Jag har alltid tyckt om att gå långt

 Av Boel Hagenblad, Great Himalayan Trail

När jag träffade Christian (min sambo) upptäckte vi att – ut och gå – är något som vi båda älskar att göra.

I slutet av 2010 hade Christian börjat planera sitt stora äventyr, en resa till Dolpo i Nepal. Långt bort, svårtåtkomligt, högt upp i Himalaya med en vandring på flera veckor. Han visade bilder, filmer och pratade om detta äventyr som nu skulle gå av stapeln. Det skulle bli en storartad resa. Och skulle jag inte följa med? Jag hade sex veckors semester, men kunde inte tänka mig att lägga fyra veckor på ett enda resmål.  

– Absolut inte, det går inte!

Christian åker iväg och det går veckor innan jag hör något. Inte förrän han är åter i Kathmandu och ska börja hemresan, hör jag av honom. Jag hämtar honom på Arlanda, en smalare och mer solbränd man än den jag vinkade av, fyra veckor tidigare.

Vi satt på kvällarna och tittade på bilderna från Dolpo.  Vidderna, människorna och själva vandringen griper tag i mig och jag säger,

– Å, jag vill också åka dit, jag vill också vandra där.  Varpå Christian säger ”Nu är det så, att det är en stor buddistisk festival nästa år i Shey Gompa i övre Dolpo, som jag vill besöka – vill du följa med?”  Nu tvekar jag inte en sekund,

– Ja, jag vill åka med!

Det visar sig att fler är intresserade av att åka till Shey Gompa, ett berömt kloster i nordvästra Dolpo. Totalt blir vi sju personer som åker iväg till Nepal i juli 2013.  I Kathmandu-dalen träffar vi ett annat gäng från Läs och Res som kommer från Tibet.  En kvinna säger att vandringen på hög höjd, var tuff, speciellt eftersom hon var förkyld.  Jag har ingen aning vad detta innebär eller hur det känns, tänker bara – hur svårt kan det vara?

Vi börjar vår två-veckorsvandring från Jomsom mot Shey Gompa. Det går upp, upp och upp i början.  Naturen är fantastisk. Dagarna består i att äta, gå, sova och försöka orka ta in alla intryck.  Jag sover tio timmar per natt och vaknar totalt utvilad varje morgon, behöver inte tänka på något – behöver bara gå. Livet är plötsligt så enkelt. Ingen telefon som fungerar, inget internet, jag behöver inte tvätta mig så ofta. Det är för kallt för att tvätta håret och det tar för lång tid att torka.  Men jag har hjärnkoll på fötterna.  Blåsor och skoskav är förödande. Mina plåster – och fotvårdspåse väger minst ett kg. Det är tufft att vandra, riktigt tufft, ibland är det flera pass på över 5 000 meter. Jag tar myrsteg, 20 steg åt gången för att sen vila.  IMG_4596Nu förstår jag vad kvinnan pratade om – hur tufft det är att gå på så hög höjd. Men jag har inga problem med höjden, ingen höjdsjuka.

Vi kommer fram till Shey Gompa och får uppleva en fantastisk festival.  Börjar bli förkyld och hostar, hostar.  Men snart skall vi resa hem och jag tänker,

– Aldrig mer något så här jobbigt!

Planenligt blir vi hämtade med helikopter och flyger mellan bergen till Dunai för att sedan fortsätta till Pokhara och Kathmandu.  När vi passerar sjön Phoksundo, en klarblå safir vid byn Ringmo, ser jag stigen längs bergssidan och vet att Christian gick där för två år sedan.

– Å, där vill jag också gå!

Efter hemkomsten har jag ett annat perspektiv på livet. Jag byter jobb, går ner i tid och tänker mycket på Dolpo och Nepal.  Känns som om jag blivit bergtagen och börjar snart planera för att att resa tillbaka till Dolpo. Har förträngt hur jobbigt det var – tänker bara på den underbara naturen, människor vi träffade, byar på vägen och det enkla livet jag fick uppleva.  Kan Christian tänka sig att åka tillbaka?  Jo, det kan han visst.  Nästa år 2014, reser vi tillbaka med ett större gäng som nu ska göra ”The Great Himalayan Trail”.

