Den höga sannolikheten att det osannolika skall inträffa

Bilden: Sannolikheten att få se tiger i Gangesdeltat (Sundarbans) är låg. Samtidigt finns chansen (eller risken) – i varje stund! Foto CJ.

Inledningsvis skrev jag att min längtan ut i världen uppstod under studenttiden. När jag anstränger mig att frammana tidiga minnen träder fragmentariska bilder från TV-filmer

IMG_0290
Farfar var kanske kannibal. Foto CJ

på 50-talet fram: Huvudpersonen (hjälten) går med långsamma steg uppåt, uppåt genom regnskogen, i Kongo, kanske Belgiska Kongo. Till sist möter han (den fruktansvärda) gorillan. Då vågade jag inte titta längre. Bättre minns jag Sten Bergmans knarriga radioröst när han berättade om hur han blev kompis med kannibaler på Nya Guinea och samlade på paradisfåglar. Han arbetade i vetenskapens tjänst och jag lärde mig ett nytt ord – forskningsresande. Senare har jag läst att han vid hemkomsten överlämnade bl a 300 skinn av paradisfåglar till Naturhistoriska Riksmuseet, där de fortfarande lär ligga i de djupaste källarvalven. Då var han min idol, nu tycker jag det finns anledning att ifrågasätta det vetenskapliga värdet av Sten Bergmans resor. Däremot var han tveklöst dåtidens främste äventyrare som trollband  radiolyssnare i alla åldrar.

Liksom alla skolbarn fick jag frågan – Vad skall du bli när du blir stor? Forskningsresande, svarade jag tvärsäkert. Det blev jag aldrig, men ändå, kanske, lite grand.

I skolan läste vi geografi. I trean fick jag lära mig allt om hemkommunen Sollentuna, i fyran vidgades vyerna till hela landet. Minns att jag kunde rabbla alla städer i Småland och placera dem på en blindkarta. Dessutom hade jag lärt mig huvudstäderna i alla världens länder, som inte var så många då, men jag följde noga avkoloniseringen och nya länders födelse i slutet av 50-talet. I sexan läste vi om världen utanför Europa och jag fick excellera med mina kunskaper. Varje termin fick jag högsta betyg A i geografi, ända till studentexamen och det enda A jag någonsin fick i något ämne.

Några år tidigare, när jag var sju år, tog mina föräldrar med mig på bio. Minns att filmen utspelade i Indien och handlade om en liten pojke som orädd gick genom djungeln i tryggt sällskap av sin tama tiger. De gick i mörkret under höga träd och vadade över en strid älv. Filmen gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på mig, eftersom jag hittade den i ett grumligt minne.

År 1993 reste jag i östra Indien med en grupp, i delstaten Orissa. Medan reseledaren tog

B 039
Marknad i Bastar District. Foto CJ

hand om resenärerna och tog dem till olika stamfolksbyar, så fortsatte jag inåt landet i sällskap med en muslimsk advokat från Bombay.  Han hade gift sig med en stamkvinna och hade nu fyra barn med henne, ett i Indien ovanlig par. Jag ville längre in i det okända Indien, till skogarna där stamfolk fortfarande levde ett traditionellt jägar- och samlarliv. Till distriktet Bastar i centrala Indien. Vi åkte taxi och kom tillsammans till en liten stad. Enligt stadens polischef hade man aldrig tidigare haft en utlänning i staden. Folk samlades runt mig, stirrade, skrattade och kommenterade.

Något hotell fanns inte och min reskamrat (vars namn jag glömt) frågade om det var okey för mig att övernatta hos hans vän i en by utanför staden. Dit åkte vi i vår taxi när solen var på väg ner. Snart satt vi i en hydda med korslagda ben och åt dagens sista måltid.

På skraltig engelska ställde vår värd frågan – ”Why you interest India?” Jag tänkte efter, dröjde med svaret och letade efter fragment i minnet – ”A small boy, he had a tiger…” Han såg intensivt på mig, men sa inget mer. Efter middagen reste han sig och tecknade åt mig att följa med.

Med var sin ficklampa gick vi mellan hyddorna, alla med lerputsade bambuväggar och halmtak. Ljuset från fotogenlampor lyste genom öppna dörrar där vi såg familjer sitta kring öppna eldar och äta middag.

