Vägen Österut 14

Trötta på Indien

3 – 4.1 2023. Dag 94-95. Vid det här laget var vi faktiskt ganska trötta på Indien. Så snart mina reseledare lämnat Goa köpte vi flygbiljetter till Bangkok. Två dagar senare var vi där.

Inte Myanmar

Nog hade jag planerat en tur in i Myanmar. Glatt överraskad av att ha fått kontakt på mejl med Myo, reseledaren. Hans svar var emellertid avvisande: – “Do not come, it is too risky for you and it will get worse”. Jag brukar aldrig bry mig om UD:s eller ambassaders reseråd eller privata restips på nätet, men Myo skulle knappast överdriva riskerna. Så det blev inget Myanmar! Dessutom vägrade Boel.

Imponerades av den avancerade infrastrukturen i Bangkok. Airport Airlink, tåget från flygplatsen byggd på pyloner, och av den fina tunnelbanan som klart överglänser Stockholms motsvarighet. Njöt av att det var rent på gatorna och ordning i trafiken. Breda trottoarer där jag inte behövde ha koll på motorcyklar som kom emot mig eller bakifrån och samtidigt titta nedåt så jag inte satte foten i en öppen kloak.

Förvånad se så många västerlänningar på gatorna. Turister på genomresa kunde jag tänka, men en del verkade påtagligt hemmastadda. Många medelålders män med bar överkropp fylld med tatueringar. F ö få västerlänningar helt utan denna modifikation av kroppen. Här i Bangkok känns de kraftigt överrepresenterade.

Prövade tunnelbanan till järnvägsstationen. Därifrån skulle vi ju resa efter att ha vilat ut efter en slitsam flygresan.

5.1 Dag 96. Tåg rakt österut. Bangkoks järnvägsstation byggdes år 1901 och har kvar den gammeldags charmen. De första 45 minuterna gick tåget under Airport Airlink, eller rättare: Denna hade byggts över den gamla järnvägen. Järnvägen känns märkligt föråldrad, här har thailändarna verkligen inte satsat. Stort tåg, men på smalspår och inte elektrifierat. Här skulle jag vilja föreslå lite indiskt bistånd.

Sitter i första vagnen. Motorn vrålar och genom fönstren yr det moln med frön från någon växt som just nu försöker få ökad spridning. Bollar med frön dansar runt på golvet. Vi reser 3:e klass, inte för att vara rättrogna, det fanns inget annat. Fort går det förstås inte, vilket passar mig. Jag har inte bråttom, jag vill få tid att registrera så mycket som möjligt av det förbiglidande landskapet: Risfält, risfält, avbrutet av dammar med fiskodling. Thailand är världens största exportör av ris.

Vi tog det lugnt och gick av tåget strax före gränsen i Aranyaprathet.

Gränser inte enbart ett sträck på kartan

6-7.1  Dag 97-98. Nästa morgon med tuk-tuk till gränsövergången vid Poipet. Går över gränsen utan problem. Det är visa-on-arrival som gäller. På kambodjanska sidan ligger höga hus, flotta hotell med kasinon. Thailändare är målgruppen. Veckan innan förstördes ett av dem i en fruktansvärd brand med minst 60 döda.

Kambodja är ett konstigt land, ingen buss som kan ta oss vidare. Delar en taxi till Siem Reap, vid Ankor Wat. Min reseledare Vuthy hade bokat Jasmin Hotel, en utsökt plats för 24 dollar.

Flera gånger har jag förvånats av förändringen när jag korsat en gräns. Svensk-norska gränsen: Röda stugor på svenska sidan, vita på norska, t ex. På kambodjanska sidan var det slut på risfälten. Åkrarna hade inte plöjts på flera år. Här såg jag inga fiskodlingar. Överhuvud taget såg jag nästan inga människor som sysslade med annat än gatuhandel. På den här sidan gränsen syntes fattigdomen och ett vanstyrt land. Premiärminister Hung Sen har styrt landet sedan 1985 som rankas som ett av världens mest korrumperade länder.

Ett nej är aldrig ett nej

Vi tog en dag för administration, allt det där man måste göra när man reser länge och korsar gränser: Sökte 30-dagars visum till Vietnam, konstaterade att Kina fortfarande har stopp för turistvisum, mejlade reseledaren Lee och bad honom att trots allt förbereda sig på att ta hand om oss i Kina. Ett NEJ får aldrig vara ett NEJ (i alla fall inte när det gäller myndigheter). Förberedde mötet med Vuthy i Phnom Penh, förberedde Nang och Linh i Vietnam om att vi var på gång, skrev till Kazakstans ambassad i Hanoi och pratade på What´s App med vänner i Sverige. Före avresan från Sverige hade vi ordnat alla visum fram till Bangladesh. Nu måste vi jobba under resan.

Ankor och slut på pris

Mitt förråd av svenskt snus tog slut i Nepal. I Indien hittade jag ett riktigt bra substitut. Nu är det kris!

8.1 Dag 99. Tog en guide och åkte tuk-tuk ut till Ankor. Åren 800-1300 låg här världens största stad med en miljon invånare, enligt guiden. Över en yta på 1000 km² ligger mer eller mindre väl bevarade tempel. Ankor Wat är det största templet och Kambodjas nationella symbol. Templen byggdes i sten; palats och bostadshus i trä och de är sedan länge slukade av regnskogen. Vid restaureringsarbetena tycker jag man har man hittat en fantastiskt fin balans i skogens kamp för att radera vad människor skapat och återställandet av templen. Vilka adjektiv kan jag använda för att beskriva den storslagna upplevelsen? Inte heller kan jag jämföra med något de andra av världens underverk jag fått se. Onödigt kopiera Wikipedia, Googla själv!

9-10.1 Dag 100-101. Siem Reap är trevligt att traska runt i. Breda trottoarer och lugn trafik. Måste vara en av världens större turistdestinationer med tre miljoner utländska besökare före Corona. Nere vid floden kring Old Market och Pub Street är det fullt med turister. Inte riktigt samma typer som jag beskrev från Bangkok. Mer städat tror jag, men kan inte veta eftersom vi alltid var tillbaka på hotellrummet före åtta på kvällen.

Varför inte krokodil?

När solen gått ner öppnade nattmarknaderna nere vid floden. Charmigt med många frestelser. Räknade till 16 olika grillade varianter i ett av stånden. Förförande se de grillade jätteräkorna, men ögon och tunga tyckte olika. Räkorna smakade sågspån medan fiskfenorna var utsökta.

