Bild: Reseledaren ”Santiago”. Foto CJ

av Susanne Härnsten. Resan till Syrien i mars 2011

Kriget i Syrien går nu in på det åttonde året och jag var där med Läs och Res sista resa.

Ombedd att skriva om resan har det känts svårt att berätta något i ljuset av det som hänt sen vi var där – blandade känslor av förtvivlan över att det liv som då pågick nu är raserat och ilska över att leva i en värld där krigets raseri tillåts fortsätta och människor tvingas fly sina hem.

Att resa kan innebära så många olika saker. För mig och sannolikt för de flesta av Läs och Res resenärer, som väljer okända och ofta udda, längre rundresor, handlar det om nyfikenhet och lust att se hur andra människor lever sina liv. De stora sevärdheterna, de man redan kände till och sen kan berätta om, är sällan det som blir de starkaste upplevelserna utan de egna strövtågen på okända platser och oväntade mötena med främmande människor är det som stannar kvar.

Att resa erbjuder också möjlighet att få syn på nya sidor hos sig själv, särskilt om man inte har för bråttom att samla på upplevelser utan möta det man möter. Det underlättar att vara lite förberedd och påläst för att kunna välja var och vad, hur är dels eget ansvar, dels något de lokala guiderna är ovärderliga för. Med deras hjälp, inte minst deras kultur-och språkkännedom, kan du få se mer och annat än vad du hittar själv under relativt kort tid i främmande land!

Så när jag lite trött och lätt förvirrad efter ankomst Damaskus och taxifärd med gråtonade rutor kom fram till vårt hotell och möttes av en vänligt leende ung Santiago (som egentligen heter något annat, men som vår reseledare var han Santiago) och han helt självklart antog att jag var jag – då kändes det både tryggt och spännande att vara på plats i ett land som med mina ögon och begränsade kunskaper framstod som så främmande.

Väcktes av böneutrop från närliggande minaret, de var tätt placerade i och för sig, i tidig morgonstund när det fortfarande var mörkt och att efter en enkel frukost gå ut till en uppvaknande ny värld – det är lycka! Ingen tydlig plan för dagen, en enkel karta med telefonnummer till hotell och reseledare och en ny verklighet att ta in, gav jag mig ut.

Så mycket att se, gick och gick, till enh lokal souq (arabiskt handelskvarter) och in i dess upplysta mörker. Om du någonsin gjort det vet du hur det känns att stiga in i sagans värld med allt glitter, alla dofter och ansikten som både är nyfikna och lite avvaktande. Ja, inte försäljarna förstås, de är både ivriga och ihärdiga!

Nya utrop från minareterna och allt blir förvandlat till stillhet. Antar att det var dags för bön, mat och vila så jag letade mig fram till en park där mackor- inte limpa med prickig korv- fanns att köpa och unga pojkar tog upp beställningar på te. I trädens skugga fanns ro att se äventyret i en så enkel sak som att få till en liten måltid utan att kunna något av språket och känna samhörighet utifrån vanliga mänskliga behov av mat och dryck.

Två dagar i vårlikt Damaskus med alla imponerande byggnader och påminnelser om olika högstående kulturepoker väckte funderingar på klimatets betydelse för mänsklig utveckling och kulturella framsteg. Här verkade allt ha blomstrat medan vi i norr forfarande frös framför elden. Även i den vardag jag iakttog verkade människor glädjas åt livet med dess täta väv av vardag, religion och kultur – såklart en utifrån kommande turists förenklade syn vid första anblick och kontakt.

Föga anandes vad som samtidigt pågick relativt nära i Darra, där ungdomar anklagades för att ha skrivit anti-Bashar slagord på väggarna, vilket ledde till demonstrationer och moteld från regimen. Om det fick jag kännedom hemifrån, som svar på lyriska betraktelser av den antika staden Bosra med dess magnifika amfiteater där vi satt i solnedgången, med en ironisk kommentar om att några mil bort blev människor skjutna för sina åsikters skull.

Kvällskylan som börjat utifrån kröp längre in – vår absurda värld där så mycket sker samtidigt och där det går så snabbt att kommunicera, på gott och ont.

Reseledaren visste inledningsvis inte så mycket om vad som pågick, vi kunde inte ta del av media på platsen och den var dessutom svårvärderad – det var hemifrån nyheter kom och med dem en smygande oro.

Resan fortsatte som planerat, med ökad uppmärksamhet på den nu växande spänningen i landet. Santiago la om rutten för att undvika städer under fredagarna och manade oss att vara försiktiga i folksamlingar; att fotografering kunde väcka irritation, i värsta fall uppfattas som spioneri och väcka en redan uppjagad folksamlings vrede där ingen vågade lita på den andre.