Ljuset från våra ficklampor lyste på hyddor och djurstallar där blänkande stora ögon lyste tillbaka. Så stannar han upp. Genom den öppna dörren ser jag en man och en kvinna sitta på golvet svagt upplysta av glöden från elden där kvinnan nyligen kokt deras ris. – “This is Mr Chendru!”

B 037
I säkert förvar hade han de tre upplagorna av boken. Foto CJ

 

Så var det, har satt den lille killen från filmen. Nu hade han nyss fyllt 50 år. Tigern i

B 038
Mr Chendru 50 år. Foto CJ

filmen var tam och utlånad från Calcuttas zoo, berättade han. Nästa morgon var jag tillbaka och fick höra hela historien och bläddra i boken Chendru får en tiger. Han hade den både på svenska, hindi och på engelska.

Boken var skriven av Astrid Bergman-Sucksdorff, dotter till Sten Bergman och tidigare gift med Arne Sucksdorff. Han gjorde filmen En Djungelsaga.  Senare hittade jag boken på ett antikvariat och tog kontakt med författaren som jag också fick förmånen att träffa.

I ett land 7,5 gånger större än Sverige med (då) en miljard invånare, vilken tur att träffa på just Chendru! Nåja, det finns väl något tusental personer som jag hade någon form av relation till, som jag hade kunnat träffa på under resan, eller på någon annan resa, i något land. Sannolikheten för just det mötet var förstås ytterligt låg. Däremot måste det vara högst sannolikt att något av dessa, var för sig, osannolika möten, någon gång äger rum. Alla som rest utanför allfartsvägarna har nog upplevt att något högst oväntat inträffat under resan.

Jorden är platt!

Av Alessandra Drakenklo (bilden). Resan Västra Indien 2003

Julen 2003 flög jag från Stockholm till Delhi. En månad i Västra Indien väntade mig. En resa som fortfarande är oöverträffad. Trots att jag rest en del i mitt liv så var det första gången jag kom i kontakt med en kultur som är så annorlunda. Många anekdoter fick jag med mig, här vill jag berätta om Palitana.

Palitana är ett viktigt mål för de pilgrimer som bekänner sig till Jainismen, en hinduisk ”utbrytarsekt”. På ett berg utanför byn samsas 863 tempel som nås av en enda, mycket lång trappa. Starten går före soluppgången, innan värmen kommer.

0064
Tempelberget i Palitana. Foto CJ
0063
Oändliga trappor upp till templen. Foto CJ

I Palitana besökte vi också Jainernas vetenskapliga museum. Där bevisas att jorden är platt. För inte kan man väl på allvar tro att halva jordens befolkning lever upp och ner? Och visst är det lite konstigt. Jag menar, visst, jag har också lärt mig i skolan om tyngdlagen och allt det där, men jag tycker ÄNDÅ att det är konstigt att inte allt blod far upp i huvudet i Patagonien!

I vår grupp fanns några personer som jag vill kalla för: Vänner Av Ordning.  När vi kom ut från museet var dessa personer mycket upprörda. Hur KUNDE folk tro att jorden var platt? Detta var ju fullständigt obegripligt, ovetenskapligt och generande dumt, förklarade de för vår stackars reseledare Hasmukh, som inte riktigt visste vilket ben han skulle stå på.

0158

Fast egentligen – hur VET vi att jorden är rund? Vet du det av egen erfarenhet? Har du startat från en longitud, rest i ett väderstreck tills du kom tillbaka till samma punkt och sedan startat en ny resa längs en latitud tills du åter kom tillbaka till startpunkten? Neej, trodde just det…

Så hur vet vi att jorden är rund? Jo, för att vetenskapsmän förklarat att så är det och visat och pekat på bilder och experiment.

Så hur vet en medlem av Jain-rörelsen att jorden är platt? Jo, för att vetenskapsmän förklarat att så är det och visat och pekat på bilder och experiment.

Så jag har lite svårt att se att vi västerlänningar är så himla mycket smartare än en Jain. Vad jag däremot såg väldigt klart i Indien var att det går alldeles, alldeles utmärkt att leva ett vanligt liv och samtidigt tro att jorden är platt.

