Being a tour guide for Las och Res for many years was a very special experience in my last 20 years of living. When I took the offer to act as a guide, my feeling was like a boy inside a kaleidoscope. Fascinated, dazzled and bewildered with flashing and alternating changes pouring into my senses every day when on tours, my brain was pounded by constant novelty events and sandwiched between the entirely different cultures, mine and that of the Swedish travelers. Just before next seizure of the travel schizophrenia, a by-product for the brain that has been impacted by countless new impressions and endless comparisons between cultures, I’d like to attribute my gratitude to Chris and his Las och Res. It was they who projected my life to a very different orbit and thus enabled me to see lots of things at a very different angle, and from above. Today, I feel as if I am flying. As me recalling the old travels days, I feel my soul is a bit lighter, which must have been skimmed somehow from the travelling?
Here you see some debris of the Great Wall, which are the remains of the wings of a domestic traveler, when the wings were scratched on the wall, to add into your kaleidoscope. Would the debris enrich the pattern then, or stagnate the pattern shift, or just simply tarnish the view?
Facebook, YouTube and Twitter are not available in China – they are simply forbidden to operate. Great Fire Wall is doing a desperate job to strangle the information that contains different opinions from the big brother’s, or anything that has the implicit messages reflecting the changes beyond the China Walls.
It’s quite ironic that while the authorities is spending lavishly to buy recognition and vanity worldwide, yet the denial for using the Facebook just made them lose the face in front of the whole world. Nowhere from the world history I could find the scale of the obscurantism like in this country, which has been prevailing since the last six decades, out of a two thousand year tradition.
Namn på reseledare som lever bakom murar skall man vara försiktig med, särskilt när det är en intelligent och förvånansvärt orädd observatör av det politiska skeendet.
Bild: Läs och Res tar paus i Madagaskar 2013. Foto CJ
Att resa är som att läsa en bok. En tjock bok. Egentligen en encyklopedi eftersom resa innehåller så många ämnen: Historia, samhällskunskap, natur – ja, en bra resa täcker in både egna specialintressen och annat som är lätt att skärma av sig från hemma i vardagen. Själv är jag måttligt intresserad av ornitologi, fåglar alltså. Men när jag kom till Keoladeo Ghana i norra Indien så blev jag snabbt en ambitiös ”skådare”. Med hjälp av en duktig guide kunde jag under två dagar dokumentera nästan 100 arter och lärde mig mer om den flygande faunan än jag kunde tidigare. Under resor har jag också plötsligt blivit konstintresserad i Indien och intresserad av äldrefrågor i Nepal, antropologi på Salomonöarna och nästan religiös i Ryssland.
Under en resa befinner du dig i främmande landskap och möter nya människor. Allt är nytt och du vet inte vad som väntar i nästa stund eller bakom nästa krök på stigen. Att ständigt upptäcka och förvånas – det är vad jag begär av en resa.
Kvinnlig turist i egyptiska manskläder. Foto CJ
En fråga jag ofta ställt mig (och ibland sagt högt) är: Varför reser vi så ofta till platser vi redan känner till? Eftersom vi i allmänhet vet så lite om världen innebär det att de flesta av oss reser till samma platser. Vi reser till Venedig och till Indien för att se Taj Mahal. Där får vi de bilder och upplevelser vi förväntat oss. Inget mer och kanske är vi nöjda med det. Eller så blir resan en besvikelse när vi ser sådant som inte syntes i turistbroschyren: Att Venedig-borna protesterar mot turisthorderna som väller in eller den skyhöga avgiften för utlänningar som vill se Taj Mahal. Själv tyckte jag att Keopspyramiden i solnedgången var en vacker syn. Vackert, om jag kunnat begränsa synfältet till själva pyramiden. Men det var svårt när det intill stod 120 turistbussar parkerade. Alla med motorn på för att hålla igång luftkonditioneringen. Plus alla bilar. Alltså hade jag sällskap av kanske 5000 andra turister.
Sightseeing – titta på sevärdheter; där man under en dag lyckats klämma in ett maximalt antal kända platser, är inget för mig. Sådant vill jag inte ens kalla att resa. Platserna är ju redan kända! Alla i bussen har redan sett bilder på den vackra kyrkan, templet eller det höga vattenfallet, eller vart bussen nu för mig. Naturligtvis ångrar jag inte att jag har sett Taj Mahal och besökt Maccu Piccu. Men dagar i en indisk by eller hos quechua-indianer på höglandet i Peru, sådana dagar minns jag bättre. Mina egna minnen av sevärdheterna är suddiga och har nog glidit över i de bilder jag ser i reklam och resetidningar.
Nej, låt oss resa för att upptäcka, fascineras och få nya tankar i huvudet! Om vi är överens om att en resa måste innehålla krökar på vägen bakom vilka vi inte vet vad som väntar, då måste jag ställa en annan fråga: Vad betyder farten?
