Vägen Österut 16

31.1-2.2 . Dag 122-125. Ännu en tydlig gräns. På kambodjanska sidan flotta kasinohotell ägda av kinesiska investerare. Vid den här gränsen inriktade på rika vietnameser. På vietnamesiska sidan låga hus, mindre skräpigt och helt slut på mastodontbilarna. Mitt intryck är att det här är ett mer välordnat samhälle, mindre ojämlikt och mer välmående än Kambodja. Här var också risfälten gröna. Strax var vi i Saigon och hamnade på något sätt på Hotel Saigon Cu Cu som passade oss perfekt. Distrikt 1 nära järnvägsstationen och med en underbar ägarinna som bodde i entrén. Rätt stavning är Sài Gòn. Jag kollade nyfiket: Cu cu betyder gök.

Efter att amerikanerna lämnade staden 1975 döptes staden om till Ho Chi Minh City. Sydvietnameserna fortsätter använda det gamla namnet, medan HCMC är det politiskt korrekta.

Nästa dag gjorde vi det lätt för oss genom att köpa en utflykt till My Tho i Mekongdeltat. Ca 20 deltagare, alla västerländska turister förutom två koreaner. Min stora behållning var guiden som pratade non stop under de första två timmarna. Jag, som orkade lyssna, fick en utmärkt genomgång av den politiska historien. Guiden var förvånansvärt öppen med sitt förakt för den kommunistiska regimen.

• ”1975, when we were invaded by North Vietnam…”

En historieskrivning som jag själv i tysthet uppfattat som den korrekta. Att sedan Sydvietnam var en korrumperad diktatur berättigar inte invasionen. 1979 attackerade Vietnam Kambodja. Inte heller berättigat, även om vi i historiens backspegel är tacksamma för att de drev undan Röda Khmererna.

• ”80% are buddhists, 10% catolics and five millions members of Communist Party”.
• “Today we are quite free to say whatever criticism, but to write it is taking a risk”.

När jag senare frågade honom mer privat, så framkom det att hans familj flydde och han tillbringade fem år i flyktingläger i Indonesien. Senare skulle det visa sig att vår guide inte var ensam om sin kritiska inställning.

Vi såg kolossala Buddhor i olika positioner i ett tempel där jag dock tyckte att bonsai-träden i vackra lerlådor var intressant. Sedan fick vi se tillverkning av diverse fruktgodis, där maskiner ännu inte tagit över flinka kvinnohänders arbete.

Därefter paddlades vi ut på en fånig tur i en kanal kantad av nipah-palmer. Efter lunch visades vi odlingarna av diverse djur som senare skulle försköna de finaste damerna och serveras vid de finaste middagsborden: Ormar, sköldpaddor, krokodiler och piggsvin.

För någon vecka sedan hade jag tagit kontakt med Herr Quang. För några år sedan arbetade han tillsammans med min vän Dag med ett stort vägprojekt finansierat av Världsbanken. Quang ville bjuda på middag. Flott ställe som väntat. En stor fisk elegant monterad i en ställning på bordet, räkor och annat godis. Quang driver en stor ingenjörsfirma som är med och får de stora projekten. Korruption? – International donors have a tight control. When it comes to government projects, it is often known who will get the contract. Han hade fru och två barn i Da Nang. Barnen räknade han med skulle få universitetsutbildning i USA. Försiktigt påpekade jag att de sannolikt inte skulle komma tillbaka till Vietnam. Det var han medveten om, men menade att det fick bli deras val. Quang flög hem varje helg. I det här landet flyger man, få vill ta tåget.

Trafiken i städerna är ganska hemsk. Att ta sig över en gata kräver största koncentration, balans och oförvägenhet.

3.2. Dag 126. Tåget gick olustigt tidigt kl 06. Vi är på väg mot Hà Nội. Dit är det 1730 km och tåget långsamt på smalspårig kolonialjärnväg. Märkligt nog har inte denna landets viktigaste transportnerv uppgraderats till någorlunda modern standard. Vi ville göra ett uppehåll på någon mindre ort som inte nämns i turistinformationen. Så blev det inte. Alla sa att vi måste se Hoi An och då fick det bli så. Dit gick för övrigt den resa jag arrangerade med Läs och Res. Själva ångrade vi det här besöket.

