Höga diskantstämmor i tropiknatten

Kjell Dennersten, Salomonöarna 2008

Året 2008 reste jag till Salomonöarna med Christian Jutviks utomordentliga Läs och Res. Få turister kommer hit. Merparten är australiensiska dykare och endast ca 1000 européer om året besöker landet. Läs och Res var det enda företag som organiserade resor som inte hade med dykning att göra.

Musikaliska upplevelser är viktiga för mig och resan gav mig härliga minnen. Ön Ngongosila är konstgjord, byggd av korallsten. Här fick vi en fantastisk tid under några dagar. Jag mötte byhövdingen, en grov och jovialisk man, och tänkte, den här mannen måste gilla blues och mycket riktigt – det var hans favoritmusik. Vi satt tillsammans en halv natt i den ljumma vinden under hans hus byggt på pålar. Jag hade med mig min gitarr och spelade alla blueslåtar jag kunde och spelade dem om och om igen (eftersom jag inte kan så många – jag är egentligen pianist). Speciellt gillade han Eric Claptons ”Before you accuse me”. Jag skall aldrig glömma hans hjärtliga skratt.

En annan upplevelse var att höra ungdoms- och barnkörer på den stora ön Malaita.

Gudstjänst hölls tre gånger om dagen och barnen fick en otrolig träning i att sjunga och agera på en scen, eftersom man varje dag spelar och sjunger. Underbart att lyssna på även för mig som halvprofessionell musiker. På något sätt, som jag inte kan förklara, låter höga diskantstämmor vackrare i den varma tropiknatten. De har inga noter utan har lärt sig på gehör och hittar spontant stämmor. Jag kommer speciellt ihåg en liten tjej, som hade en stor begåvning och mycket lätt kunde hitta egna snygga stämmor. Jag lärde henne några sånger och stämmor efteråt och hon sög åt sig min lilla undervisning som en svamp. Skulle jag träffa henne idag tror jag att hon skulle komma ihåg sångerna!

Invånarna i byn Fataia på Malaita bjöd oss på traditionell dans med tillhörande kläder och kroppsmålning. Jag förklarade för ledaren av denna uppvisning att vi svenskar inte ville vara sämre. I vår lilla grupp fanns ett par som sysslade med folkdans och jag förklarade att vi ville bjuda på svensk ”infödingsdans”. Sagt och gjort – vi bjöd på folkdans och jag kompade bland annat Gärdebylåten till allas förtjusning.

Högt upp i bergen finns fortfarande en liten befolkningsspillra som lever traditionellt med mycket få kontakter med civilisationen. Kwaio har en mycket speciell animistisk religion med mängder av tabun och regler om bestraffning när man bryter mot dessa tabun. Tillsammans med Ronnie Butala, vår reseledare, klättrade vi upp i bergen mitt på ön för att möta kwaiofolket. För övrigt kända för att ha varit en av de värsta kannibalerna i Söderhavet. Så sent som 1940-talet förekom ännu kannibalism och jag träffade flera utbildade unga män som berättade att deras farfar och morfar visade människoben för dem när de var små. Ett skeppsbrott nära ön var lika med ens egen död. För lokalbefolkningen kunde det räcka med att passera en annan bys område för att själv bli uppäten. Man åt människor för att tillägna sig deras kraft och intelligens. Det förekom till och med att man åt människor med viss kompetens enkom för att själv kunna bli duktig på detta område. Om man till exempel åt en framgångsrik tjuv, kunde man själv också bli en sådan.

Jag gick först i vår lilla svenska grupp tillsammans med Ronnie. Till sist hade vi bara en uppförsbacke kvar och jag kunde redan urskilja ett par hyddor när plötsligt en äldre man, iklädd endast höftskynke, dök upp ur buskarna med ett vansinnesgrin och spänd pilbåge med pil riktad mot mig. Ronnie visade också tecken på rädsla när plötsligt det oväntade sker – den gamle mannen som visade sig vara byns hövding tog ner pilbågen och brast ut i ett bullrande skratt. Hans ansikte var nu lika uttrycksfullt glatt som det nyss varit skrämmande. Jag undrade också varför den gamle mannen ville skämta med mig på ett så absurt sätt i bästa Monty Python-anda! Jag frågade Ronnie om byn tidigare haft besökare från ”civilisationen”. Han svarade att möjligtvis någon enda gång hade byn tidigare mottagit besökare. Hövdingen måste helt enkelt ha en utvecklad känsla för absurd humor och jag tror inte han hade sett Monthy Python-filmer!

När vi sedan efter vår måltid hade en ömsesidig frågestund i hövdingens hydda med Ronnie som tolk kommer jag särskilt ihåg en mycket märklig fråga från hövdingen

Vem är den här Jesus som tar ifrån mig medlemmar i min stam?

