Vägen Österut 11

Flyovers, vita bilar och medpassagerare

3.12 – Dag 63. Bangladesh Biman skulle ha lyft för 15 minuter sedan. Återstår bara några ”technical issues”. Vi ska flyga från Dhaka till Kathmandu, ett undantag från principen att hålla oss till marktransporter. Detta för att senare slippa söka ytterligare visum till Indien.

Breda vägar av gedigen betong på pyloner överdäckar många av Dhakas gator. Däruppe flyger de vita bilarna fram. Nedanför på gatorna syns få vita personbilar, här dominerar cykelrickshorna och gamla buckliga stadsbussar. Däruppe lyser solen, därnere skugga och människor som sakta tränger sig fram i larmet och avgaserna.

På morgonen åker vi med Hasan i hans vita bil på motorvägarna under himlen. Till sist når vi verkligheten på marken. Med små snabba glidande rörelser knixar chauffören vår bil mot avtagsvägen till flygplatsen. Här finns enbart vita bilar, flertalet med en man i baksätet. När kön stått still i 20 minuter ger jag upp. Säger farväl till Hasan och stiger ur. Det är bara ett par kilometer till flygplatsen.

Inne i flygplatsen köar nu de människor som tidigare satt i de vita bilarna. På planet syns inga män med kalotter på huvudet, inga kvinnor i täckande svarta slöjor. De finns kvar där nere under ”flyovers”.

Efter ytterligare två timmar rullar planet ut på startbanan. Inte samma plan som vi tidigare satt i, utan ett nytt med plats för båda mina ben samtidigt. Skälet till att lasta om passagerare och bagage var att kabintrycket inte fugerade. Vi ska ju flyga högt.

Jag – en hållbar gräsrot?

Fågelvägen är det 670 km till Kathmandu. Med flyg tog det åtta timmar från hotellet i Dhaka till Shiva Guest House. Grämer mig nu att vi inte gjorde oss besväret att resa upp genom Bengalen, in i Assam och sedan bussen från sydöstra hörnet av Nepal. På tre dagar hade vi gjort det bekvämt. En plump i vårt protokoll!

Annars tycker jag om att leva ett enkelt liv, vilket är exakt samma sak som att leva ”hållbart”, som man numera säger. Jag äter helst vegetariskt, men försmår inte en nyss nackad höna. Vegetariskt är normalt godare, mer hälsosamt, billigare och kostar bara en tiondel av kons CO² utsläpp. Jag är noga med var jag lägger mina pengar, dvs jag handlar hellre i den lilla boden än i köpcentrumet. På ICA stormarknad i Nacka har jag aldrig varit, inte heller på HM. Trivs där inte, helt enkelt. Kanske råkar det också vara mer hållbart.

Vi var tidigt på Dhakas flygplats. Frukost hade vi inte hunnit med och var därför lite hungriga. Tyvärr hade jag redan hunnit växlat mina thaka och restauranten tog inte kort. Spritaffären tog däremot gärna kort. Taxfree erbjöd allt det vanliga, men de hade även en hylla med skylten SALE. Där såldes spritflaskor som tidigare beslagtagits av smugglande inkommande resenärer. Lägg särskilt märke till flaskan invirad i aluminiumfolie som skulle skydda från upptäckt i röntgen. Ett cirkulärt ekonomiskt tänkande som jag absolut ville stödja. Dessutom är jag snål.

Från paradis till megapolis – Kathmandudalen

4-17.12. Dag 64-77. Dalen hette Kathmandou och fick senare ge namn åt hela det område söder om höga Himalaya som år 1758 ”enades” av Pritvih Narayan Shah. Han var kung i bergsriket Ghorka och lyckades besegra kringliggande små kungariken och slå ihjäl deras härskare med stor grymhet. Först senare talade man om Nepal. År 1767 anfölls Nepal av Brittiska Ostindiska kompaniet försett med moderna vapen och kanoner. Alla européer utvisades och landet förblev stängt för västerlänningar fram till år 1951 när kungen gjorde revolution. En dramatisk historia som är för lång för att berättas här. Googla gärna på saken. Även senare försökte britterna erövra Kathmandudalen för att öppna handelsvägarna till Tibet och införliva området norr om Hindustan med ”the Jewel in the Crown”, det  dyrbaraste landet i det brittiska kolonialväldet. Nepal förblev oberoende och ett av få områden som aldrig koloniserats av européer.