Det är absolut lika fantastiskt som första resan och när vi passerat Kang La på 5 500 meter och är på väg ner mot Shey Gompa börjar jag nästa gråta av lycka.  Vi fortsätter mot byarna Saldang, Shimen, Tinje, Koma och Charkabhot.  Vi går, äter och sover. Träffar fantastiska människor i byarna och blir alla bergtagna på olika sätt.  Ett sällsynt snöoväder gör att vi måste avbryta resan i Charkabhot med endast fyra dagars vandring kvar. Just då känns det ganska bra att få åka helikopter sista biten till Jomsom.  Skriver i min dagbok – jag kommer aldrig mer att göra om något så jobbigt!  Men det dröjer inte länge förrän jag känner – Å, jag vill tillbaka! Jag gick ju inte hela vägen!

Tillbaka kom jag. Denna gång blev det en vandring i östra Nepal.  Även denna gång skrev jag i dagboken – Det här gör jag inte om, alldeles för jobbigt!  Nu drömmer jag om Dolpo igen.IMG_6882 ca 5 MB

Om att gå vilse

Bild: Yazd stadsplan

Vilse i den främmande staden eller mörka skogen är väl i princip inte kul. Men ändå, jovisst det kan bli en höjdpunkt under resan och alldeles säkert den roligaste historien. Några resenärer har beskrivit hur det kändes att vara vilse och skulle uppenbarligen, så här i efterhand, absolut inte velat vara utan den upplevelsen.

Att gå vilse är knappast ett aktivt val. Man klantar sig och så plötsligt hittar man inte tillbaka eller missar målet för vandringen. Hotellets visitkort i bakfickan eller en kompass är enkla garantier för att komma rätt. Men om solen inte är på väg ner, släpp kontrollen och njut av oplanerade möten och överraskande händelser.

Mitt bästa vilse var i ökenstaden Yazd i centrala Iran. I dag en ganska stor stad med en halv miljon invånare med en historia som sträcker sig bakåt i 5000 år. Husen i den gamla delen av staden är fortfarande av lertegel. Överallt ser man vindtorn byggda för att kyla ner det underliggande rummet under den heta sommaren. Under marken leds vatten från bergen i qanater. Här gick jag rejält vilse 2005.

Jag gick ensam på en av de stora moderna gatorna på väg tillbaka till hotellet efter att ha fotograferat moskéer i morgonljus. Tog en genväg och vek så in i en smal gränd. Efter att ha gått högst 50 meter in i den gamla bebyggelsen var jag förlorad, chanslös att hitta tillbaka. De smala gatorna är sällan raka och likanar vindlande stigar i skogen. Ibland var de överbyggda och ofta slutade gatan vid en port. Katastrof för en svensk stadsplanerare!Iran 2005 472

Mycket att titta på och fotografera. Hantverkare och passerande kärror dragna av två män, vagnar med snabbt trippande åsnor och kvinnor i chador. Satt länge och tittade på en afghansk man som arbetade med att förtenna husgeråd. Så effektivt, så vackert. Tog flera bilder medan han arbetade. När jag skulle gå stoppade han mig och gav mig ett vackert durkslag. Protesterade förstås och försökte betala, men nej! Använder det fortfarande ofta.

Iran 2005 405

På ett annat ställe fanns en liten industri där man malde och paketerade henna. Arbetarna var helt gröna över hela kroppen. Fascinerande! Köpte en stor påse, som jag däremot knappast använde senare. Det blev lunchtid och mitt på gatan brann en eld under en gryta med minst en meters radie. I grytan låg ett helt får och puttrade tillsammans med diverse grönsaker. Det skulle bli fest på kvällen och jag var inbjuden. De skar av en rejäl bit och det tillsammans med det ljuvliga iranska brödet blev min lunch. Betala? Otänkbart!

