Bilden: En patient jublar efter att ha genomgått en gråstarrsoperation. Gunnie bredvid.

av Gunnie Aalmo, deltagare i resan ”Hälso- och Sjukvård i Indien” 1990. 2 resor med Läs och Res

Christian fick en strålande idé! Eftersom så många av hans resenärer hade sjukvårdsbakgrund, så borde man kunna skräddarsy en resa med temat hälso- och sjukvård i Indien. Jag tog ut semester och tjänstledighet en hel termin, läste på nytt internationell hälsa och tropikmedicin och bestämde mig för tre veckor med resan, Hälso- och sjukvård i Indien, samt ytterligare några veckor för besök inom indisk sjukvård. Denna gång lyckades jag övertala min man att ansluta sig till jul.

Vi var 20 personer, alla med anknytning till hälso- och sjukvård, som for iväg för att se, uppleva, studera och lära oss lite av indisk hälso- och sjukvård. Turistchefen i Uttar Pradesh hade planerat vår resa och såg också till att allt fungerade. Hans kontakter öppnade alla dörrar för oss. Det berömda Benares Hindi University i Varanasi hade ställt upp med föreläsningar och studiebesök. Vi fick vårt högkvarter på en katolsk missionsstation i byn Mahjgain, utanför Varanasi. Här styrde prästen, fader Thomas och två tappra sjuksköterskor med medhjälpare. Samtliga kom från Kerala i södra Indien. Man kan säga att de bedrev ett nationellt biståndsarbete. Alla barnen i missionens skola hade fått ledigt för att vi skulle kunna sova i deras skolsalar. Och vilken lycka, det fanns en västerländsk toalett som fungerade. Men bara dagtid! Nunnorna låste ordentligt nattetid. Så duktiga vi blev på att tillverka pottor av tomma vattenflaskor!

Vi delades upp i grupper och försågs med cyklar och en medicine kandidat (med moped). Så for vi ut till avlägsna byar för att ha sjukvårdsmottagning under ett träd. Det var precis så jag mindes missionärernas berättelser från min barndom. Häftigt att själv få sitta där. Det var inte ofta någon sjukvårdskunnig tog sig ut i denna obygd. Folket i byn strömmade till. Första dagen kom bara männen, andra dagen kom barn och föräldrar och tredje dagen vågade sig kvinnorna fram. Doktorerna hade ett lager av medicin att dela ut. De flesta patienter fick en handfull piller, oftast antibiotika med brett spektrum och någon hostmedicin. Vårt lager av läkemedel för skabb tömdes raskt. Det var en helt fantastisk upplevelse att få delta i detta. Återresan på en skranglig cykel i ökensanden blev bara för mycket efter denna dag. Någon av våra ledsagare insåg detta och tog både mig och kompisen samt våra cyklar på en kärra åter till missionsstationen.

Därefter placerades vi ut två och två hemma hos läkarfamiljer. Jag bodde hos en ortoped som både drev privat sjukhus och arbetade på ett större allmänt sjukhus. Vi fick följa med i det dagliga arbetet med både läkare och sjuksköterskor. Dessutom hade vi trevligt umgänge med familjen i några dagar. De har förblivit mina vänner och numera har vi kontakt på FB. Flera av deltagarna har också förblivit nära vänner. Det är fantastiskt att kunna dela sina minnen gång på gång.

På slutet skulle vi få en glimt av en tiger medan vi vaggade fram på elefantryggen i

Dudhwa nationalpark. Det tog oss 17 timmar med buss att nå dit och resan var som ett enda skådespel i trängseln mellan kor, hölass, lastbilar, rickshaws, bussar, personbilar och cyklister. En trafikregel var mycket viktig – störst går först, men kossorna har alltid företräde. Och så förstås det alltid återkommande ” Use horn, please”. Tigrarna såg vi aldrig men vi lärde oss hur man får råttorna lugna nattetid. Antingen lockade vi dem med ett sömnpiller eller så fick vi sova med ljuset på (i detta fall ficklampan tänd).

Jag har besökt Indien tolv gånger, ingen gång den andra lik. Leker fortfarande med tanken på en resa nr 13? Som jag antytt tidigare så kan mitt liv delas upp i; före och efter Indien. Att utsätta mig för Indien var som att kastas ut i det okända, men ändå veta att allt skulle lösa sig. Kanske inte på det sätt jag tänkt mig. Oftast blev det annorlunda och kanske till och med bättre, men alltid intressantare.