År 1969 kom jag första gången till Kathmandu. I dalen låg några små traditionellt byggda städer med var sitt kungapalats och tempelområden. Däremellan ett intensivt odlat landskap. I morgondimman balanserade män varor på bärstång in till stadens marknad. Då fanns fler cykelrickshor än bilar. Kanske någon enstaka motorcykel. För en ung svensk var detta paradiset.

”the wildest dreams of Kew are the facts of Kathmandu”

Rudyard Kipling (inte förstått om han faktiskt lyckades ta sig hit). ”Kew” syftar på Kew Gardens i London, berömt för sin skönhet.

Jag återkom nästan varje år under 70-talet Sammanlagt har jag varit i Nepal mer än 20 gånger, alltid med något ärende. Någon bok blev det emellertid inte. Kanske var kunskaperna för dåliga, tankarna för ytliga och tiden räckte definitivt inte till.

Städerna i Kathmandudalen har nu brett ut sig och växt ihop till en jättestad med en vildvuxen stadsplanering. Ett paradis för arkitekter som kan förverkliga sina vildaste drömmar, men en mardröm för en stadsplanerare. Här lever nu 7-8 miljoner människor, säger folk jag frågat. Den gröna dalen är nästan helt borta. Trafiken står ofta stilla och gör att all förflyttning måste övervägas noga. I de smala gränderna i världsarvsstaden Bhaktapur kommer motorcyklar rusande både framifrån och bakifrån. Kathmandudalen är omgiven av höga berg och när det inte blåser, har den i dag en av de värsta luftföroreningarna i världen. För en äldre svensk är detta inte längre ett paradis. Jag vill bort, kanske till ett avlägset hörn uppe i de små byarna i bergen eller till den tid som varit.

På morgonen förrättar hon puja vid dörren

Usch, så negativt jag skriver. Samtidigt finns fascinationen för de olika kulturerna kvar. Ingen annanstans har jag fått vara med om så spektakulära festivaler och ett vardagsliv där religion och traditioner är så självklara. I det avseendet har inte mycket förändrats. Nu kunde vi deltaga i byn Satungals årliga Jatra. Se och lyssna! Med ord är det svårt att beskriva. Och vrid upp volymen på din apparat! Ljudnivån är högre än vad mikrofonen i kameran klarar.

Shiva Guest House och Suresh Daubanjar

Shiva Guest House är min plats i Bhaktapur, utanför det gamla kungapalatset och vid det torg som omgärdas av tempel. Flera av templen skadades eller rasade helt vid jordbävningen år 2015. Fortfarande pågår ett minutiöst restaureringsarbete.  Bhaktapur är en av de fyra ursprungliga kungarikena i Kathmandudalen och den i särklass bäst bevarade. Hela staden är världsarvsskyddad och lokala byggnadsnämnden har strikta regler för all byggnation. Synlig betong är förbjuden, enbart handgjort tegel.

Här har jag alltid bott sedan 70-talet. Då träffade jag Suresh Daubanjar som behövde pengar för att renovera det gamla hus han köpt. Jag kunde låna honom vad han behövde och han kunde skapa det jag kallar ”Världens bäst belägna hotell”. I dag drivs det av yngste sonen Kailash, medan den äldre Naresh driver ett annat närbeläget hotell som är lite modernare. De är newarer, den folkgrupp som ursprungligen befolkade Kathmandudalen. Efternamnet anger kasten, eller deras traditionella sysselsättning. Daubanjar betyder yoghurtförsäljare. Uppenbarligen en viktig kast eftersom lerkrukor med yoghurt säljs lite överallt. I backen upp på en smal sidogata säljs enbart yoghurt. Världens godaste, vill jag tro.

Annons

Bhaktapur är en plats alla någon gång i sitt liv borde besöka. En besökare kan enbart sakna turismens lyxliv. I stället får du vandra i ett virrvarr av smala gränder och inandas atmosfären av det religiösa livet. Nästan dagligen är det någon festival med orkestrar som går genom gatorna.