Detta och mycket annat, som jag glömt, fick jag vara med om just för att det var slumpen som styrt min väg. Med en uppgjord plan eller med en inhyrd guide eller med en sightseeingbuss hade jag inte mött de här människorna, inte fått alla de här små äventyren. Hade förstås fått något annat, men knappast lika intressant.

Iran 2005 416Redan i mars var hettan svår mitt på dagen. Svetten rann och jag funderade på hotellets kalla vatten. Men hur hitta tillbaka genom labyrinterna? Hotellets namn var på persiska och adressen var svårbegriplig. Måste ha sett beklagligt vilse ut för folk kom fram och försökte hjälpa mig. Utan att veta var jag hörde hemma och dessutom på persiska, så var min belägenhet kritisk. Men jag hade ju en bild på hotellet i kameran! Folk log och skrattade, lättade över att problemet var löst. Två småpojkar guidade mig i 200 meter – och där var det ju!

När turisterna kom till byn

Berättat av Juan för Maj Bronner

Peru mars 2017. 1 resa

Juan bor med sin familj i byn Chumpe, en av många byar högt upp i Anderna, i Peru. 

Byn Chumpe 10 mars 2017 kl 5.30. Juan vaknade tidigare än vanligt denna kalla morgon i början av mars. Kanske var det åsnans skriande som väckt honom? Eller var det bara grubblerierna som inte ville tystna inuti hans huvud?

Dagen innan hade han åter pratat i telefon med Eliana, hon som var ledare för turisterna. Hon var entusiastisk som vanligt. Hennes röst riktigt bubblade över när hon berättade vilken möjlighet hon kunde erbjuda honom, hans familj, ja hela byn faktiskt.

Fundersam gick han upp och klädde sig. Han såg ömt på sin hustru Modesta och den lille Joshua som fortfarande sov tryggt i det ombonade rummet. Så fint de fått det! Han stängde dörren, gick bort och lättade sig intill komposthögen, tog sedan den största tygvävnaden som hängde på sin ställning och begav sig ned för den smala lilla stigen, ner i dalen.

Detta var den bästa tiden på dygnet! Solen tittade fram mellan bergen därborta i öster, dess välsignade strålar började värma och luften kändes ren och frisk. Allt var så stilla. Han tänkte så bra då. Nu skulle han skära mynta, kamomill och cocablad i mängder. När de nu skulle ta emot en grupp turister från Europa, ja då skulle det behövas örter till avkok i mängder.

Hans familj kunde inhysa sex personer, det var ju gott och väl. De hade också plats för att alla sexton skulle kunna äta alla måltider i deras matrum. Grannfrun Maria hade lovat att ge husrum till tre av dem. Det gällde ju bara en natt. Så nu hade de plats för nio. Vad skulle de göra av de övriga sju?

Min fru Modesta hade sagt att han inte behövde bekymra sig. Hon var ju med i församlingen och var alldeles säker på att hon skulle kunna övertala några av sina församlingssystrar. Hon sa att det inte alls var konstigt att de kände sig blyga och bortkomna för att de hade så lite att erbjuda.

De där människorna från Europa var ju vana vid all slags lyx; stora hus med en massa rum, varmvatten, vattentoaletter, elektricitet i hela huset, alla slags mat och dryck. Vad skulle de tänka om hur enkelt de levde där i byn?

Torsdagen 21 mars. De sexton turisterna skulle komma om sju dagar bara! Eliana hade sagt att de kunde hjälpa till i hushållet och med barnen! Hur skulle det gå till? På något sätt borde de få ut något av besöket, men vad? Deras resebyrå betalade bra för besöket och hade rätt att kräva något bra. Men vad? Modesta hade därmed lugnat honom. De skulle ju bara stanna ett dygn.

Först skulle hans familj presentera sig ordentligt. Sedan skulle turisterna få berätta vilka de var. Så skulle de erbjudas att få klä sig i typisk Quechua-klädsel. Skulle de verkligen tycka om det? Det kanske skulle bli pinsamt?

