Lång väg hem

Nu vände jag hemåt. Vägen var lång, det visste jag, men inte att mag-sjukdomen skulle hålla i sig och därmed göra vägen ännu längre. Det var utan någon saknad jag lämnade det till det yttre ogästvänliga Jomsom. Det var mitt på dagen och en hård, jämn vind blåste från söder. Samma vind som tidigare hjälpt mig till Jomsom, motarbetade mig nu. Framåtlutad stretade jag mot söder. Men söder betydde hemåt, vilket gladde mig. Enligt dagboken hade jag börjat fantisera om hur det skulle bli att komma hem, om mat jag längtade efter.

Hade lämnat Jomsom sent och solen hade börjat gå ner redan när jag kom till byn Tuche. Som avtalat stannade jag för natten i min vän lärarens familj.

Där tar min andra dagbok slut! Tredje boken har jag inte hittat. Det innebär att jag nu skriver enbart med hjälp av suddiga minnen. Dock knappast en förlust. Dels var hemresan rent geografiskt en spegelbild av utresan, samma väg, fast åt andra hållet, dels reste jag snabbt och berättelser från säten i diverse buss är svårt att göra intressanta.

Trots att jag kände mig orkeslös, så gick vandringen tillbaka till Pokhara betydligt snabbare. Hemlängtan är en stark drivkraft. Tror det tog mig fyra dagar, men jag är osäker.

Byn Marpha 1969 och 2014

Har tidigare berättat att jordskred, mindre sådana lite överallt, och stora där hela bergssidor kan begrava en hel by, är en del av vardagen i Nepal under monsuntiden, juli – början september. Söder om Tuche hade det gått ett stort skred och stigen var täckt av en gyttja av fint stensediment och vatten. I stället för att ta en omväg runt, så klafsade jag rakt på. Först var det hård mark under smeten, men strax satt jag fast. Drog hårt i foten för att komma loss. Först det ena, sen det andra benet, men de satt fast och för varje försök sjönk jag djupare. Kvicksand! Fick en inre bild av att jag snart skulle täckas av smeten upp till halsen. Innan dödsångesten slog till såg jag att det vid sidan om mig låg ett litet dött träd. Fick tag i det, la mig raklång och lyckades få lite kraft uppåt. Först ena kängan, strax därefter den andra och lyckades sakta dra mig till trädet. Stod där en stund och lät pulsen gå ner. Groparna i leran som lämnats av mina kängor fylldes snart och ytan av lera blev åter jämn. Glad att jag nu var ovanför den ytan. Skar av en gren som jag lade i den riktning jag kommit från, hoppade mot grenen, sjönk lite, men hamnade där det var fast mark under ett tunt lager lera. Hela jag var lerig. Krånglade av mig samtliga klädesplagg vid närmaste vattendrag och stod där helt naken. Att tvätta bort lera tar tid. När jag fått på mig de kalla, våta kläderna fortsatte jag runt den förrädiska leran. Drev upp takten för att få tillbaka värmen i kroppen.

Att gå tillbaka samma väg man kommit är inte en upprepning. Minnet av enskilda hus, broar, byar finns där, men vägen, vyerna är helt nya. Den tidigare jobbiga nedgången på 1000 meter från Sikha till Tatopani fanns inte längre. I stället bjöds jag på en betydligt slitsammare uppåtstigning i ändlösa trappor. Prövade olika sätt för att orka bättre. Antingen att gå och ta pauser med korta intervaller, eller att hela tiden gå mycket långsamt, för att därmed hålla en lugn och jämn andning. Kom fram till att det senare passade mig bättre och att vandringen sammantaget gick lite snabbare. Långsamt utan pauser är alltså mitt tips.

Under denna långsamma vandring uppåt blev jag omsprungen av glatt pladdrande kvinnor med lastade korgar och gäng med unga män som bar riktigt tunga bördor. Fick sällskap av en man som skulle till Pokhara. Han talade lite engelska och gick utan packning. Samtalet gav distraktion från smärtor i magen och allmän utmattning. Under de senaste dagarna hade jag ätit väldigt lite, bara lite bröd, någon omelett och svart te.