Du ska bo på Shiva G H! Hälsa från mig. På torget utanför hotellet finns ingen trafik alls. På natten helt tyst, förutom hundarna som ibland skäller på varandra. I gryningen vaknar du av att små klockor ringer i templet utanför ditt fönster. Det är kvinnorna som förrättar morgonandakt och den finaste tiden att strosa runt i staden. Klockan åtta slår en soldat på stora klockan utanför och du är garanterat vaken.

Under damm och spindelväv samt handgjort papper

Svårt hitta dit. En smal sidogata bakom Dattaraya Temple. Mittemot påfågelsfönstret. En liten smutsig skylt ”Paper factory” ovanför en mörk gång, som man hukande tar sig igenom. I första rummet ligger papperstryck på hyllor från golvet till det låga taket. På golvet två jättelika elefanter skurna i hårt trä. Väger hundratals kilo. – Not for sale!, svarar Ram Narayan Pratapaty. (alltså krukmakarkasten). Det är han och hans fru har byggt upp tillverkningen av det traditionella nepalesiska pappret som görs av barken av lokta-trädet. Ett hållbart papper med vacker struktur. Skrivbordet är belamrat med handtryckta boken ”Nepali and Tibetan iconography”. Den är skriven av sonen som fick ett Fulbright stipendium och nu doktorerat i USA. Ett konstverk på 500 sidor med ett pris motsvarande en halv månadslön, men vem läser något sådant? Jodå, den har tryckts i 15 000 ex på sju olika språk. Och nu måste de trycka fler.

Huset är gammalt och i rummen saknas räta vinklar. Jag visas uppför branta trappor, in i mörka rum. I ficklampans sken ser jag skulpturer, de klassiska handskurna fönstren längs alla väggar. Häpnar över vilka konstskatter som ställts längs väggarna. Flera trappor, små rum åt olika håll. Mörkt, dammigt och spindelväv. Ram Narayan berättar hur han hittade det ena och det andra, vem som sålde när ett gammalt hus revs, vad han fick betala och åldern. Här finns fönster från 1200-talet. – Och varför han samlade?, det var den enda frågan den tidigare universitetsprofessorn inte kunde svara på.

Mitt ärende den här gången är att träffa de vänner jag under åren lyckats behålla kontakten med.

Vän sedan 1969 och reseledare nr 6, Madhab Lal Maharjan

På min första resa 1969 kom jag till Nepal. Reste med buss upp över bergen från indiska gränsen och ned i Katmandudalen. Då den enda vägen i hela landet. Det var hippie-tiden, men jag var inte en av dem. Tvärtom gjorde jag allt för att markera distans. Lite för mycket någon gång när jag klippte till en fransman som satt och tiggde. Åskådarna jublade och polisen log gillande.

Nära tempelområdet låg en bokhandel. Nyfiket tittade jag på allt som fanns skrivet om landet. Minns Toini Hagens mästerverk med fascinerande bilder från stigar i bergen och hisnande broar över skrämmande älvar. En ung kille plockade fram böckerna och efter flera besök blev vi vänner. Vänskapen har befästs under det 20-tal gånger jag varit här.

Madhab bor i den lilla staden Panga i södra delen av dalen. En av de traditionella Newar-byarna som jag själv betraktar som städer. Traditionellt är Maharjans bönder. Madhab kom att skaffa sig ett CV som är längre än någon annans bland mina vänner. Under alla år har han varit drivande för Janasewa Secondary School, som utnämnts som nationell modellskola. I dag har skolan 1600 elever från både närområdet och avlägsna delar av landet. Många svenskar har lämnat bidrag till skolan. Jag lyckades samla in ett 50-tal begagnade laptops under 90-talet. De låg i lådor på kontoret. Alla som reste med Läs och Res ombads med viss skärpa, dvs beordrades, att ta med sig en i handbagaget. Utan en kronas kostnad kom de till skolan och förbi den nepalesiska tullen. Enkelt och fiffigt.