Modesta hade också övertygat honom om att hans örtkunskaper var värda att spridas.     – Ta med dem på din vanliga runda, visa dem vilka örter vi har användning för. Både dem vi äter och dem vi färgar garnet med. Hör med Eliana om hon tror att de orkar gå din runda, den är enkel för oss som är vana, men kanske inte för dem?

Vad ska de vi ge dem att äta? Vilken tur att Juan kommit tillbaka! Han kunde trolla fram de läckraste rätter av nästan ingenting. Tankarna snurrade medan han systematiskt fyllde tygstycket med växter.

När Julio kom tillbaka till gården var hela familjen vaken, vattnet varmt till hans växter och bönvällingen värmde gott i magen.

Modesta berättade att hon övertalat ytterligare tre av kvinnorna i byn att ta emot gästerna som väntades nästa onsdag. Alla behövde de ju så väl den ersättning de blivit erbjudna. Ingen av de tre hade dock gått med på att släppa in gästerna i det egna hushållet. Hjälpa till? Nej, hur skulle det se ut?

– Så vi får väl göra så gott vi kan, sa Modesta. De kan få hjälpa till att sätta upp en varp. Och ta upp potatis och plocka bönor. Vi ska nog kunna sysselsätta dem.

Torsdagen 28 mars 2017, kl 21.00. Den kvällen kunde Juans familj inte gå och lägga sig lika tidigt som de brukade. Oj, så mycket de hade att prata om! Besöket hade gått bra! Gästerna verkade nöjda. Alla hade tackat för det vänliga mottagandet med blomsterportalen, blombladen, blomhalsbanden och den personlig ögonkontakten.

F1000038

Presentationen var intressant. Flera av turisterna var gifta men inte alla hade med sin man eller fru på resan. Märkligt! Alla var ganska gamla, tänk att ge sig ut på en sådan lång resa när man är lika gammal som farfar och farmor! De verkade uppskatta att få prova quechua-kläderna, flera av dem hade kläderna på sig hela dagen. De långa svarta kjolarna med sina vackert vävda mönster och de ännu vackrare vävda tygöverdelarna som fästes ihop med en nål. Ullen värmde gott när det var kallt. Kvinnorna hade lite svårt att fästa de platta hattarna, men de förstod nog att uppskatta det skydd för solen som hattarna är. Den store mannen såg för rolig ut i den alldeles för lilla mössan han provade!

Örtpromenaden var också uppskattad och många verkade beundra vår by; tystnaden, skönheten, den höga, klara luften. Trots ståhej under dagen hade kvinnorna hunnit väva klart beställningarna som skulle levereras nästa morgon. Alla hade sett och lyssnat med intresse när de visade hur de klipper fåret, tvättar ullen, spinner garnet och sedan färgar det i de svarta järngrytorna med de växter Juan visat på promenaden.

Många gick runt och beundrade, såg det ut som, de olika vävarna som raskt färdigställdes. Flera av dem köpte också dukar, armband och väskor. Ingen försökte pruta! Det kanske handlade om att de fått se hur mycket arbete som ligger bakom?

När kvinnorna vävde hade Juan och Julio haft fullt upp med att ordna med mat och servering. Det var roligt men ibland hade de undrat om de åt ovanligt lite eller om de inte tyckte om maten. Fisken verkade i alla fall uppskattad!

Gästerna verkade inte känna varandra så bra, de var nästan lite blyga för varandra, såg det ut som. De skilde sig väldigt mycket åt när det gällde att hjälpa till också! Några ville gärna duka, duka av och skära grönsaker. Några frågade t o m om de kunde hjälpa till med disken! I vårt kalla vatten! Nej, där gick gränsen! Potatisplockandet och bönskörden gick också bra och gästerna hade lyssnat noga när Julio förklarat vilka bönor som var färdiga att plockas.

Det var förresten också de där märkliga kvinnorna som hade med sig en liten flaska med något starkt som de gärna ville bjuda på! Det var bara de själva, Eliana och Julio som smakade. De satt där i vårt kök och ville visa sig sällskapliga fast vi egentligen bara ville gå och lägga oss. Rätt lustigt egentligen!

