Av Sten Ahlmark. Nepal 1977.
Vår uppmärksamhet fångas av det sjudande, larmande livet på basargatorna och kring templen. Alla stadens invånare tycks vara på benen nu när kvällmörkret lagt sig över Kathmandu och luften är svalare. Tusentals oljelampor, stearinljus, fotogenlampor och elekriska lampor lyser upp tusentals stånd. Vi överger vår tutande taxi och blandar oss med den glada folkmassan. Smarta smidiga ynglingar rycker då och då i min skjorta och frågar lågmält om vi vill sälja dollar eller köpa hasch. Det vill vi inte. Och de uppvaktande ynglingarna accepterar detta. De blir aldrig påträngande och försvinner lika omärkligt som de kommit.
Besvärligare är då de tibetanska flyktingar som säljer ”antika” saker från sitt hemland.
- Vad säger ni om den här vackra kniven, Sir? Den är väldigt fin och dessutom ovanlig. Jag säljer den gärna till er och ni skall få den till ett specialpris, bara 200 rupees.
- Jag vill inte ha någon kniv, jag har redan en likadan.
- Men Sir, den kan inte vara likadan, för det här är ett original. Men vi är ju vänner, så jag är beredd att sälja den till er för enbart 150 rupees.
- Nej tack, jag är inte intresserad!
- Men, den här kniven är verkligen ett fynd. Hur mycket vill Ni betala?
- Mitt pris? Jag vet inte…., tja, mitt pris – 50 rupees!
- OK Sir, ni får den för 50 rupees. Den har kostat mig mycket mer, men ni får den för vänskaps skull.
Så hade jag ytterligare en kniv. Ett sådant här köpslående blir lätt en tävling mellan försäljaren och turisten, som går ut på att pressa varandra så hårt som möjligt. Dragkampen sker med skratt och leenden, men hos gatuförsäljaren kan man bakom leendet ana ett drag av bitterhet. Han måste tjäna en viss summa varje dag för att klara sin och sin familjs försörjning. Det måste kännas bittert för honom, han vet att turisten prutar mer av tävlingslusta än av ekonomiska skäl.
Souvenirförsäljning vid Durbar Square, det stora tempelområdet i Kathmandu
Ibland är det turisten som drar det korta strået. Det visar följande självupplevda historia från Durbar Square i Kathmandu.
Jag går ensam släntrande utmed en av stadens livligaste gator. Solen är skarp och brännande. Plötsligt dyker en skoputsare upp i folkmängden. Han pekar på min ena sko, där det hamnat en stor äcklig fettklump, och frågar om han får borsta mina sandaler. Jo det måste han ju få, den otäcka fettklumpen skall ju bort.
- Vill ni vara så snäll och ta av er sandalen, Sir, så att jag inte smetar ner er strumpa med skoputs! Jag tar av mig sandalen och räcker den till honom utan att fundera om det det låg någon lurig tanke bakom denna begäran. Han tar emot den och går samtidigt tvärs över gatan, varpå han ivrigt börjar putsa sandalen. Så småningom kommer jag hoppande över gatan som en skadskjuten kråka.
- Jag måste gå över till skuggsidan, Sir, det blev för varmt i solen. Men titta här, Sir, klacken har gått söder på er sko. Jag måste sätta på en ny klack, det tar bara några minuter. Han visar upp sandalens undersida, och jag konstaterar förvånat att halva klacken är borta. Kanske har jag trampat på en trasig flaska så att klacken gått av.
Utan att vänta på svar tar han fram en skomakarkniv och skär bort den trasiga klacken, halar fram ett nytt klackämne ur sin smutsiga axelväska och skär till en ny klack som han limmar och spikar fast. Allt är gjort inom loppet av fem minuter. Jag får min nyklackade och putsade sandal och lämnar över den andra för samma behandling. Jag frågar hur mycket jag blivit skyldig.
- 72 rupees, Sir! 70 för klackningen och två för putsningen
Plötsligt står det klart för mig att jag hamnat i en fälla. När han kommit över på andra sidan gatan, har han passat på att skära bort en bit av klacken och jag var dum nog att inte först göra upp om priset. Och naturligtvis var det han eller en kompanjon som placerat fettklumpen på min ena sko. Den begärda penningsumman är så hög att det motsvarar en halv månadslön för en tjänsteman.
- Jag tycker inte du skall ha mer än 20 rupees. Vänta lite, så ska jag gå och fråga polisen som står där borta.
- Tråkigt att ni inte uppskattar mitt arbete. Men OK, jag accepterar 25 rupees för klackningen och två för putsningen.
Han fick sina 27 rupees och jag gick med snabba steg på nyknarriga sandaler ifrån hans revir in på en annan av Kathmandus myllrande basargator. Kände mig lite slokörad över att vara så lättlurad, men också road av att på nära håll fått följa en gatans affärsman i verksamhet. Måste beundra hans humor och smartness som säkert gav en viss yrkesstolthet.
Projekt Läs & Res 