Vad de olika grillade rätterna hade för ursprung var svårt att begripa. Kanske ville jag inte heller veta. Pekade och frågade. Jo, de där långa strimlorna kött var ”crocodile”. – Men hur i helvete kan man äta ett sådant djur, tänkte jag upprört. Som djurvän och jaktkritiker måste jag ju vara upprörd. Ociviliserat och uppenbart djurplågeri!

Men, – är det mer civiliserat att odla grisar? Krokodilerna är också odlade, de vilda är förstås borta. Skinnet behövs i väskindustrin och då måste det ju vara helt rätt att ta vara på hela djuret. Att vi äter olika djur, olika mat, är enbart en kulturell skillnad. Så länge vi behöver krokodilväskor och minkpälsar, så kommer de att odlas. Här i Kambodja och i Sverige.

Samme guide tog oss ut till den stora sjön Tonle Sap som dominerar centrala Kambodja. Monsunregnen är över i september och i fiskebyn Kampong Phluk står husen nu på pålar fem meter över marken. Allt luktade fisk, som torkades, röktes, maldes till fiskolja. Enligt guiden var det inte tillåtet för turister att övernatta här. ”No security”, förklarade han.

11.1 Dag 102. Nu rullar bussen mot Phnom Penh. En timme försenad. Det regnar och därför har inte alla hunnit hit i tid, förklarar en leende medpassagerare. Han får en sur blick tillbaka. Landskapet är absolut platt, trist. Mitt huvud faller ner och jag tror jag somnade några välsignade minuter. Normalt regnar det aldrig här i januari.

Det börjar bli mörkt när bussen stannar vid en trottoar någonstans i Phnom Penh och vi tar en tuk-tuk till Best Central Point Hotel på 172:a gatan. Jag gillar företagsnamn som också fungerar som varudeklaration. Läs och Res. Fick ett utmärkt rum för 21$ natten.

Phan Vuthy reseledare nr 11

Hann knappt duscha innan Vuthy meddelade sin ankomst i receptionen. Där satt han i sällskap med sin vackra fru Sopha. Kunde inte se att han förändrats sedan vi sågs sist vid reseledarkonferensen 2008 i Hanoi.

Nu arbetar han på Ministry of Information och är ansvarig för samarbeten med utländska TV-bolag. Att det finns ett sådant ministerium känns lite oroväckande. Ungefär som om SvT, fast med politisk kontroll. Vuthy, som är hans förnamn, är journalist och har arbetat för ett flertal utländska biståndsorganisationer; UNDP, Unicef, m fl. Jag fick antagligen kontakt med honom genom Sida. Varken han eller jag kan riktigt minnas hur det gick till, men rykten om mina jobberbjudanden brukade få snabb spridning.

Jag och Boel reser priviligierat; tidigare reseledare som längs stora delar av resan har tagit hand om oss och hjälpt oss till intressanta upplevelser och människor vi aldrig skulle hittat på egen hand. Vuthy är bara ett exempel. Han skulle ta ledigt från jobbet en vecka för att visa oss några platser han själv var förtjust i.

Längs de stora boulevarderna var det ganska lätt att gå på trottoarerna och ganska behändigt att gå till platser i centra staden. Tillfällen till motion måste alltid tas tillvara. Vi gick till en pagoden Wat Phnom belägen uppe på en brant kulle mitt i staden. Buddhismen uppmanar till godhet mot allt levande. Att ge en fången fågel frihet, bör därför uppfattas som en god handling.

Småfåglar fångas med nät och sätts i en bur. Sedan kan de säljas till goda människor som ger fågeln sin frihet. Tyvärr är fågeln så utmattad att den inte orkar flyga. I stället blir den omgående ett lätt byte för den jättelika Näshornsfågeln, som nyligen etablerat sig som renhållare bland soporna vid templet. En makaber upplevelse.

Inte så goda grannar

Kambodjas historia efter slutet på Franska Indokina år 1954 är svår att förstå, men här skedde en av  historiens mest omfattande massakrer. Den utfördes av en fundamentalistisk kommunistisk organisation – Röda Khmererna. Förklaringen till hur de kunde uppstå och finansieras måste sökas i vad som samtidigt skedde i grannländerna. Nordvietnam anföll Sydvietnam, USA bombade i östra Kambodja så att människor flydde till städerna, Kina anföll Vietnam med hundratusentals döda. Militärkupp i Kambodja. Kina stödde Khmer Rouge militärt och ekonomiskt. Folk var utblottade och villiga att anamma vad som helst för att få trygghet. Det var först när Röda Khmererna anföll Vietnam som vietnameserna år 1979 drev bort dem till avlägsna djungelområden där de fanns kvar till slutet på 90-talet. De ansvariga ställdes, med några undantag, aldrig inför rätta och landet representerades fram till 1999 av Röda Khmererna som torterat, avrättat och avsiktligt svultit tre miljoner människor till döds på de bestialiska sätt. Pol Pot själv kunde leva ett bekvämt liv med sin familj tills han dog av ålderdom 1998..

Det var ärkefienden Vietnam som körde bort Röda Khmererna. Ändå var de inte välkomna. De stannade i tio år och hade kanske velat stanna för evigt. Ungefär så uttrycker sig mer än en sagesman.

Nu sitter jag i Phnom Penh och anklagar mig själv för att inte ha läst på om den krångliga historien där det inte går att hitta någon moralisk segrare. Och under ytan finns tydligen en del motsättningar kvar. Nu har jag några dagar för att besöka platser där en av kommunismens värsta människoslakter utspelades. Det tar emot, men känns som en plikt.

Här en kort och begriplig sammanställning av vad som skedde inne i Kambodja.

Death Of A Nation: The Khmer Rouge’s Cambodia – YouTube

12.1 Dag 103.  Åkte till Tuol Sleng, tortyrcentralen, som numera är huvudstadens främsta turistmål. Hit skickades alla som kunde antas ha någon invändning mot de nya härskarna, eller släktingar till dem. Även små barn.

Här visades tidigare ett tidningsklipp från DN 2001 som jag tyvärr själv missade. Det hade flyttats till annan plats. Jan Myrdal relativiserade där Röda Khmerernas människoslakter med hur det kunde gå till vid ett bondeuppror under svensk medeltid. Själv hade han gjort ett kamratligt studiebesök år 1978. Han skrev så här – ”Mycket material från Toul Sleng är säkerligen riktigt – även om vietnamesiska funktionärer med polsk experthjälp byggt upp publiktillvända minnesmärken.”

