---

Jag skulle köpt T-skjortan i S:t Petersburg! Den där med Putin ridande på en björn, med bar överkropp och gevär i knäet. Tänkte att det var enklare att köpa den i Moskva strax innan hemresan. Men, slutsåld i alla souvenirbutiker kring Röda Torget! Men – varför var den så populär? Jag ville ha den för dess ironiska och träffsäkra bild av den politiska situationen i Ryssland. Tyvärr tror jag att många ryssar ville ha den för att de faktiskt gillade den hårda, maskulina framtoningen av en stark ledare. I stället fick jag nöja mig med den ovan avbildade skjortan. Alltid skall man ta fågeln när den kommer flygande, aldrig tro att det kommer fler chanser. Hur många gånger har jag inte missat ett köp eller en bild, för att jag trott att det blir fler tillfällen. Det gör det oftast inte!

Jag, min sambo Boel och vännerna Bim och Lasse reste till snö och kyla i Vorkuta ute på tundran i norra Ryssland. Medan andra reste till sol och värme under Jul-Nyår, gjorde vi tvärtom.  Och ångrar oss absolut inte.

Jag älskar att resa och har gjort så i hela mitt liv. Att flyga anser jag inte är ”att resa”, enbart ett sätt att transportera sig. Vår resa började därför med Viking Line och båtresa till Helsingfors. Dagen var 22:e december och båten var därför utrustad med julbord enligt konceptet: Ät så mycket du förmår, drick så mycket du törs. Fullständigt förödande för en man med svag karaktär. Vid borden bredvid satt ett gäng kinesiska turister som var mer sparsmakade, de nöjde sig med godbitarna. Den mesta maten lämnade de på tallrikarna. ”Ät upp vad du tagit för dig”, minns jag min mammas ord. Med sprängande mage och lite yr i bollen tog jag mig till min hytt djupt ner i båten under bildäck.

I Helsingfors regnade det. Finskt snabbtåg tog oss till S:t Petersburg där det snöade intensivt. Nästa dag, på själva julafton, var vi alla hembjudna till Andrei och hans familj. Det var han och hans företag Geografic Bureau som bjudit in oss. En formell inbjudan är en förutsättning för att få visum. Kul att kunna utnyttja gamla affärsförbindelser från tiden när Läs och Res ordnade resor i Ryssland.

Nästa dag började äventyret på riktigt. Vi gick på tåget till Vorkuta beläget i det allra nordöstligaste hörnet av Europa. 237 mil på 47 timmar. Jag var lite orolig. Hur skulle tågen se ut nu? Skulle mina vänner gilla den långa resan i tredje klass?

Tågvärdinnan stod på perrongen utanför vår vagn. Hon kontrollerade biljetterna och visade oss våra platser. Sängarna i kupén för fyra personer var bäddade och vi bjöds på te efter avgång. Så fint, så rent set var! Jag gick barfota. Tåget var 15 vagnar långt inklusive två restaurangvagnar. För att äta lunch gick vi genom fyra vagnar fulla med barnfamiljer som skulle hälsa på hos tomten (som bor i Kotlas). Matsedeln var på ryska förstås. För att inte omedelbart göra bort oss beställde vi den enda rätt vi kunde uttala – borsht. Serveringen är långsammare än i Sverige eftersom all mat lagas på tåget. Priserna ungefär hälften jämfört med en svensk lunchservering.

Klockan tio släcktes lyset i taket och tystnaden i vagnen var fullständig. Låg fart, skarvfria skenor, bredare spårvidd och en stor öl gjorde att jag lätt somnade in. Vaknade vid åttatiden, men eftersom det fortfarande var mörkt ute, somnade jag om i min översäng. Först när tågvärden kom för att dammsuga golvet vaknade jag. Boel kom med te från den koleldade samovaren. Det hade långsamt blivit dag och nu var det mycket snö utanför. Tåget stannade ofta och alla stationsbyggnader tycktes ha haft samma arkitekt. Stationsnamnen var även skrivna med latinska bokstäver och varje station visade tid och temperatur på en elektronisk tavla. När tåget stannade i Ushta var det bara 24 timmar kvar och -17.

Vid middagen hade jag helt gett upp min känsla av skam för att kunna så lite ryska trots att jag varit i Ryssland tidigare flera gånger. Med hjälp av djurläten och pantomimer fick vi in fyra olika kötträtter. Själv fick jag ett smakligt anklår.

Nästa morgon klev vi av i Vorkuta kl 10.20. Två kvinnor rusar fram. ”I am Yuliya and this is Tanya”. Vår tolk och stadens resebyrå-ägare tog kommandot direkt. ”We must do sightseeing now, before it gets dark”. Själv hade jag tänkt ordna mina saker på hotell Gornyak och ta en het dusch, men min erfarenhet säger att jag måste låta lokalbefolkningen bestämma när jag själv är nyanländ.

