What is your price, Sir?

Av Sten Ahlmark. Nepal 1977.

Vår uppmärksamhet fångas av det sjudande, larmande livet på basargatorna och kring templen. Alla stadens invånare tycks vara på benen nu när kvällmörkret lagt sig över Kathmandu och luften är svalare. Tusentals oljelampor, stearinljus, fotogenlampor och elekriska lampor lyser upp tusentals stånd. Vi överger vår tutande taxi och blandar oss med den glada folkmassan. Smarta smidiga ynglingar rycker då och då i min skjorta och frågar lågmält om vi vill sälja dollar eller köpa hasch. Det vill vi inte. Och de uppvaktande ynglingarna accepterar detta. De blir aldrig påträngande och försvinner lika omärkligt som de kommit.

Besvärligare är då de tibetanska flyktingar som säljer ”antika” saker från sitt hemland.

  • Vad säger ni om den här vackra kniven, Sir? Den är väldigt fin och dessutom ovanlig. Jag säljer den gärna till er och ni skall få den till ett specialpris, bara 200 rupees.
  • Jag vill inte ha någon kniv, jag har redan en likadan.
  • Men Sir, den kan inte vara likadan, för det här är ett original. Men vi är ju vänner, så jag är beredd att sälja den till er för enbart 150 rupees.
  • Nej tack, jag är inte intresserad!
  • Men, den här kniven är verkligen ett fynd. Hur mycket vill Ni betala?
  • Mitt pris? Jag vet inte…., tja, mitt pris – 50 rupees!
  • OK Sir, ni får den för 50 rupees. Den har kostat mig mycket mer, men ni får den för vänskaps skull.

Så hade jag ytterligare en kniv. Ett sådant här köpslående blir lätt en tävling mellan försäljaren och turisten, som går ut på att pressa varandra så hårt som möjligt. Dragkampen sker med skratt och leenden, men hos gatuförsäljaren kan man bakom leendet ana ett drag av bitterhet. Han måste tjäna en viss summa varje dag för att klara sin och sin familjs försörjning. Det måste kännas bittert för honom, han vet att turisten prutar mer av tävlingslusta än av ekonomiska skäl.

IMG_0469

Souvenirförsäljning vid Durbar Square, det stora tempelområdet i Kathmandu

Ibland är det turisten som drar det korta strået. Det visar följande självupplevda historia från Durbar Square i Kathmandu.

Jag går ensam släntrande utmed en av stadens livligaste gator. Solen är skarp och brännande. Plötsligt dyker en skoputsare upp i folkmängden. Han pekar på min ena sko, där det hamnat en stor äcklig fettklump, och frågar om han får borsta mina sandaler. Jo det måste han ju få, den otäcka fettklumpen skall ju bort.

  • Vill ni vara så snäll och ta av er sandalen, Sir, så att jag inte smetar ner er strumpa med skoputs! Jag tar av mig sandalen och räcker den till honom utan att fundera om det det låg någon lurig tanke bakom denna begäran. Han tar emot den och går samtidigt tvärs över gatan, varpå han ivrigt börjar putsa sandalen. Så småningom kommer jag hoppande över gatan som en skadskjuten kråka.
  • Jag måste gå över till skuggsidan, Sir, det blev för varmt i solen. Men titta här, Sir, klacken har gått söder på er sko. Jag måste sätta på en ny klack, det tar bara några minuter. Han visar upp sandalens undersida, och jag konstaterar förvånat att halva klacken är borta. Kanske har jag trampat på en trasig flaska så att klacken gått av.

Utan att vänta på svar tar han fram en skomakarkniv och skär bort den trasiga klacken, halar fram ett nytt klackämne ur sin smutsiga axelväska och skär till en ny klack som han limmar och spikar fast. Allt är gjort inom loppet av fem minuter. Jag får min nyklackade och putsade sandal och lämnar över den andra för samma behandling. Jag frågar hur mycket jag blivit skyldig.

  • 72 rupees, Sir! 70 för klackningen och två för putsningen

Plötsligt står det klart för mig att jag hamnat i en fälla. När han kommit över på andra sidan gatan, har han passat på att skära bort en bit av klacken och jag var dum nog att inte först göra upp om priset. Och naturligtvis var det han eller en kompanjon som placerat fettklumpen på min ena sko. Den begärda penningsumman är så hög att det motsvarar en halv månadslön för en tjänsteman.

  • Jag tycker inte du skall ha mer än 20 rupees. Vänta lite, så ska jag gå och fråga polisen som står där borta.
  • Tråkigt att ni inte uppskattar mitt arbete. Men OK, jag accepterar 25 rupees för klackningen och två för putsningen.

Han fick sina 27 rupees och jag gick med snabba steg på nyknarriga sandaler ifrån hans revir in på en annan av Kathmandus myllrande basargator. Kände mig lite slokörad över att vara så lättlurad, men också road av att på nära håll fått följa en gatans affärsman i verksamhet. Måste beundra hans humor och smartness som säkert gav en viss yrkesstolthet.

