Me a proud, mulatto woman – the tour leader of Study and Travel in Cuba for more than a decade. 

In my country, future is filled with uncertainty and fate plays a transcendental role. Each tour I’ve done with Las och Res, the clients ask me: how did I find Las och Res? Or they found you? Usually they smile at me, expecting something very special. My answer is: destiny! 

In Cuba, the exodus of people is massive, and when you have been on the island for more than 30 years, you get used to seeing many of the people you love the most, leave. Thus, you lose established routines; intellectual dialogues, joys and sorrows with others. My country is like a slow torrent that leaves an entire society as an empty spirit. 

In the first decade of the new century most of the people who surrounded me ten years earlier, were no longer there. They left Cuba without possible return in some cases, and left in me a strange feeling that is like death without being dead. In this exodus I include a considerable part of my family and many friends – friends who looked after each other and helped us survive the uncertainties in our tropical socialism. They are still loved and longed for so much.

 In 2004 Pablo, the favorite of my six half-brothers, sons of my father, left for Stockholm to start a new life – NEW! Together with a beautiful Swedish woman, in all the senses of beauty, that fate put in his life years berfore. The communication between my brother and me was almost zero after he left Cuba. We talked on the phone when our father died in 2007 and we wrote a couple of emails later, but nothing more. I think it’s still too painful for both of us to try a virtual relationship, like other Cuban families that stay together thanks to the internet.

In May 2008 I received an urgent call from Sweden. I thought of a big misfortune, but after listening to Pablo for a while, I understood that nothing serious had happened. I enjoyed listening to his voice and said YES to everything just to please him, to make him feel good. Because in Cuba, a favor to the family is something that is barely discussed, why would he stay a little longer on the line explaining? At that time I did not understand the magnitude of what we talked about. He, however, told me with enthusiasm about Las och Res and the work that changed my life completely.

Mr Tigran Feiler, who was responsible for Latin America at the agency, arrived in Havana two weeks later. Tigran had offered the job of tourleader to my brother in Stockholm, but Pablo could not to go back to Cuba and instead convinced him that I was the ideal person. Tigran crossed the Atlantic just to meet me and to make a trip together to the east of Cuba. That turned out to be the greatest adventure of my life until today.

From Tigran I really understood what was Las och Res, what they needed, what had to be done and in just a couple of days we embarked on a bike tour, climbed the Turquino Peak – the highest mountain in Cuba, visited Santiago de Cuba and then Baracoa, all in just 10 days .

This I did without knowing what I had to face; I did not have the right clothes or shoes, I did not have the physical preparation required to do tourism, much less to climb in the Sierra Maestra, I had almost no money and I had left my two year old daughter at home for the first time so long. I wanted to cry at times, but for the most part I loved the trip. Moreover I discovered facts about Cuba that was not known to me, or only the political propaganda. Fascinating! And, I got the job.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

From that moment and on came a hard period of adaptation to my new life. I had to change many routines and sacrifice a little of my family that I had still left on the Island. But I found many, many new friends in each new place I visited. I have managed to make new families, a big one, a multicultural one, in which all fit in.

Läs och Res has also been another journey for me – a philosophical and sociological journey. My new job as a tourleader gave me a chance to be human and help a little in the midst of disaster; a way for me to make some people happy and to educate others, regardless of established boundaries. Moreover it meant an extraordinary way to discover my own identity.

I do not dwell on the details; rather they suddenly appear one day. I live with the feeling that time is never enough in a society where time has stopped. Maybe that’s why I discovered that the agency and I were born the same year. No doubts – this was destiny!

Christian is an extraordinary man to me and in some way I think I love him. He created a modest way of traveling – with respect. He’s for me, someone who has facilitated cultural exchange in many isolated areas, who has directly given confidence to a considerable number of people in the entire third world. He was someone who taught us a way to grow a business without forgetting the fundamental – the human.

 

Fralla och limpa. Två sorter, samma deg. Foto Solveig Perklén

av Solveig Perklén, Kuba december 2014. 9 resor med Läs & Res

Mina starkaste intryck är politiska i sin karaktär, och det är något som en svensk har extra svårt att skriva om. Vi ska ju vara så politisk korrekta hela tiden och inte ta upp sådant som kan leda till konflikt. Det fanns (finns kanske?) fortfarande svenskar som tyckte det politiska systemet som infördes på Kuba 1959 var fantastiskt.

Ständigt återkommande tanke

Jag är årsbarn med revolutionen. När jag var helt nyfödd tog Castro makten på Kuba.

Hur hade mitt liv blivit om jag fötts där istället för i Norden? När jag kom hem berättade jag för mina vänner att Kuba känts som ett parallellt universum. Omständigheter, friheter, möjligheter, så mycket av allt det jag tar för givet, var annorlunda på Kuba. Jag har besökt många fattiga länder i världen, men inget har varit så annorlunda som Kuba. Vad jag inte kan förstå är hur landets ledning, efter 58 år av ett misslyckat experimentellt statsskick, inte vågat införa demokrati och frihet.