Jag tänker först ge ett absurt svar – Det är jag! Men jag hejdar mig och det var nog tur att jag gjorde. Frågan är mycket allvarlig för hövdingen som kunde konstatera att hans lilla grupp minskar från år till år.

Unga män och kvinnor flyttar ner till kusten, något som för övrigt Ronnie gjort själv en gång. Vid kusten kan de få utbildning och sjukvård mot att de accepterar att bli kristna och medlem av den lokala kyrkan. Sjukvården är särskilt viktig i ett land som härjas av en svår form av malaria som ingen örtagård kan råda bot på. Denna malaria skördade för övrigt tusentals dödsoffer bland både amerikaner och japaner under det andra världskriget.

Föga anande vi vad som samtidigt pågick i Syrien

Bild: Reseledaren ”Santiago”. Foto CJ

av Susanne Härnsten. Resan till Syrien i mars 2011

Kriget i Syrien går nu in på det åttonde året och jag var där med Läs och Res sista resa.

Ombedd att skriva om resan har det känts svårt att berätta något i ljuset av det som hänt sen vi var där – blandade känslor av förtvivlan över att det liv som då pågick nu är raserat och ilska över att leva i en värld där krigets raseri tillåts fortsätta och människor tvingas fly sina hem.

Att resa kan innebära så många olika saker. För mig och sannolikt för de flesta av Läs och Res resenärer, som väljer okända och ofta udda, längre rundresor, handlar det om nyfikenhet och lust att se hur andra människor lever sina liv. De stora sevärdheterna, de man redan kände till och sen kan berätta om, är sällan det som blir de starkaste upplevelserna utan de egna strövtågen på okända platser och oväntade mötena med främmande människor är det som stannar kvar.

Att resa erbjuder också möjlighet att få syn på nya sidor hos sig själv, särskilt om man inte har för bråttom att samla på upplevelser utan möta det man möter. Det underlättar att vara lite förberedd och påläst för att kunna välja var och vad, hur är dels eget ansvar, dels något de lokala guiderna är ovärderliga för. Med deras hjälp, inte minst deras kultur-och språkkännedom, kan du få se mer och annat än vad du hittar själv under relativt kort tid i främmande land!

F1000097 PS — Hemsk trafik i Damaskus och mycket turister. Foto CJ

Så när jag lite trött och lätt förvirrad efter ankomst Damaskus och taxifärd med gråtonade rutor kom fram till vårt hotell och möttes av en vänligt leende ung Santiago (som egentligen heter något annat, men som vår reseledare var han Santiago) och han helt självklart antog att jag var jag – då kändes det både tryggt och spännande att vara på plats i ett land som med mina ögon och begränsade kunskaper framstod som så främmande.

Väcktes av böneutrop från närliggande minaret, de var tätt placerade i och för sig, i tidig morgonstund när det fortfarande var mörkt och att efter en enkel frukost gå ut till en uppvaknande ny värld – det är lycka! Ingen tydlig plan för dagen, en enkel karta med telefonnummer till hotell och reseledare och en ny verklighet att ta in, gav jag mig ut.

Så mycket att se, gick och gick, till enh lokal souq (arabiskt handelskvarter) och in i dess upplysta mörker. Om du någonsin gjort det vet du hur det känns att stiga in i sagans värld med allt glitter, alla dofter och ansikten som både är nyfikna och lite avvaktande. Ja, inte försäljarna förstås, de är både ivriga och ihärdiga!

Nya utrop från minareterna och allt blir förvandlat till stillhet. Antar att det var dags för bön, mat och vila så jag letade mig fram till en park där mackor- inte limpa med prickig korv- fanns att köpa och unga pojkar tog upp beställningar på te. I trädens skugga fanns ro att se äventyret i en så enkel sak som att få till en liten måltid utan att kunna något av språket och känna samhörighet utifrån vanliga mänskliga behov av mat och dryck.

Två dagar i vårlikt Damaskus med alla imponerande byggnader och påminnelser om olika högstående kulturepoker väckte funderingar på klimatets betydelse för mänsklig utveckling och kulturella framsteg. Här verkade allt ha blomstrat medan vi i norr forfarande frös framför elden. Även i den vardag jag iakttog verkade människor glädjas åt livet med dess täta väv av vardag, religion och kultur – såklart en utifrån kommande turists förenklade syn vid första anblick och kontakt.