Svart te dricker man inte i Nepal. Man dricker chai – mjölk, socker och tevatten. Lika delar av varje ungefär. Enbart te dricker man inte. Det är som att beställa varmt vatten i Sverige. Och sådant kunde de inte ens ta betalt för. Kaffe var då en sällsynt, exklusiv och mycket dyrbar vara. Snabbkaffe såldes i pyttesmå burkar till högt pris. Turistgrupper som idag kommer till en lodge uppträder som om de vore hemma. Kaos utbryter när de skall välja mellan kaffe och te, med eller utan socker, med eller utan mjölk och alla kombinationer av dessa ingredienser. Följden blir förstås att ingen får som de begärt och ett nytt kaos bryter ut. De här dumheterna, oviljan att anpassa sig, höjer inte stämningen och kan ta oändlig tid.

Natten tillbringade jag och min nyvunne vän i byn Sikha. Nästa morgon kom jag på fötter, men kroppen kändes helt dränerad. Han måste vara i Pokhara på kvällen och jag fick kämpa för att hänga med honom. Turligt nog gick stigen nu nedåt i behaglig vinkel. Låga moln och duggregn. Hela vägen från Jomsom hade jag diarré som var svår att kontrollera. Skärpet i byxorna hade jag tagit av för att kunna agera snabbt när behovet plötsligt gjorde sig gällande – snabbkoppling på brallorna alltså! Snabbt in bakom skyddande buskar och ner med brallorna. Fram med vattenflaskan och tvätta rent med vänster hand, så här var det hela tiden. Och just vid ett sådant tillfälle hände det! Ett plötsligt vinddrag svepte undan molnen. Under kanske 20 sekunder blottades de vita bergen i norr. Hela Annapurna-massivet med ett flertal 8000-meters toppar badade i sol. Byxorna var nere, men kameran fick jag fram och hann ta en fantastisk bild. Fick upp byxorna, men då var Himalaya åter bakom dimmorna och regnet kom tillbaka.

Bilden tagen 1969 från ett buskage med brallorna nere

Om att göra toalett. I dag har de flesta hem i byarna i bergen en toalett. Vanligtvis en toalett där man sitter på huk och förrättar vad man har behov av. En mer hygienisk lösning än den västerländska sittoaletten. Efter en lugn stund (med värkande knän) så häller man vatten i vänster hand och tvättar stjärten erforderligt antal gånger. Då är man också ren, vilket inte är fallet när man torkar bort det värsta med papper. Du skall alltså använda dig av den vänstra handen, icke den högra. Följaktligen betraktas vänster hand som oren. Glöm aldrig det! Vidrör aldrig en person med din vänstra hand – han eller hon skyggar undan, tycker du är snuskig. Har själv fått förebråelser när jag obetänksamt berört en person med vänster hand. Snuskigast av allt är förstås att äta med vänster hand. Men hur gör vänsterhänta? Svar: De äter med höger hand.

På eftermiddagen var jag fullständigt utmattad och slogs med min kropp för att orka vidare. Farten drevs upp när vi kom ner på slätten och närmaste oss staden. Något hände. Minns bara att jag låg på en säng i ett hus med en svag glödlampa. Kvinnor stod lutade över mig och en av dem baddade min panna med kallt vatten. Sen somnade jag igen.

Tog jag mig till busstationen nästa morgon. Första bussen till Butwal vid indiska gränsen. Indisk buss fem mil till Ghorakpur. Hann med nattåget till Delhi. Third class seat. På morgonen i Delhi gick jag till en bank för att lösa in en ”kommersiell check” som min omtänksamme far ställt ut, att ha om jag skulle råka i knipa. Och i knipa var jag, hade inte mycket pengar kvar. Att flyga var inte att tänka på. Gick runt till flera banker, men ingen visade någon förståelse för min check. Kändes lite förtvivlat. Ringa hem tjänade inget till, att gå till svenska ambassaden och förnedra mig var inte aktuellt.