Besök i förskolan var också väldigt lyckat, berättade Juan. Konstigt bara att gästerna ville fotografera så mycket! Nästan mer än dagen innan. Upplevde de saker bättre genom den där kameran? Turisterna hade med sig frukter och gav alla barnen en banan och en apelsin!

De var väldigt snälla och generösa, de där människorna från Europa och vi tjänade mycket pengar. Hoppas det blir fler utlänningar som kommer hit till Chumpe.

På tvärs med resebranschen

………….om sälj och klagomål

 

Idealism som drivkraft tror jag på. Som företagare måste jag (ärligt) kunna säga till en presumtiv kund att det jag marknadsför och säljer är bra, givetvis också förklara vad som är bra, med den inlevelse som enbart kommer ur den egna övertygelsen. Därför har jag också många gånger sagt Nej – det här är inget för dig! (förhoppningsvis artigt formulerat). Jag ville aldrig ha resenärer som inte delade mina värderingar eller jag inte trodde förstått informationen om resan. Läs och Res blev t o m anmäld till ARN (Allmänna Reklamationsnämnden) av en person som jag vägrade låta följa med på resan. Kanske inte den sälj-strategi som lärs ut i alla de reseproducent-utbildningar som numera finns överallt. Därför blev jag den intressantaste researrangören bland människor som var intresserade av ”omvärlden”. För ganska många den enda tänkbara resebyrån, och endast i konkurrens med den egenproducerade resan.

Marknadsföringen av resorna skulle inte enbart locka med spännande äventyr och exotiska möten, utan också tala om ansträngning, enkla hotell och den osäkerhet i planeringen som är en självklarhet för den som rest på landsbygden i fattiga länder. Jag ville både locka den nyfikne och samtidigt varna för att det här var långt ifrån en vanlig semesterresa. På så sätt blev rekryteringen av resenärer självselekterande. På så sätt blev de allra flesta resenärer också nöjda med resan och kom tillbaka på flera resor. Nu känner jag mig ödmjukt tacksam inför det faktum att det var så många människor som gjorde så många resor med mitt företag. Rekordet blev 23 resor.

Trogna resenärer blev utmärkta informationsspridare. Nya deltagare hade oftast fått tipset av tidigare resenärer. Annonser tror jag kan tjäna som en påminnelse, men de var sällan den enda informationskanalen. En sol och badsemester kan man nog sälja med färglada bilder, men jag ville sälja en idé, något mer än bara resan!

Visst blev det tok ibland och besvikna deltagare kom tillbaka hem. Om skulden kunde tillskrivas mig och mina medarbetare, så var det egentligen ganska enkelt: Be om ursäkt, förklara omständigheterna och betala en generös ersättning. De som först var missbelåtna blev nu istället återkommande kunder.

Men det fanns också de som kom hem besvikna, t o m förbannade. Då kom de verkligt svåra klagomålen, de jag såg som oberättigade. Skulle jag acceptera deras uppfattning och betala ut en kompensation? Det hände nog att jag betalade ett symboliskt skadestånd bara för att bli av med en besvärlig människa. Men jag tog också konflikter som kunde leda till långa diskussioner i brev och mejl. Några lät jag gå till ARN och där fick Läs och Res alltid rätt! Utan undantag. R S blev en kändis med många långa inlagor till ARN som han också publicerade på internet i syfte att skada företaget. Han var med på 11 resor och klagade i efterhand på flera stycken samtidigt. Genomslaget blev i alla fall så stort att flera personer som var på väg att anmäla sig till en resa ställde frågan: ”Är R S anmäld på resan?”

Lite tillspetsat – man skall inte bry sig om de som klagar! I stället lyssna mer på de som är positiva och förklarar vad som var värdefullt för dem. Allra viktigast: Tänk också på alla de som inte hör av sig, inte svarar i en utvärdering. Är man nöjd hör man inte alltid av sig, eftersom det man fick av resan var i enlighet med förväntningarna.

