Av Karin Thorvaldsson, Nya Guinea i november 2015.

Vi stiger upp tidigt. Det är ännu mörkt ute och skogen är full av ljud från alla nattaktiva djur. Vi klär oss snabbt och traskar iväg. Skyndar på stegen, vill inte missa spelet som snart ska börja. Det är första morgonen i Nya Guineas regnskog och vi ska snart få se paradisfåglar. Tre vägvisare har vi med oss. De är onklar till vår reseledare Nicky Mehue och de ska leta upp det träd där fåglarna spelar denna morgon. Paradisfåglarna spelar alltid i toppen av en viss sorts träd och det finns många att välja på. Onklarna delar på sig och smyger i förväg och spanar. Vi står tysta och väntar. Så viftar en av onklarna. Han har hittat det. Vi hinner precis fram och får se slutet på spelet. Fåglarna är högt upp i trädtopparna. Hannen burrar upp sig och spelar för honan och hon spelar tillbaka. Det är som en dans. Helt fantastiskt.

Nästa morgon ska vi stiga upp ännu lite tidigare för att hinna se mer av spelet. Väl tillbaka i lägret, saknas en av de tre onklarna. Då han ännu inte dykt upp vid lunchtid skickas två nya onklar ut för att leta efter honom. Sent på kvällen kommer den borttappade onkeln tillbaka. Han hade gått vilse efter att han sett en orm han följt efter. Han vandrade i många timmar genom skogar helt utan spår av människor tills han slutligen kom till en väg och kunde lifta tillbaka. Han hade inte ätit på hela dagen och är väldigt trött.

Nya Guinea är världens näst största ö och nästan helt täckt av regnskog, så man kan gå ordentligt vilse. Det svåra i en regnskog är att man inte kan orientera sig efter solen eller landmärken. Himlen syns inte genom lövverket och skogen är för tät för att man ska kunna urskilja några landmärken. På vägen genom skogen hade onkeln sett flera kasuarer och trädkängurur. (Kasuar är en marklevande jättefågel som blir minst 1,5 m hög och väger 60 kg. Den försvarar sig med sina jättelika klor) Han har med sig ett stort illgrönt kasuarägg tillbaka som han tagit från ett kasuarbo. Kasuarmamman hade med all rätt jagat efter honom. Men det är svårt att döma en äggtjuv i en sådan situation. Jag hade antagligen gjort likadant om jag själv gått vilse i regnskogen och inte vetat när jag skulle få mat nästa gång. Det har blivit mörkt nu, men en av de två onklar som skickats ut att leta efter den borttappade onkeln saknas. Det visar sig att han också har gått vilse, men det är för mörkt att leta efter honom nu, så han får klara sig ensam i djungeln i natt.

Inspirerade av den borttappade onkelns berättelser om trädkängurur och kasuarer vill vi också gå på upptäcktsfärd. Onkeln tror att han kan hitta tillbaka till samma plats. Vi är fyra resenärer som ville ge oss ut i regnskogen guidade av den borttappade onkeln. De andra i vår grupp på åtta tycker vi är galna med tanke på hans bevisligen dåliga orienteringsförmåga. Men vi ska få med oss ytterligare en vägvisare och håller tummarna för att han är bättre på att hitta hem. På morgonen när vi ska ge oss av har den andre försvunne onkeln fortfarande inte kommit tillbaka. Tre nya onklar skickas ut för att leta, men det hindrar oss inte från att ge oss ut på upptäcktsfärd.

Det här blev en dråplig historia, och värre skulle det bli. Redan efter en timme kommer vi till den plats där den första onkeln sett kasuarerna och plockat ägget. Vi hör flera kasuarer som ropar, följer ljudet och spanar omkring oss, men lyckas inte komma tillräckligt nära för att få syn på någon. Men vi ser ett par kasuarbon och en trädkänguru. Kasuaren bygger sitt bo direkt på marken och städar väldigt fint i en cirkel runtomkring, så bona är lätta att se. Efter någon timmes sökande efter kasuarer får vi ge upp. Men spelande paradisfåglar såg vi förstås. Det är dags att börja leta sig tillbaka. Vi väntar med spänning. Vet onklarna åt vilket håll vi ska gå? Våra farhågor besannas. Vi är vilse i världens största regnskog! Så lämnar onklarna oss vid en fallen trädstam mitt i regnskogen, medan de går åt var sitt håll och börjar leta efter vägen. Under tiden roar vi oss med att gissa åt vilket håll vi har vårt läger. Vi pekar alla åt olika håll och kan inte låta bli att skratta. Alla är säkra på att själv ha rätt. Vi försöker få kontakt med GPS, men utan framgång. När vi inte sett till onklarna på över en timme, tänker vi att de kanske har tappat bort både oss och varandra, så vi sätter igång att tjoa. Till slut kommer de. Mycket riktigt de hade gått vilse igen.

En av oss har en kompassapp i telefonen. Vi vet att vi befinner oss i norra ändan av regnskogen och börjar gå mot norr. I den riktningen borde vi nå bebyggelse inom ett par timmar. Det var hela tiden vår plan B. Efter bara fem minuter hittar en av onklarna en färsk avbruten kvist. Det är stigen vi letar efter.

Det finns inga upptrampade stigar i regnskogen, en stig gör man genom att bryta av en kvist var femte meter. Tillbaka i lägret visar det sig att onkeln som varit borta över natten kommit tillbaka, men två av de tre som gått ut för att leta efter honom är nu försvunna istället. Ska vi skratta eller gråta? Sent på kvällen kommer de tillbaka och nästa morgon lämnar vi regnskogen. Alla inräknade.

Begreppet ”onkel” har en bred innebörd i den papuanska kulturen.     Det syftar på vuxna, manliga släktingar. Även nära vänner omfattas av begreppet.