Raka spåret till Kolkata

Bilden:Portalen välkomnar besökare till Nepal. Luften är fylld av rök 
och lukter sticker i näsan

Utvecklingens baksida

År 1970 hade Nepal 10 milj invånare. Nu är de 30 miljoner på 1/3 av Sveriges yta. Ändå är inkomsten per person 14 gånger högre i dag än jämfört med 1970.

Baksidan blev Boel och jag varse i södra Nepal kring, gränsstaden Birgunj. Vi reste 20.12 från Katmandu med en hyrd jeep till indiska gränsen för att så småningom ta oss till Bangladesh via Kolkata. Flyga är enklare, men sådant vill man ju undvika nu för tiden.

Resan på den smala, slingriga vägen ned genom bergen var alldeles strålande. När vi efter några timmar nådde låglandet gick solen i moln. Här låg de industrier som producerade varor och byggande; cementfabriker, tegelbruk, kemiska saker, garverier och textilindustri. Det bolmar ur många skorstenar.

Vid passkontroller och tullstationer var vi ensamma västerlänningar. Enligt polisen på nepalesiska sidan var vi de första på tre dagar. När jag på 1970-talet flera gånger passerade gränsen med stora grupper, så var köerna av väntande turister långa. Nu flyger alla. På så sätt undviker man baksidorna av verkligheten och kan helt ägna sig åt vitgnistrande höga berg och tigersafari nationalparkerna. Så snedvrids verklighetsuppfattningen.

Vi kom efter visst mankemang över gränsen till Raxaul på indiska sidan. Här var luften lite bättre, men så skräpigt, skitigt att t o m en mycket härdad turist hade svårt. Jag blev så besviken. Visserligen är delstaten Bihar Indiens fattigaste hatat för sin korruption och alla typer av övergrepp, ändå blev jag besviken och förbannad. Middag åt vi på järnvägsrestaurangen där vi var de enda gästerna. Humöret i botten.

Hundar, kråkor och grisar letade efter ätbart i högarna av allt som människor och djur kan tänkas göra sig av med. I mörkret satt folk och sket medan någon annan varelse funderade på om också detta gick att äta. Män stod på rad och pissade.

Här hade jag planerat stanna övernatten och njuta av livet i en indisk småstad. I stället tog vi första tåget mot Kolkata (Calcutta).

Third class sleeper var kallt på natten, men jag tror vi sov hyfsat ändå. Boel hade vår enda sovsäck och jag virade in mig i diverse klädesplagg. Vid lunchtid var vi framme vid Howrah Station, världens största. Därifrån skulle vi ta en taxi till något hotell.

Where to, sir?

Not sure, let me think.

Sudder Street!

Inte kom jag på namnet på hotellet jag använde senaste gången på 1980-talet. Men att det låg centralt i de mest slitna områdena där hippie-turisters hashrök en gång kittlade i näsan, det mindes jag. Mina gamla sunkiga hotell var borta och när taxin stannade framför Salvation Army, så tog vi det direkt. Receptionisten krävde ring på fingret och upplyste om det strikta alkoholförbudet. Vi hade inga ringar och en stor flaska nepalesisk whisky i resväskorna, men med några inställsamma leenden fick vi ändå ett rum.

”New Market” låg strax intill hotellet. Knappast någon ny marknad. Tvärtom, den såg lika dan ut för 50 år sedan. Samma stenbänkar för fiskar, kött, levande höns och samma små krypin där det såldes allt annat som kan betraktas som överkomligt av en enkel människa utan större behov av den moderna världen. Fascinerande och rejält snuskigt.

”Handskalade räkor”. Nu vet vi varifrån de kommer

I Indien lagar man en väska som gått sönder

Men New Market suger som en magnet; vi gick dit flera gånger. Inte handlade vi något, men att förirra sig i nya gångar och avdelningar – det var så spännande. Moderna butiker finns numera på gatorna kring detta levande museum över Gamla Indien. En butik som vette mot New Market demonstrerade tydligt sin exklusiva karaktär och sållade sina besökande kunder.

Här fick kunderna ta av sig skorna för att inte dra in omgivnings elände. För att tydliggöra kontrasten.

Både Boel och jag gillar att gå. Även i stora städer. Dels vår vi nödvändig motion, dels som ett sätt att långsamt upptäcka staden. Vet vi bara vart vi ska, så hittar vi dit, Antingen genom att ständigt fråga sig fram, men nu för första gången men någon app vägledning. En morgon gick vi 16 km till blomstermarknaden nere vid Hoogly river. Här såldes blomstergirlander i parti. Alla blommor, men mest halsband av tagetes.