Om ett cykelhjul snurrar riktigt långsamt, då syns varje eker tydligt och vi förstår lätt hur hela hjulet är konstruerat. Snurrar det fortare kan man se att hjul och nav har någon slags förbindelse. I full fart blir ekrarna en nyans av vitt och hjulets konstruktion blir obegriplig. På samma sätt avgör farten hur mycket vi ser på resan.
Flodens meandersvängar ser man bara uppifrån. Södra Borneo. Foto CJ
Vem bedåras av en flygresa? Många drar för gardinen för fönstret och ägnar sig åt att stirra i ett fånigt flygmagasin. Titta ut i stället! Är det molnfritt och bra ljus så får du den bästa tänkbara geografilektionen. Själv kan jag minnas de oändliga bergen i Afghanistan, det rätlinjigt konstruerade Holland och de fula oljepalmsplantagerna i Malaysia. Från planet får man en överblick som är omöjlig på marknivå. Tänk på det här när du bokar flyg nästa gång: Boka dagflyg! I övrigt är väl flygresan ett nödvändigt ont och kanske ett dåligt samvete.
Själv pratar jag sällan med den som sitter i stolen bredvid mig på flyget. Kanske för att jag sitter fastspänd och undrar när serveringsvagnen skall komma till min stolsrad. Kanske för att prat inte tillhör flygkulturen. På tåg däremot pratas det.
Under långa tågresor i Indien och Ryssland har jag knappt kunnat öppna medhavd bok. Ofta har folk kommit genom vagnen, slagit sig ner vid min plats och… pratat: Varifrån, vart, varför? Från tågfönstret kan jag gissa vad som odlas på fälten, jag ser människor som arbetar med allt upptänkligt och skogar med lockande berg i fjärran. För egen del blir det inte mycket läst på tåget. Att prata med medpassagerare och titta ut genom fönstret gör att tiden går fort. Transsibiriska är kanske ett undantag: Där behövs både ett mindre bibliotek och flera flaskor vodka för att orka med en veckas kontinuerlig resa.
Intrycken från tåget svischar förbi och medresenärer stiger på och stiger av. När tåget kommer fram stiger jag av. Då är jag framme. Framme där jag skall göra något, där jag stannar upp. På något sätt är det där resan börjar.
Helkokt får i Yazd. Foto CJ
Väl framme så vill jag gå. Att lite planlöst gå omkring i en stad brukar vara givande. Den gamla staden med krokiga gator är förstås särskilt spännande. Att gå vilse är kanske inte min målsättning, men ofta en konsekvens av mitt planlösa irrande. Vilse på slingriga gator i den urgamla staden Yazd i Iran, är den roligaste stadsvandring jag gjort. Där bekantade jag mig med afghanen som jobbade med att förtenna köksredskap, med kopparslagaren och blev bjuden på det underbara persiska brödet i bageriet. Hela tiden kom inbjudningar till att dricka te. Dessutom fick jag smaka på helkokt får (grytan var en meter i diameter). Eller kanske var det i gamla Delhi där massan av människor var så tät att jag bara fördes fram som om jag hamnat i älvens strömfåra.
Själv hatar jag storstäder. Delhi, Paris, New York och Stockholm – hemska platser! Trafikens larm, den fullständiga anonymiteten och alla reklambudskap som effektivt dödar försök till självständigt tänkande. När jag går på trottoarer försöker jag titta ner, bara för att slippa ta in allt jag inte vill att min hjärna ska notera. Egentligen är nog Säffle för stort för mig.
Jag vill vandra på små vägar, gärna stigar, i skogar och över berg eller genom sparsamt befolkade landskap. Gå långsamt, då hinner jag både tänka och ta in nya intryck. Pendelrörelsen mellan vänster och höger ben är kanske det sista jag skulle vilja vara utan och är det naturliga, det ursprungliga sättet för människan att förflytta sig. Det sägs att 3,5 km i timmen är ett normalt tempo.
”En tanke som inte är tänkt under vandring är inte värd att tänka”. Säkert överdrivet, men Friedrich Nietzsche lär ha sagt så.
Det är enbart när du går som du får friheten att själv bestämma vad du vill göra och titta på, och vilka vägar du vill välja. Visst är det också bra med frisk luft och fysisk träning är nyttigt, men det är enbart under en vandring som man har full frihet att ta till sig allt det nya som resandet erbjuder.
Kortare eller längre vandringar har varit en del av alla resor jag arrangerade i Läs och Res namn. Ofta var en längre vandring det huvudsakliga målet för resan.
Boel kommer in i byn Chepga i nordvästra Nepal. Foto CJ
Du som orkat läsa så här långt har säkert hållit med mig i stora delar. De som har andra uppfattningar har troligen inte kommit ända hit. Synd, för jag har ytterligare ett förslag för vettigt resande. Att sitta stilla!
