Jo det är sant. Där går en halvtam noshörning på huvudgatan i staden Saurah i södra Nepal. Potentiellt livsfarlig, men älskad av lokalbefolkningen, som har givit den namnet Shah. Nästan varje dag går han en runda mellan olika gräsplättar i staden. Den intensiva motorcykeltrafiken stannar av, bilarna stannar och en svärm av turister följer noshörningens snabba, bestämda steg. Shah betyder ”kung” på Nepali. Ett väl valt namn.

Saurah ligger invid gränsen till nationalparken Chitwan där det förutom alla andra djur i Djungelbokens Värld i dag finns 600 noshörningar. Ett farligt djur som varje år dödar ett 10-tal människor. Visserligen är noshörningen en gräsätare, men närsynt och lättirriterad attackerar den om man kommer för nära. Och det är lätt hänt när man går på en stig som slingrar sig genom det höga gräset på flodslätterna.

Men Shah då? Bakgrunden är denna: Översvämningarna vid monsunen 2017 var ovanligt omfattande och många noshörningar dog och ungar kom ifrån sina mödrar. Armén patrullerade på elefanter och hittade lille Shah som då vägde under 100 kilo och var utsvulten. Han togs om hand av nationalparksförvaltningen, som lyckades så väl att man nu har en nästan tam noshörningshanne som idag väger närmare två ton.

Det var en kväll strax före Jul och det hade varit mörkt i några timmar. Jag går stora gatan fram i letandet efter en lämplig restaurang för en god middag. Upptäckte att jag blev omgången på gatan av en noshörning. Vid tidigare besök i Chitwan har jag sprungit för livet några gånger, så nu tog jag skydd inne i en affär. Men djuret fortsatte till synes opåverkad i ett fyrverkeri av blixtar från mobiler och kameror, som den filmstjärna han faktiskt var. Alla gick bakom honom, ingen vågade sig framför. Så vek han av på en sidogata och försvann i mörkret. Nästa morgon vaknade jag tidigt, tittade ut genom fönstret, såg att det stod en noshörning och betade på hotellets gräsmatta.

Det här är förstås en märklig och söt historia. Det verkligt intressanta, och skälet till att jag vill berätta den här historien, är den syn man har på vilda djur – de har rätt att existera, man dödar dem inte! Inte i det här lilla fattiga landet vid kanten av Himalaya. Ett fantasifullt tankeexperiment: Om något liknande inträffat i vårt eget land, vad hade då hänt? Pang!

Nästa lördag ska jag berätta om den studieresa jag ordnade för medlemmar i föreningarna Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen, där jag är aktiv. Den resan gick två veckor i början av december och blev lyckad på flera sätt. Jag planerar nu för en andra resa i slutet oktober.

Det blev 490 sidor

Jag är en hopplös tidsoptimist. Sedan början av året har jag korrat, gjort layout, fått synpunkter, korrat igen och skrivit till några små historier som andra påmint mig om. Som t ex när jag fick stryk av den farliga maneten utanför Sierra Leone – Portugisisk Örlogsman.

Boken började jag skriva våren 2016 och nu är den äntligen klar efter två provböcker, dvs den har nu gått till tryck i Riga.

I boken skriver jag om allt som hänt sedan 1975. Sidorna har runnit i väg och det var först på slutet jag förvånat och skrämt konstaterade att det blivit en oplanerat tjock bok.

Nu har jag inte skrivit allt själv. 90 resenärer har skrivit sina berättelser, dessutom 17 reseledare. Ytterligare en förklaring till bokens omfång är att jag har illustrerat texten med färgbilder på drygt varannan sida. Visserligen dyrare att trycka i färg, men texten blir så mycket roligare och mer begriplig med bra och relevanta bilder.

Fest

Jag berättar om boken och hur det hela gick till. En oberoende recensent får ordet och flera av mina medförfattare finns på plats. De kommer att presenteras liksom konstnären som gjort omslaget. Räkna med att träffa många bekanta från någon resa på  terrasserna under stora träd.

Lördagen 14 september kl 14

Hemma hos mig: Skyttevägen 25, Saltsjöbaden.

Boken kan du då få till självkostnadspris. Ca 150 kr. Du kan också beställa boken hos internetbokhandeln eller i bokhandeln. Och naturligtvis låna på bibliotek.

Buss från Slussen avgår 13.10, 13.30, 13.50 till Saltsjöbanan som tar dig till hållplats Erstaviksbadet. Tågbyte i Igelboda (be medpassagerare om hjälp). Gå 150 m i tågets färdriktning, tag höger vid stor Läs och Res skylt, uppför den branta backen. Hela resan tar 35 minuter, lätt som en plätt!

Lätt att parkera om du åker förbi huset och nedför en backe. Där kan du stå.

Jag och Boel bjuder på ostar, bröd och de yppersta viner. Tomater kan du nog plocka själv från buskarna. Och det är alltid fint väder på Solsidan.

