Mangrovevaran tar sig slingrande uppför strandbrinken. Den här är drygt två meter.

Över gränsen

Från Kolkata reste Boel och jag enkelt och bekvämt till gränsen. Tåg från Shielda Station till Bongaon och cykelrickshaw till gränsen. Den senare drevs av en elmotor. Väl i Bangladesh slogs jag av hur annorlunda allt såg ut jämfört med för 40 år sedan då jag flera gånger passerade samma plats. Borta var männen som med svettiga överkroppar stretade bakom enkla, tungt lastade dragkärror.  Borta var skjulen där människor levde under plast och säckväv. Tydligt var hur mycket bättre livet blivit. Ordning och reda med rödljus i gatukorsningarna. Borta var också turistdrömmen om de pastoralt vackra byarna med halmflätade väggar och tak täckta av palmblad. Borta var de läckra oxspannen och båtarna med svällande segel. Allt drevs nu av motorer. Nog var jag lite besviken. Och för detta skämdes jag.

Fem dagar i Ganges delta – längst ut i Sundarbans

Vi skulle hälsa på min gamle vän Hasan som jag träffade när jag jobbade i Bangladesh 1976-79. Honom gjorde jag senare till reseledare för Läs och Res grupper i början på 80-talet. Det varade några år, sedan statade han sitt eget reseföretag. The Guide växte och blev till slut landets största för ”incoming” turister, utlänningar alltså. Snart hade företaget tre stora båtar som turnerade runt i Sundarbans och Hasan var en kändis. Egentligen var allt tack vare mig…, När jag 1978 blev inbjuden att följa med Forest Department att följa med på en inspektionstur, så tog jag med min kompis Hasan som då fick upp ögonen för den enorma attraktionen i världens största mangroveskog. Och han har betalat tillbaka mer än väl – jag har varit gäst på hans båtar åtskilliga gånger. Det här skulle bli en sista gång, men vi får väl se.

Här finns inte plats att skriva om tidvatten, mangroven eller om människoätande tigrar. Du kan läsa här.

Ett år med familjen

I Khulna mötte Hasan och Topu, hans evigt unga fru. Tillsammans skulle vi hälsa på deras son Rubai som aldrig tog över företaget, men i stället etablerat sig som den som kan mangroveskogen bäst: lett forskningsgrupper, filmprojekt och även figurerat i SVT. Senaste projektet är att bo ett år på en båt som förflyttar sig runt i virrvarret av flodarmar – Med fru, och barnen Amaya 6 och Dillon 10 år. Nu skulle vi hälsa på i fem dagar.

Tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen gjorde vi turer med en liten motorbåt längs de smalaste flodarmarna. Man sitter i båten, letar efter djur med ögon och öron på helspänn och försöker hinna ta en bra bild innan de flyger, springer eller krälar iväg. Vid lågvatten ser vi spår i leran av tiger, utter och ormar. Att gå ur båten är svårt. Mangroven inbjuder inte till promenader. Jag vet. Vid första steget ut från båten ner i leran riskerar man att sjunka till låren. Efter att ha kämpat sig uppåt så möter Sundariträdets fruktansvärda spikmatta av luftrötter och rottingpalmens långa taggiga revor. En utmaning, men absolut spännande.

 

Mangroveskogen är en svår och fientlig miljö för allt som går på marken. Anledningen till att området inte är bebott och odlat är förstås att det är fullständigt omöjligt för människor. De däggdjur som finns har trängts undan av människomassor som blivit så stora är enbart för att de stora flodernas delta gav en bördig jord kunde föda många. Befolkningstäthet är ett mått på hur många jorden kunde föda. Åtminstone var det så förr.

Krabbfångare

På våra utflykter mötte vi hela tiden män i små båtar, dinghi. Fiskat har man alltid gjort i floderna, det nya, som började för mindre än tio år sedan, är krabborna som nu tävlar med jätteräkor i exportstatistiken. Räkodlingen förstör marken och nu såg vi enorma dammar utan vatten där inget kunde odlas, en biologisk öken. Krabbfångarna sover, äter och arbetar hela tiden på sina små båtar innan de sakta paddlar hem mot sin by med något tusental krabbor per båt. Ett hårt liv i regn och hetta. Under cyklonsäsongen vågar få sig ut. Naturligtvis är det här ett jobb för de allra fattigaste. Frestelsen till tjuvjakt på axishjortar är begriplig. Vi hittade både fällor och en nyss dödad hjort.

Fyra kusiner

I vår besöksgrupp ingick även Amayas och Dillons kusiner, två flickor Mercy 7 år och Lara 10 år. De här fyra kusinerna älskade varandra och lekte hela dagarna utan inblandning från vuxna. På kvällarna flyttades matbordet bort och blev säng för Rubai. På golvet lades en stor madrass där alla kusinerna sov. Men innan det var sovdags och lampan släcktes fick jag förmånen att lägga mig i mitten och berätta mina godnattsagor, historier om händelser långt bak i tiden. Till saken hör att alla barnen talade flytande engelska. Ofta skräckfyllda nära-döden-äventyr som på något sätt ändå slutande väl. De handlade om skräckfyllda upplevelser med ruggiga djur eller påstått livsfarliga infödingar. Alla sanna förstås, jag har en rik historieskatt.

Dear President!

Sista kvällen fick jag frågan om anledningen till att vi varit i Nepal. Förklarade att skälet var att studera hur duktiga nepaleserna var att skydda sina vilda djur, medan vi i Sverige dödade våra stora djur nästan ner till utrotningens gräns. Tror t o m att jag försökte förklara begreppet ”licensjakt” på bear, wolf and lynx. Järven hoppade jag över. Så var det pussar och Godnatt.

–  Do you have a President in Sweden, frågade Lara nästa morgon. Slarvigt svarade jag – Ja. Efter någon timme kommer hon med ett kuvert dekorerat med pärlor. I kuvertet ligger ett brev – Dear President of Sweden. Jag tror det går bra att läsa på bilden. Jag lovade både henne och mig själv att det skall nå Stefan Löfven.

Vi återvände till Khulna, tog nattåget till Dhaka och flög hem till Sverige.

Hej då på ett tag / Christian