Man vaknar på morgonen, äter kanske frukost, tar sig an sina sysslor, om det nu är skola, arbete utanför hemmet eller inom hemmets väggar. Man pratar med grannen och ojar sig över värmen, skvallrar lite, är glad om hela familjen mår bra och orolig om någon mår dåligt. Man är någons barn, någons syster eller bror, någons mamma, pappa, moster, morbror, faster, farbror. Man är någons mormor, morfar, farmor, farfar och mitt i hela detta liv så är frågan om jorden är platt eller rund väldigt, väldigt oväsentlig. Det finns så mycket mer som förenar oss människor än som skiljer oss.

Denna insikt är det viktigaste jag fick med mig hem från min resa i Västra Indien, en resa som fortfarande idag – drygt 13 år senare – mycket ofta finns i mina tankar.

0209
Man vaknar på morgonen, äter kanske frukost……… Foto CJ

Vilse i Calcuttas byråkrati

Jag har kommit till Calcutta efter att ha liftat till Indien 1969. Den 9.7 har jag anlänt med morgontåget från Varanasi.

På Howrah Station vräkte regnet ner. Satte på mig regnstället med effekten att jag istället blev våt inifrån av svett. Redan då var Howrah världens största järnvägsstation. Som så ofta under resan var kontrasten stor mellan det positiva – allt fascinerande, och det negativa – allt skrämmande. Men jag ville bara ha ett hotellrum. Spårvagn över den branta Howrah Bridge där all trafik måste samsas över denna enda bro över floden. Fotgängarna var snabbast. Efter att ha letat länge i regnet tog jag in på ett lortigt ställe för 4 Rupies natten.

”Min by i djungeln”, var min nya idé och jag satte omgående igång med att leta information och tillstånd. Väldigt romantiskt och lite larvigt. Det insåg jag faktiskt redan då, men det skulle leda till mitt första besök i Ganges delta vid gränsen mot Öst-Pakistan. Alla avrådde, området var restricted, dvs det krävde särskilt tillstånd och var allmänt very dangerous. Nästa dag blev helt enastående.

  • Först gick jag till Governement of India Tourist Bureau för att höra om jag kunde lämna bagage där – det var inte möjligt.
  • Gick till Singhs resebyrå strax intill hotellet för att höra när båten gick från Port Canning – det visste de inte.
  • Gick till Mr Terry vars adress jag fått i Iran – han var inte hemma.Gick till Governement of West Bengal Tourist Office – men ansvarig skulle komma först kl 13.
  • Gick till Bank of Paris för att höra om jag kunde deponera pengar där. Efter en halvtimmes samtal med den franske chefen – pas possible.

Klockan var över ett och jag gick tillbaka till turistbyrån. Nu hade Mr K. P. Bose kommit. Han berättade att han levt i 33 år just på den plats som var mitt mål. Han förklarade också att mitt projekt var helt livsfarligt – they are all maneaters, tigrarna alltså. Och i deltat, Sundarbans finns det gott om dem. Förra året dödades 46 människor enbart i Sandeshkhali Forest Division.  Naturligtvis inget som fick mig att tveka. Tvärtom! När han blev upptagen i telefon lyckades jag snabbt rita av hans karta som också den var restricted.

Nu skall jag således, om jag bara får mitt tillstånd från Forest Department, först åka tåg till Port Canning, därefter motorbåt till Gossaba där skogen börjar på andra sidan en av deltats många flodarmar. Den sista biten måste jag hyra en båt över till Shaskatnali Forest Station. Tillståndet ja! Spårvagn i trekvart till Governement of India Forest Office.

Calcutta

Men chefen för 24 Division var bortrest och jag ombads komma tillbaka om en vecka. Förklarade min svåra tidsbrist och såg nog väldigt ledsen ut. Över huvud taget såg jag nog mycket trevlig och sympatisk ut, håret någorlunda kortklippt och rakningen perfekt. Inställsamt – absolut!

Nåja, eftersom jag inte kunde träffa Mr Basu, så kunde jag alltid fråga Mr Misra på ett annat forest office, om han kunde hjälpa mig. Dit åkte jag först med spårvagn, sedan med en fullastad buss där mina byxor revs upp, för att slutligen gå i en halvtimme.

Väl där fick jag först redogöra för mitt ärende för vaktmästaren, därefter ville sekreteraren veta mitt ärende innan jag till sist fick träffa Mr Misra och dra mitt ärende för tredje gången. – Very much impossible this time of the year and without a gun? The tigers – so  many of them!