Pol Pots fundamentala förakt för människoliv sammanfattande han själv så här:

Att vinna dig, är ingen vinst

Att förlora dig, är ingen förlust

I januari år 1979 gick Vietnam in i Phnom Penh och Röda Khmererna flydde till gränsen mot Thailand. Två dagar senare upptäckte de tortyrcentralen S-21, Tuol Sleng. Här förhördes fångarna innan de fördes till avrättningsplatsen. Därefter hittade vietnameserna Chung Ek, Killing Fields. Kring 1,3 miljoner människor avrättades med vässade bambukäppar, piksläggor och spadar. Sällan slösades en gevärskula i onödan. Sammanlagt dog kring tre miljoner människor, avrättades eller dog av svält och hårt tvångsarbete.

Skallarna som grävts upp vid Tuol Sleng har sorterats efter avrättningsmetod, kön och ålder.

Friendship Hope Center

13-15.1 Dag 104-106. Det var hett ute. Svetten rann och jag gick med hängande huvud. Fick anstränga mig för att flytta fötterna. Det snurrade och vattnet var slut. Restauranger och gatustånd brukar ligga tätt, men inte nu. Till sist hittade vi en restaurang. Att den hade en toalett blev min räddning. Hela magen tömdes blixtsnabbt. Tuk-tuk tillbaka till hotellet och snabbt upp till den räddande toan på rummet. Visste inte vilket hål det rann ur.

Kvällen var hemsk och nästa morgon inte bättre. Hur allvarligt kunde det här vara? Och vi hade ju planerat resa iväg med Vuthy nästa morgon. Ringde honom. Avresan sköts upp en dag och jag uppsökte sjukhuset Friendship Hope Center. Bara namnet på det privata sjukhuset gav mig tillförsikt. Där undersöktes och testades jag för allt som kunde ha förorsakat mitt eländiga tillstånd och även för en del annat.

• Are you alone?
• No my wife is at the hotel. Egentligen hade jag tänkt säga att hon var i Sverige, men då hade jag uppfattats som en bland alla andra ensamma äldre män som besökte Phnom Penh. Det ville jag absolut inte.
• Why is she not here? In Cambodia patients never come alone. Please ask her to come!

Så vad gör jag med en läkare och två blåklädda syrror som allvarligt ser ner på mig där jag ligger på britsen med dropp kopplat? Ringde Boel och försökte förklara situationen. Hon måste tyckt jag var riktigt knäpp. Efter ett tag hade hon hittat dit. I några timmar låg jag och fick tre liter dropp.

• We will have to keep you here for a few days, sa den av läkarna som talade bäst engelska.

Antagligen hade jag piggnat till lite och lyckades försäkra dem om att vård på hotellrummet vara den bästa lösningen för mig. Inte för Hope Clinic, som då missade chansen till goda inkomster. Efter försök till övertalning insåg de att jag helt enkelt vägrade. I stället fick jag med mig en kasse med medikamenter som påstods skulle kurera mig.

På kvällen läste jag en bok med vittnesmål av överlevare från 70-talets folkmord. Låg länge vaken.

Nästa dag kändes det som magen började komma i någorlunda ordning. Ringde Vuti och det bestämdes att vi nästa morgon åker till skogarna kring Sen Monorom i nordöst.

————————

Det verkar som om kommentarsfunktionen inte fungerar. På mejl fick jag en intressant kommentar från Lena Ragnarsdotter som kompletterar mina egna ytliga iakttagelser och funderingar.

Hej ni båda!

Vill bara säga att jag följer dina reseinlägg med stort intresse Christer.
Jag jobbade som volontär för Teachers across borders ( svenskt ) med lärarstudenter i Siem Reap för ca 6-7 år sedan.

Innan resan dit reste jag runt i Laos och efter volontärarbetet gjorde jag som ni, tog en buss till Pnohm Pehn och flög hem därifrån.

Nu till mitt ärende, jag såg tidningsartikeln du missade i T.S. Läste den och skämdes över att vara svensk. Det gör jag verkligen inte ofta och jag har rest en hel del. Men det som Jan Myrdal och kultureliten gjorde då var att få svenska myndigheter att framstå som Pol Pot-regimens enda vän, förutom Kina. Det var hemskt att förstå att Sveriges ambassadör fick vittnesmål som han nonchalerade. När Myrdal kom på besök blev han visad runt och offer för Röda Khmererna tvingade att le och säga att allt var bra. Det fanns som sagt bevis på motsatsen men Sv var inte intresserade av att kritiskt granska det. Vi var inte bara naiva, vi var politiskt ängsliga. Ung som att det bara får rum en åsikt i taget i vårt land.

Mådde illa men besökte också Killing fields bakpå en mc då var jag beredd att bara gråta. I den prunkande vackra grönskan fanns det blod kvar.
Åt streetfood på kvällen och blev så magsjuk att jag nästan inte kom hem. Fick någon dundermedicin som stoppade allt inkl kräkningar, kunde flyga hem och sen fick jag lämna salmonellaprover resten av sommaren. Tilläggas ska att jag äter streetfood överallt men i Kambodja tog det mig.

Fortsatt god tur!
Lena Ragnarsdotter

Projekt Läs & ResNy kommentar!Ann Söderqvist kommenterade precis på Gränser inte enbart ett sträck på en karta.Vägen Österut 14 Trötta på Indien 3 – 4.1 2023. Dag 94-95. Vid det här laget var vi faktiskt ganska trötta på Indien. Så …Min förra kommentar kom inte fram – denna e viktigare o en reflektion efter läst den intressanta berättande kommentaren som just publicerats – I dag är det ju Förintelsens Minnesdag/Holocaust/Shoah i Hela Världen – samma datum som Auschwitz-Birkenau befriades 1945…. Undrar förstås Om detta uppmärksammas i tex Kambodja/Vietnam/Kina…. God Fortsatt Resa, Hoppas(Antar!) ni kommer in även i Kina

Vägen Österut 13

26.12 – 2.1 2023. Dag 86-93

Jag skulle träffa de tidigare reseledarna Rajiv och Meyappan. Min plan var att resa ner till Rajiv i sydligaste Indien. Han äger ett fantastiskt trevligt ställe vid kusten. En resa på minst tre dagar. Därefter upp till Meyappan i Chennai. Så blev det emellertid icke. Rajiv tog initiativet till att vi alla skulle samlas på ett litet hotell vid stranden i Goa. Det lät ju mysigt. Samtidigt visste jag att Goa är den största turistorten i den här delen av världen, troligen världens största när indisk medelklass väller in från Bombay, Delhi och andra jättestäder.