Världens bästa godis — Damaskus – ett paradis för snaskälskare. Foto CJ

Föga anandes vad som samtidigt pågick relativt nära i Darra, där ungdomar anklagades för att ha skrivit anti-Bashar slagord på väggarna, vilket ledde till demonstrationer och moteld från regimen. Om det fick jag kännedom hemifrån, som svar på lyriska betraktelser av den antika staden Bosra med dess magnifika amfiteater där vi satt i solnedgången, med en ironisk kommentar om att några mil bort blev människor skjutna för sina åsikters skull.

Kvällskylan som börjat utifrån kröp längre in – vår absurda värld där så mycket sker samtidigt och där det går så snabbt att kommunicera, på gott och ont.

Reseledaren visste inledningsvis inte så mycket om vad som pågick, vi kunde inte ta del av media på platsen och den var dessutom svårvärderad – det var hemifrån nyheter kom och med dem en smygande oro.

Resan fortsatte som planerat, med ökad uppmärksamhet på den nu växande spänningen i landet. Santiago la om rutten för att undvika städer under fredagarna och manade oss att vara försiktiga i folksamlingar; att fotografering kunde väcka irritation, i värsta fall uppfattas som spioneri och väcka en redan uppjagad folksamlings vrede där ingen vågade lita på den andre.

Med tiden gav han oss förklaringar till den djupa splittringen av historiska, religiösa, politiska och ekonomiska skäl, som alltid präglat regionen och vuxit i besvikelsen över uteblivna reformer sen Bashar kom till makten efter sin fars död år 2000. Även om vissa förhoppningar väckta av den arabiska våren fanns anade han inbördeskrig och dess förödande konsekvenser.

Drömmen om att få besöka Palmyra hade jag länge haft, troligen inspirerad av de där affischerna man tidigare hade i skolorna och hängde upp i en krok framför svarta tavlan medan läraren berättade om karavaner på väg med värdefulla varor som stannade till vid oasen.

Kändes som att vara i den drömmen när vi vandrade omkring i det forna tempelområdet under klarblå himmel och fantiserade om hur människorna där kan ha levt. Det är lätt bland imponerande kolonner, rester av bostäder, djurstallar, butiker och badinrättningar – färger och dofter från ett dåtida liv. På de rikas gravar fanns reliefer där ansiktsdrag och tygveck framträder så tydligt att man nästan kan känna dem. Hur levde de, vad tänkte de på och drömde om?

Möten med nutida människors liv blir extra tydliga under sk ” home-stays” som ofta ingår i reseprogrammet. En god tanke om att komma närmre vanliga människors liv och samtidigt bidra till lokal turism.

Mina känslor efter dessa vistelser är ofta blandade, så även efter den hos en syrisk, lantligt boende familj i en av de ”döda städerna” nordväst om Damaskus på gångavstånd från Simenons kyrka och resterna av den pelare på vilken han på 400-talet satt och predikade högt uppe i luften i 47 år – en turistattraktion redan på sin tid.

Vattenhjulen i Hama lär vara oskadade. Foto CJ

Familjen bestod av man och hustru med åtta barn födda i tät följd, hälften söner, hälften döttrar. Flickorna vistades oftast i köket med sin mor och hennes syster som tillkallats för att hjälpa till när vi anlände. Pojkarna fick vara med i det största rummet och sitta med under måltiderna. Detta rum var täckt av en matta där vi till natten erbjöds sängplatser tillsammans med värden och hans telefon. Efter toabesök tittade jag in i köket där mor och barn trängdes på golvet, alla kuddar och filtar verkade gästerna ha fått – det var lite svårt att somna och jag låg och tänkte på varför det är så orättvist för kvinnor? De får stå tillbaka samtidigt som de förväntas se till att vardagen fungerar.

Funderingarna förstärktes nästa dag när vi blev vittnen till barnuppfostran på olika villkor, i våra ögon. Två av barnen bråkade om något, pojken knuffade omkull sin syster som föll och började gråta. Fadern grep in genom att lyfta upp flickan och huta åt henne medan brodern gick fri. Våra invändningar om orättvisan i detta gick inte fram och det kan ju ha berott på saker vi inte kände till, men orättvist kändes det.

Till faderns fördel skall framhållas att han var mån om den äldsta flickans uppbildning och stolt över att hon börjat lära sig engelska. Han hade nämligen planer på att starta en egen turistanläggning och behövde någon som talade bra engelska. Möjligen en andra hustru tillade han och såg sig omkring bland oss. Blicken fastande vid mig. Han undrade om jag ville bese hans fårstallar som i framtiden skulle hysa turister. Övriga i gruppen såg menade på mig, nu hade jag kanske chansen att få ett helt nytt liv? En vänlig, manlig, resekompis erbjöd sig följa med och jag blev lättad, tror knappt jag hade klarat det hårda slit tillvaron där innebär. Nu undrar jag såklart hur de har det allihop? Lever de och hur ser deras framtid ut?

