Långt bort i Ryssland

Varför Ryssland igen?

Landet fascinerar mig. Så nära och ändå så långt bort. Människorna är samma som vi, men med en helt annan historia och helt andra erfarenheter av livet. Slaveri under tsaren, slaveri under kommunismen och helt alienerade under Putin. I dag är folk inte rädda, men allt är osäkert och svårförutsägbart. Ingen litar på media.

Jag reste i två veckor med sambo Boel, två utvalda vänner och en rysk familj med tre barn vi nyligen lärt känna. Vi skulle till Kenozero nationalpark. Ingen resplan, bara bokade platser på tåg till en plats ingen av oss kände till. Allt skulle fixas på plats. Och med ett sådant upplägg blev det naturligtvis en strålande resa.

3:e klassIMG_0686

Ryska tåg är utmärkta. Manglade lakan, städning flera gånger om dagen och en ångande samovar där det bjöds på te 24 timmar. Klockan 22 släcks belysningen och det var bara dunkandet från järnvägsskarvar som hördes. Alkohol var förbjudet, det var bara någon som smusslade lite (jag). ”Första klassens resa i tredje klass”, sa Boel.

Slutat flyga

IMG_0002
Här var det nog fotografen som vinglade

Det är lätt att låta bli flyget när resmålet ligger nära. Viking Line till Helsingfors och direkt med tåg till S:t Petersburg går på 24 timmar. ”Tax-free” står det på båten. Det är nog sant, men snuset var billigare på Willys än på båten som lever på sin skattebefriade sprit. Hytterna däremot var billiga, 500 kr för en 4-bäddshytt T o R. Fast då låg vi på ”ankardäck” under alla bilar. Men sjöutsikt hade vi!

Vandrade mellan övergivna byar

I fyra dagar gick vi i nationalparken. Beklämmande se byar som övergavs när Sovjet föll 1991 och kolchoserna stängde. De som odlat marken hade varken rätt till marken eller maskinerna. Alla flydde till större samhällen. De som hade kontakter lyckades ta sig till Moskva eller S:t Petersburg. Nu växer åkrarna igen, skogen känns som urskog och taken faller in på de gamla vackra stockhusen.IMG_0440 Vi kom till helt övergivna byar och till andra där några gamlingar bodde kvar, några hus var nödtorftigt rustade som sommarstugor (datchor). Vackert var det, men det var nog betydligt vackrare förr när bygden var befolkad.

Vi kunde njuta av stigar genom skog som inte rörts på många år och över den sorts blomsterängar som i dag är sällsynta hemma. Det blev bad i sjöarna vi passerade på stigen längs den ås som var vattendelaren mellan Östersjön och Vita Havet.IMG_0348

För mig personligen var det härligt att lite överallt längs de guppiga grusvägarna få se min IMG_0111 PSfavoritblomma jättebjörnlokan i stora bestånd. I Sverige hatad, fruktad och förföljd. Den kallas på oklara grunder för ”invasiv”, vilket innebär att alla medel är tillåtna för att utrota den ståtliga växten. Vad som verkligen är ”invasivt”, åtminstone här i Saltsjöbaden är tujan. Överallt planteras den trista växten längs tomtgränserna. Den vill jag gärna utrota!

En tavlaIMG_0195

Vill man sätta upp en bild på väggen så kan man rama den redan i bilden. Smart och billigt.

Fönster jag sågIMG_0306

Jag fäster mig gärna vid vissa motiv. Förr var det oxar och bufflar i arbete. Nu i Ryssland fönster och människor jag mötte. Överallt i Ryssland hittar man konstfärdigt IMG_0604utformade snickerier i fönsterfoder och takskägg. Och i fönstren finns ofta något vackert som blir som ett stilleben.

 

F1000049

 

Människor jag mötte

Inte mötte vi mycket folk ute i skogen eller de mestadels övergivna byarna. Men några förstås. Här presenterar jag tre stycken som jag fick lite kontakt med.

IMG_0663
Ivan Alexandrovich, chef för nationalparken. Såg ut som jag vill tänka mig en rysk björn. Namnet motsvarar ”Kalle Karlsson” i Sverige. Pratade med honom en timme.
IMG_0629
En ovanligt varm dag satt hon vid vedtraven. Sa inget, men ögonen såg undrande ut. Vem – var jag?
IMG_0255
Vasiliy, han som skulle ro oss över sjön. Men vi ville ro själva. Han visade oss den av norrmän restaurerade kvarnen och talade utmärkt engelska

IMG_0287
Gubbe skuren i trä. Ryssarna excellerar i träskulpturer

Inga björnbärIMG_0365

Däremot hejdades vår gång hela tiden av rika hallonbuskar. Samtidigt var det just hallonen som gav barnen raster och motiverade dem att fortsätta gå. Även här var det ett dåligt blåbärsår, men smaken på det vi hittade var något annat än Willys vattniga amerikanska s k blåbär.