Tågen var som sagt hopplöst fullbokade. Det blev åtta timmar buss till Ahmedabad, en annan av Indiens megastäder. Åkte på motorvägar, förbi nybyggda järnvägar och genom industrirök. Indien växer till priset av allt värre föroreningar. Miljöorganisationerna protesterar, men folk på gatan tycks inte bry sig eller har givit upp.

Motvilligt flög vi från Ahmedabad med Spicejet till Darbolim i delstaten Goa. Rajiv hade ordnat en taxi som mitt i natten hittade till ett hotell inklämt bland andra hotell. Vårt hotell hade två rum och saknade namn, så det var knepigt att hitta.

Det är jul-nyårshelg, den indiska medelklassen har ledigt och alla tycks nu vara i Goa. Här lockar långa stränder, lättsinnigt levene och inte minst billig alkohol.

Indier badar aldrig, de står i på stranden och låter vågorna nå upp till anklarna, går det upp till knäna skriker de högt. Några få modiga tar sig ut i vågorna, men alltid med alla kläder på. I stället ägnar man sig åt ”watersports”; hängflyg, motorbåtsåkning och överallt rusar vattenskotrar.

Boel och jag är de enda som vågar simma ut i vågorna. Inte för långt, där möttes jag av vattenskotrar i full fart. Och att simma fram och tillbaka strax utanför vågornas brytning blev lite enahanda. Det var 35 grader och sanden så het att mina ovana fötter brändes. Så tro inte att du kan åka till Goa för att bada.

Vid solnedgången är stranden packad med människor som ligger i solstolar eller vandrar längs vågskvalpet. Nästan enbart unga inhemska turister. Jag ser ett fåtal västerlänningar, alla äldre, en del ser ut som kvarblivna hippies. Äldre välnärda herrar med bar överkropp, alltid tatuerade och det långa håret i hästsvans. Ovanför strandlinjen räknar jag till över 200 ”beachshacks”, tillfälliga restauranger och barer. I skymningen slås ljusen på: det blinkar och hoppar i takt med technopop på en volym som är klart hälsovådlig. Starka strålkastare i olika färger spelar över stranden och barnen har pennor med grön laser som de  leker med. – ”Tylösand på steroider”, sa Boel. Har svårt hålla tillbaka en bubblande rasism. Fula och feta är de också.

Nästa morgon är stranden täckt av flaskor, plastpåsar och aluminiumförpackningar. Indier plockar sällan upp efter sig. Kajor och hundar nafsar i sig matresterna. Senare kommer sopplockerskorna och tar det som inte gömts i sanden eller flutit ut i havet. Harmagedon, tänkte jag.

Kanske är det här världens största massturism med åtta miljoner besökare år 2019  (varav 0,9% är utlänningar) på en yta begränsad till några stränder. I år är det många fler, säger Teresa, vår charmiga hotellvärdinna. Här måste vi stå ut några dagar.

De underbara stränderna och den tillåtande kristna kulturen i denna forna portugisiska koloni upptäcktes av hippies redan på 1960-talet. Solen, stränderna, billig alkohol och marijuana lockade. Här dansade de nakna i solnedgången och festade natten igenom höga på kokain och LSD. En del blev rika på att smuggla knark till USA och Europa, andra gick under. Boken Goan Freaks av Cleo Odzer berättar om ett liv där planeringen inte sträckte sig längre än till nästa fest. Ryktet om det glada livet banade väg för chartern, men nu har den inhemska turismen som helt tagit över. Just nu är det påfallande många ryssar här. De syns, men ville inte prata med mig!

Rajiv Udayabhanu. Reseledare nr 9

Det var Rajivs idé att vi skulle ses här. Han kom hit med tåg i 20 timmar och en sömnlös natt från Thiruvananthapuram.

År 1989 fick jag ett samtal från Indiska Turistbyrån ni Stockholm.

• I have got one agent from Kerala here who is eager to see you.

Sådana samtal fick jag många. Sade konsekvent nej. Av någon anledning blev jag dock nyfiken på denne Rajiv, tog luren och vi bestämde att träffas. Han fick en vägbeskrivning till Saltsjöbaden. Trodde aldrig han skulle klara det, men han dök faktiskt upp på Solsidans station vid avtalad tid. I motsats till annat resebyråfolk så kom vi bra överens, han fattade snabbt hur jag vill ha mina resor och vi drog upp en preliminär resrutt. Beslöts att tillsammans göra en rekognoseringsresa i södra Indien nästa höst.

Nu ses vi 32 år senare och Rajiv berättar förtjust om det här första mötet när han varit så nervös. Han berättar om hur han tog tunnelbanan till Slussen, bytet till Saltsjöbanan, nämner några stationsnamn på vägen och tågbytet i Igelboda…! Hur kan en människa komma ihåg ett tågbyte i Igelboda efter 32 år? Detta faktum stärker min uppfattning att indierna är en överlägsen ras.

Rajiv jobbar fortfarande med sin resebyrå. Hans specialitet är att ordna resor till Maldiverna. Höjdpunkten kom under Covid. Då krävde arabländerna att alla indiska gästarbetare måste sitta 14 dagar i karantän. Detta ordnade Rajiv finurligt på Maldiverna för tusentals migrantarbetare.

Resebranschen svår. Konkurrensen mördande. Folk beställer resepaket, kanske från många arrangörer. Kan ta en dag att kolla upp tider och priser, beklagar sig Rajiv. Svaret blir ofta, – ”jag hör av mig”. Själv åtog jag mig sällan sådana uppdrag.

• Personally I like Goa. It is a partydestination, of course.  But it still has some laidback charm.
• Now Goa does not need foreign tourists. Today it is invaded by millions of Indian tourists who demand comforts, AC, hot water, and TV so that they can watch their favorite serials. They ask for luxury and have no problem to pay for it.

Tidigare hyrde goaneserna ut några rum. När turismen ökade våldsamt, så köptes marken upp av investerare från Bombay och Delhi. De gamla vackra husen revs och ersattes av flotta hotell.

Era Meyappan. Reseledare nr 10

Året var 1989. Jag ville ha en resa till Sydindien. I Chennai var en svensk biståndsorganisation, Svalorna, verksam. Tog kontakt med dem och förklarade mitt ärende. Jo, deras advokat trodde de kunde vara intresserad. Han var entusiastisk! På sommaren tog jag med mig Ville (6 år) och Kotte (4 år) och gjorde en upptäcktsresa tillsammans med Meyappan: Hoppade i vågorna i Mahabalipuram, såg djurlivet i Periyar, där Ville fick gömma sig för anstormande elefanter, provade på gummitappning och badade ännu mer på öde stränder i Kerala. Detta blev senare resan ”Kardemummaberget”. En populär familjeresa.