Sightseeing alltså. Vi hoppade in i en liten minibuss och kördes ut på den iskalla, blåsiga tundran. Det vi fick se var minnesmärken och begravningsplatser från kommunisttiden, men också från olyckan i en av kolgruvorna 2016 när 36 människor dog. Vorkuta var ett av de största slavlägren inom Gulag-systemet som täckte hela Sovjetunionen. De första startades av Lenin som ville utnyttja fängslade politiska motståndare som gratis arbetskraft i gruvor och skogar. Stalin ökade förtrycket, men lägren fanns till viss del kvar ända till Sovjets fall 1991. 25 miljoner människor beräknas ha levt i Gulag under någon tid. Väldigt många dog där.

Klockan ett är vi på Hotel Gornyak och jag får min dusch. Det gäller att ställa in varmvattnet försiktigt om man inte vill riskera att bli skållad. På maximal värme kan man koka ägg, tror jag, fast jag prövade aldrig.

Staden började byggas under Stalin. Statyer och pampiga offentliga byggnader ger en känsla av makt respektive litenhet. Men Lenin har fått stå kvar över hela Ryssland. Vi går längs huvudgatan (Lenin-gatan, som i de flesta städer). In och ut i butiker; kläd-, sko- och mataffärer, apotek och bagerier. Sortimentet snarlikt vad vi har hemma. Mycket är märkeskläder från Europa; Helly Hansen och samma vinterstövlar tillverkade i Jämtland jag köpte inför resan på byggvaruhuset i Nacka.

På gatorna är det skyltat för Nyår, som är den stora högtiden i Ryssland. Inte julafton. Mycket snö dämpade trafikljuden. På trottoarerna dras barnvagnarna på medar och bilarna stannar självmant vid övergångsställena. Mina tankar går till minnen av vintrar i Stockholm för länge sedan.

 

Inte så många som talade engelska, men de som gjorde det, gjorde det väldigt gärna. Kunde de inte förklara vägen för oss, så följde de med och visade oss. Vänligt och lite nyfiket. Vi var nog de enda utlänningarna i stán just då, kanske sedan länge. Tre gånger var vi hembjudna. Först till Ludmilla som var ekonomiprofessor vid Geologiska Institutet. Hon kom fram till vårt bord när vi satt på en enkel restaurang och åt lunch. Hemma i sitt kök berättade hon om sin svåra uppväxt med föräldrar som båda var Gulag-fångar. Vi träffade även Yulias mamma som upprymd av att få träffa utlänningar talade utan avbrott under två timmar. Hon talade bra engelska, men visade också upp sin tyska och franska. Hon gav oss en bok hon skrivit om förtrycket under kommunismen. Bad oss översätta och publicera den. Det kändes lite uppfordrande, men vi kan i alla fall ge den till någon rysk-talande och höra vad de säger.

Jag hade förberett mig på att det skulle vara iskallt i Vorkuta. Bara stadens namn gav en känsla av iskyla. ”When I was young, every winter, there were some days with minus 40, or even worse, minus 25 was normal”, svarade Ludmilla på min fråga om dagens temperatur. Dagen vi lämnade Vorkuta visade stationstermometern minus en grad. Uppenbarligen är jordens uppvärmning tydligast i de arktiska områdena. Ludmilla saknade nog inte kölden, men snart är tundran inte längre tundra.

Besök hos det renskötande Komi-folket stod på programmet under tredje dagen. Först tåg söderut till en samling slitna eller tomma hus. Men stationsbyggnaden var präktig. Här möttes vi av skotrar (kanadensiska) på perrongen. Vi tilldelades ansiktsmasker, skidglasögon och filtstövlar – de berömda valenkis. Vi hade lämnat tundran och befann oss i en gles, pinnig granskog. Efter en timme i minus 15 grader på skoter såg vi två mindre renhjordar och snart lägret med kåtor byggda av störar klädda med renskinn.

Komi är områdets ursprungliga befolkning. En liten del av dem bedriver fortfarande nomadiserande renskötsel. På den här platsen hade de vistats i en vecka och här skulle de stanna i ytterligare en vecka. Utanför kåtan stod stora kälkar som användes vid flyttningar och ett antal kärvänliga dragrenar som trånade efter att bli klappade. En renfäll veks upp och vi bjöds in i kåtans 25-gradiga värme. Skönt för oss, men min iskalla kamera immade igen. Vi bjöds på middag hemma hos familjen Taagepera. Här bodde mamma, pappa, pappas bror och två nästan jämngamla barn. Bordet dukades upp med kokt ren, rökt ren och rensylta, dessutom fisk i olika anrättningar. De senare hade tagits med nät under isen i den närbelägna älven Usa (jo, den hette faktiskt så). Den stora plåtspisen stod i centrum och eldades kontinuerligt med ved. När jag gick ut för att naturen kallade och för att ta några bilder, hade det blivit nästan mörkt. Eldskenet i toppen av kåtan var enda ljuset i det nu gråvita landskapet.

