Iran nästa

Bilden: Först 2005 återkom jag till Iran. Här poserar jag vid den avbrutna statyn av Shahen. Endast stövlarna är kvar.

Året var ju 1969 och Shah Reza satt säkert på sin påfågelstron. Bilarna var få, men långtradarna stannade gärna. Många körde mellan Teheran och Europa och min inte helt eminenta skoltyska kom till användning. Inte långt från Teheran hände något som kom att påverka mig starkt. En tung hand lades mellan mina ben och hans ansikte flinade. Farten minskade, upp med dörren, ut med ryggsäcken och jag hoppade av i låg fart. Därefter har jag med stor tydlighet undvikit den typen av kontakter. Homofob har jag kallats av min yngste son. Fördomar anses fult, och så är det nog ibland, men när de bygger på egna upplevelser då är de användbara.

Jag läste sociologi. Efter bara två terminers studier, fick jag börja undervisa 1-betygsstudenter. Ämnet älskade jag och tyckte mig ha fått verktyg för att analysera och förstå både mindre grupper och hela samhällen. Fördomar, sade många (för det skall man tycka), när jag gav uttryck för mina uppfattningar om stort och smått. Lärdomar vill jag kalla det – när uppfattningarna verkligen bygger på erfarenheter eller bokliga studier. Att jag fick ett par negativa erfarenheter av en iranier, men säkert 100 positiva möten, innebär att jag gillar dem. Hade jag vetat vad som senare skulle inträffa, skulle jag kedjat fast mig på svenska ambassaden. Alltid, fördelar sig mänskligt beteende enligt en normalkurva (kurvans form varierar förstås). Mina erfarenheter eller så kallade fördomar, är i alla fall mer sanna är falska.

Svenska ambassaden var mitt Poste Restante i Teheran. I den hårt luftkonditionerade foajén läste jag breven från min mamma. Svarade med vykort och påpekade att jag visst levde och dessutom mådde utmärkt. Förste ambassadsekreteraren tyckte nog jag såg lite kul ut och gillade mina historier. Bjöd hem mig på dusch (begripligt), mat (också begripligt) och bad i poolen (efter duschen). Befriande att äntligen få tala ut på svenska. Efter en drömlös natt började nästa dag.

Lokaltrafiken i jättestaden förvirrade mig och jag valde det enkla, men tidsödande alternativet, att gå ut ur staden – mot öster! Ungefär som att börja på Södermalm och börja lifta i Sollentuna. Överdrivet förstås, men överdrifter kan vara OK när man vill beskriva något som mer är en känsla än rena fakta, tycker jag. Och fler överdrifter kommer nog.

Jag hade valt vägen över Elbrusbergen, vidare längs södra stranden av Kaspiska Havet och genom torra områden mot Afghanistan. Fick flera korta lifter, men oftast stannade nästa bil när jag stod vid vägkanten med INDIEN skrivet med stora bokstäver och mitt allra mest oskuldsfulla leende. Mot kvällningen upphörde trafiken. Pigg och fräsch fortsatte jag längs landsvägen till fots. Det blev mörkt. Efter en kort stunds vandring mötte jag en bom som spärrade vägen. Men humöret var på topp och jag fortsatte gå.

Röster i mörkret
Ficklampsljus som spelade mot buskarna vid vägkanten
Gömde mig för att se vilka som letade efter mig
Soldater! Inte så bra, nu blev jag lite tveksam
Men, jag hade väl rätt att gå vart jag ville! Ung, dum och svensk!
Till sist visade jag mig på vägen och fick en skur av persiska över mig. Männen tecknade åt mig att följa med. Något jag förstås visade mig helt oförstående till.

Så var det slut på leken. Lyftes upp med ryggsäcken på och forslades till en strålkastarupplyst militärförläggning. Att iranier ofta är både stora och starka tvingades jag återigen konstatera. Fördes inför en man med många streck på axelklaffarna som på god engelska hälsade mig välkommen. Nu skrattade vi bägge två gott åt den dråpliga situationen. Efter att även han fått höra om min tidigare färd, förklarade han att jag nu var omhändertagen och deras gäst över natten. Skälen var flera och fullt begripliga även för en ung, kaxig svensk.

Vägen är stängd nattetid på grund av risken för stenras.
Den kaspiska tigern var farlig (den utrotades senare).
Buskskogarna var tillhåll för rövare.

Allt detta skulle senare visa sig vara helt korrekt information. En bäddad säng på ett av logementen erbjöds efter en upplivande middag på officersmässen. Ofrånkomligen tvingades jag åter igen berätta hur klantigt jag betett mig. Högste chefen översatte. Jag skämdes förstås, men min publik hade roligt.