IMG_0323Björn fanns det däremot gott om. Vi såg spår ett flertal gånger och jag blev lovad att få se björn om jag kom tillbaka nästa år. Kanske ska jag göra det. Nationalparkens förvaltning har odlat upp åkrar med havre och jordärtskockor för att ge mat till björnar och harar. Endast lokalbefolkningen får jaga i parken (älg, mård och varg), men antalet jägare minskar och vargen är ett problem genom att det finns för lite älg och vargen går in i byarna och tar hundar för att hitta mat. Däremot träffade jag ingen som var rädd för varg.

Ryska gästfriheten

Var helst det bodde människor mötte vi den. Vi bjöds på nyfångade småabborrar och hemgjord vodka av turister från Moskva. Vi betalade för maten när vi åt hemma hos någon, men bjöds alltid det bästa och alltid något extra.

IMG_0089
Inbakad gädda

Men Ryssland är ju förskräckligt!

Ja regimen, politiken är det. Och det är huvudsakligen vad som sägs och görs av Kreml, som blir den mediala sanningen i utlandet. Vad jag vill förmedla här är att de ryssar jag mött under både den här resan och flera tidigare har varit påfallande trevliga och hjälpsamma. Frågar du om vägen, så stannar de upp och försöker hjälpa dig trots språkförbistringen. Gästfriheten är redan nämnd.

Välutbildade människor i de stora städerna litar inte på de egna tidningarna och allra minst på statlig TV. Våra vänner och många av deras vänner har inte ens brytt sig om att skaffa TV. ”Inget som skrivs eller sägs på TV är sant”, är deras utgångspunkt. De tittar på BBC på Internet.

Men kriminaliteten? Vem har inte hört talas om den ryska maffian, drogmissbruk och ruggiga islamister? De finns säkert, men något gatuvåld har jag inte kommit i kontakt med. F ö går ryska tonåringar omkring i S:t Petersburgs tunnelbana med telefonen eller plånboken halvt nedstucken i bakfickan. Det gör man knappast på T-centralen i Stockholm.

 

 

Lämnar boken till förlaget

Bilden: Jag tar en paus bland nedfallna Tung-blommor under vandring mellan byar i Guizhou provinsen i södra Kina.
.
Att lära känna världen
fordrar möda, mycket möda,
och det upptar en helt och hållet.
De flesta människor skaffar sig i stället den motsatta förmågan,
nämligen att titta utan att se,
att lyssna utan att höra.

Ryszard Kapúscinski.
På resa med Herodotos
.

Exif_JPEG_PICTURE

Sedan jag överlämnade Läs och Res till andra i oktober 2015 har jag skrivit.

Skrivit om hur allt började på det vilda 70-talet. Skrivit om allt märkligt och spännande som hände under 37 år med Läs och Res. Naturligtvis också om mina intryck av resande, turism och den stora stygga resebranschen. Nu har jag lämnat den till förlaget Vulkan. Under tidig höst bör den vara tryckt. Tror du kommer att gilla den!

 

Därför skriver jag den här boken

Nu gör jag bokslut för mitt liv med resor. Det roar mig att skriva om lärdomar jag fått, och alla hiskliga, härliga äventyr jag själv fått vara med om. Samtidigt ser jag jag en möjlighet att bereda plats för andra resenärers berättelser. Dessutom vill jag berätta några av de roligaste historierna. Många har uppmuntrat, uppmanat mig att skriva – bekanta och resenärer som flimrat förbi under åren.
Jag skriver för att få ihop minnen som tunnats ut och en sista chans att förklara mina tankar kring ett bättre resande. Jag skriver inte för resenärer (tidigare och framtida), inte heller för vänner eller familj – jag skriver i första hand för att det roar mig.
I grunden är jag en pinsamt självupptagen person. Inget vackert karaktärsdrag, och de som känner mig kan nog instämma. Så här är det: Det fanns inget som tillfredsställde mig så mycket som att ständigt bli påhejad av resenärer och de många reseledare över hela jorden som kunde bygga sina liv parallellt med Läs och Res. Pengar var däremot aldrig varit min drivkraft.
Nu känns det som min plikt att rapportera. Jag vill berätta för alla fantastiska människor jag stött på under åren och som ännu inte försvunnit in i glömskans dimma. Jag tänker på alla de resenärer (kallade dem aldrig kunder) som jag fått närmare kontakt med. Ännu starkare känns plikten att rapportera till alla de reseledare som var den viktigaste delen i researrangerandet.

För mig har det varit en härlig resa under 50 år. Från att jag liftade till Indien 1969 och fram till att jag överlät företaget 2015. Det har varit ett privilegium att själv få resa och bokstavligen utforska nya (för mig) okända miljöer med syfte att ordna resor dit. Att få resa med ett ärende har varit mitt privilegium. Var jag än dök upp, var alltid den första frågan

– Why do you come here?  