Intill huset finns sjöar för bad och fint naturreservat med markerade leder. Dessutom Grünewald-villan, Leksaksmuséet och restauranger och pizzerior.

Passa på att tillbringa helgen i Saltsjöbaden. Fashionabla Grand Hotel i Saltsjöbaden erbjuder rum för 1500 kr. Blir ni flera som bokar, skall jag se till att ni får rabatt.

Anmälan

Anmäl dig snarast på mail: christianjutvik@hotmail.com. Eller 076 94 33 8 11.

Max 120 personer, eller lite fler.

Bilden: En patient jublar efter att ha genomgått en gråstarrsoperation. Gunnie bredvid.

av Gunnie Aalmo, deltagare i resan ”Hälso- och Sjukvård i Indien” 1990. 2 resor med Läs och Res

Christian fick en strålande idé! Eftersom så många av hans resenärer hade sjukvårdsbakgrund, så borde man kunna skräddarsy en resa med temat hälso- och sjukvård i Indien. Jag tog ut semester och tjänstledighet en hel termin, läste på nytt internationell hälsa och tropikmedicin och bestämde mig för tre veckor med resan, Hälso- och sjukvård i Indien, samt ytterligare några veckor för besök inom indisk sjukvård. Denna gång lyckades jag övertala min man att ansluta sig till jul.

Vi var 20 personer, alla med anknytning till hälso- och sjukvård, som for iväg för att se, uppleva, studera och lära oss lite av indisk hälso- och sjukvård. Turistchefen i Uttar Pradesh hade planerat vår resa och såg också till att allt fungerade. Hans kontakter öppnade alla dörrar för oss. Det berömda Benares Hindi University i Varanasi hade ställt upp med föreläsningar och studiebesök. Vi fick vårt högkvarter på en katolsk missionsstation i byn Mahjgain, utanför Varanasi. Här styrde prästen, fader Thomas och två tappra sjuksköterskor med medhjälpare. Samtliga kom från Kerala i södra Indien. Man kan säga att de bedrev ett nationellt biståndsarbete. Alla barnen i missionens skola hade fått ledigt för att vi skulle kunna sova i deras skolsalar. Och vilken lycka, det fanns en västerländsk toalett som fungerade. Men bara dagtid! Nunnorna låste ordentligt nattetid. Så duktiga vi blev på att tillverka pottor av tomma vattenflaskor!

Vi delades upp i grupper och försågs med cyklar och en medicine kandidat (med moped). Så for vi ut till avlägsna byar för att ha sjukvårdsmottagning under ett träd. Det var precis så jag mindes missionärernas berättelser från min barndom. Häftigt att själv få sitta där. Det var inte ofta någon sjukvårdskunnig tog sig ut i denna obygd. Folket i byn strömmade till. Första dagen kom bara männen, andra dagen kom barn och föräldrar och tredje dagen vågade sig kvinnorna fram. Doktorerna hade ett lager av medicin att dela ut. De flesta patienter fick en handfull piller, oftast antibiotika med brett spektrum och någon hostmedicin. Vårt lager av läkemedel för skabb tömdes raskt. Det var en helt fantastisk upplevelse att få delta i detta. Återresan på en skranglig cykel i ökensanden blev bara för mycket efter denna dag. Någon av våra ledsagare insåg detta och tog både mig och kompisen samt våra cyklar på en kärra åter till missionsstationen.

Därefter placerades vi ut två och två hemma hos läkarfamiljer. Jag bodde hos en ortoped som både drev privat sjukhus och arbetade på ett större allmänt sjukhus. Vi fick följa med i det dagliga arbetet med både läkare och sjuksköterskor. Dessutom hade vi trevligt umgänge med familjen i några dagar. De har förblivit mina vänner och numera har vi kontakt på FB. Flera av deltagarna har också förblivit nära vänner. Det är fantastiskt att kunna dela sina minnen gång på gång.

På slutet skulle vi få en glimt av en tiger medan vi vaggade fram på elefantryggen i

Dudhwa nationalpark. Det tog oss 17 timmar med buss att nå dit och resan var som ett enda skådespel i trängseln mellan kor, hölass, lastbilar, rickshaws, bussar, personbilar och cyklister. En trafikregel var mycket viktig – störst går först, men kossorna har alltid företräde. Och så förstås det alltid återkommande ” Use horn, please”. Tigrarna såg vi aldrig men vi lärde oss hur man får råttorna lugna nattetid. Antingen lockade vi dem med ett sömnpiller eller så fick vi sova med ljuset på (i detta fall ficklampan tänd).

Jag har besökt Indien tolv gånger, ingen gång den andra lik. Leker fortfarande med tanken på en resa nr 13? Som jag antytt tidigare så kan mitt liv delas upp i; före och efter Indien. Att utsätta mig för Indien var som att kastas ut i det okända, men ändå veta att allt skulle lösa sig. Kanske inte på det sätt jag tänkt mig. Oftast blev det annorlunda och kanske till och med bättre, men alltid intressantare.