New Delhi Railway Station

I stället blev det tåg till Amritsar, gå över gränsen, pakistanskt tåg, en ny gräns och sedan dessa olidliga bussresor i Afghanistan. Fort gick det och jag stannade aldrig upp. Nätterna sov jag på bussgolven och på dagarna sov jag på sätet. Måste ha varit ganska omtöcknad eftersom alla minnen är borta. Först efter att ha korsat gränsen till Iran stannade jag upp. Blev stoppad. Alla resenärer stoppades. Kolera hade brutit ut i Afghanistan och alla resande placerades två dagar i karantän. Inte alls fel för mitt vidkommande, gratis mat och en säng som stod stilla att sova i. Här förvarades vi alla, hög som låg, prydligt klädda afghanska affärsmän och franska hippies. All min erfarenhet av de senare väcker onda känslor. Här var det en av dem som inte gillade maten. ”Give me real food” skrek han med tung fransk accent och singlade sin tallrik med maten på genom matsalen. Själv försökte jag visualisera Shah Rezas tortyrmetoder och hoppas fransmannen skulle få det värsta.

Buss i Nepal 1970-talet. Alla bussar av det indiska märket Tata. Flertalet också ”deluxe”

Efter två dagars paus gick jag på direktbussen till Teheran, bytte till bussen som gick hela vägen till Erzurum i Turkiet. Sedan följde den långa resan genom Turkiet. Dagar och nätter på bussar, sittande eller liggande på golvet. Jag kom till Istanbul. Europa, nästan hemma! I varje nytt land hade jag växlat alla mina pengar till lokal valuta. Nu gick jag till järnvägsstationen och la upp alla mina turkiska Lira på disken vid biljettluckan. ”A ticket as far as possible towards Sweden, please”. Biljetten jag fick gick till Stuttgart.

Vaknade upp i Österrike. Det regnade och kylig vind svepte in när jag öppnade fönstret för att andas den friska luften. Grön granskog. Tårarna fyllde mina ögon. Väl framme i Stuttgart var det Autobahn som gällde, även om hungern nu började kännas irriterande. Inte helt tillåtet att lifta där, men det gick bra ändå. Fort gick det och vänliga människor bjöd mig på korvmackor. På färjan från Puttgarten fick jag sitta kvar i bilen för att undvika biljettkontrollen. Fortsatte lifta på natten och var vid middagstid nästa dag i Stockholm. Tio dagar hade resan tagit från Delhi om jag räknar bort de två dagarna i iransk karantän.

Så stod jag på Stockholms Central. En vänlig kvinna gav mig två 10-öringar som jag lät ramla ner i myntautomaten. Min far svarade. Snart var han där med sin Ford Taunus och jag kom hem till Helenelund. Far var tyst i bilen, visste väl inte vad han skulle fråga. Själv hade jag svårt att berätta. Minns bara att min mor grät medan hon plockade fram vad som fanns i kylen. De trodde inte att jag fortfarande levde.

Inte heller senare kunde jag berätta om resan. Och de frågade aldrig. Allt jag varit med om var främmande för dem och platserna jag besökt hade de inte hört talas om. Dagboken läste aldrig någon. Du är faktiskt den förste jag berättat för.

Not easy for a tourleader in Việt Nam

Av Nguyễn Chí Linh, reseledare i Vietnam

One day in autumn 2003 Năng phoned me and asked “Linh, are you free?” Could you work for us as local guide?” Năng used to be my English teacher before I studied at Faculty of English Language, Hà Nội University of Education. My friend was now tour leader at Läs och Res. I also worked with Danh (other tour leader in Vietnam) a couple of times till 2007 when Danh retired. Since then, I have been with Läs och Res.