Nu börjar det kännas segt efter 11 timmar på tåget. Sju timmar kvar till Da Nang och därifrån taxi till Hoi An. Om vi inte stiger av så tar resan 40 timmar från Saigon till Hanoi. Samtidigt är det en härlig tågresa som delvis går invid kusten och kan kandidera som en av världens vackraste. På vänster sida gröna branta berg, på höger sida, havet med fiskebåtar i bjärta färger. Ser även några små helt runda båtar, som ser ut som baljor.

Vi blev hungriga och lyckades leta upp något som tidigare fungerat som restaurangvagn. Den hade nu tagits över av tågpersonalen. De åt middag, sjöng och skrålade. – Aspackade, enligt Boel. Nu skålade vi och åt med dem. Kul, med underlig bismak. Först efter midnatt var vi på det bokade hotellet i Hoi An.

4.2 Dag 127. Slaka på morgonen, efter fyra timmars sömn. Får jag inte sova någorlunda, så blir nästa dag förstörd! Så har det nog alltid varit men det har blivit värre med åren.

Hoi An är en fascinerande liten stad med låg bebyggelse. Under århundraden var staden en av Sydöstasiens viktigaste handelsstäder. Hit kom handelsmän från Japan, Kina, Aceh, Indien… en del av Sidenvägen som även nådde Europa. Nu ett turistmål som ingår i nästan allas planer för resan till Vietnam. Fem miljoner utländska besökare innan Covid. En del fina gamla bodar, men jag fick aldrig känslan av att vandra i en historisk bebyggelse. Mängden av turister och den intensiva kommersen blev mitt dominerande intryck. Butiker som lockade även mig. Köpte några T-skjortor med tryck av gamla propaganda affischer.

Annars har vi ålagt oss ett strikt inköpsförbud. Våra väskor var fullpackade redan när resan startade. Inte heller några presenter, inga moraknivar eller dalahästar. Så här vid slutet av resan får jag erkänna att ungefär hälften av mina kläder har jag inte använt. Jag hade tänkt fel, det blev mer värme och bara en kortare period i kyla. Armenien. Fast hade vi kunnat fullfölja resan genom Centralasien, så hade slutsatsen blivit en annan.

5-6.2 Dag 128-129. Vad gör vi här? Vi har inte lust att bada på stränderna som nu kantas av höghushotell, inte heller köpa utflykter till olika hantverksbyar. Däremot är Boel och jag förvånansvärt överens om både det trevliga och det nyttiga i att gå. Helst långt och länge. Gärna 20 000 steg om dagen. När vi sett oss mätta på turistkommersen gick vi på slingriga gator och längs skitiga kanaler, över risfält och genom begravningsplatser. Ett antal timmar varje dag.

Sista dagen tåg till Hanoi. 4-bädds sovkupé. Efter Da Nang smyger järnvägen uppåt längs de branta kustbergen med en bländande vacker kustlinje djupt nedanför. Känns som om loket endast med yttersta ansträngning orkar baxa oss uppåt. Den digitala skylten visar på 16 kilometer i timmen. Mycket skrammel och spårdunk, men vi somnar.

Planlösa vandringar i Hanoi

7-8.2 Dag 130-131. Taxi till Lucky 2, där Läs och Res alltid bodde. Sträckan var kort, men taxametern visade ändå på alldeles för mycket, 450 000 Dong eller 210 kronor. Det stämde inte riktigt. Tyvärr var det här tredje gången jag känt mig lurad eller försök därtill. Alla gångerna här i Vietnam, ingen gång tidigare under resan, utan att ännu vilja dra någon slutsats.

Redan på morgonen dök mina gamla reseledare Nang och Linh upp i receptionen. Nang bjöd på frukost på gatan och om två dagar skulle vi äta middag hemma hos Linh.