Minnena från detta land med alla vackra platser längs Eufrats strand, stillheten i armeniska kyrkan, de hisnande vackra moskéerna, vänliga leenden och korta, icke-verbala utbyten i byar och städer längs vår långa rundresa finns kvar i mig, men hur är det i verkligheten efter alla år av krig? Hur många år till kommer de att pågå, går det att återuppbygga det som förstörts? Syrienregionen har genom historien präglats av konflikter och stridigheter, riken har kommit och gått, men detta inbördeskrig med moderna metoder, t o m gasattacker mot civilbefolkning som det just nu rapporteras om, är svårt att både förstå och stå ut med.

Hur skall alla de som tvingats på flykt eller förlorat någon kunna behålla hopp om fred och återgång till någon slags vardag med en omvärld som inte hittar något sätt att ingripa?

Shey Gompa Festival 2012

Willi Reichhold, text och bilder

Hemkommen från Nya Guinea i slutet på våren fick jag ett mejl av Christian där han informerade om en enastående resa – redan i augusti- till Nepal med vandring i höga regioner och mot slutet vistelse vid ett kloster där det vart tolfte år hålls en religiös festival med tillresta troende från alla håll. Jag hade ju verkligen inte tänkt mig att så snabbt ger mig av igen på en långresa men jag räknade ganska lätt ut att jag 2024 vid min sjuttioårsdag kanske inte känner för att vandra upp till över 5 000 meters höjd.

Det sägs att vissa lokala festivalbesökare vandrar upp till två veckor för att nå fram till Shey Gompa. Att se över 2 000 mycket originella människor i de oerhörd udda dräkterna församlade vid en så ödslig ort högt uppe i Himalaya där det enbart finns ett kloster som har storleken av en större villa är imponerande. Det fanns allt som allt max ett femtiotal utländska turister vilket förstärkte upplevelsen av något i dag ganska svårt att få uppleva.

Mina främsta intryck är nog kontrasten av de fattiga troende och den plufsige Laman som mest liknade Nordkoreas dästa Baby-diktator Kim Jong-Un. Laman kom två dagar försenad influgen med helikopter från Kathmandu. Då kunde festligheterna börja. Man hade t o m byggt ett eget utedass för hans höghet. Han satt i lotusställning i festtältet med blick på ceremoniplatsen där skolklasser från olika trakter framförde danser och sånger samtidigt som han petande i tänderna och kollade sin surfplatta. Innan dess råkade jag befinna mig i klostret då laman gav en interview till några influgna journalister från en ansedd internationell agentur. Han var på alla sätt tillmötesgående, ställde upp på foto och samtal men efteråt var de upprörda över att festivalledningen ville ha en, jo 1 dollar kameraavgift av dem. Deras filmkameror kostade hundratusentals kronor. I sådana situationer skäms man över sina västerländska rötter.

Ett intryck som har förstärkts alltmer ju längre resan ledde var hur mycket energi och pengar människorna i Nepal lägger ner på sin religion. Att man vid vissa dagar inte kan utföra vissa saker för att något helgon har dött denna dag eller något liknande. Att man inte får slakta kor för matens skull, men att man en speciell dag offrar ett hundratal bufflar för att blidka någon guds lynne, är bara några av alla påbud som folk ålägger sig. Vidskepelse kunde inte bli tydligare än vad man får se där.

Alla resor med Läs och Res har varit till full belåtenhet. Jag har letat efter andra spännande resor, som jag inte kan göra på egen hand, och insett att det inte finns något bolag som ligger lika nära mina egna ideal. Jag uppskattar att man alltid anlitar lokala aktörer när det gäller hotell, transport etc. Samma med reseledarna; alla ytterst kunniga om sitt lands historia, natur och kultur, vilket gjorde kvällarnas sammankomster givande och spännande. Jag gillar också nivån på standarden. Jag kan gärna vara utan stjärnmärkta inkvarteringar och luftkonditionerade lyxbussar. Det är viktigt för förståelsen av ett land att man beblandar sig med lokalbefolkningen, kommer ut på landsbygden och träffar de som bor där. Detta är för mig som ett utvecklingsbidrag i lillformat. För mig är Läs och Res som en hippie som har överlevt juppieeran och alla andra egocentriska perioder som vi har upplevt sedan 1970-talet. Jag hoppas att de nya ägarna lyckas värna denna nisch bland gruppresearrangörer.

För mig är resandet som bildningsprojekt på plats. Mina resor har berikat mig mycket mer än alla filmer och böcker tillsammans och farmför allt upplevt live. Ska man belasta miljön med att flyga till avlägsna resmål, så ska man göra det med nyfikenhet och öppenhet för den kultur man möter. Alltså motsatsen till ett all-inclusive paket, då man ser lokalsamhället endast två gånger; från bussfönstret mellan flygplatsen och semesteranläggningen.