I felt very nervous getting my first group. I worry how to organise, how to cope with participants, how to solve the circumstances and especially how to report to Läs och Res. In ordinary tourism companies the tour guide is just a contract worker who has to carry out written orders. When guests want some changes of the itinerary, the guide has to report to the company and wait for their decision… It is totally different from Läs och Res where the participants from are very independent and the guide is a member of the group, the helper, the organizer and the informer. The tour is always flexible, the guide will discuss with participant and do anything possible for the sake of travellers, and he or she will help customers to do the things that interest them. The purpose of Study and Travel is how to get satisfied customers …That philosophy really inspired me and made me love my job very much.

Over the years, Läs och Res has organised trekking tours to the untouched mountains in Vietnam where we met interesting people from a variety of minority groups. Those treks gave me a lot of unforgettable memories. I still remember a tour in October 2010 that Năng and me took from Vietnam to Laos. I have well prepared and planned before the tour started but we never know what will happen. With tourists from ordinary tourism companies any changes give big problem to the tourleader. Läs och Res welcomes taking advantage of new opportunities always being offered along a tour and their customers are imbued with this philosophy.

On that tour, we went up to Lai Châu province for trekking. We split into two small groups. I was in charge a group of seven travellers trekking to Pú Đao village where H’Mong people live. We have trekked 8 hours to our destination. It was Saturday and we were escorted and accompanied by minority people going to market. We arrived late afternoon and had to go through a security place guarded by some police. After checking our passports and ID card and asking our purpose of our visit, they let us continue, but kept passports and ID cards. On arrival in the village, we were chased by another two police on a motorbike (their faces were in red, they had drunk in the market…), they introduced they are the head of police in the commune; they stopped us and did not allow us to stay in the village. After one hour talking they could not give us any reason to prohibit us from staying over night in that village as we had all needed papers. So they let us go. When we came into the village to ask some families for overnight, no one dared to receive us even they really wanted. They said they were afraid of local police after we gone.

Now it was almost dark, so we had to walk back one and a half kilometere to the next village where we were warmly welcomed by H’Mong families. We all had a very nice time talking to many interesting villagers. They prepared food and we ate together, later many people in the village, curious hearing of the presence of a group of white people, came and were invited to join us for dinner (this is their habit). We were more than thirty people having. Only around 10 PM we went to bed, but many people still lingered, even some children sitting around to see how the white people sleep… they are so simple and beloved people…

There are many good memories and special lessons that I have achieved since I have work at Läs och Res. Thank you Christian, thank you Eric and Läs och Res to give me this chance to travel and study. Thank you for a wonderful philosophy and special way of organizing tours so that we can use chances of travelling to support local people and satisfy customers.

Vandring i monsunen i Nepal 1969

Jag har liftat mig fram till Indien, besökt Ganges delta och med tåg och buss tagit mig till Nepal. Om denna resa berättar jag i mitt Projekt Läs och Res och några utdrag har jag publicerat på den här bloggen. Nu berättar jag lite om vandringen upp mot Jomsom och till sist skall jag berätta om den mödosamma hemresan.

Den 22.7 1969 vaknade jag nöjd efter att ha sovit både längre och bättre än på länge. (Det gör jag oftast i tält). Tittar ut genom tältöppningen, men kan bara se några meter eftersom skogen ligger insvept i mjölkvit dimma. En plötslig vindpust sveper bort dimman och jag ser att tältet bara står två meter från branten mot den rusande älven några hundra meter där nere. På kanten står ett bambusnår och jag såg inte branten i mörkret. Nu drar även de högre liggande molnen undan. Där ligger den – Machapuchare! Gnistrande vit i solen lyste den sylvassa obestigna 7000-meterstoppen över allt annat. (Berget är stängt för klättrare av religiösa skäl). Skådespelet varade några minuter innan nya moln avslutade föreställningen.

