mer eller mindre väl bevarade tempel. Ankor Wat är det största templet och Kambodjas nationella symbol. Templen byggdes i sten; palats och bostadshus i trä och de är sedan länge slukade av regnskogen. Vid restaureringsarbetena tycker jag man har man hittat en fantastiskt fin balans i skogens kamp för att radera vad människor skapat och återställandet av templen. Vilka adjektiv kan jag använda för att beskriva den storslagna upplevelsen? Inte heller kan jag jämföra med något de andra av världens underverk jag fått se. Onödigt kopiera Wikipedia, Googla själv!
9-10.1 Dag 100-101. Siem Reap är trevligt att traska runt i. Breda trottoarer och lugn trafik. Måste vara en av världens större turistdestinationer med tre miljoner utländska besökare före Corona. Nere vid floden kring Old Market och Pub Street är det fullt med turister. Inte riktigt samma typer som jag beskrev från Bangkok. Mer städat tror jag, men kan inte veta eftersom vi alltid var tillbaka på hotellrummet före åtta på kvällen.
Varför inte krokodil?
När solen gått ner öppnade nattmarknaderna nere vid floden. Charmigt med många frestelser. Räknade till 16 olika grillade varianter i ett av stånden. Förförande se de grillade jätteräkorna, men ögon och tunga tyckte olika. Räkorna smakade sågspån medan fiskfenorna var utsökta.
Vad de olika grillade rätterna hade för ursprung var svårt att begripa. Kanske ville jag inte heller veta. Pekade och frågade. Jo, de där långa strimlorna kött var ”crocodile”. – Men hur i helvete kan man äta ett sådant djur, tänkte jag upprört. Som djurvän och jaktkritiker måste jag ju vara upprörd. Ociviliserat och uppenbart djurplågeri!
Men, – är det mer civiliserat att odla grisar? Krokodilerna är också odlade, de vilda är förstås borta. Skinnet behövs i väskindustrin och då måste det ju vara helt rätt att ta vara på hela djuret. Att vi äter olika djur, olika mat, är enbart en kulturell skillnad. Så länge vi behöver krokodilväskor och minkpälsar, så kommer de att odlas. Här i Kambodja och i Sverige.
Samme guide tog oss ut till den stora sjön Tonle Sap som dominerar centrala Kambodja. Monsunregnen är över i september och i fiskebyn Kampong Phluk står husen nu på pålar fem meter över marken. Allt luktade fisk, som torkades, röktes, maldes till fiskolja. Enligt guiden var det inte tillåtet för turister att övernatta här. ”No security”, förklarade han.
11.1 Dag 102. Nu rullar bussen mot Phnom Penh. En timme försenad. Det regnar och därför har inte alla hunnit hit i tid, förklarar en leende medpassagerare. Han får en sur blick tillbaka. Landskapet är absolut platt, trist. Mitt huvud faller ner och jag tror jag somnade några välsignade minuter. Normalt regnar det aldrig här i januari.
Det börjar bli mörkt när bussen stannar vid en trottoar någonstans i Phnom Penh och vi tar en tuk-tuk till Best Central Point Hotel på 172:a gatan. Jag gillar företagsnamn som också fungerar som varudeklaration. Läs och Res. Fick ett utmärkt rum för 21$ natten.
Phan Vuthy reseledare nr 11
Hann knappt duscha innan Vuthy meddelade sin ankomst i receptionen. Där satt han i sällskap med sin vackra fru Sopha. Kunde inte se att han förändrats sedan vi sågs sist vid reseledarkonferensen 2008 i Hanoi.
Nu arbetar han på Ministry of Information och är ansvarig för samarbeten med utländska TV-bolag. Att det finns ett sådant ministerium känns lite oroväckande. Ungefär som om SvT, fast med politisk kontroll. Vuthy, som är hans förnamn, är journalist och har arbetat för ett flertal utländska biståndsorganisationer; UNDP, Unicef, m fl. Jag fick antagligen kontakt med honom genom Sida. Varken han eller jag kan riktigt minnas hur det gick till, men rykten om mina jobberbjudanden brukade få snabb spridning.
Jag och Boel reser priviligierat; tidigare reseledare som längs stora delar av resan har tagit hand om oss och hjälpt oss till intressanta upplevelser och människor vi aldrig skulle hittat på egen hand. Vuthy är bara ett exempel. Han skulle ta ledigt från jobbet en vecka för att visa oss några platser han själv var förtjust i.
Längs de stora boulevarderna var det ganska lätt att gå på trottoarerna och ganska behändigt att gå till platser i centra staden. Tillfällen till motion måste alltid tas tillvara. Vi gick till en pagoden Wat Phnom belägen uppe på en brant kulle mitt i staden. Buddhismen uppmanar till godhet mot allt levande. Att ge en fången fågel frihet, bör därför uppfattas som en god handling.
Småfåglar fångas med nät och sätts i en bur. Sedan kan de säljas till goda människor som ger fågeln sin frihet. Tyvärr är fågeln så utmattad att den inte orkar flyga. I stället blir den omgående ett lätt byte för den jättelika Näshornsfågeln, som nyligen etablerat sig som renhållare bland soporna vid templet. En makaber upplevelse.