Ett litet exempel i min närmiljö: Nacka Kommun bytte ut belysningen längs en populär gångväg genom skogen. De tidigare lamporna gav ett vackert, dämpat gult ljus. De nya strålkastarna lyste upp vägen och den omgivande skogen med ett starkt vitt ljus. Som om skogen låg i snö. Förargad ringde jag kommunen: – ”Vi har fått klagomål på att belysningen var för dålig”. Hur många klagomål? Efter en stund återvände tjänstekvinnan: – ”En äldre dam har framfört det här klagomålet”.

Skulle jag ringt och meddelat att jag älskar de där lamporna? Så är det ju, man klagar inte på sådant man är nöjd med. Och en osäker, räddhågsen ansvarig handlar utifrån att en enda missnöjd person hör av sig. Själv var jag missbelåten och säkert många andra, men man ringer ju inte upp och talar om hur förtjust man är med olika förhållanden i sin kommun. Kanske borde man göra det, och nog vore det lite roligt att chocka en kommunaltjänsteman med lite positiv kritik.

Likadant tror jag det fungerar också i resebranschen. Man ändrar det som klagas på. Resultatet blir en slätstruken semester med perfekta rum, vita stränder, svensk standard, svenska normer och en skamlös servil betjäning.

Ryggsäck, pass och pengar borta

………….fortsättning på ”När jag liftade till Indien 1969”

bild: Återbesök i Afghanistan år 2000.

Jag har lämnat Kaspiska Havet och liftar österut. Trafiken är nu gles, en långtradare med två chaufförer stannar. Den ene är storväxt, den andre väldig. Bara några ord på engelska kunde de, så det blev ganska tyst i hytten. Efter några timmar kör bilen ut på vägrenen och stannar. Matpaus förklarar de genom att leende peka på ett rejält paket med bröd och ost. Lite osäker borde jag varit, men lämnar ryggsäcken i hytten. Bjöds generöst och vi går tillbaka till bilen.

Ryggsäcken borta! Minns jag skrek på ett sätt som det inte behövdes ett språk för att förstå. Rusar in i skogen. Chaufförerna följer. Där låg Fjällrävenjackan som åkt av ryggsäcken. Fortsätter längre in i den låga risiga skogen.  I buskarna står två män med kniv i hand och ryggsäcken mellan sig. Den store chauffören kommer fram flämtande. Han tvekar. Då kommer den väldige. Jag beordras tillbaka mot bilen, han föser undan sin något mindre kollega och rusar rakt på männen. Vad som sedan hände vet jag av naturliga skäl inte. Och vill väl egentligen inte heller veta. Bara att ryggsäcken lades i mitt knä och att den störste satte sig för att köra. Men han körde inte. Händerna på ratten, lade huvudet på händerna och började gråta. Efter en stund lyckades han förklara sin förtvivlan att det var iranska män som gjort detta mot mig. Jag satt tyst och hade inte längre en tanke på att jag alldeles nyss befunnit mig nära den totala katastrofen. Detta är nog det sista jag glömmer från denna min första resa. Allt kändes overkligt och Gud var nära. Allt fanns kvar förutom min svenska flagga. Tilläggas kan så här i efterhand att mitt pass och pengarna låg i ryggsäcken.

Släpptes av på något litet ställe, trafiken var gles, så jag tog bussen till Marshad. Det var första gången jag betalade för transporten och jag skulle inte vidare lyfta tummen och visa ”Indien-skylten”. Jo, på hemvägen när pengarna helt tagit slut, men då var läget ett annat. Tror inte det var av klokhet eller rädsla som jag lade ner tummen. Trafiken var annorlunda med få privatbilar och det kändes inte helt bekvämt att be fattiga människor om gratis transport. Lifta med lastbilar gick nog bra, men här betalade man för sig. I Marshad stannade jag en dag för att besöka den Blå Moskén, den stora vallfartsplatsen. Väl på plats möttes jag av beskedet ”Only muslim”! Fick alltså stå utanför och kika in, se grupper av pilgrimer som strömmade in i den vackra helt blå moskén. I dag besöker vi den på våra resor utan några problem.