Hanoi inbjuder till långa promenader. Flertalet gator i de gamla delarna kantas av träd. Inte miniatyrträd som i Stockholm, utan stora, gamla träd som på något förunderligt sätt överlever i röran av tät trafik och belamrade trottoarer. En del tar stöd mot husen. Mycket turister och hotell, men det normala livet dominerar. Våra vandringar känns mer autentiska här än i Hoi An. På varje gata finns något nytt att upptäcka. En butik säljer enbart dörrhandtag, en annan enbart plastblommor eller gravdekorationer, köttkvarnar, väggklockor… På vår gata Hang Hong säljs huvudsakligen målarfärg. Jag förvånas av det stora antalet ställen som säljer kaffedrycker med olika fantasinamn. Små boutiquer med senaste lyxiga modet för unga kvinnor som inte tycks satsa på lågpris. Iögonfallande är mängden ställen som erbjuder massage i olika former. Bland annat Swedish Massage, vad det nu innebär. Verksamheten verkade dock inte vara av sexuell natur och jag tänker inte förlora mig i sådana funderingar.

Vi gick i duggregn. Hela dagarna, varje dag regnade det. Inte obehagligt! Vi tyckte om det efter en lång tid med sol och besvärlig värme.

Det var bara 50 år sedan den här staden bombades urskillningslöst. I dag syns det inte. Tvärtom, flotta bilar på gatorna och allt finns att köpa i de små butikerna. Nog är det fantastiskt att det största tänkbara elände och ondska kan utraderas på så pass kort tid. Det var bara 50 år sedan demonstrationstågen i Stockholm skanderade ”USA-ut-ur-Vietnam”. Själv fattade jag inte hur USA kunde stå för så stor grymhet, inte hur Vietnam kunde uthärda det. USA trodde sig kunna bomba sönder landet till underkastelse. Så länge födelsetalen överstiger krigsförlusterna så kommer kriget fortsätta, lär Ho Chi Minh ha sagt. En demokrati kunde begå svåra brott och ett auktoritärt bortse från befolkningens lidande.

Just nu försöker det fascistiska Ryssland bomba sönder ett demokratiskt Ukraina. Här är rollerna omvända och det skrämmer.

Information om kriget fick vi genom amerikanska medier, inte från Vietnam och varför fanns där inga svenska rapporter inifrån Vietnam? Vi svenskar som var så engagerade – varför ville vi inte själva söka sanningarna? Det fanns flera sanningar, men jag tror vi inte ville veta allt i det politiska klimat som rådde i Sverige på 1970-talet. Nu kallar vi det för ”politisk korrekthet”.

Hanoi Hilton

Vi gick runt några av de stora sjöarna i staden, förbi Ho Chi Minhs mausoleum, men in i det gamla fängelset som av amerikanska krigsfångar sarkastiskt gavs namnet Hanoi Hilton. Det beryktade fängelset byggdes av fransmännen och fick samma funktion när de lämnade landet år 1954. Här fanns giljotinen och bilder på tortyrredskapen, men framförallt bilder på amerikanska krigsfångar. På bilderna sågs glada välmående piloter och på filmer berättade de om korrekt behandling och kritiserade USAs krig. En del var kanske sant, men för mig var propagandan alltför genomskinlig för att kunna ta utställningen på fullt allvar. Boel, som har nördat ner sig på Amerikakriget (som det kallas här), berättade om en pilot som tvingades göra självkritik på en TV-sänd presskonferens. Samtidigt som han talade, blinkade han med vänster öga ordet ”tortyr”med morse-alfabetet.

Det roligaste med Hanoi var kanske ätandet. Inte maten i sig, utan hur man åt. De elegantare restaurangerna lockade inte, det var ätandet på trottoarerna som blev spännande för oss. Få kunde visa en meny, ingen kunde hjälpa oss. Boel gick runt till grannarnas bort, pekade på något som lockade och vips hade fått vad vi ville ha.

9.2 Dag 132. På eftermiddagen hämtar Linh oss i sin bil. Han har bjudit oss på middag hemma hos sig

När jag tidigare, från 1980-talet och framåt, reste runt i Asien, kändes det som att jag kom som rik svensk företagare i förhållande till de som senare skulle bli mina reseledare. Jag bar med mig en möjlighet till goda inkomster. Så var det absolut. När jag i dag möter mina tidigare anställda upplever jag inte denna skillnad i levnadsstandard som lika stor. Både Linh och Nang har moderna boenden med ungefär samma utrustning som jag själv har hemma.

Efternamnet Nguyễn tycks alla vietnameser ha. Nästan, men i alla fall 39%. Jobbigt leta i telefonkatalogen, tänker jag. Andra eller tredje namnet är tilltalsnamn.