Att ha ett bra svar på den frågan har varit mitt privilegium.
Viktigaste har ändå varit, och det som drivit mig under alla år: Att jag fick förmånen att ge mina resenärer upplevelser och insikter, som kom att påverka även deras liv. Inte allas förstås, och mer eller mindre, men nästan varje dag fick jag: Tack, beröm och högt betyg i utvärderingarna av resorna. Det var detta som drev mig att fortsätta när motgångarna kom med miljonförluster och svinn i kassaapparaten.
För att skriva har jag tagit hjälp av mina resenärer, några av de som rest med Läs och Res genom åren. Deras berättelser och tankar om sin resa är centrala i min historia. Reseledarnas berättelser är särskilt betydelsefulla för mig, kanske också för dig som lärt känna dem under en resa. Mycket är beröm, men jag har också bemödat mig om att få fram kritiken. Misslyckandena alltså.

Ett hundra författare

Och svar fick jag! Massor av berättelser. Jag har tagit med många, de som säger mest utöver rena beskrivningar av resan. Några vansinnigt tokroliga historier förtjänar också läsning. Efter viss selektering bjuder här 90 olika resenärer på berättelser de tycker att du skall läsa. Även 16 reseledare har skrivit om hur de upplevde sin roll som ledare för besökande svenskar. Och norrmän! Ungefär 10% av resenärerna var norrmän, som förstås berättar bäst på sitt eget språk. De skriver på bokmål, det vi normalt uppfattar som norska, men det finns ytterligare två språk i Norge, eller Noreg, som det heter på nynorsk. Det tredje språket är riksmål. Ivar Teigum har skrivit på nynorsk, som jag tycker kräver lite fantasi att förstå.

Alla de som skrivit vill jag tacka för att ni ansträngt er och accepterat mina strykningar och petiga språkliga ändringar. Däremot har jag försökt att behålla varje skribents sätt att uttrycka sig, något jag vill kalla ”färgen” i språket. Så t ex, har Gerhard, som är tysk och som tidigare bott några år i Sverige skrivit mycket tänkvärt, men på lite lustig svenska. Hans text var jag försiktig med att peta i. Flertalet bidrag har fått mer eller mindre del av texten struken, och det har varit svårt att stryka text som är bra. Till sist har alla fått godkänna sin text att bli en del av den här boken.

Vägen till Indien – och den sköna konsten att lifta

Känner mig lite lycklig

Nu hoppas jag du vill läsa

Vägen till Indien är berättelsen om en händelserik resa när författaren1969 liftade till Indien, kom till Kolkata, Ganges mangrovedelta och gjorde sin första långa vandring i Nepal.

När han 2015 städade ur sitt kontorhittade han dagböckerna från sin förra resa. Själv hade han aldrig öppnat dem. Och ingen annan har läst dem. Du blir den första som får läsa.CJ 15

140 sidor illustrerad med egna bilder.

”Tack för att du skrivit en så bra, underhållande och stimulerande bok. Den var värd varenda minut”. Börje Almqvist

”Har läst din bok och förstår faktiskt inte hur du överlevde. Helt otroligt bitvis. Sååå kul att läsa den. Tack!” Svante Strindberg.

CJ 1Ruggiga äventyr, helt osannolika möten, men viktigast blev förståelsen för människors olika livsvillkor. Här föddes tankarna kring den sköna konsten att resa och vad man själv bör tänka på som god resenär.

Christian Jutvik (f 1947) var 21 år när han liftade till Indien 1969. Tio år senare startade han resebyrån Läs och Res som han drev fram till slutet 2015. Grunden fanns i 1970-talets idealism.

 ”Jag ville skapa ett bättre, ett seriöst alternativ till den ytliga resebranschen och till massturismen”

 

Så här får du  ”Vägen till Indien  –  och den sköna konsten att lifta”

Beställ av mig. (christianjutvik@hotmail.com)  > 130 kr inklusive porto + bokmärke. Norge 140 NOK

Hämta på Läs & Res, Lundagatan 27, Stockholm > 90 kr + bokmärke

Bokus, Adlibris m fl  > ca 165 kr inkl porto (priset varierar)

e-bok på Bokus, Adlibris m fl  > ca 45 kr

009

 

 

 

 

 

 

Äkta papyrus förstås!

 

Betala med Swish eller överför till mitt konto hos Handelsbanken 6101-723 270 228. Iban från Norge SE78 6000 0000 0007 2327 0228

Mobil: 076 94 33 8 11 (betala hit med Swish)

Christian Jutvik

Skyttevägen 25

SE-133 36 Saltsjöbaden

Mail: christianjutvik@hotmail.com

Mobil 076 94 33 8 11

Blogg: christianjutvik.blog

 

 

Min bok har kommit!

