Varför Ryssland igen?

Landet fascinerar mig. Så nära och ändå så långt bort. Människorna är samma som vi, men med en helt annan historia och helt andra erfarenheter av livet. Slaveri under tsaren, slaveri under kommunismen och helt alienerade under Putin. I dag är folk inte rädda, men allt är osäkert och svårförutsägbart. Ingen litar på media.

Jag reste i två veckor med sambo Boel, två utvalda vänner och en rysk familj med tre barn vi nyligen lärt känna. Vi skulle till Kenozero nationalpark. Ingen resplan, bara bokade platser på tåg till en plats ingen av oss kände till. Allt skulle fixas på plats. Och med ett sådant upplägg blev det naturligtvis en strålande resa.

3:e klass

Ryska tåg är utmärkta. Manglade lakan, städning flera gånger om dagen och en ångande samovar där det bjöds på te 24 timmar. Klockan 22 släcks belysningen och det var bara dunkandet från järnvägsskarvar som hördes. Alkohol var förbjudet, det var bara någon som smusslade lite (jag). ”Första klassens resa i tredje klass”, sa Boel.

Slutat flyga

Det är lätt att låta bli flyget när resmålet ligger nära. Viking Line till Helsingfors och direkt med tåg till S:t Petersburg går på 24 timmar. ”Tax-free” står det på båten. Det är nog sant, men snuset var billigare på Willys än på båten som lever på sin skattebefriade sprit. Hytterna däremot var billiga, 500 kr för en 4-bäddshytt T o R. Fast då låg vi på ”ankardäck” under alla bilar. Men sjöutsikt hade vi!

Vandrade mellan övergivna byar

I fyra dagar gick vi i nationalparken. Beklämmande se byar som övergavs när Sovjet föll 1991 och kolchoserna stängde. De som odlat marken hade varken rätt till marken eller maskinerna. Alla flydde till större samhällen. De som hade kontakter lyckades ta sig till Moskva eller S:t Petersburg. Nu växer åkrarna igen, skogen känns som urskog och taken faller in på de gamla vackra stockhusen. Vi kom till helt övergivna byar och till andra där några gamlingar bodde kvar, några hus var nödtorftigt rustade som sommarstugor (datchor). Vackert var det, men det var nog betydligt vackrare förr när bygden var befolkad.

Vi kunde njuta av stigar genom skog som inte rörts på många år och över den sorts blomsterängar som i dag är sällsynta hemma. Det blev bad i sjöarna vi passerade på stigen längs den ås som var vattendelaren mellan Östersjön och Vita Havet.

För mig personligen var det härligt att lite överallt längs de guppiga grusvägarna få se min favoritblomma jättebjörnlokan i stora bestånd. I Sverige hatad, fruktad och förföljd. Den kallas på oklara grunder för ”invasiv”, vilket innebär att alla medel är tillåtna för att utrota den ståtliga växten. Vad som verkligen är ”invasivt”, åtminstone här i Saltsjöbaden är tujan. Överallt planteras den trista växten längs tomtgränserna. Den vill jag gärna utrota!

En tavla

Vill man sätta upp en bild på väggen så kan man rama den redan i bilden. Smart och billigt.

Fönster jag såg

Jag fäster mig gärna vid vissa motiv. Förr var det oxar och bufflar i arbete. Nu i Ryssland fönster och människor jag mötte. Överallt i Ryssland hittar man konstfärdigt utformade snickerier i fönsterfoder och takskägg. Och i fönstren finns ofta något vackert som blir som ett stilleben.

 

 

Människor jag mötte

Inte mötte vi mycket folk ute i skogen eller de mestadels övergivna byarna. Men några förstås. Här presenterar jag tre stycken som jag fick lite kontakt med.

Inga björnbär

Däremot hejdades vår gång hela tiden av rika hallonbuskar. Samtidigt var det just hallonen som gav barnen raster och motiverade dem att fortsätta gå. Även här var det ett dåligt blåbärsår, men smaken på det vi hittade var något annat än Willys vattniga amerikanska s k blåbär.

Björn fanns det däremot gott om. Vi såg spår ett flertal gånger och jag blev lovad att få se björn om jag kom tillbaka nästa år. Kanske ska jag göra det. Nationalparkens förvaltning har odlat upp åkrar med havre och jordärtskockor för att ge mat till björnar och harar. Endast lokalbefolkningen får jaga i parken (älg, mård och varg), men antalet jägare minskar och vargen är ett problem genom att det finns för lite älg och vargen går in i byarna och tar hundar för att hitta mat. Däremot träffade jag ingen som var rädd för varg.

Ryska gästfriheten

Var helst det bodde människor mötte vi den. Vi bjöds på nyfångade småabborrar och hemgjord vodka av turister från Moskva. Vi betalade för maten när vi åt hemma hos någon, men bjöds alltid det bästa och alltid något extra.

Men Ryssland är ju förskräckligt!

Ja regimen, politiken är det. Och det är huvudsakligen vad som sägs och görs av Kreml, som blir den mediala sanningen i utlandet. Vad jag vill förmedla här är att de ryssar jag mött under både den här resan och flera tidigare har varit påfallande trevliga och hjälpsamma. Frågar du om vägen, så stannar de upp och försöker hjälpa dig trots språkförbistringen. Gästfriheten är redan nämnd.

Välutbildade människor i de stora städerna litar inte på de egna tidningarna och allra minst på statlig TV. Våra vänner och många av deras vänner har inte ens brytt sig om att skaffa TV. ”Inget som skrivs eller sägs på TV är sant”, är deras utgångspunkt. De tittar på BBC på Internet.

Men kriminaliteten? Vem har inte hört talas om den ryska maffian, drogmissbruk och ruggiga islamister? De finns säkert, men något gatuvåld har jag inte kommit i kontakt med. F ö går ryska tonåringar omkring i S:t Petersburgs tunnelbana med telefonen eller plånboken halvt nedstucken i bakfickan. Det gör man knappast på T-centralen i Stockholm.