Friends tourism

Meyappan var populär, inte minst bland barnen. År 1997 bjöd jag in Meyappan med fru och två söner tre och sex år gamla till Sverige. Inledningen blev en stor fest i min trädgård med nära 100 gäster, flertalet hade varit med på någon av hans resor. Därefter var familjen Meyappan inbjudna till resenärer spridda över landet.  –”Luleå, Kramfors, Göteborg and midsummer Dalarna”, berättar han nu entusiastiskt. Jag kallade det här för ”Friends Tourism”. De träffade många svenskar vilket även medförde att fler anmälde sig till resorna. Inte var det någon smart affärsstrategi, men kanske oavsiktligt blev så. Varje år bjöd jag in någon välförtjänt reseledare. Oftast vid midsommartid. För mig var det en förmån att kunna visa upp duktiga reseledare och för dem Sverige när det är som vackrast. ”Friends Tourism” innebar att jag kunde erbjuda en månads rundresa i Sverige utan att egentligen behöva betala mer än flygbiljetterna.

Familjen besökte Tekniska Muséet. Lille Cidambaram tre år älskade flygsimulatorn. –”Jag vill bli pilot”, lär han ha sagt. I dag flyger han internationellt för Indigo Airlines.

Reseledare, ungdomsledare, naturskyddare, advokat och politiker

Jag har alltid beundrat människor som är framgångsrika inom helt olika oråden. Meyappan är en sådan person. Och hur hinner han?

Han basar för organisationen Trek India. Varje dag under sommaren skickas 30 barn med tåg till Himachal Pradesh i norr. Där gör de en veckas vandring i bergen och reser sedan tillbaka till Chennai. Sammanlagt sex dagar på tåg. Ett löpande band med en stark organisation. Barnen betalar en nominell avgift. Här blandas rika och fattiga, braminer och harijans. Sedan 80-talet har han hållit på med det här.

Meyappan är en välkänd figur i de näraliggande nationalparkerna uppe i Västra Ghats. Här har han drivit igenom ”No plastic zon”, utrustning för parkvakter, skola för den stambefolkning som bor i nationalparkernas utkanter. Säkert mycket mer.

Hemma i Chennai är han aktiv i ”Swatch Bharat” – Cleen India, zero garbage. Han påstår att det nu står sopsorteringstunnor utanför varje bostadshus i Chennai. Sakta blir det bättre, säger Meyappan som gärna vill bli sedd som en glad optimist. Han hävdar också att premiärminister Modi själv är ute och städar på gatorna en gång i månaden. Han känner Modi, så han bör veta.

Meyappan är advokat vid högsta domstolen i Tamil Nadu, en delstat med 72 miljoner invånare. Framgångsrikt har han drivit flera mycket stora miljömål med masstalan mot industrier och staten. Bara ett ett exempel:

3000 risbönder hade fått sin åkermark förgiftad i floden Nayyals avvattningsområde. Bönderna krävde en rejäl kompensation med 750 miljoner rupees från 700 garverier och färgfabriker.  Meyappan åtog sig att driva detta enorma mål. Betalt skulle han få om den klagande parten vann. De förlorade i distriktsdomstolen, de förlorade i Tamil Nadus högsta domstol, men han lyckades ta det till högsta domstolen i Delhi. Efter 12 års processande vann han.

Meyappan är en man med låg profil som inte skryter om sina bedrifter, jag får dra det ur honom. Ovanstående ger kanske intryck av att han är en ytterst välbärgad person. F ö är även hans fru advokat vid delstatens högsta domstol. Men så är det inte alls. Han och hans fru lever i en enkel lägenhet med några få rum och ganska normal standard. Däremot har han två gånger fått utmärkelser ur presidentens hand.

Jag visste att Meyppan var politiskt aktiv och stöder BJP och premiärminister Modi. Han har ingen officiell post, men är känd talare och mötesledare i sin hemstad. Han har faktiskt varit bekant med Modi sedan 1980-talet då de reste med samma kampanjbuss från Indiens sydspets så långt norrut som var möjligt. Nu berättar han anekdoter om Modi. Bl a att han började som te-försäljare på en järnvägsstation, han tillhör en kast som traditionellt arbetade med gatuhandel. – ”Men kritiken att han är hindunationalist och populist”, försöker jag. Lugnt avvisar Meyappan den kritiken och påpekar Modis kamp mot korruption och skattesmitning. Det var han som med några timmars varsel ogiltigförklarade alla 1000 rupee sedlar som tänktes gömmas av skatteskäl. – ”Now many muslims vote BJP, muslim women are going withe lotus symbol (BJPs symbol).

Nobels fredspris

Meyappan jobbade med mig, inte för den ganska ynkliga lönen, utan för att han tyckte det dels var kul, men också för att han fick möjlighet att skapa kulturell förståelse.

Det var just detta som var bakgrunden till att han ville föreslå mig som kandidat till Nobels fredspris. Rappakalja förstås, men han menade allvar och lämnade ett motiverat förslag till fredspriskommittén i Oslo. Dock fick han inget svar, så vi får väl se saken som ”pending”.

Närmare till hands låg att Meyappan hade blivit premiärminister. Och visst är det kul att låta fantasin fladdra.

Sjuk

Det finns flera uppenbara hot mot att vi inte kommer kunna genomföra den här resan. Ända sedan vi lämnade Saltsjöbaden har jag hostat och spottat slem. De senaste veckorna har det blivit sämre och förra natten hostade jag så det gjorde utslag på seismologen i Uppsala. Tog mig samman och uppsökte Dr Jayaprashan som konstaterade något allvarligt och förskrev penicillin.  Nu, dagen efteråt har hostan dämpats och jag känner mig bättre.

Ett annat hot är den elaka bacillen hemlängtan, som nu har drabbat Boel. Hon talar allt oftare om den lilla stugan i Halmstad och allt hon vill göra där. Jag är inte så orolig, svackor under en lång resa känns rätt normalt. Själv har jag också svackor, skillnaden är att jag aldrig skulle säga det.

Varför byta kläder?

Det är min bestämda uppfattningen att ingen av oss mer eller mindre välbeställda svenskar behöver köpa några nya kläder efter 60 års ålder. Det vi redan hunnit samla på oss räcker mer än väl för alla de år vi förhoppningsvis har kvar. Eller hur? Kolla Boel!

Vart ska vi nu då?