På 24 timmar till Kabul

Nästa dag hyrde jag tillsammans med några franska hippies en bil till Afghanska gränsen, vilket inte var så långt. Framme vid gränsen blev det diskussion om priset. Upprört, otrevligt, galet. I ett obevakat ögonblick smög en av fransmännen fram, öppnade tanklocket till bilen och hällde i socker. (Motorn kommer att skära). Själv tog jag mig snabbt till tullbyggnaden där det fanns gott om uniformerade killar. Nu gav jag igen och tackade iranska män för hjälpen när min ryggsäck blev stulen. En liten engelsktalande polischef med ovanligt stor turban, log milt medan han drog sitt finger långsamt över strupen. Jag hade god anledning att snabbt gå över gränsen, visa upp mitt afghanska visum och betala lite extra för att bussen till Herat skulle köra meddetsamma fast den ännu inte var fullsatt. Undrar hur det gick för de franska hippisarna! Vägen var usel, bara svagt definierad i den torra marken, utan något som helst grönt inslag. Framme efter midnatt.

På morgonen drog jag undan gardinen från fönstret i mitt rum på andra våningen i Herat. Utanför en bred väg där ryttare rev upp moln av sand när de red förbi i hög fart. Alla i traditionella kläder; långskjorta, pösbyxor, vilt skägg och stor turban. Mäktigt, men också skrämmande. Alla bar vapen. Så klädde jag mig själv när jag senare, år 2000, gjorde en tre veckors resa i Afghanistan. Fick uppenbarligen en del uppskattning för att jag tog till mig deras kultur. Fast jag var obeväpnad.

Förmiddagen tillbringade jag med att strosa längs de dammiga gatorna. De berömda Afghanpälsarna med ullen vänd inåt frestade. Så vackra med broderier på de fina skinnen och säkert sköna att ha på sig när temperaturen sjönk långt under fryspunkten och vindarna piskade under vintern. Lite senare köpte jag en sådan i Kabul. I butikerna fanns också antika vapen; vackert ornamenterade knivar, kroksablar som säkert använts flitigt av tidigare ägare och urmodiga skjutvapen med flintlåständning. Jag erbjöds en modern tjeckisk pistol för 17 dollar och då ingick även ammunition. Lite frestad var jag kanske, men med tanke på alla tullkontroller som skulle passeras, tackade jag klokt nog nej.

F1000040

Bild. Min favoritaffär i Kabul. Denna pistol är nu i min ägo

Bussen till Kabul, södra vägen via Kandahar, tog 24 timmar, inklusive pauser med chai och mat. Förhoppningsvis också byte av chaufför. Stjärnklart förstås och stor måne. Stopp i natten; alla passagerarna in i ett skjul upplyst av stormlyktor. Långskäggiga män med sjalar virade kring det stripiga håret, rökte vattenpipa och sippade på te. ”What do they smoke?” frågade den andre utlänningen på bussen, en amerikansk hippie. Mitt svar var givet, ”hashish of course”. ”May I try” frågade han med ivriga ögon? Jag gick bort till några av männen och lyckades förklara den intressanta situationen. En av männen vände sig till amerikanen och höll upp munstycket – ”very good hashish, you try”. Fällan var gillrad! Han rökte på med kraftiga halsbloss, blev lummigare och lummigare och fick till sist ledas ut till bussen för vidare transport. I bakgrunden hörde vi de våldsamma skrattsalvorna från de gamla männen. Naturligtvis fanns det inte ett spår av hasch i piporna, bara de grova bitarna av lokal tobak. Självsuggestion kan vara riktigt praktiskt, något jag själv ibland praktiserar. Så har jag hemma en burk som innehållit starka sömntabletter. Max 10 mg per dygn står det på etiketten. I den burken har jag lagt diverse Alvedeon, Bamyl, etc. Sedan, om jag inte kan sova, så tar jag en dubbel dos. Funkar bra.

….fortsättning följer!