Under mellankrigstiden fans handragna rickshor överallt i Asien; Kina, Burma, Singapore. De betraktades som en otidsenlig kvarleva av mänsklig förnedring. Sedan många, många år är de förbjudna och borta överallt. Med ett undantag: Kolkata. Boel var förskräckt att se män klädda i smutsig undertröja, lunghi se män springa barfota framför vagnar med välbeställda, ofta rejält tunga passagerare. Farkosten är förbjuden sedan minst 50 år, men ”rickshawpullers” håller ihop och gör våldsamt motstånd med stöd av den medelklass som är deras kunder. En kvinna som skall hem efter mörkrets inbrott tar helst en rickshaw hem. Där är hon tryggare än i taxi, buss, tunnelbana. Själv ville jag förstås visa Boel känslan av att sitta på en bekväm bänk bakom en springande man.

Hade läst en tidning på över en månad. Köpte Times of India som har en upplaga på tre miljoner ex (jmf New York Times med 2 milj ex på helgen) och är den största engelsk-språkiga tidningen i Indien. Hit har inte tidningsdöden nått.

En notis intresserade mig särskilt och jag tog en bild av den. En tigrinna hade blivit dödats av en fortkörande bilist i delstaten Uttarkhand i norra Indien. Hon bar på tre foster. Att döda en tiger är brottsligt i Indien och Nepal. Bilföraren var nu eftersökt och kunde vänta sig många år i fängelset för sitt brott.

Vi skulle vidare den korta sträckan till Bangladesh. Förortståg från Shielda station två timmar till gränsstationen vid Benapole. Sista biten fram till gränsen tog vi en el-cykelrickshaw. Inte heller här träffade vi utländska turister. Alla flyger den korta sträckan mellan Kolkata och Dhaka och får visa-on arrival. Själv hade jag använt två dagar för att söka visum hos den hopplösa Bangladeshiska ambassaden i Stockholm.

Passpolisen var på lunch, så vi fick vänta i två timmar. Jag blev tillfrågad om adress och telefon till vårt hotell i Kholna dit vi hoppades kunna övernatta, samt mitt eget telefonnummer. Jag var sur och ville statuera exempel;

We have no hotel booked.

I lost my phone in Kolkata, hence no number.

Give phone to person who has invited you!

His number was in my lost phone!

We have proper visas. Your job is to stamp them! Or you extradicate us!

Boel var nervöst och lämnade sitt mobilnummer. Polisen fick något att fylla i den obligatoriska rutan och allt blev lugnt. Även jag!

Rödrockade bärare från Bangladesh sida tog vårt tunga bagage, placerade detta på en eldriven ”three-weeler” och snart var vi på järnvägsstationen. Tåget till Khulna stod inne och började precis rulla när vi snopna nådde fram. Trist, men nästa tåg gick om tre timmar. I mörkret anlände vi senare till Khulna där Ganges – Bhramaputras enorma delta börjar. Världens störst mangroveområde.

Nästa lördag berättar jag om 5 dagar på båt genom några av de 10-tusentals slingrande flodarmarna. Och om tidvattnet som bestämmer allt för människor och djurlivet.

Boken om Läs och Res

Nu har jag landat efter en lång resa i Nepal, Indien och Bangladesh. Känner att jag har så mycket jag bara MÅSTE berätta. Allt från noshörningar på gatorna till svårbeskrivbara föroreningar. Och om den studieresa till Nepal jag ordnade för föreningen Jaktkritikerna (och gör om nästa höst). Varje lördag (från 1.2) skall jag komma med en ny historia.

Konstaterar att jag nu har 62 böcker kvar av min tjocka bok (490 s) om tiden med Läs och Res (1975 – 2015). Tryckte 500 ex. Själv är jag mycket nöjd med att få berätta vad som egentligen hände och förklara min syn på resande och resebranschen. Maila mig om du inte fått den. christianjutvik@hotmail.com

Priset är 260 kr inkl det nya portot. Massor med färgbilder kostar mycket att trycka. Säljer jag alla så bör även det här bokprojektet gå jämnt upp, vilket var min målsättning.

Hälsar Christian

Den höga sannolikheten att det osannolika skall inträffa

Bilden: Sannolikheten att få se tiger i Gangesdeltat (Sundarbans) är låg. Samtidigt finns chansen (eller risken) – i varje stund! Foto CJ.