Nguyễn Chí Linh. Reseledare nr 12

Linh betyder ”Flexibel”. I Vietnam har tilltalsnamnet alltid en betydelse.

Linh föddes år 1972, under pågående krig i Bac Ninh provinsen i det som då var Nordvietnam och har sju syskon. Alla i livet. – I was a hungry child! All I got to eat was cassava. Familjen var fattig och modern svalt när Linh föddes. Svälten under barndomen syns på honom. Linh är högst 160 cm och mycket tunn. Kroppen fick ta stryk, men huvudet klarade sig bra. Linh en smart och framgångsrik man. Hans söner är långa och väger kring 80 kilo. – Mina barns generation är 15 cm längre än min egen, säger han.

Vietnamresorna var populära. Läs och Res hade flera resor som ibland måste gå parallellt. År 2007 hoppade Linh in som reseledare. Vi hade tur som fick möjlighet att träffa honom när han råkade ha en dag ledig. Annars var han upptagen varje dag under mer än en månad framöver. Han är officiell guide och får uppdrag från lokala researrangörer. Allt från stadsvandringar med enskilda personer till lyxresor med 5-stjärniga hotell. Hans ersättning varierar mellan 40 och 90 dollar om dagen.

Linh har fru, två tonårssöner och en oemotståndlig liten dotter. Således har de fyra motorcyklar och dessutom en modern bil. De har en 60” TV. Tillsammans tittar vi på en fransk barnfilm, ”småkryp”.

Nguyễn Vạn Năng. Reseledare nr 13

Nang betyder ”Aktiv”.

En tidigare reseledare hade blivit allvarligt sjuk och han rekommenderade mig att pröva sin vän Nang. Så började han år 1999. Nu när vi träffas igen har han mycket att berätta och är påfallande väl informerad om både vad som händer i det egna landet och internationellt. Allt hinner jag inte anteckna eller bevara i minnet. Här några axplock.

Familjen har ingen TV. Nyheter får de från franska televisionens vietnamesiska sändningar. Den statliga vietnamesiska televisionens sändningar ser de sällan. Han förklarar varför, men sådant kan jag inte skriva.

Farfadern levde 1914-1991. Han var rik och ägde mycket mark. Under andra världskriget ockuperades Vietnam av Japan. När kriget var över år 1945 tog Viet Minh över makten och införde ett fundamentalistiskt kommunistiskt styre. Nang minns vad hans farfar berättade: – Intellectuals, rich people, the landlords, officers of former the government. These groups of people were stripped of all their belongings and put in reforming camps in remote areas. At times people were shot just to impress the superiority of the guards. Everyone starved, some died. Först år 1958 mildrades förtrycket och farfadern fick återvända. Men något hem hade han inte längre. Han fängslades tre gånger i sammanlagt sju år.

Nang utmärkte sig i skolan med fina betyg och ville fortsätta till universitetet. Problemet var hans sociala bakgrund. Polisen förvarnade honom om att han skulle få problem, inte skulle lyckas. Han hade fel familjebakgrund. Fadern sade då – you should join the military to clean the family history! År 1983 tog Nang värvning I armén. Året därpå kom ha ut I strid mot de attackerande kineserna.

Nang hade en stark fysik och ser fortfarande påtagligt vältränad ut. Han tränades som kommandosoldat för att strida bakom krigsfronten. Kina attackerade Vietnam i februari 1979, som  straff för att Vietnam gått in i Kambodja. Nang skickades in i Kina. Uppgiften för hans stridsgrupp på tre personer var att hitta fiendens positioner, rita kartor och utföra sabotage på natten.

Mat måste de hitta själva. Ständigt hungriga åt de allt de kunde hitta: vilda växter och rötter, möss, ormar, en gång lyckades han skjuta en vildget. Själv anser han sig vara expert på att fånga ormar. Köttet måste de äta rått eftersom en eld skulle kunna röja dem. Minor deaktiverade de lätt, gick igenom, och aktiverade minorna igen när uppdraget var slutfört. Nang berättar om hur de förstörde vattenpassen på artilleripjäser och stal utrustning och uniformer. Med ett leende berättar Nang om finurliga, ruggiga försåtmineringar. Skjutvapen användes enbart i nödfall. Kanske vill Nang inte berätta allt för mig. De hade även andra verkligt exotiska metoder för att störa fienden. Metoder som tydligen fortfarande betraktas som militära hemligheter, som han ber mig att inte beskriva. Men jag tror det är OK att säga att det bland annat handlade om tigermyror, en ytterst fruktat litet kryp.