Herr Misra var dock en vänlig man, även om kände sig bunden vid alla de förordningar och inofficiella regler som gäller för indisk skogsförvaltning. Skrivbordet var prydligt ordnat, men belamrat med tjocka travar med dokument ombundna med tygband och på hyllorna trängdes mängder med sådana dokument-dossier. Att de var äldre syntes på spindelväven. Han föreslog först att jag skulle gå tillbaka till 24 Division, men fick tydligen en idé, och ringde i stället en några samtal. Först lovade han mig tillstånd för att vistas där under en dag, men efter att jag förklarat vikten av mitt besök och den positiva uppmärksamt detta skulle ge i Sverige för den indiska naturvården, så fick jag till sist mina önskade tre dagar. Vårt samtal tog en och en halv timme, men jag skulle få det tillstånd jag jobbat så beslutsamt för att få. – Just come back after two hours!

Under tiden gick jag till ett riktigt bra matställe och åt mig proppmätt. När jag fått det åtråvärda tillståndet med flera stämplar och signaturer, nämnde Mr Misra något om en tip for me. Låtsades inte förstå, men lämnade ändå Forest Department med lite skav på samvetet. Svårt att somna på kvällen när huvudet var fullt av tankar och dimmiga planer.Calcutta 3

Den rickshaw-färden glömmer vi aldrig

Bild: Agne och Gun Hörberg i väntan på tåget

Av Gun och Agne Hörberg. Natur i Sydasien 2004. 5 resor

Vi upplevde i tur och ordning Chile med Pablo, Indien med Debabrata Mukherjee, Tanzania med Hamisi, Egypten med Soliman och Nya Guinea med Ignas. Faktiskt, våra bästa reseminnen har vi från de här resorna.

Resorna har varit fantastiskt lärorika och intressanta. Ert koncept att använda inhemska reseledare är suveränt bra och att hitta så fantastiskt bra och kunniga människor är en stor prestation.

Vi har kommit mycket nära människor i de olika länderna, bott i deras hem och insett att vi är väldigt lika, trots så skilda levnadsvillkor. Resorna har gett starka intryck. När vi tittar på natur- eller kulturprogram på TV från olika delar av världen, kan vi ofta referera till liknande upplevelser. Många middagar har slutat med att vi suttit länge och återupplevt minnen från dessa resor.

En händelse som aldrig går ur våra minnen är från Indien och Varanasi. Vi skulle avsluta vår vistelse där och ta oss till järnvägsstationen. Alla i gruppen, 12 personer, stod på trottoaren med ryggsäckarna. Deba haffade cykelrickshor för transporten. Han var noga med att vi skulle betala rickshorna efter indisk taxa, ville inte att de skulle börja jaga turister i stället för att vara ett transportmedel för invånarna. På grund av bagaget fick vi lov att ta varsin rickshaw. Alla utom Deba, Monica från Märsta och jag kom iväg. Vi fick vänta innan det kom fler rickshor på grund av att det var politiska demonstrationer, premiärministern skulle hålla ett valtal och gatorna fylldes snabbt av människor.

När vi fått tag i varsin rickshaw var huvudvägen blockerad av folk. Vi försökte att ta oss fram på sidogator mot stationen, även här blev det fullt av folk. När vi vid ett tillfälle försökte vända tippade Monicas vagn baklänges, tack och lov hamnade hon på ryggsäcken och skadade sig inte. Efter en lång slingrande väg ute i sidenvävarnas kvarter kom vi någon kilometer från stationen. Där var det helt stopp och vi fick lämna våra rickshor. Deba tog sin och Monicas ryggsäck och vi försökte tränga oss fram genom folkmassan. Det gick inte! Vi tog en omväg genom ett slumområde där det bodde mycket fattiga familjer och upp längs järnvägsspåret och över en järnvägsbro. Där såg vi gatan under oss mellan sliprarna, det gällde att inte trampa fel. Knappt hade vi kommit över bron när ett långt godståg passerade oss. Vad som hänt om vi varit kvar på bron vill jag inte tänka på, där fanns inget extra utrymme. Vi fortsatte ner mot gatan igen, men att gå mot strömmen av folk var inte möjligt. Vi fick gå i avfallshögarna vid sidan om vägen för att över huvud taget komma fram. Jag koncentrerade mig på Debas fötter och tog ett steg i sänder där han satt sin fot. Vi kom fram till perrongen och träffade resten av ressällskapet som varit oroliga för vad som hänt oss. Jag var helt utmattad.

