Fralla och limpa. Två sorter, samma deg. Foto Solveig Perklén
av Solveig Perklén, Kuba december 2014. 9 resor med Läs & Res
Mina starkaste intryck är politiska i sin karaktär, och det är något som en svensk har extra svårt att skriva om. Vi ska ju vara så politisk korrekta hela tiden och inte ta upp sådant som kan leda till konflikt. Det fanns (finns kanske?) fortfarande svenskar som tyckte det politiska systemet som infördes på Kuba 1959 var fantastiskt.
Ständigt återkommande tanke
Jag är årsbarn med revolutionen. När jag var helt nyfödd tog Castro makten på Kuba.

Hur hade mitt liv blivit om jag fötts där istället för i Norden? När jag kom hem berättade jag för mina vänner att Kuba känts som ett parallellt universum. Omständigheter, friheter, möjligheter, så mycket av allt det jag tar för givet, var annorlunda på Kuba. Jag har besökt många fattiga länder i världen, men inget har varit så annorlunda som Kuba. Vad jag inte kan förstå är hur landets ledning, efter 58 år av ett misslyckat experimentellt statsskick, inte vågat införa demokrati och frihet.
Förfallna hus
I varje stad och by vi besökte såg jag monumentalt förfall. I Trinidad och Havanna kunde jag föreställa mig att det var så här New Orleans French Quarters skulle se ut efter apokalypsen. Intrycket jag fick var att 90 % av byggnaderna var obeboeliga och hölls ihop av elledningar och klätterväxters rötter. Ändå bodde det människor i husen. Halvt nerfallna väggar hade lappats med staplade tegelstenar. Trappor i flerfamiljshus stagades upp av plank. Gapande hål i golven täcktes hjälpligt av plankor. Det verkade kutym att hålla ytterdörrarna öppna ut mot gatan, så det var lätt att titta in mot förfallna innergårdar och bostäder.
Bakning
Jäst och mjöl är strängt ransonerat. Därför kan inte kubaner baka hemma. Varje stad och by har statliga bagerier som förser befolkningen med två typer av bröd. Degen är densamma. Skillnaden är formen, antingen en 80 grams fralla eller en liten limpa. Den lilla frallan är en viktig del av kubanens dagliga matranson. Brödet är kritvitt, mycket lätt och torrt. Nästan bara luft.
Förutom det bedrövliga brödet bakades söta bakverk. I mina ögon var de slarvigt gjorda och såg klart ohälsosamma ut. Men de var väldigt populära. Jag såg ett oräkneligt antal glaserade kakor och tårtor i vitt och rosa balanserande på en kartongbit burna av sugna kubaner. Eller så var tårtbitarna redan halvt uppätna i handen på en fotgängare eller cyklist.
Att bo och resa
En av grundstenarna när Läs och Res planerar resor är tanken att man ska försöka uppleva landet som dess innevånare. Bland annat ska man resa och bo som landets innevånare skulle bo ifall de reste. I Kuba går inte detta. Det är inte tillåtet. Kubaner har mycket begränsade möjligheter att resa i sitt eget land. Att åka med buss är för dyrt, i stället liftar man. Att bo på hotell är otänkbart. Reseledaren berättade att de spansktalande gästerna vi såg på de statliga hotellen var kubaner från utlandet som hälsade på sin släkt. Hon berättade också att vissa yrkesgrupper, speciellt poliser, fick hotellvistelser som extra löneförmån.
Kubaner som ändå reste i landet bodde alltid hos släkt och vänner. Detta var dock begränsat. Efter tre nätter måste bostadsinnehavaren ansöka om ”visum” för besökaren. Överträdelser beivrades och ledde till fängelse ifall det upprepades.
Mat och handla
Butiker där man betalar i lokal peso (CUP) respektive turistvalutan konvertibel

peso(CUC) är skilda världar. I de senare handlar enbart turister och de kubaner som är lyckliga nog att ha fått betalt av turister. Varje by hade ett par butiker där man betalar i CUP. De sålde varor som ransoneringskortet gav rätt till. La Bodega sålde ris, olja, socker, svarta bönor, potatis och bananer. La Carneceria sålde enligt listan på väggen fisk, kött, kyckling och ägg, men någon fisk såg jag aldrig. Mest

fanns det ägg. Ägg ingår i ransonen endast under årets sista tre månader. La Libreta sålde cigaretter, bränsle till spisar, medicin, flip-flops, några få leksaker och diverse produkter. Hyllorna gapade halv-tomma. Lönen är endast 25 – 30$ i månaden. Förklaringen till hur man ändå kan överleva är att det mesta av livets nödtorft är subventionerat eller helt gratis.
Tänk att uppleva ett samhälle där varje familjeöverhuvud en gång per år får en bunt ransoneringskort för årets mat! Men framförallt, tänk att inte vara fri att åka därifrån!
Peso snabbmat
I Bayamo åt jag en dag lunch på en peso-burgar-bar. Det var ett populärt ställe med kö utanför. Vi släpptes in i samma takt som andra lunchgäster gick ut. Väl inne fylldes de runda borden upp i samma ordning som man kom in. När jag skulle beställa uppstod viss förvirring, dels för att jag bara skulle ha en enda burgare, och dels för jag inte ville dricka det okokta vattnet som erbjöds. Men det ordnade sig. Jag fick min äggburgare (äter inte kött) och kunde se hur övriga gäster åt en eller två burgare och sedan packade med sig de övriga åtta i en medhavd plastpåse! Priset för en burgare är nominella 1 peso, dvs 33 öre.
Några dagar senare såg jag hur färsen till burgarna såldes. Färsen låg i 10 kg plastsäckar i ett plasttråg på skuggsidan av en Carneceria. Det var runt 30 grader varmt den dagen. En man med plåtskyffel och våg stod på gatan framför butiken. Han skyfflade upp färs ur säckarna på vågen hällde sedan ner i en mindre plastpåse och fick betalt av kunden. Färsen var nästan vit, men med gråaktig ton. Jag antar den bestod av allt en gris har att erbjuda inklusive inälvor och brosk.
Ett försök till sammanfattning

Det finns naturligtvis många områden i världen där människorna lever under mycket svårare omständigheter än på Kuba. Jag såg ingen svält, inga tiggare, inte heller sjukdom och misär som till exempel i Etiopien. Det fanns inte sopberg och klotter. Människor hade tak över huvudet även om det kanske var fallfärdigt, kanske farligt. Det kändes säkert att röra sig på gatorna. Människorna jag mötte var positiva och vänliga. En sak jag tänkte på medan jag var där och även efteråt, är det faktum att en del kubaner kan se amerikansk TV, även om regimen försöker störa ut den. De vet ganska bra vad som finns utanför deras land och kan bilda sig en uppfattning om hur ett liv utanför Kuba ter sig. Därför förvånar det mig att de inte visar mer missnöje.