Berättat av Juan för Maj Bronner

Peru mars 2017. 1 resa

Juan bor med sin familj i byn Chumpe, en av många byar högt upp i Anderna, i Peru. 

Byn Chumpe 10 mars 2017 kl 5.30. Juan vaknade tidigare än vanligt denna kalla morgon i början av mars. Kanske var det åsnans skriande som väckt honom? Eller var det bara grubblerierna som inte ville tystna inuti hans huvud?

Dagen innan hade han åter pratat i telefon med Eliana, hon som var ledare för turisterna. Hon var entusiastisk som vanligt. Hennes röst riktigt bubblade över när hon berättade vilken möjlighet hon kunde erbjuda honom, hans familj, ja hela byn faktiskt.

Fundersam gick han upp och klädde sig. Han såg ömt på sin hustru Modesta och den lille Joshua som fortfarande sov tryggt i det ombonade rummet. Så fint de fått det! Han stängde dörren, gick bort och lättade sig intill komposthögen, tog sedan den största tygvävnaden som hängde på sin ställning och begav sig ned för den smala lilla stigen, ner i dalen.

Detta var den bästa tiden på dygnet! Solen tittade fram mellan bergen därborta i öster, dess välsignade strålar började värma och luften kändes ren och frisk. Allt var så stilla. Han tänkte så bra då. Nu skulle han skära mynta, kamomill och cocablad i mängder. När de nu skulle ta emot en grupp turister från Europa, ja då skulle det behövas örter till avkok i mängder.

Hans familj kunde inhysa sex personer, det var ju gott och väl. De hade också plats för att alla sexton skulle kunna äta alla måltider i deras matrum. Grannfrun Maria hade lovat att ge husrum till tre av dem. Det gällde ju bara en natt. Så nu hade de plats för nio. Vad skulle de göra av de övriga sju?

Min fru Modesta hade sagt att han inte behövde bekymra sig. Hon var ju med i församlingen och var alldeles säker på att hon skulle kunna övertala några av sina församlingssystrar. Hon sa att det inte alls var konstigt att de kände sig blyga och bortkomna för att de hade så lite att erbjuda.

De där människorna från Europa var ju vana vid all slags lyx; stora hus med en massa rum, varmvatten, vattentoaletter, elektricitet i hela huset, alla slags mat och dryck. Vad skulle de tänka om hur enkelt de levde där i byn?

Torsdagen 21 mars. De sexton turisterna skulle komma om sju dagar bara! Eliana hade sagt att de kunde hjälpa till i hushållet och med barnen! Hur skulle det gå till? På något sätt borde de få ut något av besöket, men vad? Deras resebyrå betalade bra för besöket och hade rätt att kräva något bra. Men vad? Modesta hade därmed lugnat honom. De skulle ju bara stanna ett dygn.

Först skulle hans familj presentera sig ordentligt. Sedan skulle turisterna få berätta vilka de var. Så skulle de erbjudas att få klä sig i typisk Quechua-klädsel. Skulle de verkligen tycka om det? Det kanske skulle bli pinsamt?

Modesta hade också övertygat honom om att hans örtkunskaper var värda att spridas.     – Ta med dem på din vanliga runda, visa dem vilka örter vi har användning för. Både dem vi äter och dem vi färgar garnet med. Hör med Eliana om hon tror att de orkar gå din runda, den är enkel för oss som är vana, men kanske inte för dem?

Vad ska de vi ge dem att äta? Vilken tur att Juan kommit tillbaka! Han kunde trolla fram de läckraste rätter av nästan ingenting. Tankarna snurrade medan han systematiskt fyllde tygstycket med växter.

När Julio kom tillbaka till gården var hela familjen vaken, vattnet varmt till hans växter och bönvällingen värmde gott i magen.

Modesta berättade att hon övertalat ytterligare tre av kvinnorna i byn att ta emot gästerna som väntades nästa onsdag. Alla behövde de ju så väl den ersättning de blivit erbjudna. Ingen av de tre hade dock gått med på att släppa in gästerna i det egna hushållet. Hjälpa till? Nej, hur skulle det se ut?

– Så vi får väl göra så gott vi kan, sa Modesta. De kan få hjälpa till att sätta upp en varp. Och ta upp potatis och plocka bönor. Vi ska nog kunna sysselsätta dem.

Torsdagen 28 mars 2017, kl 21.00. Den kvällen kunde Juans familj inte gå och lägga sig lika tidigt som de brukade. Oj, så mycket de hade att prata om! Besöket hade gått bra! Gästerna verkade nöjda. Alla hade tackat för det vänliga mottagandet med blomsterportalen, blombladen, blomhalsbanden och den personlig ögonkontakten.

Presentationen var intressant. Flera av turisterna var gifta men inte alla hade med sin man eller fru på resan. Märkligt! Alla var ganska gamla, tänk att ge sig ut på en sådan lång resa när man är lika gammal som farfar och farmor! De verkade uppskatta att få prova quechua-kläderna, flera av dem hade kläderna på sig hela dagen. De långa svarta kjolarna med sina vackert vävda mönster och de ännu vackrare vävda tygöverdelarna som fästes ihop med en nål. Ullen värmde gott när det var kallt. Kvinnorna hade lite svårt att fästa de platta hattarna, men de förstod nog att uppskatta det skydd för solen som hattarna är. Den store mannen såg för rolig ut i den alldeles för lilla mössan han provade!

Örtpromenaden var också uppskattad och många verkade beundra vår by; tystnaden, skönheten, den höga, klara luften. Trots ståhej under dagen hade kvinnorna hunnit väva klart beställningarna som skulle levereras nästa morgon. Alla hade sett och lyssnat med intresse när de visade hur de klipper fåret, tvättar ullen, spinner garnet och sedan färgar det i de svarta järngrytorna med de växter Juan visat på promenaden.

Många gick runt och beundrade, såg det ut som, de olika vävarna som raskt färdigställdes. Flera av dem köpte också dukar, armband och väskor. Ingen försökte pruta! Det kanske handlade om att de fått se hur mycket arbete som ligger bakom?

När kvinnorna vävde hade Juan och Julio haft fullt upp med att ordna med mat och servering. Det var roligt men ibland hade de undrat om de åt ovanligt lite eller om de inte tyckte om maten. Fisken verkade i alla fall uppskattad!

Gästerna verkade inte känna varandra så bra, de var nästan lite blyga för varandra, såg det ut som. De skilde sig väldigt mycket åt när det gällde att hjälpa till också! Några ville gärna duka, duka av och skära grönsaker. Några frågade t o m om de kunde hjälpa till med disken! I vårt kalla vatten! Nej, där gick gränsen! Potatisplockandet och bönskörden gick också bra och gästerna hade lyssnat noga när Julio förklarat vilka bönor som var färdiga att plockas.

Det var förresten också de där märkliga kvinnorna som hade med sig en liten flaska med något starkt som de gärna ville bjuda på! Det var bara de själva, Eliana och Julio som smakade. De satt där i vårt kök och ville visa sig sällskapliga fast vi egentligen bara ville gå och lägga oss. Rätt lustigt egentligen!

Besök i förskolan var också väldigt lyckat, berättade Juan. Konstigt bara att gästerna ville fotografera så mycket! Nästan mer än dagen innan. Upplevde de saker bättre genom den där kameran? Turisterna hade med sig frukter och gav alla barnen en banan och en apelsin!

De var väldigt snälla och generösa, de där människorna från Europa och vi tjänade mycket pengar. Hoppas det blir fler utlänningar som kommer hit till Chumpe.