I krigets fotspår

av Maj-Inger Klingvall, Kerstin Lagercrantz, Christina Malmberg och Gunilla Carresjö. De deltog i en resa arrangerad av Läs & Res kallad I krigets fotspår, till Vietnam 2011

En överfull källare på Södermalm

Det började med ett möte i en överfull källare på Swedenborgsgatan 3. Läs och Res hade bjudit in tidigare resenärer till ett informationsmöte om kommande resor.

Eric Olofson berättade om en planerad resa till Vietnam – I krigets fotspår. Vi sa till varandra:

– Den resan måste vi få vara med om!

Och det blev en oförglömlig resa med endast nio deltagare och två, ibland tre, mycket engagerade och kunniga reseledare. Tack Nang och Eric!

Resan startade 29 oktober i Hanoi. Vi fortsatte västerut mot Laos och de toppiga kalkstensbergen, vidare söderut mot Krukslätten. Tillbaka in i Vietnam, den gamla kejsarstaden Hue, 17:e breddgraden och så småningom till Saigon. Vi kom hem igen efter 27 intensiva dagar. Fantastiskt, både sorgligt och intressant att få se och uppleva de platser, som vi hört så mycket om, medan Vietnamkriget pågick. Eller Amerika-kriget, som det heter i Vietnam.

Kaptenen i hans hem utanför Hanoi

Kaptenen arbetade i armén 1965-85. När kriget mot USA tog slut, tog nästa vid i Kambodja och därefter gränskriget med Kina.

Maj-Inger kaptenen på stridsvagnen — Kaptenen i hans hem. Foto Maj-Inger Klingvall

Han var kapten på den första stridsvagn som körde ner grindarna till presidentpalatset i Saigon 30 april 1975 och som kom att markera slutet på kriget. En fransk journalist, Francoise de Monet, tog den berömda bilden.

Färden började i Hanoi. Första kaptenen på stridsvagnen omkom redan i norr. De körde söderut, in i Laos, fraktades med båt på floden ner mot Khe Sanh och utkämpade under flera år hårda strider. Nordvietnameserna närmade sig Saigon i början av 1975 . En av besättningsmedlemmarna omkom nära staden. Sen kom den stora dagen när Saigon föll och de råkade vara närmast presidentpalatset.

Kaptenen berättade att han inte hade någon stor pension, men att han fått ett bra liv med fru, barn och hus efter 20 år i det militära.

– Jag är lyckligare än alla kamrater som dog i kriget.

Vid besöket i kaptenens hem deltog även övriga besättningsmedlemmar på stridsvagnen. En av dem ställde sig upp och tackade Sverige för stödet under kriget. Utan det och andra fredsälskandes folks stöd vet man inte hur det hade gått. Olof Palme nämndes.

Våra reflektioner efter mötet med stridsvagnsbesättningen var hur oförstörda de verkade vara i jämförelse med amerikanska vietnamveteraner. Kan det handla om känslan av att ha gjort det rätta i alla sina uppoffringar?

Herr Onchan i Vieng Xai, Laos

I Laos, nära den vietnamesiska gränsen, besökte vi några av de stora naturliga grottorna i de toppiga kalkstensbergen som använts som skyddsrum under kriget. Människor från närliggande byarna bosatte sig där, ibland i åratal, för att undkomma de intensiva bombningarna.

Maj-Inger Herr Onchan — Herr Onchan. Foto Maj-Inger Klingvall

Herr Onchan är 75 år och en Pathet Lao hjälte, född i en by 18 km norr om Vieng Xai. Vi träffar honom i hans hem. Han anslöt sig till Pathet Lao 1954 och levde i grottorna 1964-72 som gerillakrigare. Åren 1965-68 var värst med sexton bombräder per dag. På nätterna arbetade man på fälten och var tionde meter fanns ett skyddsrum. Det var dåligt med mat. Kina och Nordvietnam skickade burkmat.

Han gifte sig 1970, men är nu änkling. Deras första barn föddes i en grotta, senare fick han ytterligare åtta barn. Utan grottorna hade ingen överlevt menade herr Onchan när vi besökte honom i hans hem. Han överlevde tack vare tur eller karma. I Vieng Xai träffades ingen grotta av bomberna. Däremot hade någon angett positionen för grottsystemet vid Sam Nua för amerikanerna, som lyckades skjuta en missil rakt in i grottan och döda 374 människor.

Grottorna befolkades av invånare från näraliggande byar och 20 000 laotiska soldater som kom till området. Enligt herr Onchan finns numera inga vietnamesiska soldater i Vieng Xai.