Snart ska vi lämna Indien. Flyga måste vi. Helst ville jag flyga till Myanmar, både för att få se landet under generalernas terrorstyre, men framför allt för att träffa min reseledare Myo i Mandalay. Det gick faktiskt att få kontakt med honom på mejl. Han skrev:

• It is not safe for you two to visit here. There is no security and many checkposts. After dark you may be robbed. No good time to come here. And things are going to get worse.

Boel vill inte pröva , så jag fick ge upp den här intressanta idén.

I stället skulle vi nu flyga till Kuala Lumpur och hälsa på Ruslan Bin Udjang, min reseledare i Malaysia. Han som har tjatat så om att jag ska komma. Men, stor otur, just under den tid som var aktuell var han bokad för en grupp ute i regnskogen någonstans. Så det gick inte.

Återstod att lägga om siktet rakt österut, och då måste det bli Bangkok. I kväll flyger vi med IndiGo Airlines. Vad vi ska göra där vet vi inte. Kanske söka visum  till Kina. Därefter tar vi tåget mot den uppåtgående solen, Kambodja.

Indien är en mjuk stat. Ingen hade hört talas om att böter utdömts.

Vägen Österut 12

18-25.12 – Dag 78-85

Äntligen tåg ner genom Indien!

Nu har det gått 80 dagar och vi har bara hunnit ett kvarts varv runt jorden.

Det finns två vägar att ta sig från Kathmandu till Indien. Om man inte vill flyga, alltså. Från någon av dessa skulle vi hitta ett tåg från en järnvägsknut i norra Indien. Ett tåg som skulle ta oss mot sydväst, mot staden Bhuj i delstaten Gujarat, nära gränsen mot Pakistan. Där skulle vi träffa reseledaren Hasmukh Gor. Vi sökte på ett 20-tal olika alternativ. Allt var fullbokat! Allt, även första klass. Det är Jul-rusch även i Indien. Fick förslag om sovbuss i två nätter direkt till Delhi, men hu så hemskt, lite ociviliserat. Förtvivlad tog jag mig in till Katmandu och en resebyrå som faktisk bokade tåg. Numera flyger ju alla. Indiska tåg har en mängd olika klasser: 1A, 2A, 3A, 2S, CC, EC och RAC. Dessutom finns platser avsatta för vissa grupper, t ex ”senior citizens”. Där fick vi platser! På ett tåg till Delhi, dit vi absolut inte skulle, men som låg i rätt riktning. Där fick vi vänta i 18 timmar på ett tåg till Vadodara. Därifrån hade vi väntelista på nattåget till Bhuj.

Helt ointressant läsning förstås, om du inte kan känna förtjusningen i att ta del av andras olycka. Dock, inte utan ljuspunkter.

Bussen till Sonauli vid indiska gränsen tog tio timmar. AC buss med video som visade indisk film på hög volym. Tog in på ett bekvämt hotell, slog på teven och såg VM-finalen till full tid. Medan jag försökte somna hördes två glädjevrål. Förstod att Argentina vunnit.

Nepal immigration på morgonen. – ”Taxi Ghorakpur, Ricksha to Indian immigration, two kilometers only!” Män störtade fram, skrek och drog i oss. – ”No, thank you!” Vi drog våra väskor i 400 meter till indiska passkontrollen och tog senare lokalbussen till Gorakhpur. Lugn och fint, som resenär i Indien skall man inte bry sig så mycket om alla erbjudanden.

Bussen stannar 10.30 för mat vid Makwane Jungle Restaurant. Mat och pisspaus. En man i min ålder går omkring på parkeringen iklädd en uniformsjacka som det står ”Security” på. Bambukäpp i handen. Driver bort en apa som trakasserar en hundvalp. Motar bort en ko som äter i en skräphög. En man slänger upp ett oöppnat kexpaket till en apa på restaurangens tak. Den slitsar vant upp aluminiumfolien och tömmer innehållet. Önskar jag haft bilder för att bevara de här ögonblicken.

Ghorakpur har ett världsrekord; världens längsta järnvägsperrong, 1366 meter. På tåget fick vi bäddarna längst ner. Bra när man inte längre klättrar som en apa. Minus att vi måste vänta med att lägga oss tills de som ligger på bädden över också tycker det är dags att sova. Vi reser i AC 3, sex-bäddars öppna kupéer. Endast de som har sovplatsbiljett får komma in i vagnen. Undantaget är om man bokat den nya klassen RAC, ”reserved after cancellation”. Där får två personer på väntelista sovplatsen. Två okända personer kan alltså sova skavfötters med varandra. En av männen som ”bokat skavfötters” har med sig två söner. Barn reser gratis. På britsen skulle de nu alltså sova fyra personer. Det gjorde de emellertid inte. Pappan la sig på golvet vid min brits och min packning som huvudkudde. Så går det till i Indien! Vänlighet, hänsyn och stort tålamod präglar atmosfären på indiska tåg. Om indierna blev irriterade på allt sådant som svenskar skriker och slåss för, så skulle här råda ett ständigt krig.

Det långa tåget susar fram genom ett dimmigt och trist jordbrukslandskap. Stora industrier där röken bolmar ur höga skorstenar. Banvallen är täckt av skräp som kastats från tåget. Atomvinter, tänker jag.

Allt skräp slängdes direkt på golvet. Och det blir mycket sådant på ett indiskt tåg. Vagnen sopades och våttorkades flera gånger. Därefter trycktes skräpet ut genom en springa mellan vagnarna.

Pratade länge om mycket med en ung man, Sayyed. Det är sådana möten och samtal som jag får bäst på tåg, bl a därför jag måste älska en tågresa.

– Cast is still the dominant factor outside the big cities, säger han.

– First you ask the surname, then you know the cast. High casts even put their names on the car.

– Yes, but is it visible also in this compartment? Something that I cannot see?, frågar jag nyfiket.

– Chris, you moved a waterbottle belonging to that man. You put it beside another waterbottle belonging to the other man sitting there. The first man is high cast and did not want is water to be contaminated by a low cast.

Själv tycker jag mig ungefärligt kunna se kasttillhörighet. Det syns på kroppen och i ansiktsuttrycket.  Lågkastiga är kortare, tunnare, mörkare och med lägre självförtroende. Undantagen är många och både i utbildningssystemet och vid offentlig rekrytering finns höga kvoter för ”harijans och tribals”. Något som inte alls gillas av högkastiga.