Även den här gången tog Madhab med oss till Janasewa. Vi fick titta in under lektioner, lyssnade på högstämda tal i det fina biblioteket och blev mottagna hos rektorn. Avslutningen blev magnifik. Framför 900 elever i skoluniformer stod vi uppe på podiet. Rektorn höll tal, Madhab talade om hur viktigt det var att tänka självständigt, ”outside the box”. Till sist stacks mikrofonen under min haka. Minns inte vad jag sa, men så stor publik har jag aldrig haft. Vilken final på den karriären!

Vid jordbävningen våren 2015 rasade många gamla hus i Panga. Få hade råd att bygga upp och reparera. Genom mitt fantastiska nätverk av tidigare resenärer lyckades vi samla in drygt en kvarts miljon kronor. Madhab ledde återuppbyggnadsarbetet och för mig var han en pålitlig mottagare.

Sedan 80-talet driver han en egen bokhandel – Mandala Book Point. Böcker bokstavligt från golvet till taket. Lagret bakom är svårgenomträngligt. Här har han under åren skapat en samlingsplats för huvudstadens akademiker och intellektuella elit. En av dem är Karna Sakya (guldsmeds-kast). Honom lärde jag känna när jag under 70-talet använde Kathmandu Guest House som inkvartering för mina första grupper. Det var Karna som gjorde hotell av det tidigare Rana-palatset och där bodde flertalet utländska besökare. I dag är han mest känd som en produktiv författare och vass politisk kritiker. Nu skall han ge ut en reviderad utgåva av sin bok om Dolpo, Nepals mest svårtillgängliga dalar där byarna ligger på 4000 meter. Där har jag vandrat tre gånger och har många fantastiska bilder.

När jag nu träffade ” Sakya begärde han att få låna mina bilder. En ära för mig förstås. – ”and you shall write five pages as a preface!” Här sviktade nog omdömet hos den gamle mannen, men jag skall fundera på om jag kan bidraga på något sätt.

Madhab var självskriven som reseledare från första början år 1981 och fortsatte ända till år 1999, då Shekar tog vid. Alla resenärer var inte så förtjusta i Madhab. Om någon klagade över att det inte fanns kniv och gaffel vid middagen eller varmvatten i duschen, så brydde han sig nog inte så mycket. Madhab såg oss svenskar som gäster i sitt land. Och en god gäst anpassar sig förstås till vad världen kan erbjuda. Själv tycker jag ungefär likadant.

Byar på över 4000 meter och möte med en superkändis

Att vandra genom övre Dolpo tar tre veckor för en svensk med något nedsatt fysisk förmåga. År 2014 fick vi tillkalla räddningshelikopter, en historia jag alls inte vill berätta. Ett fruktansvärt oväder med 40 döda omöjliggjorde vidare vandring och vi 13 svenskar blev fast i byn Komang under ett par dagar. Vi besökte skolan som hade fyra lärare och 35 barn i klasserna 1 -5. Regeringen betalade lönen för endast en lärarlön och vi svenskar bestämde att vi ville stödja skolan. Väl hemma i Sverige bildade vi en föreningen ”Tripoid of Koma” och har sedan dess kunnat följa verksamheten noga. Med vårt stöd fungerar den i dag utmärkt och den har även kunnat ta emot barn från närliggande byar. Vi behöver fler medlemmar som vill engagera sig i projektet. Mer information får du av Jerry Jansson tel +46 73 045 95 51.

Komang har även en skola med internat för äldre elever i Kathmandu. Även detta fungerar utmärkt, om än med små resurser. Nu träffade vi Nyima Bhuti som leder verksamheten och hennes far Thulku Rimproshe, en återfödd (reinkarnerad) lama med stort inflytande över hela Dolpo. Han blev förtjust när jag berättade om mitt engagemang mot dödandet av vilda djur i Sverige. Förbjudet och otänkbart i Nepal.

Alla människor jag träffar i Kathmandudalen känner till filmen Caravans (även lanserad som Himalaya) gjord av den kände franske filmaren Eric Valli. Filmen nominerades år 2000 till en Oskar som bästa utländska film. Alla i Kathmandu känner till namnet på huvudpersonen, den gamle mannen Thinley som bodde i byn Saldang på 4200 meter. Ett fantastiskt drama som utspelades med hisnande naturscenerier som bakgrund. Filmen finns på Youtube.