Herr Onchan flyttade ut ur grottorna 1973, efter freden och känner fortfarande en enorm glädje över att kriget tog slut. Ingen ska behöva uppleva den han har upplevt! Han vill tacka alla som gav stöd under kriget. Nu odlar han grönsaker och har några husdjur. Tolv barnbarn har herr Onchan.

Herr Fung i Da Nang

Under tio års tid besprutades en tiondel av Vietnams skogar med avlövningsmedlet

Maj-Inger Mr Fung — Herr Fung. Foto Christina Malmberg

Agent Orange (dioxin).

Vi letar rätt på huset där herr Fung bor. Han var knappt en meter lång och satt i rullstol. Men arbetade som lärare på ett center för dioxinskadade. Där lärde han sina elever att reparera elektroniska apparater. Av Fungs fem syskon var även en bror skadad. Herr Fung föddes efter kriget – det var hans far som skadades av Agent Orange.

Vi besökte också en familj i en by ute på landsbygden. Där fick vi träffa en 24-årig man som genomgått flera operationer för att kunna gå. Dessförinnan hade han krupit på alla fyra. Han tyckte om litteratur och matematik, ville studera informatik. Men hur skulle studierna finansieras? Vår reseledare fick jobba hårt som tolk. Det föds fortfarande missbildade barn i Vietnam!

Herr Le Viet Trinh i Dong Ha

Herr Trinh är 82 år och blind. Han var den som ansvarade för tunnlarna i Vinh Moc. Efter fyra år i skola och därefter bonde som alla andra, kom han till polisen efter kriget och slutade som generallöjtnant när han gick i pension. Tunnlarna började byggas i februari 1966 och stod klara i oktober 1967. Som mest bodde 1200 människor i tunnlarna. Vi frågade hur han hade kunnat tänka ut detta komplicerade system.

– När man blir trängd in i ett hörn försvarar man sig. Vad annat kan man göra?

Tunnelns översta nivå sattes till tolv meter under

Maj-Inger Herr Le Viet Trinh — Herr Trinh. Foto Maj-Inger Klingvall

markytan. Det var beräknat efter bomberna som gick ner sex meter och ytterligare tre när de exploderade. Tolv meters djupt lämnade tre meters säkerhetsavstånd. Nästa nivå var femton meter och den lägsta var på 23-25 meter. Gångarna började med en 90 graders vinklad krök som en viktig säkerhetsåtgärd. Tunneln kollapsade inte vid en direkt träff, men jorden packades ihop och blev tätare. De grävde tre källor för färskvatten och två toaletter. Toalettvattnet rann ut i havet utan att infiltrera vattenkällorna. Röken från köket filtrerades ut i flera små gångar utan att gå in i rummen och utan att synas utifrån.

Tunnelsystemet hade fem utgångar mot havet. Vinden kom in från öppningarna och tog bort fukten. När bomberna föll till havs dog mycket fisk, som flöt in och tunnelfolket fick på det viset färsk fisk att äta.

Invånarna i tre byar grävde tunnlarna från tre sidor, dag och natt. De bytte av varandra hela tiden för det var varmt och tungt att gräva. ”Vi ville överleva”, sade herr Trinh ”och tunnlarna var bästa sättet att skydda sig”.

– Men hur kunde ni konstruera tunnlarna?

– Det var enkelt svarade denne självlärde bonde. Vi kunde mäta ut avståndet från markytan till tunneln. Vi använde den klassiska triangeln som mått.

På nätterna funderade han på hur tunnelbygget skulle genomföras. Vår viktigaste uppgift var att skydda kvinnor och barn. ”Vinh Moc var en försvarsanläggning, de mer kända tunnlarna i Cu Chi var anfallsanläggningar”, enligt herr Trinh.

Vi fick gå ner i tunnlarna, gick 400 meter av den totala längden på 2000 meter. Först ner till tolvmetersnivån och sedan ner till femtonmetersnivån där människorna vistades. Det fanns utgrävda hålrum, så kallade familjerum, ytterst små. Förlossningsrummet var något större. Där hade sjutton barn fötts. Det var trångt i tunnlarna, en klaustrofobisk känsla att vistas där nere och vi var glada att komma ut efter en timme.

Herr Fabian i Saigon

Herr Fabian är pensionär med låg pension och driver ett hotell med restaurang i Saigon. Hans verkliga yrke är skribent. Han var vid fronten under kriget och tillhörde en propagandagrupp.