Sex på morgonen rullade tåget oändligt sakta in på Delhis enorma järnvägsstation, 2,5 timmar försenat. Ändå hade jag sovit dåligt, kände mig ganska ämlig. Först om 16 timmar skulle vårt tåg till Vadodra i Gujarat avgå. Tanken på sightseeing i Delhi kom aldrig upp. Gamla, nästan kära Hotel Tourist låg bara 20 minuter bort om man vågade kryssa genom motorcykelsvärmarna. Där la vi oss ner.

Vi gick på snabbtåget till Mumbai, men skulle av i Vadodra och byta till ett nattåg mot slutdestinationen Bhuj. Stod på väntelista för platser i sovvagn. Men sådant brukar ordna sig.

Tåget ankom Vadodara på minuten rätt tid efter 970 km resa från Delhi. Vi hade båda sovit utmärkt i AC3, dvs aircondition, 3-bäddars på understa britsen. Snart serverades frukost. Omelett, rostat bröd och en termos med te, precis vad vi hade beställt kvällen innan. Tåget till Bhuj skulle gå först om 10 timmar. Konstigt nog fanns det inget dagtåg. Vi letade upp ”retiring rooms”, en institution som finns på alla större stationer. Kunde välja mellan dormitory, de luxe och Maharaja. Vi valde mellanklassen och fick ett rum som Boel förtjust utsåg till bästa hotellrummet hittills under vår resa.

Hela dagen väntade vi på digitalt besked om att vår väntelista förvandlats till bekräftade platser. Men inget sådant besked kom. Till sist letade jag upp den chefsperson som var ansvarig för platstilldelningen. –  ”Sorry the chart has come and your names are not there”. Och det här tåget hade inga kvoter för ”senior citizens” eller ”tourists”.

Ringer Hasmukh. Han bokar de sista två platserna på en sovbuss till Bhuj som skulle gå från någon busstation om två timmar. Långfärdsbussar med bäddar i två plan tycks nu vara standard här. Vi fick en dubbelbädd längst bak, underbädden. Lite skakigt men vi sov hyggligt.

Hasmukh Gor. Reseledare nr 8

Vi gick av bussen och möttes av Hasmukh. I sin lilla bil tog han oss hem. Ett fint hus i stadens utkant. Perfekt rent inne och trädgården sopad. Indiska hem sopas varje dag. Gärna flera gånger om dagen. l de stora träden höll fåglarna konsert på morgonen. Olika arter vid olika tid på dagen. På eftermiddagen kom gökar för att äta vid hans finurligt konstruerade kattsäkra matningsplats.

There is only one man

Av någon anledning kom jag till den här avlägsna staden i Indien år 1990. Ville ordna ny resa. Få talade någon begriplig engelska och hur skulle jag kunna hitta en tolk och senare en person som kunde leda de eventuella resorna? Gick till Tourist Information. Förklarade min upphöjda status som ”Tour operator from Sweden” och mina önskemål om kontakt med en liberalt sinnad person som talade bra engelska och som dessutom kände till de olika etniska grupper som levde norrut, på gränsen till öknen Runn of Kutch. Hur många sådana personer kunde det finnas I den här avkroken, kan man tycka. – ”There is only one man, I´ll call him”, sa chefen Mr Jethi. Minns repliken eftersom jag berättat historien många gånger. Så träffade jag Hasmukh. Han var lärare och senare lärarutbildare. Och amatörantropolog!

Nu gick vi in på samma Tourist Information 31 år senare. Där satt samme Mr Jethi, som for upp ur stolen och förtjust tryckte min hand. Märklig känsla när olika tider vävs samman. En känsla av välsignad högtidlighet och stor tacksamhet.

Svenskarna städade

Delstaten Gujarat är kanske den mest utvecklade delen av Indien. Stora industrikomplex, motorvägar och nybyggda järnvägar i den östra delen imponerar och skrämmer. Samtidigt är Gujarat traditionellt hinduiskt; man äter vegetariskt och alkohol är förbjuden.

På gatan utanför Hasmukhs hus ligger sopor i drivor. Han har givit upp – ”Neigbours don´t care”. Men nog har han försökt: På en av mina sista resor ”Västra Indien” år 2015, så engagerade han svenskarna att plocka sopor och bjöd in den lokala pressen att dokumentera evenemanget. ”Svenska turister städar Bhujs gator”, var rubriken i en av de tre tidningar som slog upp händelsen stort.

Stora kamelresan

Hasmukh blev mycket omtyckt, ryktet spreds av de som rest med honom och det blev två till tre resor om året från 1991. Hans favorit var ”Stora Kamelresan” för familjer med barn från fyra år. På första resan var jag själv med tillsammans med Kotte, min yngste son. Jag minns bilderna på  familjerna uppsuttna i kamelkärror och Kotte högst upp på den stora kameltjuren. Strax ramlade han av men fångades i fallet av en gammal farbror.

De allra flesta av mina resenärer uppträdde utmärkt och omfamnade den nya kulturen. Här är två undantag. Hasmukh berättade med förtjusning.

1. Hon deltog nog inte på seminariet före resan

A woman sat in a camel cart. Probably did she not attend the seminar before the tour, berättade Hasmukh.

– Oooh, I have forgotten my toilet paper!

Hasmukh skickade en man på cykel för att köpa toalettpapper i staden sju kilometer bort. Efter ett par timmar var han tillbaka och gav det papper han hittat till den oroliga kvinnan. Dock hade han inte riktigt förstått vilken sorts papper som efterfrågats. Damen blev rasande.

– I asked for toilet paper and he came with sandpaper! Sandpapper, alltså

Till saken kan nog läggas att det vid den tiden knappast fanns något toalettpapper alls att köpa någonstans.

• En knivskarp kommentar

Hon köpte ett vackert broderat sängöverkast för X rupees.

Lite senare såg hon ett liknande i en annan butik. Frågade om priset. Det var lägre än vad hon nyligen betalat. Hon blir upprörd och skriker högt:

• You Indians are cheaters and thieves!

Ett uppträdande som måste ha gjort Hasmukh mållös. Samtidigt upptäckte hon att hennes pengabälte var borta. Något som sannolikt skrämde upp Hasmukh rejält. Då kommer mannen från den första butiken springande med pengabältet i handen.

• What type of people you are! In one way you are stealing money by selling the stuff at a high price to tourists.
• Why did you take more money from me? And why did you return my moneybag with much more money?
• Madam, it is our business policy to get a little more money from tourists. To return what not belong to us is our moral policy.