Sov inte mer än fyra timmar, men var ändå på gott humör inför uppgiften att ta mig över Elbrusbergen på 3000 meter och ner till Kaspiska Havet på minus 96 meter. Fick napp direkt med en äldre herre som talade flytande – franska! I baksätet på hans gamla Ford Taunus satt hans fyra år gamla dotter som jag hade lättare att tala med. Färden under 5600 meter höga Damavand motsvarade mina vilda förväntningar. Vägen gick fram genom trånga pass. Risken för ras kändes bokstavligt överhängande och vägen blockerades ibland av sten och klippblock som ännu inte röjts från vägen.

Min chaufför sade sig ha varit professor i juridik vid fem olika universitet i Västeuropa. Så bra, nu fick jag tillfälle att framföra mina synpunkter på Shahens diktatur. Jag sade nog allt som ingick i den vedertagna svenska uppfattningen. Alltså synnerligen kritiskt. Vänligt, med en pedagogisk ton, försökte han förklara att vad jag sagt inte var riktigt rätt. Framför allt innebar Shah Rezas reformer stora förbättringar jämfört med sakernas tidigare tillstånd. Minns inte huruvida jag accepterade, men med tanke på att hans genomgång gjordes på franska, så tror jag det ämnet snabbt blev utagerat för min del. En av mina standardfrågor var ”vad jobbar du med”, ett utförligt svar på den frågan gör det lätt att ringa in personen både socialt och ekonomiskt. ”Jag är guvernör i distriktet Gorgan”. Gissningsvis en av Shahs närmaste underhuggare. Det trodde jag givetvis inte på. En sådan person skulle knappast köra en gammal Ford Taunus, om ens köra själv. Skulle det vara sant, så kunde jag ju börja fundera på vilken tortyrmetod jag skulle utsättas för.

Vid framkosten till Gorgan svängdes tunga palatsgrindar upp och vakter gjorde honnör.

Jag bjöds in till middag. I knarriga kängor traskade jag över synnerligen äkta persiska mattor. Bugade åt både höger och vänster åt tjänare som bugade för mig. Att alltid ofta buga tillbaka har nog gett mig viss framgång. Eller bättre: Att försöka vara artig. I dagboken står inget om vilken mat som serverades. Jag är ju inte särskilt intresserad av mat, mest angelägen om att den skall vara rikligt. Rummet där vi tre åt, var däremot svårt att glömma. Bordet minns jag som oändligt långt, bortre kanten kunde bara anas. Där satt vi; guvernören, hans lilla dotter och jag alldeles nyss fyllda 22 år svettig, smutsig, ganska orakad och i inte så rena kläder.

Inbjöds att både stanna över natt och därefter åka till ”havet” (det Kaspiska) och bada. Hur jag tackade minns jag inte, men farväl måste jag ta, vägen österut lockade för starkt.

Ryggsäcken med pass och pengar borta!

……..är rubriken på nästa avsnitt. Läs det! Det blev en av mina starkaste upplevelser i livet.

Bulgarien, Turkiet

Bilden: Istanbul skyline med Hagia Sofia i centrum

(Utdrag ur: När jag liftade till Indien 1969)

Kommunismen!

Vid gränsen till Bulgarien var det stopp. Förbjudet; allt verkade vara förbjudet, att lifta t ex. Överallt beväpnade soldater. Klev därför på nattåget mot Sofia och slumrade till efter att ha passerat gränsen.

Visa! Vrålade konduktören.
Sorry, but Swedes need no visa…
Visa!

På det sättet argumenterade vi fram och tillbaka ända tills ett maskingevär petades in i min sida.

Jag fördes iväg till en särskild polisvagn för förhör med starkt ljus i ögonen.

Visa!

Återigen försökte jag hävda att visumtvånget för svenskar upphört tre månader tidigare. Efter en timmes dribblande med ungefär samma argumentation och med män med olika gradbeteckningar och ett gevär pekande mot mig, kom till sist den befriande ordern, You go! Lugnt lunkade jag tillbaka till min plats – Jag hade vunnit!

I Sofia träffade jag engelsktalande ungdomar som hade sommarledigt från universitetet. Jag inkvarterades lite informellt och säkert inte helt legalt i ett studentrum. Ungdomarna var vänliga men formella. Det var under vandringar i parkerna som talet flödade. Inomhus skulle jag hålla tyst. Inga frågor, inga svar. Särskilt de kvinnliga studenterna var ivriga, både att berätta om sakernas verkliga tillstånd, och att vinna min vänskap. Tackade nej både till erbjudande om att stanna och giftermål.