Vi måste passa tåget klockan sju i Seyda. Snöfallet hade upphört och färden med snöskoter i mörkret genom den glesa granskogen blev en härlig upplevelse. För Yulia var det första gången hon besökte komis, liksom resebyrån Putniks första arrangemang. Vi var förstås också Putniks första utländska kunder.

Enligt min ursprungliga plan skulle vi ha firat nyår i Vorkuta. Bra tanke, men flyget till Moskva ställdes in och vi fick åter igen ta tåget. På nyårsaftons eftermiddag gick tåget, 42 timmar till Moskva. I min föreställning skulle det festas rejält på tåget med fyrverkerier genom fönstren och champagnekorkar i taket. Så blev det inte alls. På kvällen delade vi på en flaska röd champagne och åt mörkt bröd med den dyraste korven som pålägg. Klockan tio var det helt tyst i vagnen. Lasse viskade två timmar senare, ”nu är klockan tolv”, sen somnade vi om bägge två.

Jag var besviken över det uteblivna firandet.  Hade hoppats att få sjunga ryska pråmdragarsånger och dricka vodka med våra medpassagerare. Min känsla var tvärtom att ryssarna uppförde sig mycket städat. Inga berusade män och den enda vodka jag såg drickas var min egen. Ändå var butikerna fyllda med vin, sprit och champagne. Åtminstone på offentliga platser uppförde sig folk ytterst civiliserat. Inga konstiga, eller skrämmande knäppgökar som i Stockholm. Det offentliga livet såg ut som det gjorde förr i Stockholm.

Att resa långa sträckor med tåg är inte enbart en förflyttning rent geografiskt. För mig blev det också en mental resa. Det jag normalt gör på dagarna, kunde jag inte göra på tåget. Ingen riktig dator (knäppa på telefonen har jag inte tålamod med), inte heller någon fysisk uteaktivitet. Jag läste mycket och sov gott, eftersom det inte spelade någon roll vid vilket klockslag jag krånglade mig ner från översängen. I övrigt satt jag och tittade ut genom fönstret på den passerande granskogen. Alltså – jag kopplade av på ett sätt som varit helt otänkbar under alla de där normala dagarna.

En annan iakttagelse var att flera av de ryssar vi fick kontakt med var påfallande intresserade av Europa. De talade och frågade om Italien, Frankrike och Tyskland. Flera hade också varit i där. Min upplevelse var att ryssarna är mer intresserade av Europa än vi européer är av Ryssland. Jag vill gärna ge dem rätt – de är lika mycket européer som vi själva. Vi delar mycket historia, även om den inte alltid varit av den trevliga sorten. Dessutom ser vi likadana ut, både i ansiktet och klädseln (även om antalet pälsklädda kvinnor var stort i Moskva). Ingen som såg mig på gatan kunde tro annat än att jag var en annan ryss.

Vi kom till ett Moskva med barmark och 12 grader varmt. Inte den vackra vinterstad jag tänkt mig. Vårt rum låg på 28:e våningen i ett hotell med 2000 rum. Izmailovo byggdes för olympiaden 1980 och var då världens största hotell. Inte så charmigt kanske och rumstemperaturen var 27 grader. Läget är långt från centrum, men nära Metro Partizanskaya. Efter ett kort besök på rummet tog vi metron till Revolutionstorget, som det fortfarande heter på ryska (Röda Torget). Moskvas tunnelbana är snabb, eftersom det är långt mellan stationerna, och tågen går varannan minut. Även om man inte förstår de kyrilliska tecknen är det ganska lätt att hitta rätt och att byta mellan olika linjer.

Även om det nu var två dagar efter det stora firandet, så var det ändå väldigt mycket folk utanför Kreml. Julskyltningen var spektakulär med ljusdekorationer som kunde påminna om norrsken. Det var packat med folk och köerna till säkerhetskontrollerna, karusellerna, alla stånden där det erbjöds traditionell snabbmat, var långa. Särskilt länge fick vi vänta på att visiteras vid dörrarna till Gum, varuhuset som byggdes redan under den siste tsarens tid (ca år 1890). I dag är Gum inte längre ett varuhus, utan upptas av privat ägda butiker med ett lyxsortiment. Liksom NK.

Jag, Boel och våra två vänner tyckte vi haft en bra resa, eller som Boel sa: ”En första klass resa i tredje klass tåg”. Lite trist att inte fler vågar eller vill resa i Ryssland. Svenska researrangörer erbjuder enbart tråkig sightseeing i de två stora städerna, s k flodkryssningar och biljetter på Transibiriska. Res dit på egen hand! Tåg och hotell bokar du hemma lika lätt som du bokar på SJ och stadshotellet i Nora.

Mitt liv har jag ägnat åt att erbjuda avtagsvägar från turismens motorvägar. Vår resa i Ryssland är bara ett exempel.