Jag träffade på Thinley under två olika vandringar. En vresig gubbe som jag på något sätt lyckades etablera en relation till. Att fotografera honom var inte lätt. Fick en örfil och därefter ett brett leende. Sån var han även i filmen. När jag satt i hans hus bad han mig stötta skolgången för hans barnbarn Nuryang, vilket jag då lovade. Thinley var gammal och såg döden närma sig. Den kom år 2015 när han hans häst snubblade och han föll utför en brant. Jag och Boel betalar fortfarande för Nuryangs skolgång.

Shekar Dangol. Meste reseledaren. Nr 7

Mina första resor gick alla till Nepal. Senare blev det tre olika resor om året under alla år, endast avbrutet av ”maoistupproret” i början 2000-talet. Av alla reseledare bör det vara Shekar som haft flest resor. Kanske kring 800 resenärer. Själv blir jag imponerad när jag nu sammanfattar 53 år med Läs och Res.

Fortfarande kommer grupper från nya Läs och Res om än inte i samma utsträckning. Alla gillar Shekar. En del tycker kanske han är väl pratsam, kanske inte orkar lyssna på allt han vill berätta, men hans researrangemang fungerar perfekt och han kan alltid justera planer så de passar besökarens intressen. På så sätt har han skapat ytterligare en källa för inkomster: Tidigare gruppresenärer återvänder på egen hand. Jag lämnade alltid ut mailadresserna till mina reseledare och uppmuntrade mina kunder att åka tillbaka på egen hand. Sådant är hemligheter i resebranschen!

Även Shekar bor i staden Panga. Dangols är också bönder. Ett stort fint hus, vacker fru och två mycket begåvade söner. Invid huset finns även en intensivt odlad trädgård med diverse köksväxter och avokadoträd. Tidigare var han lärare vid Janasewa School.

Förlänger resor livet?

Nej, det tror jag inte, men nyfikenhet och livslust lockar till resande. Förr var det kanske så, men i dag tar nog föroreningar bort den eventuella vinsten. Den 16.12 fyller min äldsta resenär 100 år. Jag ringer upp Mejt Ahlmark i Falun. Hon svarar säkert på What´s App och kommer då se en gammal man sjunga till sin sarangi i bakgrunden. Resorna till Nepal för många år sedan, blev en stor del i hennes liv.

Planlöst resande

Utan egentlig plan har vi hittills rest. Det har fungerat hyfsat och vi har kunnat ta tillvara flexibiliteten. Men nu är det slut på det lättsamma resandet. Vi måste tillbaka till Indien: till Gujarat längs i väster, till Kerala längst i söder och avsluta i Chennai för att ta flyget till Malaysia. Det blir många dagar och nätter på tåg, avstånden är enorma i ett land 7,5 gånger större än Sverige. Vi gillar tågresor, men nattågen är fullbokade minst ett par veckor framåt. Jo alla! På söndag reser vi till Saguali. Kanske kan vi få två avbokade sovplatser på ett tåg mot sydväst.

Vägen Österut 10

24.11 – Dag 54. Inga problem komma över gränsen. Avkrävdes Covidintyg vid gränsen. Sådana hade vi alla fyra, jag, Boel, dotter Anna och hennes man Henrik. Men det hade nog gått bra utan också. Överallt skyltar om mask-krav – ”No mask , no ticket”. Samtidigt såg jag nästan ingen som bar mask. Likadant i Indien.

Efter gränsen var det min gamle vän Hasans planering som tog vid. Snabbt vinkades vi in i en stor vit bil. Nu skulle vi åka till en flod där hans båt låg ankrad. På håll såg jag min gamle vän och hans fru Topo sitta på båten. Mötet med de båda var en av mina utgångspunkter när tanken på att en andra gång resa till Indien landvägen dök upp i mitt huvud för ett par år sedan. Hasan och Topu blev mina närmaste vänner under de två år jag arbetade för Sida i Dhaka 1976-1979. Det var jag och Hasan som tog de första utländska besökarna till Sundarbans. Jag arbetade på ambassaden och blev inbjuden av Forest Department att följa med på en inspektionsresa. Nu är turismen i Sundarbans en omfattande industri. Ville skynda mig att träffa mina gamla vänner medan tid var.