Inledningsvis skrev jag att min längtan ut i världen uppstod under studenttiden. När jag anstränger mig att frammana tidiga minnen träder fragmentariska bilder från TV-filmer

på 50-talet fram: Huvudpersonen (hjälten) går med långsamma steg uppåt, uppåt genom regnskogen, i Kongo, kanske Belgiska Kongo. Till sist möter han (den fruktansvärda) gorillan. Då vågade jag inte titta längre. Bättre minns jag Sten Bergmans knarriga radioröst när han berättade om hur han blev kompis med kannibaler på Nya Guinea och samlade på paradisfåglar. Han arbetade i vetenskapens tjänst och jag lärde mig ett nytt ord – forskningsresande. Senare har jag läst att han vid hemkomsten överlämnade bl a 300 skinn av paradisfåglar till Naturhistoriska Riksmuseet, där de fortfarande lär ligga i de djupaste källarvalven. Då var han min idol, nu tycker jag det finns anledning att ifrågasätta det vetenskapliga värdet av Sten Bergmans resor. Däremot var han tveklöst dåtidens främste äventyrare som trollband radiolyssnare i alla åldrar.

Liksom alla skolbarn fick jag frågan – Vad skall du bli när du blir stor? Forskningsresande, svarade jag tvärsäkert. Det blev jag aldrig, men ändå, kanske, lite grand.

I skolan läste vi geografi. I trean fick jag lära mig allt om hemkommunen Sollentuna, i fyran vidgades vyerna till hela landet. Minns att jag kunde rabbla alla städer i Småland och placera dem på en blindkarta. Dessutom hade jag lärt mig huvudstäderna i alla världens länder, som inte var så många då, men jag följde noga avkoloniseringen och nya länders födelse i slutet av 50-talet. I sexan läste vi om världen utanför Europa och jag fick excellera med mina kunskaper. Varje termin fick jag högsta betyg A i geografi, ända till studentexamen och det enda A jag någonsin fick i något ämne.

Några år tidigare, när jag var sju år, tog mina föräldrar med mig på bio. Minns att filmen utspelade i Indien och handlade om en liten pojke som orädd gick genom djungeln i tryggt sällskap av sin tama tiger. De gick i mörkret under höga träd och vadade över en strid älv. Filmen gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på mig, eftersom jag hittade den i ett grumligt minne.

År 1993 reste jag i östra Indien med en grupp, i delstaten Orissa. Medan reseledaren tog

B 039 — Marknad i Bastar District. Foto CJ

hand om resenärerna och tog dem till olika stamfolksbyar, så fortsatte jag inåt landet i sällskap med en muslimsk advokat från Bombay. Han hade gift sig med en stamkvinna och hade nu fyra barn med henne, ett i Indien ovanlig par. Jag ville längre in i det okända Indien, till skogarna där stamfolk fortfarande levde ett traditionellt jägar- och samlarliv. Till distriktet Bastar i centrala Indien. Vi åkte taxi och kom tillsammans till en liten stad. Enligt stadens polischef hade man aldrig tidigare haft en utlänning i staden. Folk samlades runt mig, stirrade, skrattade och kommenterade.

Något hotell fanns inte och min reskamrat (vars namn jag glömt) frågade om det var okey för mig att övernatta hos hans vän i en by utanför staden. Dit åkte vi i vår taxi när solen var på väg ner. Snart satt vi i en hydda med korslagda ben och åt dagens sista måltid.

På skraltig engelska ställde vår värd frågan – ”Why you interest India?” Jag tänkte efter, dröjde med svaret och letade efter fragment i minnet – ”A small boy, he had a tiger…” Han såg intensivt på mig, men sa inget mer. Efter middagen reste han sig och tecknade åt mig att följa med.

Med var sin ficklampa gick vi mellan hyddorna, alla med lerputsade bambuväggar och halmtak. Ljuset från fotogenlampor lyste genom öppna dörrar där vi såg familjer sitta kring öppna eldar och äta middag.

Ljuset från våra ficklampor lyste på hyddor och djurstallar där blänkande stora ögon lyste tillbaka. Så stannar han upp. Genom den öppna dörren ser jag en man och en kvinna sitta på golvet svagt upplysta av glöden från elden där kvinnan nyligen kokt deras ris. – “This is Mr Chendru!”

B 037 — I säkert förvar hade han de tre upplagorna av boken. Foto CJ

Så var det, har satt den lille killen från filmen. Nu hade han nyss fyllt 50 år. Tigern i

filmen var tam och utlånad från Calcuttas zoo, berättade han. Nästa morgon var jag tillbaka och fick höra hela historien och bläddra i boken Chendru får en tiger. Han hade den både på svenska, hindi och på engelska.