Förfallna hus

I varje stad och by vi besökte såg jag monumentalt förfall. I Trinidad och Havanna kunde jag föreställa mig att det var så här New Orleans French Quarters skulle se ut efter apokalypsen. Intrycket jag fick var att 90 % av byggnaderna var obeboeliga och hölls ihop av elledningar och klätterväxters rötter. Ändå bodde det människor i husen. Halvt nerfallna väggar hade lappats med staplade tegelstenar. Trappor i flerfamiljshus stagades upp av plank. Gapande hål i golven täcktes hjälpligt av plankor. Det verkade kutym att hålla ytterdörrarna öppna ut mot gatan, så det var lätt att titta in mot förfallna innergårdar och bostäder.

Bakning

Jäst och mjöl är strängt ransonerat. Därför kan inte kubaner baka hemma. Varje stad och by har statliga bagerier som förser befolkningen med två typer av bröd. Degen är densamma. Skillnaden är formen, antingen en 80 grams fralla eller en liten limpa. Den lilla frallan är en viktig del av kubanens dagliga matranson. Brödet är kritvitt, mycket lätt och torrt. Nästan bara luft.

Förutom det bedrövliga brödet bakades söta bakverk. I mina ögon var de slarvigt gjorda och såg klart ohälsosamma ut. Men de var väldigt populära. Jag såg ett oräkneligt antal glaserade kakor och tårtor i vitt och rosa balanserande på en kartongbit burna av sugna kubaner. Eller så var tårtbitarna redan halvt uppätna i handen på en fotgängare eller cyklist.

Att bo och resa

En av grundstenarna när Läs och Res planerar resor är tanken att man ska försöka uppleva landet som dess innevånare. Bland annat ska man resa och bo som landets innevånare skulle bo ifall de reste. I Kuba går inte detta. Det är inte tillåtet. Kubaner har mycket begränsade möjligheter att resa i sitt eget land. Att åka med buss är för dyrt, i stället liftar man. Att bo på hotell är otänkbart. Reseledaren berättade att de spansktalande gästerna vi såg på de statliga hotellen var kubaner från utlandet som hälsade på sin släkt. Hon berättade också att vissa yrkesgrupper, speciellt poliser, fick hotellvistelser som extra löneförmån.

Kubaner som ändå reste i landet bodde alltid hos släkt och vänner. Detta var dock begränsat. Efter tre nätter måste bostadsinnehavaren ansöka om ”visum” för besökaren. Överträdelser beivrades och ledde till fängelse ifall det upprepades.

Mat och handla

Butiker där man betalar i lokal peso (CUP) respektive turistvalutan konvertibel

peso(CUC) är skilda världar. I de senare handlar enbart turister och de kubaner som är lyckliga nog att ha fått betalt av turister. Varje by hade ett par butiker där man betalar i CUP. De sålde varor som ransoneringskortet gav rätt till. La Bodega sålde ris, olja, socker, svarta bönor, potatis och bananer. La Carneceria sålde enligt listan på väggen fisk, kött, kyckling och ägg, men någon fisk såg jag aldrig. Mest

fanns det ägg. Ägg ingår i ransonen endast under årets sista tre månader. La Libreta sålde cigaretter, bränsle till spisar, medicin, flip-flops, några få leksaker och diverse produkter. Hyllorna gapade halv-tomma. Lönen är endast 25 – 30$ i månaden. Förklaringen till hur man ändå kan överleva är att det mesta av livets nödtorft är subventionerat eller helt gratis.

Tänk att uppleva ett samhälle där varje familjeöverhuvud en gång per år får en bunt ransoneringskort för årets mat! Men framförallt, tänk att inte vara fri att åka därifrån!

Peso snabbmat

I Bayamo åt jag en dag lunch på en peso-burgar-bar. Det var ett populärt ställe med kö utanför. Vi släpptes in i samma takt som andra lunchgäster gick ut. Väl inne fylldes de runda borden upp i samma ordning som man kom in. När jag skulle beställa uppstod viss förvirring, dels för att jag bara skulle ha en enda burgare, och dels för jag inte ville dricka det okokta vattnet som erbjöds. Men det ordnade sig. Jag fick min äggburgare (äter inte kött) och kunde se hur övriga gäster åt en eller två burgare och sedan packade med sig de övriga åtta i en medhavd plastpåse! Priset för en burgare är nominella 1 peso, dvs 33 öre.

Några dagar senare såg jag hur färsen till burgarna såldes. Färsen låg i 10 kg plastsäckar i ett plasttråg på skuggsidan av en Carneceria. Det var runt 30 grader varmt den dagen. En man med plåtskyffel och våg stod på gatan framför butiken. Han skyfflade upp färs ur säckarna på vågen hällde sedan ner i en mindre plastpåse och fick betalt av kunden. Färsen var nästan vit, men med gråaktig ton. Jag antar den bestod av allt en gris har att erbjuda inklusive inälvor och brosk.

Ett försök till sammanfattning

Det finns naturligtvis många områden i världen där människorna lever under mycket svårare omständigheter än på Kuba. Jag såg ingen svält, inga tiggare, inte heller sjukdom och misär som till exempel i Etiopien. Det fanns inte sopberg och klotter. Människor hade tak över huvudet även om det kanske var fallfärdigt, kanske farligt. Det kändes säkert att röra sig på gatorna. Människorna jag mötte var positiva och vänliga. En sak jag tänkte på medan jag var där och även efteråt, är det faktum att en del kubaner kan se amerikansk TV, även om regimen försöker störa ut den. De vet ganska bra vad som finns utanför deras land och kan bilda sig en uppfattning om hur ett liv utanför Kuba ter sig. Därför förvånar det mig att de inte visar mer missnöje.