Båten vi stiger ombord på är egentligen en pråm ursprungligen byggd för att transportera timmer och palmblad för taktäckning. Den saknar alltså motor och knuffas av en nästan lika stor motorbåt. Längst bak hänger en liten motorbåt som används för att utflykter in i de smalaste flodarmarna.

Vi träffade på fiskare som bedrev sitt fiske med tama uttrar. Sedan generationer uppfödda i fångenskap. Ett yrke som går från far till son.

En av mina ovanor är att pröva på ett bad när så är tänkbart. MEN att bada när högvattnet är på väg ut är inte så bra. Jag kunde hamnat på Antarktis!

Hasan Mansur. Reseledare nr 5

Läs och Res registrerades i juli 1979. Första resan gick till Nepal i oktober 1980. Nästa resa var ”Natur i Sydasien” i december samma år med Hasan som ledare. Ett sådant förtroende vågade jag endast ge till vänner jag kunde helt lita på. Nya reseledare rekryterade jag under alla rekognoseringsresor på företagets bekostnad. Under alla år och i alla länder använde jag kanske sammanlagt ett 50-tal reseledare. Endast ett fåtal var professionella guider. Den professionelle guidens kravlöshet och romantiserande pladder skulle inte finnas på mina resor! Stolthet och självförtroende blev en av mina urvalskriterier.

Hasan var med mig under tio år innan han startade ett eget företag, The Guide. Hans företag växte snabbt med resorna i Ganges delta, Sundarbans, som grund. Alla diplomater och biståndsarbetare i Dhaka reste dit under hans ledning. Snart hade företaget blivit landets största arrangör för utländska turister. Tre stora båtar, bussar och bilar administrerades från kontoret i Dhaka. När äldste sonen tog över sjönk verksamheten snabbt ihop och är nu nedlagd.

Yngste sonen Rubai äger i dag båten Kisti som jag nu sitter på. I motsats till sin fars större ambitioner nöjer han sig med de små inkomster turerna med den båten ger honom. I stället har han gjort en annorlunda karriär. Han är den som känner skogen och allt som växer och kryper där, kanske bättre än någon annan. När de stora filmbolagen gör dokumentärer från Sundarbans, (och det har gjorts många), då är det Rubai som står för logistiken och informationen. Hans namn står alltid med i filmernas eftertexter.

Annons

Ordna ditt eget äventyr och ditt livs stora naturupplevelse. I Sundarbans, världens största område täckt av mangrove.
Kontakta Rubai Mansur
Mail: mowgliz@gmail.com
Kostnaden blir väsentligt lägre än om du gör något liknande genom en europeisk resebyrå. Lägre än halva kostnaden!
Mer information får du gärna av mig.

25.11 – Dag 55. Sakta går vi rakt mot söder. Genom storstaden Khulna och snart genom landets näst största hamn Chalna Port. Väldiga broar rör sig över oss. Oceangående fartyg ligger ankrade i floden.  Vi åker genom industrirök. Jag kan identifiera en cementfabrik och det i dagarna öppnade Rapiol coal powerplant. Det sticker i näsan. Den andra sidan av verkligheten är att levnadsstandarden har ökat väsentligt. Här ser jag inte den smuts, nedskräpning och elände som inte går att komma undan i de indiska storstäderna. Befolkningsmängden har ökat kraftigt, men samtidigt har levnadsstandarden i Bangladesh ökat ännu snabbare. På 70-talet, – Vem hade trott något sådant var möjligt? Men fler människor som kräver bättre liv leder till förorenad mark, vatten och luft. Så har det också gått till i Sverige. Men hur ska vi tänka inför framtiden? Frågan har flera svar. Ett är att befolkningsmängden måste ner drastiskt. Luftföroreningarna må vara västvärldens ansvar, men befolkningsexplosionen har fr a skett i utvecklingsländerna. På 120 år har jordens befolkning femfaldigats!