Med tiden gav han oss förklaringar till den djupa splittringen av historiska, religiösa, politiska och ekonomiska skäl, som alltid präglat regionen och vuxit i besvikelsen över uteblivna reformer sen Bashar kom till makten efter sin fars död år 2000. Även om vissa förhoppningar väckta av den arabiska våren fanns anade han inbördeskrig och dess förödande konsekvenser.

Drömmen om att få besöka Palmyra hade jag länge haft, troligen inspirerad av de där affischerna man tidigare hade i skolorna och hängde upp i en krok framför svarta tavlan medan läraren berättade om karavaner på väg med värdefulla varor som stannade till vid oasen.

Kändes som att vara i den drömmen när vi vandrade omkring i det forna tempelområdet under klarblå himmel och fantiserade om hur människorna där kan ha levt. Det är lätt bland imponerande kolonner, rester av bostäder, djurstallar, butiker och badinrättningar – färger och dofter från ett dåtida liv. På de rikas gravar fanns reliefer där ansiktsdrag och tygveck framträder så tydligt att man nästan kan känna dem. Hur levde de, vad tänkte de på och drömde om?

Möten med nutida människors liv blir extra tydliga under sk ” home-stays” som ofta ingår i reseprogrammet. En god tanke om att komma närmre vanliga människors liv och samtidigt bidra till lokal turism.

Mina känslor efter dessa vistelser är ofta blandade, så även efter den hos en syrisk, lantligt boende familj i en av de ”döda städerna” nordväst om Damaskus på gångavstånd från Simenons kyrka och resterna av den pelare på vilken han på 400-talet satt och predikade högt uppe i luften i 47 år – en turistattraktion redan på sin tid.

Familjen bestod av man och hustru med åtta barn födda i tät följd, hälften söner, hälften döttrar. Flickorna vistades oftast i köket med sin mor och hennes syster som tillkallats för att hjälpa till när vi anlände. Pojkarna fick vara med i det största rummet och sitta med under måltiderna. Detta rum var täckt av en matta där vi till natten erbjöds sängplatser tillsammans med värden och hans telefon. Efter toabesök tittade jag in i köket där mor och barn trängdes på golvet, alla kuddar och filtar verkade gästerna ha fått – det var lite svårt att somna och jag låg och tänkte på varför det är så orättvist för kvinnor? De får stå tillbaka samtidigt som de förväntas se till att vardagen fungerar.

Funderingarna förstärktes nästa dag när vi blev vittnen till barnuppfostran på olika villkor, i våra ögon. Två av barnen bråkade om något, pojken knuffade omkull sin syster som föll och började gråta. Fadern grep in genom att lyfta upp flickan och huta åt henne medan brodern gick fri. Våra invändningar om orättvisan i detta gick inte fram och det kan ju ha berott på saker vi inte kände till, men orättvist kändes det.

Till faderns fördel skall framhållas att han var mån om den äldsta flickans uppbildning och stolt över att hon börjat lära sig engelska. Han hade nämligen planer på att starta en egen turistanläggning och behövde någon som talade bra engelska. Möjligen en andra hustru tillade han och såg sig omkring bland oss. Blicken fastande vid mig. Han undrade om jag ville bese hans fårstallar som i framtiden skulle hysa turister. Övriga i gruppen såg menade på mig, nu hade jag kanske chansen att få ett helt nytt liv? En vänlig, manlig, resekompis erbjöd sig följa med och jag blev lättad, tror knappt jag hade klarat det hårda slit tillvaron där innebär. Nu undrar jag såklart hur de har det allihop? Lever de och hur ser deras framtid ut?

Minnena från detta land med alla vackra platser längs Eufrats strand, stillheten i armeniska kyrkan, de hisnande vackra moskéerna, vänliga leenden och korta, icke-verbala utbyten i byar och städer längs vår långa rundresa finns kvar i mig, men hur är det i verkligheten efter alla år av krig? Hur många år till kommer de att pågå, går det att återuppbygga det som förstörts? Syrienregionen har genom historien präglats av konflikter och stridigheter, riken har kommit och gått, men detta inbördeskrig med moderna metoder, t o m gasattacker mot civilbefolkning som det just nu rapporteras om, är svårt att både förstå och stå ut med.

Hur skall alla de som tvingats på flykt eller förlorat någon kunna behålla hopp om fred och återgång till någon slags vardag med en omvärld som inte hittar något sätt att ingripa?