Jordbävningen 2001

År 2001 förstördes Bhuj i en våldsam jordbävning med magnituden 7,9. Hasmukh var i skolan och hade lektion för blivande lärare. Skolan hade tre våningar och rasade helt samman. Han levde, men satt fast med bruten axel. Snart kunde han se ljus och få luft. Armén arbetade utanför med att lyfta bort betongblock. Skrek högt, livrädd för att grävskopan skulle ta honom. Efter sex timmar kunde han lyftas ut ur rasmassorna. Nu har han en metallplatta inopererad i axeln. Fru och son befann sig utomhus när skalvet kom och klarade sig. Deras hus var helt förstört.

Genom Läs och Res kunde jag samla ihop pengar bland hans tidigare resenärer för att bygga ett nytt hus. Minns inte hur mycket det blev, men det räckte uppenbarligen. Han kunde också skicka sonen till Flying school. Nu pilot hos Qatar Airlines.

Vandrade runt i den till stor del uppbyggda staden. Det väldiga templet Swaminarayan är i klass med Taj Mahal, finare tycker Hasmukh. Inläggningarna med halvädelstenar i marmorgolvet är ett under i skönhet. Maharajan Pragmalji den tredje av Bhuj är död. Han efterlämnade ingen son och förklarade själv att kungadömet skulle upphöra vid hans bortgång. Som för alla furstar var jakt en favoritsysselsättning. År 1991 träffade jag honom och fick se hans samling av dammiga, insektsätna troféer. Folkliga protester mot han jakterna fick honom senare att ägna sig åt annat. Bilden nedan på en nyskjuten leopard är från 40-talet.

En minnesplats för jordbävningen, eller högteknologiskt muséum, har byggts på sluttningen upp mot den gamla fortet i fem nivåer. Aldrig sett något så märkvärdigt! Det byggdes när nuvarande premiärministern Modi var ledare i Gujarat och han sparade verkligen inte på kostnaderna. Omkring 450 miljarder kronor, viskade en besökare som föreföll initierad.

Högst upp gavs en formidabel avslutning. Surround film och ljud. Vi 25 personer stod på en plattform omgivna av bild och ljud. Jordbävningen! Plattformen började skaka våldsamt. Otäckt! Måste hålla i mig för att inte ramla omkull.

Intresserad av Gujarat, Bhuj? hasmukhgor@rediffmail.com

Den besvärliga kungskobran

På senare år har Hasmukh köpt lite mark och byggt ett hus på landet, känns som ett mindre palats med underfundiga lösningar för att samla och rena vatten i det torra landskapet. Nu odlar han själv mango, dadlar, grönsaker.

Orm finns det gott om, men det är oftast under monsunen, på sommaren, som man ser dem. Det kan bli otrevligt, även om det numera finns bra serum på den lokala kliniken. Så, vad göra om man har en orm i trädgården, en sak du kanske haft anledning att fundera på någon gång. Själv skulle jag bli lite handfallen. I synnerhet om det gäller en tre meters kungskobra. Att döda en orm är förstås otänkbart, men faktiskt förbjudet även hemma i Sverige. Nåväl, när man väl lyckat fånga ormen återstår problemet att placera den någon annanstans, utanför sin egen trädgård. I en tre-minuters film visar Hasmukh hur man kan gå till väga.

På 30 år har allt förändrats

Vi åkte ut på landet på landet. Då var byarna vackert dekorerade runda lerhyddor, nu skjul med presenningar som tak. Då räckte betet för djuren vid byn, nu måste man flytta sig dit man hittar bete. Torkan har förvärrats och kanske är djuren fler. De unga flyttar till stán för det bättre livet. Rabaris är fortfarande nomader, men det är bara med tur man träffar på dem. För en utländsk besökare som längtar efter de exotiska bilderna av ursprungligt mänskligt liv har det blivit svårare. Kvinnornas underbara dräkter hade bytts till någon mer praktiskt och kamelerna hade ersatts av traktorer och motorcyklar. Så är det överallt.

I Hasmukhs bil åkte vi på sandiga vägar till byar i det odlade landskapet och ett överraskande fågelliv med biätare, blåkråkor, härfågel, durongo och svärmar med parakeeter. Vi kom till halvöken med den invasiva akacian inplanterad från Tanzania som trängt bort det naturliga gräset. Här var de tillfälliga husen omgärdade av murar med taggiga buskar för att skydda mot vargar. Ingen fara för människor, men de tar getter och får. År 1992 reste jag med kamelkärra. Bilden på den man som körde skickade jag till honom. Nu träffades vi igen. Han såg förvånad ut. Vi kände igen varandra.

Min vän kamelföraren hade nu en giftasvuxen dotter. Hon var 16 år och det fanns en passande pojke i grannbyn. Han krävde 20 vattenbufflar för sin dotter, men pojkens farmor ville bara ge fem. Men han oroade sig inte. – ”She has many, she can pay”, sa han med ett nöjt leende. De kommer att enas om kompromiss, förklarade Hasmukh.

Jag frågade två pojkar på ca 10 år varför de inte var i skolan. Varför då? Jo, helt enkelt för att de inte förstod vad läraren sa. Läraren var visserligen utbildad och behörig, men han talade Gujarati, inte Kutcchi. Pojkarna förstod ingenting och tyckte därför det var meningslöst att gå dit. Det är knepigt för ett land för ett land med 360 helt olika språk.

I staden har nog livet förändrats än mer. Skönhets- och hårsalonger ligger tätt.

Ingen alkohol, bara spenat

Lagstiftningen i delstaten Gujarat är grundad på traditionella hinduiska värderingar. Därför är all försäljning av alkohol förbjuden. Konsekvensen är att spritturismen till angränsande delstater är omfattande. Själva klarade vi oss på de droppar nepalesisk rakshi som slunkit med i resväskan, något jag inte vågade berätta för Hasmukh. I butiker och restauranger såg jag aldrig kött och det har heller aldrig förekommit på tallrikarna hemma hos Hasmukh. Boel och jag trivdes med det här, glada att slippa den beniga kycklingen och njuta av olika vegetariska varianter. Och all färsk frukt. Men alla hundar och katter, hur överlevde dessa köttätare? I Sverige är det ju OK att öka på koldioxidutsläppen med att servera en miljon hundar och säkert lika många katter kycklinglever, biffar och diverse annat.

Tågen fullbokade!

Minimal planering och stor flexibilitet, det är så vi reser. Dvs, först plats bestämmer vi när vi vill resa vidare. Detta låter nog vettigt, men är inte oproblematiskt. Det är Jul och snart Nyår och då reser den indiska medelklassen. Gärna till Goa och där måste vi vara den 28 december. Kollade tågförbindelserna. Allt fullbokat!