Klockan var bara sju när jag packat och stod klar att fortsätta mot nästa by. Nu gick allt lätt, humöret strålande, solen sken och stigen sluttade neråt mot byn Bhirethani på knappt 1000 meters höjd. Sträckan dit var kanske bara någon kilometer, men i de branta trapporna tog det mig flera timmar att komma ner. På vägen ner möttes jag av ett sällsamt ekipage. En ”porter” som i sin korg bar en överklassyngling från Calcutta. Önskar jag vågat ta en bild. Jag stannade och frågade – Jo det var som jag trodde – han tyckte det var för jobbigt att gå! Av min blick kunde han knappast undgå föraktet i mina ögon.

Men vadå? Vad är skillnaden mot spring-rickshawn i Calcutta? En stor gradskillnad, tycker jag. Hur skulle bäraren orka upp för den hårda stigningen? Undrar vad han fick betalt? Skulle ynglingen i korgen pruta? Under senare besök har jag flera gånger mött bärare med en sjuk människa eller med en gamling i korgen, men det jag såg här var som klippt ur en marxistisk propagandaskrift från förr. Den allra tyngsta bördan såg jag nog tio år senare i västra Nepal. Mannen bar en låda i plywood med sin bärrem. Lådan var stämplad 140 lb net, alltså 64 kilo netto. Sedan det här mötet har jag många gånger både förundrats och beundrat dessa män som orkar bördor som bara är fantasi för en svensk kille. Förklaringen är enkel – deras fattigdom och vår rikedom. Konsekvensen är att deras yrkesverksamma liv blir kort.

Efter att ha passerat Bhirethani slog jag mig till ro. Badade i ett bakvatten i älven, solade lite, skrev dagbok och mådde finfint. Riktiga pauser var annars sällsynta. Livet igenom har jag nog betraktat pauser som något onödigt, förspilld tid.

Stigen gick längs floden, nu uppåt genom en fuktig trollskog av mossbevuxna träd intrasslade med lianer och andra klättrande, krypande växter. Mina ynkliga kilo på ryggen gjorde sig påminda i ben och axlar. Var ligger byn Ulleri? Mannen jag frågade svarade med ett leende och pekade snett uppåt mot molnen. Det visade sig stämma bra. Efter att ha passerat en svajande hängbro gick stigen uppåt på trappor utan avbrott. Nu var det mer vilja än styrka som gällde. Letade efter en plats att slå upp tältet på, men minsta lilla slät mark var odlad. Kände en lätt förtvivlan innan jag till slut hittade en plats där man i ett kärvt läge kunde sätta upp ett enmanstält. Kröp utmattad ner i sovsäcken, orkade inte tänka på vare sig mat eller dagbok. Regnet slog mot tältduken, men vad brydde jag mig om regn? Inte ännu så länge.

Strax efter midnatt vaknade jag av vattendroppar i ansiktet. Taket var alltså inte tätt. Golvet däremot hade Fjällräven lyckats bättre med. Där samlades vattnet i små pölar som sakta blev större. Under natten tilltog regnet. Allt blev vått. Sovsäcken som var stoppad med dun låg som en blöt klump i ett hörn. Och jag frös. Att jag lyckades sova några timmar med vatten till öronen förblir en gåta. På morgonen hade det slutat regna. Började med att vrida ur kläderna och därefter sätta på dem igen. Ulleri kunde inte vara långt borta och jag försökte snabbt komma iväg för att få upp värmen i kroppen. Allt i ryggsäcken var genomblött och det kändes som om vikten dubblerats. Sovsäcken vägde nog fem kilo efter att ha vridit ur så mycket vatten jag kunde. Ändå var humöret förvånansvärt gott. Men två blöta nätter i rad hade jag inte klarat.

Alla som går i Nepals berg har ett ärende, oftast något som skall transporteras

Efter att ha fortsatt gårdagens uppstigning i en timme nådde jag Ulleri. Vitkalkade hus med skiffertak längs stigen omgiven av klättrande risterrasser. Blev vänligt mottagen av ett gäng bärare som bjöd på ljuvligt hett te. Bjöd själv på en andra runda i en tea-shop. När ägarinnan såg mitt blöta tillstånd föreslog hon att jag skulle stanna över natten. Det hade också börjat regna igen, men trycket på att fortsätta var alltför starkt.