Boken var skriven av Astrid Bergman-Sucksdorff, dotter till Sten Bergman och tidigare gift med Arne Sucksdorff. Han gjorde filmen En Djungelsaga. Senare hittade jag boken på ett antikvariat och tog kontakt med författaren som jag också fick förmånen att träffa.

I ett land 7,5 gånger större än Sverige med (då) en miljard invånare, vilken tur att träffa på just Chendru! Nåja, det finns väl något tusental personer som jag hade någon form av relation till, som jag hade kunnat träffa på under resan, eller på någon annan resa, i något land. Sannolikheten för just det mötet var förstås ytterligt låg. Däremot måste det vara högst sannolikt att något av dessa, var för sig, osannolika möten, någon gång äger rum. Alla som rest utanför allfartsvägarna har nog upplevt att något högst oväntat inträffat under resan.

Jorden är platt!

Av Alessandra Drakenklo (bilden). Resan Västra Indien 2003

Julen 2003 flög jag från Stockholm till Delhi. En månad i Västra Indien väntade mig. En resa som fortfarande är oöverträffad. Trots att jag rest en del i mitt liv så var det första gången jag kom i kontakt med en kultur som är så annorlunda. Många anekdoter fick jag med mig, här vill jag berätta om Palitana.

Palitana är ett viktigt mål för de pilgrimer som bekänner sig till Jainismen, en hinduisk ”utbrytarsekt”. På ett berg utanför byn samsas 863 tempel som nås av en enda, mycket lång trappa. Starten går före soluppgången, innan värmen kommer.

0064 — *Tempelberget i Palitana. Foto CJ*

0063 — Oändliga trappor upp till templen. Foto CJ

I Palitana besökte vi också Jainernas vetenskapliga museum. Där bevisas att jorden är platt. För inte kan man väl på allvar tro att halva jordens befolkning lever upp och ner? Och visst är det lite konstigt. Jag menar, visst, jag har också lärt mig i skolan om tyngdlagen och allt det där, men jag tycker ÄNDÅ att det är konstigt att inte allt blod far upp i huvudet i Patagonien!

I vår grupp fanns några personer som jag vill kalla för: Vänner Av Ordning. När vi kom ut från museet var dessa personer mycket upprörda. Hur KUNDE folk tro att jorden var platt? Detta var ju fullständigt obegripligt, ovetenskapligt och generande dumt, förklarade de för vår stackars reseledare Hasmukh, som inte riktigt visste vilket ben han skulle stå på.

Fast egentligen – hur VET vi att jorden är rund? Vet du det av egen erfarenhet? Har du startat från en longitud, rest i ett väderstreck tills du kom tillbaka till samma punkt och sedan startat en ny resa längs en latitud tills du åter kom tillbaka till startpunkten? Neej, trodde just det…

Så hur vet vi att jorden är rund? Jo, för att vetenskapsmän förklarat att så är det och visat och pekat på bilder och experiment.

Så hur vet en medlem av Jain-rörelsen att jorden är platt? Jo, för att vetenskapsmän förklarat att så är det och visat och pekat på bilder och experiment.

Så jag har lite svårt att se att vi västerlänningar är så himla mycket smartare än en Jain. Vad jag däremot såg väldigt klart i Indien var att det går alldeles, alldeles utmärkt att leva ett vanligt liv och samtidigt tro att jorden är platt.

Man vaknar på morgonen, äter kanske frukost, tar sig an sina sysslor, om det nu är skola, arbete utanför hemmet eller inom hemmets väggar. Man pratar med grannen och ojar sig över värmen, skvallrar lite, är glad om hela familjen mår bra och orolig om någon mår dåligt. Man är någons barn, någons syster eller bror, någons mamma, pappa, moster, morbror, faster, farbror. Man är någons mormor, morfar, farmor, farfar och mitt i hela detta liv så är frågan om jorden är platt eller rund väldigt, väldigt oväsentlig. Det finns så mycket mer som förenar oss människor än som skiljer oss.

Denna insikt är det viktigaste jag fick med mig hem från min resa i Västra Indien, en resa som fortfarande idag – drygt 13 år senare – mycket ofta finns i mina tankar.

0209 — Man vaknar på morgonen, äter kanske frukost……… Foto CJ

Vilse i Calcuttas byråkrati

Jag har kommit till Calcutta efter att ha liftat till Indien 1969. Den 9.7 har jag anlänt med morgontåget från Varanasi.

