The amazing story of catching a leopard inside Kirtipur Town, Kathmandu valley

by Shekar Dangol, tourleader Läs & Res

Min egen erfarenhet av leoparder är ringa. Jag har nog sett alla stora, allmänt kända djur, i Sydasien. Dock inte leopard. Så det vet jag – den är synnerligen skygg. Däremot har jag träffat en man som attackerats av leopard: Hemska riv och bitmärken och så svårt handikappad att han knappt kunde gå. Leoparden är alltså inte så sällsynt som många tror. Den finns sparsamt i skogar över hela Sydasien. Att en leopard kommit in i en stad i Kathmandudalen har inte tidigare skett. Åtminstone inte så länge någon kan minnas.

I played the main role to save a leopard from being killed by people and people being attacked by it on 8th February. I am glad that I could handle this risky business successfully through my experience from my wildlife safaris in Chitwan, Bardia and also trekking. Thank you Christian for giving me an opportunity to work with Läs och Res. If I had not been there, there would surely have been a serious accident.

A female leopard about 55 kg strayed into densely populated Kirtipur market and was hiding under the staircase outside a house, just 50 meters above Nayabazaar, the busiest market of Kirtipur, after being chased and stones pelted by some locals. It may have come from the nearby forest to take stray dogs from streets.

As soon as I heard the news I rushed to the site about 7:45 am, thinking that the leopard must be saved and there should be no human casualties as well.  When I reached the spot, a group of excited people outside the house and a small team of police force were present. They did not know what to do. The terraces, balconies, and windows of neighboring houses were filled with people making noise. As soon as reached the spot I told the police to move away people from the site and keep them at a certain distance. I talked to the owner of house not to panic and offered a help to entrap the leopard. He let me into his house. I also introduced myself to police and told what I do as my profession. They believed me and let me handle the case.

I observed the situation and thought of trapping it in one of the rooms inside the house. We tied a rope to a door thinking that we would pull it when it would enter the targeted room. We also kept open the door of the toilet beside the staircases outside the house thinking that it could also be trapped there. We waited and waited, the owner of the house pelted some stones from upstairs, I stopped him to do so and told him to be patient and quiet. However there was lot of noise from the surrounding. Because the leopard was scared and hiding quietly, it made me think that it was probably already gone or waiting for dusk to sneak away.

I told two locals to stay with me to help. I opened the door of the house to check the leopard hiding under the staircases just 1.5 m away outside the back door. I could not see it, but I didn’t go out the stairs to check because of high risk. However, one of the locals did it even though I told him it was too risky. He did it very quickly and found that it was still there.

Finally, I thought of another idea to trap the leopard. Because the cement made staircase was open only from one side, I thought of blocking the hole with a big and strong plywood. We made the plywood ready and informed the police we were ready to do it, but the police in charge didn’t let us do it. The authorities of the in zoo Patan were already informed before I reached the scene. They had left their office but were caught in traffic jam. They arrived three hours later and started to get the tranquilizer dart ready which took another half an hour.  The leopard was still in the same little dark hiding place,despite that the mass of people was close. Maybe 300 persons.  They could not shoot the dart as it was well hidden except showing its tail a few times.

Finally, I convinced the senior veterinary technician, the head of the rescue team to block the staircase with plywood. I told them no more time should be wasted as it might run away and create havoc in the crowd of people outside. They agreed. I told them that four persons would do the job; me, two locals, and a police. I instructed them how exactly we had to execute the job of trapping as it was risky. We all put on motorbike helmets and one of the team members from the zoo was ready with a thick blanket to cover the leopard just in case the beast attacked.

I opened the door, took the plywood slowly without dragging it on to the stairs and dropped it swiftly beside the hole while the three assistants immediately followed me and kept pushing the plywood from the sides of three corners. That was it! The job was successfully done in 5 seconds! The plywood was drilled to make two small holes, one for torch light and another for darting. After two darts the leopard was sent to the zoo in Patan. The leopard was displayed about one minute to the massive crowd curiously waiting outside the house to see it. According to the zoo authority it would be released to Bardia or Langtang national parks after custody in the zoo for a few months. As a reward, I have got a lifelong free entrance to the zoo in Patan. I will go there soon to see my new friend!

Here is the link of the video made outside the house after it was darted.

 

Vägen till Indien. Första resan 1969

20.2 Nu har jag fått texter från några reseledare och en del resenärer. Senare skall jag lägga ut några av de texterna. Nu har jag dock valt att lägga ut den första sidan av min berättelse om när jag liftade till Indien 1969.

Är det bra, intressant? Eller motsatsen? Saknas något? Jag är tacksam för alla typer av kommentarer. Det gäller den här texten och allt annat som jag senare kommer att lägga ut. Eller har du synpunkter på den här sidan? /Christian

—————————–

En solig dag i maj

Den 23:e maj 1969 minns jag mycket väl. Det var varmt och asfalten brände där jag stod på Riksettan utanför Skärholmen iförd kortbyxa, ryggsäck och en skylt prydligt textad INDIEN. Min far hade kört mig dit och släppt av mig vid vägkanten. Han satt kvar i bilen tills jag försvann med första bilen. Min mor grät och sörjde mig som redan död. Tre dagar senare skulle jag skrivit sista tentan i statistik. Den tog jag tre år senare med stor möda med helt ny litteratur. Och jag ångrade mig aldrig.