Turkiet

Turkiet lockade mer. I gränsstaden Erdine kunde jag börja lifta igen. Istanbul – här började Asien för mig: Hagia Sofia, minareter, försäljare som sålde vatten ur ett getskinn på ryggen och båtar som pilade fram och tillbaka över Bosporen. I dag finns det flera broar och Istanbul har blivit Europas största stad. På andra sidan började Asien och det var dit jag ville. Jag kysste nog inte Asiens mark, men det kändes som att nu hade resan börjat på riktigt! Nästan hela vägen till Ankara åkte jag med en lastbil lastad med bly. Turkiet är stort, från Istanbul till iranska gränsen är det ca 200 mil. Bly är tungt och bilen hade tre gånger för tung last. Följaktligen gick det mycket, mycket långsamt i uppförsbackarna. Nedför gick det läskigt fort, bromsa vågade inte han som körde.

Att lifta är det bästa sättet att resa. Det förstod jag kanske inte då, men har insett det senare . Man möter enbart människor som vill prata, t o m måste prata. När jag svarat på alla obligatoriska frågor (varifrån, vart och varför) så var det min tur att fråga och få svar på allt mellan brännande politiskt känsliga frågor till personliga problem. Inte en chans att vila eller slumra till. Som den expert-liftare jag ansåg mig vara, så måste jag ju vara både artig och trevlig. Ju längre österut, desto färre som talade någon begriplig engelska. Tyska och franska funkade ibland. När inget funkade så blev det en språklektion: turkiska, persiska, pashto, hindi, bengali och till sist nepali.

Ta inte upp liftare! Det är farligt att lifta! Trista, överbeskyddande budskap pumpades ut av svenska media på 70-talet och några år efter min resa var det i praktiken omöjligt att lifta, åtminstone i Europa. Hur gick det då för mig? Åkte sammantaget med ett hundratal, bilar, lastbilar, bussar och häst eller ox-dragna kärror, men hade sällan anledning att vara orolig. Med några undantag var det bara kul, lärorikt, många gånger med smått otroliga upplevelser som fortfarande efter 46 år sitter ganska bra i minnet. Till stöd har jag också dagböckerna, som jag turligt nog hittade efter sista flyttningen av Läs och Res.

Öster om Erzerum på väg mot iranska gränsen blev jag upplockat på ett lastbilsflak fylld med män med gevär på ryggen. Kurder gissade jag. Ingen talade ett begripligt ord och det blev mörkt. Uppfattade situationen som att männens diskussion gällde mig, huruvida man skulle råna eller inte. Ledaren avstyrde det hela. Lifta på natten var väl inte så smart, men jag skulle snart göra om samma sak med negativa följder.

Iran nästa

….lägger snart upp en redogörelse för mina små problem i Iran.

Nu gör jag bokslut för mitt liv med Läs och Res

Bilden: Folk är inte alltid som man tror. Den här killen på Salomonöarna var både blyg och snäll

Det roar mig att skriva om lärdomar jag fått, och alla hiskliga och härliga äventyr jag fått vara med om. Dessutom vill jag berätta några av de roligaste historierna. Många har uppmuntrat, uppmanat mig att skriva – bekanta och resenärer som flimrat förbi under åren.

Jag skriver för att få ihop minnen som redan tunnats ut och en sista chans att förklara mina tankar kring ett bättre resande. Jag skriver inte av omtanke om resenärer (tidigare och framtida), inte heller för lokalbefolkningen som möter oss på resmålet – jag skriver i första hand för att jag tycker det är så roligt. Och jag skriver så länge det roar mig, inte om det börjar ta emot. I grunden är jag en pinsamt självupptagen person. Inget bra karaktärsdrag, och de som känner mig kan nog instämma. Så här är det: Det finns inget som tillfredsställer mitt ego så mycket som att ständigt bli påhejad av resenärer och de många reseledare över hela jorden som kunnat bygga sina liv parallellt med Läs och Res. Pengar var däremot aldrig min drivkraft.

Sedan känns det som en plikt att rapportera av till alla fantastiska människor jag stött på under åren och som ännu inte försvunnit in i glömskans dimma. Jag tänker på alla de resenärer (kallade dem aldrig kunder) som jag fått närmare kontakt med. Ännu starkare känns plikten att rapportera till alla de reseledare som var den viktigaste delen i mitt sätt att arrangera resorna. Meningen är att den här texten också skall komma på engelska.