Så övergår stränderna i landsbygd. Höga vallar mot den förrädiska floden med enkla byar på upphöjda kullar ovanför risfälten. Till sist når vi fram till Kalabogi Forest Station.

En kompakt grönska

Här tar skogen över utan kompromisser eller undantag. Jag och Henrik går av båten, hälsar på stationens personal och går en sväng på den tre meter upphöjda gångväg i betong som byggts genom mangroven. En skylt förklarar detta som  ”eco-tourism”. Pompöst, fult och till hög kostnad, men en möjlighet att komma in i mangroven som annars är fullständigt ogenomtränglig. Här hämtar vi också upp de två obligatoriska beväpnade vakterna som skall med oss under ytterligare fyra dagar.

Vi svänger in på en smalare flodarm och kommer närmare lerbankarna som nu är höga. Det är lågvatten. Vid högvatten släpar trädens grenar i vattnet. Allt här handlar om månens dragningskraft och när havet rusar in mot land och ut igen. Även vår båt måste följa vattnets kraft. Att köra emot tidvattnet går långsamt och kostar mycket diesel. Skillnaderna är oftast kring två meter, men kan vara upp till fem meter. Här finns två olika kartor och vegetationen och djurlivet har anpassat sig till detta.

Kungsfiskare skräms upp av båten, men sätter sig snart på en annan torr gren lite längre fram i båtens färdriktning. Då kommer ett nytt fototillfälle. Missar man också detta, så kommer strax ett nytt, osv. Synnerligen tillrättalagt för alla oss nyblivna fågelfotografer. Så under några blad av nipah-palmen ser vi en krokodil. Båten stannar och kamerorna klickar. Det här är deltakrokodilen, en art som klarar både bräckt och salt vatten. Den kan bli ruskigt stor och påstås vara världens största. Så farlig att jag gärna avstår från att bada. Snart kommer nästa krokodil som poserar fritt på leran. Den här är betydligt större. Gissar på fem meter. Medan vi sitter bekvämt på båten och stoppar i oss frukt och nyfriterade pakoras, så rullas naturen fram längs vår väg. Bekvämt i en behaglig lyx.

På båten finns tre dubbelhytter, toalett och dusch om man oroar sig för krokodiler. Besättningen består av fem män, två vakter och Farzana som blev vår guide när Rubai måste vara hemma och ta hand om Dillon och Amaya som skulle ha sina årliga prov i skolan.

Det är nu länge sedan det blev mörkt och på natten ligger båten still. Vi somnar till ljudet av cikador och brusande vatten. Om vattnet går in eller ut, vet jag inte och det spelar heller ingen roll.

26.11 – Dag 56. Till frukost serveras chapati, stekt ägg, stekta grönsaker, två sorters honung och yoghurt. Hasan sitter tyst. För länge sedan hörde jag historien om hur han och Topu träffades. Den är härligt häftig och utspelades i inbördeskrigets slutskede. Nu berättar han historien för Boel, Anna och Henrik.  Hasan berättade i närmare två timmar. Exakta datum, namn på alla inblandade och personbeskrivningar. Här en kort och färglös redogörelse;

Den 29 mars 1971 startade upproret i Östpakistan mot förtryckarna från Västpakistan. Som alla inbördeskrig blev det här kriget särskilt grymt. Två av Hasans bröder kämpade i guerillarörelsen Mukthi Bahini och en av dem dödades. Tio miljoner flydde över gränsen till Indien. Hasan var en av dem. Tog sig till Calcutta där han hade vänner. Han är välutbildad, fick snabbt nya vänner och blev ofta hembjuden för att berätta de senaste nyheterna från Dacca. Bl a till en brahminfamilj där det uppenbarligen fanns en söt flicka. Topu arbetade då som lärare i en flickskola och bodde i sin äldre systers familj. Här hände det något.

Högkastiga hinduer och muslimer är knappast grupper som normalt umgås. Och Hasan är förstås muslim, inte som troende, men en identitet man inte kan komma undan, åtminstone inte i Indien. Motståndsrörelsen började få övertaget och kriget avslutades snabbt när Indiska armén gick in i det som dittills kallats Östpakistan. Den 16 december 1971 utropades det självständiga Bangladesh – Bengalernas land.