Drömmen om Indien hade förhäxat mig, kunde inte ens vänta dessa tre kritiska dagar och jag var 21 år. En välkammad ung pojke med ett så spännande resmål hade förstås inte svårt att få stopp på bilarna och jag insåg snabbt att jag var en synnerligen skicklig liftare.

Jag var inte ensam. Vid den här tiden var det ganska många som på olika sätt tog sig till Indien landvägen. Flertalet reste i grupper med mycket begagnade folkabussar mot den förlovade staden Kathmandu där marijuanan såldes billigt på gatorna. Den så kallade hippie-traden. Men jag var inte hippie och, tro mig om du vill, och jag prövade aldrig hasch eller liknande.

Redan samma dag, sent på kvällen, satte jag upp mitt lilla Fjällräven tält i mörkret under några buskar i Puttgarten efter att gått av färjan från Danmark.

Tror att många minns sin första resa. Faktiskt minns jag den här resan bättre än de många som senare följde. Kanske för att jag återberättat de mer dramatiska bitarna ett antal gånger, medan detaljerna för länge sedan är borta. När jag flyttade Läs och Res kontor från Högbergsgatan så fanns det i en bokhylla en trave med gamla anteckningsböcker. Bland dem också två dagböcker från denna första resa. Det hade jag glömt. Vilket fynd! Upphetsat bläddrade jag i dem och läste den ganska prydliga handstilen. Nu kunde jag skriva den här historien.

Väcktes av solen nästa morgon under stora vinbärsbuskar i en trädgård. Snabb evakuering alltså. Snart hade jag nått Österrike. Tjeckiska turister i en buss plockade upp mig. All mat för en hel vecka hade de med sig i bussen eftersom de inte fick ta med någon västvaluta. Mitt första möte med kommunismen och maktens förnedring av människan. Snart skulle jag själv få känna på det. Nu bjöds jag frikostigt på mackor med stark tjeckisk korv.

I Titos Jugoslavien mötte jag fattigdom för första gången. Vägen var gropig och asfalten trasig, bilarna var ryska av märket Lada och avgaser och rök hängde över vägen. På åkrarna plöjde oxspann. Kanske var det då jag upptäckte det som blev mitt favoritmotiv: Oxar eller bufflar som plöjer eller drar. Tror jag har sådana bilder från alla länder jag senare besökt. Sävligt stretade de i jämn takt som landsbygdens tunga maskineri över hela den fattiga världen. I dag är de nästa helt borta, ersatta av traktorer och lastbilar. För mig blev oxspannet en romantisk bild av fattigdom och svunna tider. I Sverige var oxar det vanligaste dragdjuret fram till slutet 1800-talet. Kanske var det här i Jugoslavien som min nyfikenhet för andra kulturer, andra sätt att leva, vaknade. Oj så spännande! Att lifta var lätt, alla stannade. Jag fick skjuts med traktorer, lastbilar och faktiskt, en vagn dragen av oxar. Fullastade bilar var de enda som inte stannade.

Kommunismen!

Vid gränsen till Bulgarien var det stopp. Förbjudet; allt verkade vara förbjudet, att lifta t ex. Överallt beväpnade soldater. Klev därför på nattåget mot Sofia och slumrade till efter att ha passerat gränsen.

– Visa! Vrålade konduktören.

– Sorry, but Swedes need no visa…

– Visa!

På det sättet argumenterade vi fram och tillbaka ända tills ett maskingevär petades in i min sida.

– Go!

Jag fördes iväg till en särskild polisvagn för förhör med ett starkt ljus i ögonen.

– Visa!

Återigen försökte jag hävda att visumtvånget för svenskar upphört tre månader tidigare. Efter en timmes dribblande med ungefär samma argumentation och med män med olika gradbeteckningar och ett gevär pekande mot mig, kom till sist den befriande ordern: You go! Lugnt lunkade jag tillbaka till min plats – Jag hade vunnit!

I Sofia träffade jag engelsktalande ungdomar som hade sommarledigt från universitetet. Jag inkvarterades lite informellt och säkert inte helt legalt i ett studentrum. Ungdomarna var vänliga men lite formella. Det var under vandringar i parkerna som talet flödade. Inomhus skulle jag hålla tyst. Inga frågor, inga svar. Särskilt de kvinnliga studenterna var ivriga, både att berätta om sakernas verkliga tillstånd, och att vinna min vänskap. Tackade nej både till erbjudande om att stanna och giftermål.

Turkiet

Turkiet lockade mer. I gränsstaden Erdine kunde jag börja lifta igen. Istanbul – här började Asien för mig:……………

Hjälp mig skriva!

Här nedanför hittar du det senaste bidraget till mitt projekt: Att skriva Läs och Res historia. Slutprodukten kan bli en bok eller något på nätet. För att göra detta behöver jag berättelser från dig som rest med Läs och Res och från reseledarna. På den här bloggen visar jag upp nya bidrag. Jag vill ha din kommentar!

Skriv gärna något här eller maila mig på christianjutvik@hotmail.com

  • En händelse under resan som var viktig för dig
  • Synpunkter på resan eller saker som hände under resan. Positivt och negativt
  • Något märkligt, tänkvärt eller bara lustigt som inträffat
  • Vad resan betytt för dig senare
  • Dina synpunkter på resande och turism i allmänhet
  • Något annat du tror passar inom ramen för det här projektet

Ingenting publiceras utan att du godkänt. Du kan också ringa mig på 076-94 33 8 11

Vill du veta när jag lägger ut ett nytt inlägg? Då skall du ”följa”  Projekt Läs och Res på Facebook. Lätt som en plätt om man tänker efter! / Christian