Känner mig lite lycklig.  😁

Nu hoppas jag bara du vill läsa. 😉

Till och från har jag hållit på i över ett år. Samtidigt skriver jag på nästa bok som handlar om allt som hände med Läs och Res under de 37 år jag höll på. Där finns också resenärernas berättelser om sina resor. Och reseledarnas. Tänkvärda, tokroliga berättelser.

Vägen till Indien är berättelsen om en händelserik resa när författaren 1969 liftade till Indien, kom till Kolkata, Ganges delta och gjorde sin första långa vandring i Nepal.
När han 2015 städade ur sitt kontor hittade han dagböckerna från sin första resa. SjälvCJ 15 hade han aldrig öppnat dem. Och ingen annan har läst dem. Du blir den första som får läsa.
Ruggiga äventyr, helt osannolika möten, men viktigast blev förståelsen för människors olika livsvillkor. Här föddes tankarna kring den sköna konsten att resa och vad man själv bör tänka på som god resenär.

CJ 1

Christian Jutvik (f 1947) var 21 år när han liftade till Indien 1969. Tio år senare startade han resebyrån Läs och Res som han drev fram till 2015.
Grunden fanns i 1970-talets idealism. Han ville skapa ett bättre, ett seriöst alternativ till den ytliga resebranschen och till massturismen.

 

 

Så här får du boken:

”Vägen till Indien – och den sköna konsten att lifta”

136 kr (med porto 155 kr)  – Adlibris

130 kr inklusive porto. – Beställ av mig på mail eller på telefon *

90 kr  – Hämta hos mig på Skyttevägen 25 i Saltsjöbaden *

90 kr – Hämta hos Läs & Res på Lundagatan 27 på Södermalm i Stockholm *

45 kr ca som e-bok

009
Papyrus förstås!

 

* jag lägger i ett bokmärke

 

 

 

 

 

 

 

Betala med Swish eller kontant eller överför till mitt konto hos SHB 6101-723 270 228

CJ 1969Christian Jutvik

mobil: 076 94 33 8 11 (hit betalar du med Swish)

mail: christianjutvik@hotmail.com

 

 

Vägen till Indien

Vägen till Indien

– om den sköna konsten att lifta

Boken är klar! Dvs, den är skickad till tryckeriet. Först ett provtryck, sen får jag den i brevlådan.

Min resa år 1969 gick till Indien. Jag kom till Kolkata och Ganges delta, men jag har också skrivit om min första långa vandring i Nepal.

Vilket förlag? frågar många. Naturligtvis skall jag inte ge ut på något förlag. Att intressera ett förlag är nästan hopplöst i dag. Åtminstone för en oetablerad författare. Dessutom tidsödande och dyrt. Med ny teknik är det däremot lätt att både trycka och distribuera. Boken trycks i Tyskland av företaget Books on Demand, får ett isbn-nummer och kan köpas på Adlibris och Bokus. Även lånas på biblioteket .

Boken har 140 sidor och är illustrerad med bilder både från min resa 1969 i svart-vitt och bilder tagna under senare resor. Du kan också få den som e-bok.

Beställa nu?  Då meddelar jag dig när boken är klar och priset. Skicka mig ett mail christianjutvik@hotmail.com   Skriv bara JA! Eller ring.

Beställer du boken genom mig så får du ett bokmärke i papyrus leverat direkt från Nilens strand av reseledaren Soliman Goma. Eftersom jag trycker upp många själv blir priset lägre än hos internethandlarna. Betalning med Swish eller bank.

Christian Jutvik

christianjutvik@hotmail.com | 076 94 33 8 11 | Skyttevägen 25, 133 36 Saltsjöbaden

Nu skriver jag på nästa bok med arbetsnamnet The story of Läs och Res. Där medverkar många resenärer och reseledare.


Vägen till Indien är berättelsen om en händelserik resa när författaren 1969 liftade till Indien, kom till Ganges delta och gjorde en lång vandring i Nepal. När han 2015 städade ur sitt kontor hittade han dagböckerna från sin första resa. Själv hade han aldrig öppnat dem. Och ingen annan har läst dem. Du blir den första som får läsa.

Ruggiga äventyr, helt osannolika möten, men viktigast blev förståelsen för människors olika livsvillkor. Här föddes tankarna kring den sköna konsten att resa och vad man själv bör tänka på som god resenär.


Chris i MaliChristian Jutvik (f 1947) var 21 år när han liftade till Indien 1969. Tio år senare startade han resebyrån Läs och Res som han drev fram till 2015.
Grunden fanns i 1970-talets idealism. Han ville skapa ett bättre, ett seriöst alternativ till den ytliga resebranschen och till massturismen.