Strax efteråt, på julafton, lämnade Topu ensam Calcutta. I handen hade hon en biljett till New Jaipalguri i norra Bengalen där hennes far var lärare. Systern och svågern vinkade adjö när tåget ångade ut från Shielda station. Vad de inte visste var att hon inte skulle utnyttja hela biljetten. Istället steg hon av tåget nära Dinajpur, där Hasan väntade på andra sidan gränsen. Nu berättar hon för mig om hur rädd hon var. – Om du inte kommer nu ser du mig aldrig mer, hade Hasan sagt innan de skildes. På perrongen dröjde det innan hon hörde någon ropa hennes namn. En månad senare gifte de sig helt utan ceremonier.

Hasan visste att familjens plan var att han skulle giftas bort så snart han kommit hem. Han lämnade sin nyblivna fru och reste till Dacca och för att förklara situationen för sina föräldrar. Tre dagar tog det. Vägar och broar var förstörda och landet i kaos.

Ryktet hade spritt sig och familjen i Dacca accepterade hans val av kvinna. För att fira tog den yngre brodern tog fram sitt automatgevär och sköt hål på grannens vattentank uppe på taket så vattnet sprutade. Ett dubbelt firande; grannen var känd som Pakistan-vänlig. Modern gav Hasan de kläder och smycken en gift kvinna förväntas bära och han återvände för att hämta hem sin Topu.

• Du är välkommen till oss, men du måste bli muslim, så sa fadern. Om du inte accepterar kan ni resa någon annanstans.

Hårda ord kan tyckas, men något annat hade de knappast kunnat vänta sig. Inte på den tiden och ännu mindre i dagens Bangladesh där islamifieringen tagit ny fart. Topo minns att hon skrev sin namnteckning på ett papper med flera stämplar, vips blev hon muslim. Då brydde hon sig inte, senare har det gjort ont, sa hon till mig. Lite som en kulturell våldtäkt. Hasan visade styrka och viljekraft, Topu ett oerhört mod. Senare fick de två söner och på flera sätt ett bra liv. I dag är de båda 77 år.

27-30.11 – Dag 57-60. Under två dagar reser vi söderut längs smala flodarmar och havsbreda floder till Bengaliska viken. Underbara scenerier när solen står lågt. Insåg dock att jag själv sett allt tidigare och att äventyren var större förr. Inga av de nya bilderna kan matcha de jag redan tagit med en stor kamera. Inte ens de tre uttrarna med fisk i munnen. Och tigern visade sig inte, fast den hade jag ju redan en bra bild på. På dagarna och vilade jag länge i den varma solen och sov gudomligt under stjärnorna på båtens tak. Det här är min sista resa i Sundarbans. Är mätt på intryck och framgång, nu vill jag bara fortsätta ett tag till för att göra fler avslut.

Dhaka

1.12 – Dag 61. Vid tolvtiden går bussen till Dhaka. Det tar bara fyra timmar. På 70-talet fick man räkna med 15 timmar. En enorm bro har byggts över Brahmaputra, som tillsammans med ett otal mindre broar har gjort den här resan möjlig. Vägarna kantas av grova träd (plus valaffischer) och eftermiddagssolen silar genom grenverket. Med bussens fart blir intrycket ett blinkande ljus. Nedanför vägbanken syns Bengalens intensiva grönska och dammarnas vattenspeglar. Det här blev den vackraste delen av vår resa som nu varat i två månader.

2.12 – Dag 62. Hasan hade inkvarterat oss på ett 4-sjärnigt lyxhotell. Om detta finns inget annat att säga än det som kan sägas om alla andra lyxhotell. Dessutom var sängen så mjuk att jag omöjligen kunde somna. I morgon flyger vi till Kathmandu. Nog kunde vi ta landvägen, men det skulle kräva ytterligare en visering för Indien. Och just sådant krångel orkar jag inte med. Skall faktiskt bli lite spännande att komma till Kathmandudalen igen!