Han föddes in i två krig. Föräldrarna var med i kampen mot fransmännen och själv var han med i kampen mot USA-imperialismen. Herr Fabian menar att Vietnam fortfarande befinner sig i ett tillstånd utan riktning, trots segern i kriget. Det går omkring en förlorad generation. Skulle han skriva sina memoarer skulle han hamna i fängelse. Han anser att det finns två sjukdomar i samhället, korruptionen och skillnaden mellan fattiga och rika, som ökar. De gamla ledarna var dåliga ideologer. De slogs för Vietnams frihet, men sedan?

– Hur är man god i en ond tid? Varje gång det kommit en attack utifrån mot vårt land har vi stått eniga, men efter att vi vunnit över inkräktarna har enigheten försvunnit.

Herr Fabian berättar: ”Efter första världskriget slut var många intellektuella för kommunismen. Men vare sig Sovjetunionen eller Kina utvecklade några bra alternativ. Kom ihåg att Ho Chi Minh levde en längre tid i USA. Han arbetade på dagarna och läste på Massachusetts bibliotek på kvällarna. Sedan kom han via Storbritannien till Paris. Ho begav sig till Moskva. Lenin hade dött och Ho träffade Stalin som såg honom som en totalt obetydlig figur. Ho vände sig istället till USA för att få hjälp mot fransmännen. Var Ho kommunist? På ytan var Ho kommunist men i själ och hjärta var han patriot.

”Människans natur är inte att vi ska vara jämlika”, enligt herr Fabian, ”därför är vi så ojämlika. Det finns tjugo familjer i Vietnam idag med egna privatplan. Fler och fler kör runt i stadsjeepar. Vad gör man åt detta när samma tjugo familjer sitter antingen i regeringen eller i kommunistpartiets ledning. ”Makten har lierat sig med maffian.” Herr Fabian menar att så här hade han inte kunnat sitta och prata på 80-talet, det går nu, men att skriva motsvarande går inte. ”Staten begränsar internet och man sätter upp nya brandväggar hela tiden som den IT-kunnige sen hackar”. (Mr Fabian ville inte bli fotograferad)

Kim Phucs föräldrar och svägerska i Trang Bang.

Vi gick in i ett hus där våra reseledare försökte få igång en gammal videoapparat. Efter mycket trassel lyckades de, och vad fick vi se? Jo, den nioåriga flicka som naken springer på vägen bränd av en sydvietnamesisk napalmattack. Nu satt vi hemma hos hennes familj!

Maj-Inger Kim Phucs föräldrar — Kim Phucs föräldrar. Foto Maj-Inger Klingvall

Kim Puc är barnet som springer naken på den mest kända bilden från Vietnamkriget. Hon är då 9 år, hennes storebror 13 år springer snett framför och snett bakom hennes lillebror. Det var till storebrors hus vi kommit för att se en amerikansk dokumentär om Kims liv. Att Kim överlevde med sina svåra skador berodde på att fotografen som tog det berömda kortet tog med henne till militärsjukhuset i Saigon. Sen tog kriget slut och Kim blev ett propagandaoffer.

Hon utnyttjades så mycket av regimen att hon flydde från Vietnam, gifte sig och bosatte sig i Kanada. Hon blev kristen, baptist. Under flera år kunde hon inte komma tillbaka och hälsa på familjen i Vietnam, men under senare år har hon varit tillbaka. Kim lider fortfarande av sviterna från napalmskadorna. Hennes föräldrar var gamla och mycket tystlåtna, så det var svårt att kommunicera. Vi förstod att Kims avhopp till väst inte sågs med blida ögon av regeringen. Man ville kvar ha en symbol att visa upp!

I Ust-Unja tar vägen slut

Eva Suneson, Uralbergen mars 1997.

Så här skrev Eva i vårt nyhetsbrev nr 7, augusti 1997

Söndagen 23 mars 1997. Moskvas flygplats Sheremetyevo. Vi är tio förväntansfulla resenärer som samlas runt reseledaren Christian Jutvik med sonen Ville och tolken Natasha. Två långa, spännande veckor väntar oss i Komi-republiken långt bort vid Ural-bergen. Ett land stort som Sverige, men med en befolkning av Islands storlek. Ändå bara en liten del av det jättelika Ryssland.

Vi åker lokalbuss och tunnelbana till vårt hotell intill den välkända marknadsplatsen Ismailova. Nu börjar processen för oss skandinaver att lära oss ta det lugnt, ha tålamod och vänta på att den ryska pappersexercisen har sin gång. Det blir många fler tillfällen under vår resa där vår stressiga effektivitet sätts på prov. Men allt ordnar sig förstås och Natasha tar oss med till Moskvas centrum och visar oss Röda Torget, Kreml och varuhuset GUM

På eftermiddagen går vi ombord på tåget som på 30 timmar skall föra oss till staden Sosnogorsk. Vi har nästan en egen vagn och en trevlig värdinna som tar hand om oss, fyller på kol i samovaren, serverar te och svarar på alla våra frågor.