Inte så goda grannar
Kambodjas historia efter slutet på Franska Indokina år 1954 är svår att förstå, men här skedde en av historiens mest omfattande massakrer. Den utfördes av en fundamentalistisk kommunistisk organisation – Röda Khmererna. Förklaringen till hur de kunde uppstå och finansieras måste sökas i vad som samtidigt skedde i grannländerna. Nordvietnam anföll Sydvietnam, USA bombade i östra Kambodja så att människor flydde till städerna, Kina anföll Vietnam med hundratusentals döda. Militärkupp i Kambodja. Kina stödde Khmer Rouge militärt och ekonomiskt. Folk var utblottade och villiga att anamma vad som helst för att få trygghet. Det var först när Röda Khmererna anföll Vietnam som vietnameserna år 1979 drev bort dem till avlägsna djungelområden där de fanns kvar till slutet på 90-talet. De ansvariga ställdes, med några undantag, aldrig inför rätta och landet representerades fram till 1999 av Röda Khmererna som torterat, avrättat och avsiktligt svultit tre miljoner människor till döds på de bestialiska sätt. Pol Pot själv kunde leva ett bekvämt liv med sin familj tills han dog av ålderdom 1998..
Det var ärkefienden Vietnam som körde bort Röda Khmererna. Ändå var de inte välkomna. De stannade i tio år och hade kanske velat stanna för evigt. Ungefär så uttrycker sig mer än en sagesman.
Nu sitter jag i Phnom Penh och anklagar mig själv för att inte ha läst på om den krångliga historien där det inte går att hitta någon moralisk segrare. Och under ytan finns tydligen en del motsättningar kvar. Nu har jag några dagar för att besöka platser där en av kommunismens värsta människoslakter utspelades. Det tar emot, men känns som en plikt.
Här en kort och begriplig sammanställning av vad som skedde inne i Kambodja.
Death Of A Nation: The Khmer Rouge’s Cambodia – YouTube
12.1 Dag 103. Åkte till Tuol Sleng, tortyrcentralen, som numera är huvudstadens främsta turistmål. Hit skickades alla som kunde antas ha någon invändning mot de nya härskarna, eller släktingar till dem. Även små barn.
Här visades tidigare ett tidningsklipp från DN 2001 som jag tyvärr själv missade. Det hade flyttats till annan plats. Jan Myrdal relativiserade där Röda Khmerernas människoslakter med hur det kunde gå till vid ett bondeuppror under svensk medeltid. Själv hade han gjort ett kamratligt studiebesök år 1978. Han skrev så här – ”Mycket material från Toul Sleng är säkerligen riktigt – även om vietnamesiska funktionärer med polsk experthjälp byggt upp publiktillvända minnesmärken.”
Pol Pots fundamentala förakt för människoliv sammanfattande han själv så här:
Att vinna dig, är ingen vinst
Att förlora dig, är ingen förlust
I januari år 1979 gick Vietnam in i Phnom Penh och Röda Khmererna flydde till gränsen mot Thailand. Två dagar senare upptäckte de tortyrcentralen S-21, Tuol Sleng. Här förhördes fångarna innan de fördes till avrättningsplatsen. Därefter hittade vietnameserna Chung Ek, Killing Fields. Kring 1,3 miljoner människor avrättades med vässade bambukäppar, piksläggor och spadar. Sällan slösades en gevärskula i onödan. Sammanlagt dog kring tre miljoner människor, avrättades eller dog av svält och hårt tvångsarbete.
Skallarna som grävts upp vid Tuol Sleng har sorterats efter avrättningsmetod, kön och ålder.
Friendship Hope Center
13-15.1 Dag 104-106. Det var hett ute. Svetten rann och jag gick med hängande huvud. Fick anstränga mig för att flytta fötterna. Det snurrade och vattnet var slut. Restauranger och gatustånd brukar ligga tätt, men inte nu. Till sist hittade vi en restaurang. Att den hade en toalett blev min räddning. Hela magen tömdes blixtsnabbt. Tuk-tuk tillbaka till hotellet och snabbt upp till den räddande toan på rummet. Visste inte vilket hål det rann ur.
Kvällen var hemsk och nästa morgon inte bättre. Hur allvarligt kunde det här vara? Och vi hade ju planerat resa iväg med Vuthy nästa morgon. Ringde honom. Avresan sköts upp en dag och jag uppsökte sjukhuset Friendship Hope Center. Bara namnet på det privata sjukhuset gav mig tillförsikt. Där undersöktes och testades jag för allt som kunde ha förorsakat mitt eländiga tillstånd och även för en del annat.
- Are you alone?
- No my wife is at the hotel. Egentligen hade jag tänkt säga att hon var i Sverige, men då hade jag uppfattats som en bland alla andra ensamma äldre män som besökte Phnom Penh. Det ville jag absolut inte.
- Why is she not here? In Cambodia patients never come alone. Please ask her to come!
Så vad gör jag med en läkare och två blåklädda syrror som allvarligt ser ner på mig där jag ligger på britsen med dropp kopplat? Ringde Boel och försökte förklara situationen. Hon måste tyckt jag var riktigt knäpp. Efter ett tag hade hon hittat dit. I några timmar låg jag och fick tre liter dropp.
- We will have to keep you here for a few days, sa den av läkarna som talade bäst engelska.
Antagligen hade jag piggnat till lite och lyckades försäkra dem om att vård på hotellrummet vara den bästa lösningen för mig. Inte för Hope Clinic, som då missade chansen till goda inkomster. Efter försök till övertalning insåg de att jag helt enkelt vägrade. I stället fick jag med mig en kasse med medikamenter som påstods skulle kurera mig.
På kvällen läste jag en bok med vittnesmål av överlevare från 70-talets folkmord. Låg länge vaken.
Nästa dag kändes det som magen började komma i någorlunda ordning. Ringde Vuti och det bestämdes att vi nästa morgon åker till skogarna kring Sen Monorom i nordöst.
Projekt Läs & Res 