Förlustsiffrorna publicerades aldrig. Kriget var omfattande och berörde sex provinser i norr. Efter tre månader drog sig kineserna tillbaka, men fortsatte med artilleribeskjutning i tio år. Ett omfattande krig med flera tiotusentals döda. Fortfarande ockuperar Kina landområden längs gränsen och relationen mellan de två kommunistiska länderna är i dag iskalla.

År 1988 var kriget slut. Nu var det inga problem för Nang att börja på universitetet. Efter fem år tog han examen med glans och började arbeta som lärare. Lönen som lärare var dock så låg att den inte ens räckte för att betala bensinen till motorcykeln. (Hur kan man då överleva? Extra, privatlektioner är en del av svaret.) För att försörja sig arbetade han på kvällarna på Hanoi Television.

Dagens Nyheters förstasida 1:e april 2019 dominerades av en bild på Nang. Inne i tidningen ägnades ett helt uppslag åt Nangs berättelser om detta för omvärlden ganska okända krig.

Centrala Hanoi har äldre låg bebyggelse. I förorterna reser sig enorma bostadskomplex. Själv bor Nangs familj I Eco Park på åttonde våningen i ett 24-våningshus. Omgivningen är lummigt grön med stora mängder planterade träd.

Vietnameserna älskar träd

I det här landet flyttas och planteras stora träd. Såg planterade träd som var 10 meter höga med en diameter på 50 cm. Flertalet gator både i de centrala delarna och här i förstäderna kantas av träd, ibland klättrande på husväggarna. Har aldrig sett en så grön stad, och grönskan gör den här staden vacker. Just nu får jag elaka tankar om svensk kommunal policy att såga ner gamla träd och ersätta med utländska dvärgvarianter.

Cyklade runt

10-12.2 Dag 133-35. Under två dagar cyklade vi runt mellan eleganta bostadsområden och intensivt odlade fält. Överallt trädförsäljningar och handelsträdgårdar i en skala som fick mig att förtjust häpna. Vi stannade också i byar specialiserade på tillverkning av krukor. Mängder av krukor i alla storlekar och former. Vardagsföremål och jättelika konstverk som kunde kosta tiotusentals kronor. Jag fick fantasier om att handla allt som lockade mitt öga, att fylla en container och frakta hem. Det blev ett antal fröpåsar för trädgårdslandet hemma.

Bodde hemma hos Nang

Nangs våning är på 92 m² med fyra rum. Fullt modern med alla faciliteter. Här bodde Boel och jag i tre nätter och jag sov bättre än jag kan minnas tidigare under resan. Vardagsrummet domineras av vad vi förr kallade, ett ”finskåp”, en jättelik möbel i mörkt trä med vackra inläggningar av pärlemo. En praktpjäs. Skåpet är inte antikt, men i mina ögon ser det dyrbart ut.

Här bor han med sin fru Yen (Sjöfågel), en självständig kvinna som talar bra engelska och arbetar på personalavdelningen med utbildning på ett stort företag.

Dottern Chau (Ostronpärla) är 15 år och pluggar nu intensivt för att klara det prov som ger möjlighet till fortsatt utbildning. Jag frågar vilka drömmar hon har om framtiden. – Kanske att bo i Europa, säger hon tyst så att pappa inte ska höra. Och ja, hon ser ut som en ostronpärla!

Sonen Ninh (Säkerhet) är 22 år. Han går på universitetets journalistutbildning och ger ett skärpt intryck. Jag ställer frågan om vad hans lärare säger om tryckfrihetens begränsningar: – You should be careful with what you write, you may hurt somebody, blir det lite mångtydiga svaret.