Slingrande gick stigen under jätteträdens kronor och med murar av växtlighet på bägge sidor. Allt droppade av fukt. I Nepal går man sällan på plan mark. Antingen går stigen upp eller så går den ner. Skämtsamt kallas fenomenet för ”Nepali flat”. Vatten hördes hela tiden, tunga droppar från trädkronorna, kluckande bäckar och den stora älvens dån på avstånd. Kängorna klafsade fram på stigen.

Stigen mot Jomsom var sedan århundraden den stora handelsvägen till Tibet för mellersta Nepal. Därför är den väl underhållen, välbyggda trappor där marken lutar och rejäla broar över vattendragen. En dröm för alla som gått Kungsleden.

Under mina två veckors vandring mötte jag bara en enda turist. Under de kommande decennierna blev vandringen från Pokhara till Jomsom den populäraste ”trekkingen” i Nepal. Varje by hade flera tea-shops som erbjöd turistmat och inkvartering. I början av 2000-talet gjorde årligen tusentals utländska besökare den här vandringen. År 2008 tog det slut. Då var vägen klar och vare sig turister och än mindre lokalbefolkningen var längre intresserade av den gamla stigen. Alla som haft inkomster från turismen fick fundera på annat. I dag går det flera dagliga flyg och otaliga bussar från Pokhara. Bekvämt kan tyckas, men mina medresenärer på resan Great Himalayan Trail 2011 klagade bittert över bekvämligheten under 12 timmars bussresa, inkluderande några jordskred. Eftersom säkert hälften av alla flyg ställs in, så är inte heller flyg något riktigt bra alternativ.

Regnet fortsatte och förnuftet fick råda över krigarhjärtat, så jag stannade i den lilla byn Ghorepani på 3000 meters höjd. Bodde i ett stort rum tillsammans med det gäng (andra) bärare jag träffat tidigare. Här fick jag värma mig framför den öppna elden och försöka torka kläderna. Det var fint att se eldskenet lysa upp de ansikten som tryckt sig närmast elden. Vår värdinna lagade mat hela tiden förutom när hon ammade sin minsta. Småflickor i trasiga klänningar sprang tjoande omkring och serverade mat och glas med chai och rakshi (brännvin). Männen som burit hela dagen satt nu tysta och tittade in i elden eller koncentrerade sig på sin bidi, en handrullad liten, mycket billig cigarrett. Själv somnade jag bredvid elden med ett tjockt täcke över mig.

På morgonen vaknade jag i ett iskallt rum. Frös ordentligt. Det blev bättre när jag satt mig framför elden och fått lite varmt te i mig. Hade svårt att slita mig från det varma torra rummet och ge mig ut i regnet. Så jag kom i väg rätt sent. Regnet upphörde efter ett tag och stigen vinklade nedåt mot by Sikha på strax under 2000 meter. En härlig väg genom en skog med höga träd och jättelika lianer som hängde ner likt ormar väntande på sitt byte. Passerade ett högt vattenfall som stänkte ner träbron och gjorde den såphal. Allt var toppen och tidigare små problem glömda.

Jag passerade byn Marpha augusti 1969 (bilden t v). Det gjorde jag även november 2011 (bilden t h).

Alla små problem glömda….! När jag nu 2017 för första gången läser dagboken efter att den skrevs 48 år tidigare, så läser jag med förvåning om min svajiga hälsa och bristande ork. Allt detta har varit bortsopat ur minnet. I stället har jag haft en bild av en Christian, som då, när jag var ung, orkade allt, och kunde gå tills jag nådde horisonten. Så var det tydligen inte. Den hemska hemresan, magsjukan och nästan utan pengar, har jag dock inte glömt.