Under färden görs några korta uppehåll. Vi köper bär av påpälsade ryskor som går längs tåget med små slädar. Det är minus 30 grader, sol och vit snö. Vi anländer mitt i natten och får sova några timmar i en avställd sovvagn. På morgonen möter ytterligare tre engelsktalande guider och vi reser vidare i 10 timmar till Troitsko Petjorsk. På stationen möts vi av den kvinnliga borgmästaren och en journalist. I Komi har turismen ännu inte börjat och vart vi än kommer så väcker vi uppmärksamhet. Staden är en blandning av gammal och ny bebyggelse. Vi får se daghem, skolor och får vara med på en gudstjänst.

Färden går senare vidare med vår ”bekväma” lastbil med fyrhjulsdrift till Yaksha, en vacker by med fina gamla stockhus och bländvit snö. En promenad över floden följs av ett besök på älgfarmen. Älgarna vistas i frihet under dagen, men kommer självmant hem till stallet på kvällen. Vi befinner oss nu i en enorm nationalpark där Komi-befolkningen skyddar naturen från rysk och utländsk exploatering.

Från Yaksha tar vi oss på mycket guppiga landsvägar till byn Ust-Unja. På Komi-språket betyder namnet Där floden börjar. Där tar vägen slut.

I grupper om tre plus en tolk inkvarteras vi hos olika familjer i underbart vackra stockhus. Våra värdar är jägare och det hänger knippen med sobelskinn och björnfällar på väggarna. Man lever av naturen, skogen ger ett överflöd av hjortron, smultron, svamp och vilt. Tillgången på elektricitet är begränsad och ljuset släcks tidigt. Maten består av potatis, makaroner och älgkött. Drycken är te. Utanför varje hus ligger en stor vedstapel. Eldar gör man i en så kallad rysk spis som fyller halva huset och fungerar som spis, värmekälla och varmvattenberedare. Nattetid sover man ovanpå den. Vi stortrivs med den ryska gästfriheten.

Tidigt en morgon spänns hästarna för sex, ganska enkla slädar. Vi, vårt bagage och massor med hö placeras på slädarna, och så bär det iväg ut på den isbelagda och snötäckta älven Ilych. I tre timmar färdas vi i en förtrollad värld längs de första utlöparna av Uralbergen. Mäktiga träd kantar älven. Ljudet av medarna mot snön, snöflingorna som singlar ner och hästarna lugna lunkande försätter mig i en drömvärld. Halvvägs till byn Svetli-Rudrik, gör vi halt och ett hål huggs upp i isen så att hästarna får dricka. Byn ligger vid kanten av älven och vi dricker te hos Viktor. Hans tänder i stål och tuppen i köket fascinerar mig.

Färden går vidare med snöskoter av märket Ural. Efter ett par timmar når vi vårt slutmål, byn Björdish som är den sista byn före bergen. Fyra bofasta familjer får sommartid sällskap av ytterligare några familjer. Husen är vackra, omålade stockhus med fönsterkarmar målade i blått.

Hos Anna och Nikolaj, båda nära 80 år, har tiden stått stilla. Byn är 150 år gammal och inte mycket har förändrats. Självhushållningen, den ryska spisen, vedstapeln, bären och frukten från skogen och älgköttet från jakten gör att livet trots allt är både bekvämt och trivsamt. Elektricitet finns inte och vattnet hämtas i en vak. Fåren klipps fyra gånger om året. Anna tvinnar ullen på urgammalt vis och stickar vantar och raggsockor. Filtstövlarna kallas valenki och är den varmaste fotbeklädnad jag prövat.

Jägarna har speciella skidor som vi provar. De är breda och undertill klädda med älgskinn. De använder inte stavar utan en stav som ser ut som en paddel. Höjdpunkten kommer när vi får bada svart bastu. Först hämtar vi vatten i vaken. Därefter eldar Anna i bastun. Röken stannar i bastun och släpps inte ut förrän efter tre timmar. Först efter ytterligare en timme får vi gå in och ta vårt efterlängtade svarta bad.

Med sorg i hjärtat får vi hastigt ta farväl av våra värdar i Björdish. Temperaturen har stigit till plus och snön börjat smälta. Snöskotrarna är gjorda för sträng kyla och vi måste snarast tillbaka till Ust-Unja och våra tidigare värdfamiljer.

Färden hem går med flyg via republikens moderna huvudstad Syktyvkar och plötsligt är de två veckorna till ända. Men minnena från en annan värld, människorna och gästfriheten finns kvar.