IMG_0498

Renoveringsarbete efter jordbävningen 2015

Vilse i Calcuttas byråkrati

Jag har kommit till Calcutta efter att ha liftat till Indien 1969. Den 9.7 har jag anlänt med morgontåget från Varanasi.

På Howrah Station vräkte regnet ner. Satte på mig regnstället med effekten att jag istället blev våt inifrån av svett. Redan då var Howrah världens största järnvägsstation. Som så ofta under resan var kontrasten stor mellan det positiva – allt fascinerande, och det negativa – allt skrämmande. Men jag ville bara ha ett hotellrum. Spårvagn över den branta Howrah Bridge där all trafik måste samsas över denna enda bro över floden. Fotgängarna var snabbast. Efter att ha letat länge i regnet tog jag in på ett lortigt ställe för 4 Rupies natten.

”Min by i djungeln”, var min nya idé och jag satte omgående igång med att leta information och tillstånd. Väldigt romantiskt och lite larvigt. Det insåg jag faktiskt redan då, men det skulle leda till mitt första besök i Ganges delta vid gränsen mot Öst-Pakistan. Alla avrådde, området var restricted, dvs det krävde särskilt tillstånd och var allmänt very dangerous. Nästa dag blev helt enastående.

  • Först gick jag till Governement of India Tourist Bureau för att höra om jag kunde lämna bagage där – det var inte möjligt.
  • Gick till Singhs resebyrå strax intill hotellet för att höra när båten gick från Port Canning – det visste de inte.
  • Gick till Mr Terry vars adress jag fått i Iran – han var inte hemma.Gick till Governement of West Bengal Tourist Office – men ansvarig skulle komma först kl 13.
  • Gick till Bank of Paris för att höra om jag kunde deponera pengar där. Efter en halvtimmes samtal med den franske chefen – pas possible.

Klockan var över ett och jag gick tillbaka till turistbyrån. Nu hade Mr K. P. Bose kommit. Han berättade att han levt i 33 år just på den plats som var mitt mål. Han förklarade också att mitt projekt var helt livsfarligt – they are all maneaters, tigrarna alltså. Och i deltat, Sundarbans finns det gott om dem. Förra året dödades 46 människor enbart i Sandeshkhali Forest Division.  Naturligtvis inget som fick mig att tveka. Tvärtom! När han blev upptagen i telefon lyckades jag snabbt rita av hans karta som också den var restricted.

Nu skall jag således, om jag bara får mitt tillstånd från Forest Department, först åka tåg till Port Canning, därefter motorbåt till Gossaba där skogen börjar på andra sidan en av deltats många flodarmar. Den sista biten måste jag hyra en båt över till Shaskatnali Forest Station. Tillståndet ja! Spårvagn i trekvart till Governement of India Forest Office.

Calcutta

Men chefen för 24 Division var bortrest och jag ombads komma tillbaka om en vecka. Förklarade min svåra tidsbrist och såg nog väldigt ledsen ut. Över huvud taget såg jag nog mycket trevlig och sympatisk ut, håret någorlunda kortklippt och rakningen perfekt. Inställsamt – absolut!

Nåja, eftersom jag inte kunde träffa Mr Basu, så kunde jag alltid fråga Mr Misra på ett annat forest office, om han kunde hjälpa mig. Dit åkte jag först med spårvagn, sedan med en fullastad buss där mina byxor revs upp, för att slutligen gå i en halvtimme.

Väl där fick jag först redogöra för mitt ärende för vaktmästaren, därefter ville sekreteraren veta mitt ärende innan jag till sist fick träffa Mr Misra och dra mitt ärende för tredje gången. – Very much impossible this time of the year and without a gun? The tigers – so  many of them!

Herr Misra var dock en vänlig man, även om kände sig bunden vid alla de förordningar och inofficiella regler som gäller för indisk skogsförvaltning. Skrivbordet var prydligt ordnat, men belamrat med tjocka travar med dokument ombundna med tygband och på hyllorna trängdes mängder med sådana dokument-dossier. Att de var äldre syntes på spindelväven. Han föreslog först att jag skulle gå tillbaka till 24 Division, men fick tydligen en idé, och ringde i stället en några samtal. Först lovade han mig tillstånd för att vistas där under en dag, men efter att jag förklarat vikten av mitt besök och den positiva uppmärksamt detta skulle ge i Sverige för den indiska naturvården, så fick jag till sist mina önskade tre dagar. Vårt samtal tog en och en halv timme, men jag skulle få det tillstånd jag jobbat så beslutsamt för att få. – Just come back after two hours!

Under tiden gick jag till ett riktigt bra matställe och åt mig proppmätt. När jag fått det åtråvärda tillståndet med flera stämplar och signaturer, nämnde Mr Misra något om en tip for me. Låtsades inte förstå, men lämnade ändå Forest Department med lite skav på samvetet. Svårt att somna på kvällen när huvudet var fullt av tankar och dimmiga planer.Calcutta 3