För mig har det varit en härlig resa under hela 46 år. Det har varit ett privilegium att själv få resa och bokstavligen utforska nya okända miljöer (för mig) med syftet att kanske ordna resor dit. Att få resa med ett ärende har varit mitt privilegium. ”Why do you come here”, att ha ett bra svar på den frågan, har varit ett privilegium. Viktigaste har ändå varit, och det som drivit mig under alla år, var att jag hade förmånen att ge mina resenärer upplevelser och insikter som kom att påverka även deras liv. Inte alla förstås, och mer eller mindre, men nästan varje dag har jag fått tack, beröm och högt betyg i utvärderingarna av resorna. Det var detta som drev mig att fortsätta när motgångarna kom med miljonförluster och svinn i kassaapparaten.

För att skriva tar jag hjälp av mina resenärer som rest med Läs och Res genom åren. Deras berättelser och tankar om resan blir det centrala i min berättelse. Några får stor plats att berätta, andras är korta svar på preciserade frågor. Reseledarnas berättelser är särskilt betydelsefulla för mig, säkert också för dig som lärt känna dem under en resa. Mycket är beröm, men jag har också bemödat mig om att få fram kritiken. Misslyckandena alltså.

Längre ner (tidigare) i den här bloggen har jag lagt ut första sidan i berättelsen om när jag liftade till Indien 1969. Snart kommer berättelsen om hur det gick till när jag tog mig genom Bulgarien och Turkiet.

Upplevelser och insikter av resande med Läs och Res

Natur i Sydasien nov 1999

Av Leif Delén. 9 resor

Genom en bekant fick jag tips om L&R i slutet på 90-talet. Jag hade kommit underfund med att mitt liv fram till dess kretsat kring min familj, min officerskarriär och mitt jordbruk, vilket så klart inte gett utrymme till så mycket fritid.

Tipset kom i rätt ögonblick, då jag efter flytt och pension började reflektera kring vad jag saknat i livet fram tills dess – ledighet och uppleva världen utanför min dåvarande ”bubbla”.

Hade då börjat praktisera klassisk yoga så mina första resor gick till Indien. Jag anträdde min resa med mina västerländska argusögon och träffade en av de största människorna jag någonsin mött, Debabrata Mukherjee, som tourleader. Fast det insåg jag inte då. Han blev dock senare en person, som påverkat mig oerhört mycket.

Vi reste i Nepal med naturupplevelser och tigrar, och Debba som fixade allt, vilket sannolikt varit omöjligt för många andra. Debba lånade elefanter med förare från skogsbolaget för våra djungelturer. Senare under resan passerade vi gränsen mellan Indien och Bangladesh. Det var strejk och en upprorisk stämning vid båda sidor gränsen. Situationen var otäck, men med Debba i spetsen plöjde vi rakt genom uppretade folkmassor och förbi handlingsförlamade tulltjänstemän. Folk vek undan och öppnade en frizon för oss när vi plöjde fram på kolonn.

Ett annat starkt intryck var en tiggande människa utan ben och armar och bomullstussar i ögonhålorna, men som satt och log! Jag blev väldigt illa berörd och kunde inte förstå varför han log i sin situation. Debbas förklaring var att han var nöjd efter sin återfödelse och detta tillstånd berodde på hans karma från tidigare liv. Han var helt införstådd med att allting bara kunde bli bättre i nästa liv.

Jag ställde hela tiden frågor och gjorde påståenden, men fick ingen respons. Debba svarade endast med ett kort budskap, typ ”Du har alla svar inom dig”! Ingen interaktion alltså. Så höll vi på hela tiden, varför jag till slut försökte undvika att gå i klinch med honom.

En kväll skulle vi övernatta på en lodge i djungeln. Jag hade varit så upprörd över hans beteende under lång tid att jag ville gå av min frustration. Jag frågade om det var ok gå iväg längs flodstranden. ”Du vet det finns tigrar där. Du går på egen risk”. Men det stoppade inte mig. Jag ägde ett problem som jag inte kunde hantera utan gick självsvåldligt. Kom tillbaka lugn.

Jag var upprörd mest hela tiden under resan och tyckte det var skönt när vi skildes åt efter en månads resa genom Nepal/Bangladesh/norra Indien.

Påföljande sommar satt jag och mediterade, varvid jag fick en känsla att jag ville åka tillbaka till Indien och resa med Debba en månad till. Sagt och gjort, jag bjöd med min dotter som avlastning, men relationen med Debba fortsatte som tidigare. Jag kunde dock under hela tiden koncentrera mig på resans innehåll och njuta av upplevelserna.

Nu till det otroliga. Två år senare slog alla Debbas klokheter ner som bomber i mig. Jag hade motarbetat att ta in dem i mitt sinne tills först nu. Jag hade hittat svaren inom mig själv!