Tåget var inställt!

Vi fick ta varsin rickshaw tillbaka till hotellet och vänta till nästa dag. Några mils resa med buss till en annan station från vilken Deba lyckats fixa biljetter åt oss för vidare färd mot Agra. Tåget var nästan fullbokat, så vi fick sprida ut sällskapet i olika vagnar med olika standard.

Debas sätt att lösa problemen med att ta oss fram till stationen i kaoset som rådde och att nästa dag få oss med på ett annat tåg var en otrolig prestation. Ingen svensk reseledare hade lyckats med detta.

Letter from your tour-leader

By Ramesh Jangid, former tourleader in Rajasthan, India

Below is a letter from Ramesh Jangid, addressed to people going on our tour to Rajasthan in India. Ramesh lives in the small town of Nawalgarh in Rajasthan. His letter is a good one and it contains a message for you, for Läs och Res participants and for anybody considering a tour to India. All participants on his tours were given this letter as well as all tourleaders. He put demands on people on his tours. Something that is taboo in travel trade! Ramesh was a proud and strong-willed man. Accordingly he was not liked by everybody, but I did.

Ramesh Jangid

Vår värdinna bakar chappati

Det kom ett mail från Ramesh Jangid, vår reseledare i delstaten Rajasthan i västra Indien, och bosatt i den lilla staden Nawalgarh. Han bad mig vidarebefordra hans mail till de personer som snart skulle göra den resan, vilket jag med glädje gjorde. Alla reseledare fick läsa hans brev. Jag gillar hans sätt att ställa krav på deltagarna. Något som är tabu i resebranschen. Hans mail innehåller ett budskap, inte bara till de som skulle resa med honom, utan till alla som funderar på en resa i Indien, faktiskt till alla som reser i en främmande kultur!  Ramesh var en stolt och viljestark man, alla gillade honom inte, men det gjorde jag.

Dear Participant,

Rather soon, I will be your tour leader in India. I am proud to get the opportunity to show you my country and introduce you to our culture. However, I would like you to prepare yourself in order to be able to follow some basic ”rules”.

First of all, I do hope you realise that you will not get the same comfort as you are used to at home. If you think that you will miss your friends and your home too much, I don’t think it’s right to go – you won’t feel well and you won’t gain very much during the trip.

From what you have learned through TV and newspapers, you have probably created a picture of my country and its people. I would like to recommend you to be as neutral as possible when you visit our country. Try to omit prejudices and discover our country yourself, with your own eyes!

Please remember that you are coming as our guest. Behave in my country as you would like foreign tourists to behave in your own country – ”do in Rome as the Romans do”. Our way of living has developed from centuries of experience according to our climate and culture. I don’t want you to dress exactly the same way as we do, but please cover your body to the same extent as our people do. We do appreciate it and we get hurt if you don’t. When staying with families, you are expected to accept the food they eat. If you are used to alcohol or drugs, you should give up these habits during the trip. If you cannot accommodate and misbehave, in the eyes of local people, you may have to leave the group and may also prevent future participants to travel this way.

Please try not to make comparisons with your own country. The service, the cleanliness, the standard of living, the time discipline, etc, will differ from what you are used to. Anyway, why travel to another country and another culture, if it would be just like at home?! We are so different in every respect. Sometimes our traditions are difficult to understand. But there are always sound reasons behind every tradition; I am there to help you understand.

Most people in our country are not as rich and self-sufficient as you are in terms of materialism, but they have a high sense of self-respect and dignity. I don’t think it’s fair that your financial situation should put you into a superior position. I hope you won’t look down on the locals or have a negative attitude towards them.

If you take a keen interest in our culture, I am sure it will help you to achieve a richer and happier life in your own country. If you adapt to what I have mentioned above, you will be more than welcome to travel in my country together with me. And I can assure you that your tour will be successful and beneficial! Just give me the pride of being your tour leader. I am looking forward to show you my beautiful and mysterious country.

Ramesh Jangid has finished working for Läs och Res to take up some private business. Still we should read his letter. His attitude to his role as a tour leader and what he expects from the participants, I hold in high regard. I wish you to share his attitude!