På Howrah Station vräkte regnet ner. Satte på mig regnstället med effekten att jag istället blev våt inifrån av svett. Redan då var Howrah världens största järnvägsstation. Som så ofta under resan var kontrasten stor mellan det positiva – allt fascinerande, och det negativa – allt skrämmande. Men jag ville bara ha ett hotellrum. Spårvagn över den branta Howrah Bridge där all trafik måste samsas över denna enda bro över floden. Fotgängarna var snabbast. Efter att ha letat länge i regnet tog jag in på ett lortigt ställe för 4 Rupies natten.

”Min by i djungeln”, var min nya idé och jag satte omgående igång med att leta information och tillstånd. Väldigt romantiskt och lite larvigt. Det insåg jag faktiskt redan då, men det skulle leda till mitt första besök i Ganges delta vid gränsen mot Öst-Pakistan. Alla avrådde, området var restricted, dvs det krävde särskilt tillstånd och var allmänt very dangerous. Nästa dag blev helt enastående.

Först gick jag till Governement of India Tourist Bureau för att höra om jag kunde lämna bagage där – det var inte möjligt.
Gick till Singhs resebyrå strax intill hotellet för att höra när båten gick från Port Canning – det visste de inte.
Gick till Mr Terry vars adress jag fått i Iran – han var inte hemma.Gick till Governement of West Bengal Tourist Office – men ansvarig skulle komma först kl 13.
Gick till Bank of Paris för att höra om jag kunde deponera pengar där. Efter en halvtimmes samtal med den franske chefen – pas possible.

Klockan var över ett och jag gick tillbaka till turistbyrån. Nu hade Mr K. P. Bose kommit. Han berättade att han levt i 33 år just på den plats som var mitt mål. Han förklarade också att mitt projekt var helt livsfarligt – they are all maneaters, tigrarna alltså. Och i deltat, Sundarbans finns det gott om dem. Förra året dödades 46 människor enbart i Sandeshkhali Forest Division. Naturligtvis inget som fick mig att tveka. Tvärtom! När han blev upptagen i telefon lyckades jag snabbt rita av hans karta som också den var restricted.

Nu skall jag således, om jag bara får mitt tillstånd från Forest Department, först åka tåg till Port Canning, därefter motorbåt till Gossaba där skogen börjar på andra sidan en av deltats många flodarmar. Den sista biten måste jag hyra en båt över till Shaskatnali Forest Station. Tillståndet ja! Spårvagn i trekvart till Governement of India Forest Office.

Men chefen för 24 Division var bortrest och jag ombads komma tillbaka om en vecka. Förklarade min svåra tidsbrist och såg nog väldigt ledsen ut. Över huvud taget såg jag nog mycket trevlig och sympatisk ut, håret någorlunda kortklippt och rakningen perfekt. Inställsamt – absolut!

Nåja, eftersom jag inte kunde träffa Mr Basu, så kunde jag alltid fråga Mr Misra på ett annat forest office, om han kunde hjälpa mig. Dit åkte jag först med spårvagn, sedan med en fullastad buss där mina byxor revs upp, för att slutligen gå i en halvtimme.

Väl där fick jag först redogöra för mitt ärende för vaktmästaren, därefter ville sekreteraren veta mitt ärende innan jag till sist fick träffa Mr Misra och dra mitt ärende för tredje gången. – Very much impossible this time of the year and without a gun? The tigers – so many of them!

Herr Misra var dock en vänlig man, även om kände sig bunden vid alla de förordningar och inofficiella regler som gäller för indisk skogsförvaltning. Skrivbordet var prydligt ordnat, men belamrat med tjocka travar med dokument ombundna med tygband och på hyllorna trängdes mängder med sådana dokument-dossier. Att de var äldre syntes på spindelväven. Han föreslog först att jag skulle gå tillbaka till 24 Division, men fick tydligen en idé, och ringde i stället en några samtal. Först lovade han mig tillstånd för att vistas där under en dag, men efter att jag förklarat vikten av mitt besök och den positiva uppmärksamt detta skulle ge i Sverige för den indiska naturvården, så fick jag till sist mina önskade tre dagar. Vårt samtal tog en och en halv timme, men jag skulle få det tillstånd jag jobbat så beslutsamt för att få. – Just come back after two hours!

Under tiden gick jag till ett riktigt bra matställe och åt mig proppmätt. När jag fått det åtråvärda tillståndet med flera stämplar och signaturer, nämnde Mr Misra något om en tip for me. Låtsades inte förstå, men lämnade ändå Forest Department med lite skav på samvetet. Svårt att somna på kvällen när huvudet var fullt av tankar och dimmiga planer.