Kanske är det min egen ålder och därmed upplevda fysiska begränsningar som gett mig nya idéer. Att sitta stilla på en plats kan vara ett nog så givande sätt att resa. Du reser alltså någonstans och placerar dig där på en spännande plats under en tid. Du stannar där, men människor passerar och du får gott om tid att se allt som händer på platsen samtidigt som du får den tid som är nödvändig för att skapa relationer till de människor som bor på den plats du valt. Halleluja! Kanske är det här bästa resan? Så enkelt, så billigt och du behöver ingen arrangör för en sådan resa. Du stannar helt enkelt på en plats du gillar och där du känner dig väl mottagen. Kan inte språket? Säkert finns det någon på platsen som talar engelska. Betala honom eller henne och du får hjälp med praktiska arrangemang och kontakt med folk på platsen.
Det är en sådan resa jag planerar för mig själv eller åtminstone fantiserar om just nu. Jag tänker bosätta mig i en by i Nepal under ett år. Riktigt var och vilken by, vet jag inte, men tanken är att det skall vara riktigt, riktigt långt bort. En plats där de gamla sätten att kommunicera fortfarande gäller. En by som fortfarande inte har mobiltäckning, där man inte kan kolla Facebook, inte vet hur vädret skall bli under de närmaste tio dagarna och där det fortfarande är långt till närmaste väg. En by som ännu inte nåtts av världens brus. Där vill jag sitta still medan människor och årstider rör sig.
Hemkommen från Nya Guinea i slutet på våren fick jag ett mejl av Christian där han informerade om en enastående resa – redan i augusti- till Nepal med vandring i höga regioner och mot slutet vistelse vid ett kloster där det vart tolfte år hålls en religiös festival med tillresta troende från alla håll. Jag hade ju verkligen inte tänkt mig att så snabbt ger mig av igen på en långresa men jag räknade ganska lätt ut att jag 2024 vid min sjuttioårsdag kanske inte känner för att vandra upp till över 5 000 meters höjd.
Det sägs att vissa lokala festivalbesökare vandrar upp till två veckor för att nå fram till Shey Gompa. Att se över 2 000 mycket originella människor i de oerhörd udda dräkterna församlade vid en så ödslig ort högt uppe i Himalaya där det enbart finns ett kloster som har storleken av en större villa är imponerande. Det fanns allt som allt max ett femtiotal utländska turister vilket förstärkte upplevelsen av något i dag ganska svårt att få uppleva.
Mina främsta intryck är nog kontrasten av de fattiga troende och den plufsige Laman som mest liknade Nordkoreas dästa Baby-diktator Kim Jong-Un. Laman kom två dagar försenad influgen med helikopter från Kathmandu. Då kunde festligheterna börja. Man hade t o m byggt ett eget utedass för hans höghet. Han satt i lotusställning i festtältet med blick på ceremoniplatsen där skolklasser från olika trakter framförde danser och sånger samtidigt som han petande i tänderna och kollade sin surfplatta. Innan dess råkade jag befinna mig i klostret då laman gav en interview till några influgna journalister från en ansedd internationell agentur. Han var på alla sätt tillmötesgående, ställde upp på foto och samtal men efteråt var de upprörda över att festivalledningen ville ha en, jo 1 dollar kameraavgift av dem. Deras filmkameror kostade hundratusentals kronor. I sådana situationer skäms man över sina västerländska rötter.
Ett intryck som har förstärkts alltmer ju längre resan ledde var hur mycket energi och pengar människorna i Nepal lägger ner på sin religion. Att man vid vissa dagar inte kan utföra vissa saker för att något helgon har dött denna dag eller något liknande. Att man inte får slakta kor för matens skull, men att man en speciell dag offrar ett hundratal bufflar för att blidka någon guds lynne, är bara några av alla påbud som folk ålägger sig. Vidskepelse kunde inte bli tydligare än vad man får se där.
Alla resor med Läs och Res har varit till full belåtenhet. Jag har letat efter andra spännande resor, som jag inte kan göra på egen hand, och insett att det inte finns något bolag som ligger lika nära mina egna ideal. Jag uppskattar att man alltid anlitar lokala aktörer när det gäller hotell, transport etc. Samma med reseledarna; alla ytterst kunniga om sitt lands historia, natur och kultur, vilket gjorde kvällarnas sammankomster givande och spännande. Jag gillar också nivån på standarden. Jag kan gärna vara utan stjärnmärkta inkvarteringar och luftkonditionerade lyxbussar. Det är viktigt för förståelsen av ett land att man beblandar sig med lokalbefolkningen, kommer ut på landsbygden och träffar de som bor där. Detta är för mig som ett utvecklingsbidrag i lillformat. För mig är Läs och Res som en hippie som har överlevt juppieeran och alla andra egocentriska perioder som vi har upplevt sedan 1970-talet. Jag hoppas att de nya ägarna lyckas värna denna nisch bland gruppresearrangörer.
För mig är resandet som bildningsprojekt på plats. Mina resor har berikat mig mycket mer än alla filmer och böcker tillsammans och farmför allt upplevt live. Ska man belasta miljön med att flyga till avlägsna resmål, så ska man göra det med nyfikenhet och öppenhet för den kultur man möter. Alltså motsatsen till ett all-inclusive paket, då man ser lokalsamhället endast två gånger; från bussfönstret mellan flygplatsen och semesteranläggningen.
Projekt Läs & Res 