13-14.2. Dag 136-137. Folk vi möter på bussen, på tåget, vid gatuserveringen…, människor är mycket reserverade. Jag söker kontakt med blicken men ingen fäster blicken. Antingen är de inte ett dugg intresserade av oss för dem exotiska typer eller så är det här en kulturell attityd. Gissar på det senare. Fast så här har det faktiskt varit hela vägen från Thailand. Här vill ingen ta ”selfies” med oss. I Iran och Indien ville alla ha en selfie. Till och med polisen i Pakistan.

Dimman ligger fortfarande och ett lätt regn faller. Vi flyger hem via någon stad i en öken.

Vägen Österut 15

16.1 Dag 107. Upp tidigt och snabbt iväg. Buss norrut 480 kilometer till Sen Monorom som på 800 meter över havet har ett betydligt svalare klimat. Skönt efter dryga 30 grader i Phnom Penh. För 40 år sedan låg här stora skogar med ett rikt djurliv. En tiger sågs senast för tio år sedan. Nu är nästan allt borta. Plantager, små odlingar och grässlätter har ersatt. På kvällen kom visumet till Vietnam.

Ser att pensionen kommit till kontot. Förmånligt kunna resa månad efter månad utan att bankkontot förändras så mycket. Elräkningarna dras från ett annat konto och det tittar jag inte på.

Skogar av gummi, ett märkligt berg och vattenfallsturism

17.1. Dag 108. Att ha en guide eller inhemsk följeslagare gör resan oerhört mer innehållsrik. Kan inte tänka mig resa i ett främmande land, en främmande kultur med ett konstigt språk utan någon som snabbt och direkt kan förklara den nya omgivningen. Är guiden dessutom en respekterad vän så får resandet ett djup jag annars inte kunnat drömma om. Jo, Kambodja är ett land jag skulle kunna tänka mig återvända till.

Med tuk-tuk åkte vi långt norrut på svåra, dammiga vägar. Färden gick genom en ändlös fransk gummiplantage. Ett jättelikt skogsområde köptes för en struntsumma kring 1980 när landet var i kaos efter att Röda Khmererna jagats undan. Skogen höggs för att omvandlas till plantage. Skyltar upplyste om fotograferingsförbud. En vakt kom rusade och skrek högt! Tror jag det!

Målet var en märklig geologisk formation som Vuthy kallade ”Stone Mountain”. Började försöka gå uppför, men 60 graders lutning kändes för mycket. Ville också minska risken för en olycka. Långt borta, på en resa, får en olycka större konsekvenser än hemma. Att minimera risker är något jag tänker på hela tiden.

Vattenfall är fascinerande. På hemvägen stannade vi vid ett sådant. Gudomligt vackert, när jag beskar bilden och tog bort mängden besökare, drivorna med skräp och suvenirförsäljarna. Jag önskar att vattenfall kunde få fortsätta vara en underbar plats i naturen, inte en kommersiell marknadsplats. Låt det få vara svårt att ta sig till naturens underverk, en hög tröskel, dit man enbart kommer med fysisk ansträngning. När många människor åker dit innebär det också att platsen mister sin skönhet.

På kvällen efterlängtat mejl från Nang, en av reseledarna i Hanoi, som hälsade oss välkomna och skulle ta emot oss. Oklart när och var.

18.1. Dag 109. Nu är det Boels o-tur att få diarré och hon blir kvar på hotellet. Jag och Vuthy åker iväg med en tuk-tuk förare som vår guide. Vart vet jag inte riktigt, men vi hamnar i en by med den etniska minoriteten pnunong. Gissningsvis samma som hmong som lever i bergstrakter över hela SÖ-Asien. Helt borta är de vackra husen med välvda palmbladstak och den gamla stamfolksromantiken. Nu hade man byggt nytt. Eleganta riktigt lyxiga hus i vackert hårdträ och kakel i golvet. Fortfarande på pålar tre meter över marken.

Jag träffade herr Sre Long. Han sa att han troligen var över 40 år. Han hade 11 barn men ännu bara tre barnbarn. Alla hans barn hade gått i skolan. Hans hus hade kostat kring 10 000 dollar, men mycket arbete hade gjorts av honom själv och med hjälp av grannar. Nu levde han på de odlingar han hade på fyra hektar, vilket gav honom en tillräcklig inkomst. Bakom huset stod en mountainbike. Så kallas den ombyggda, förlängda motorcykeln med påsvetsad pakethållare av armeringsjärn. Den används för att frakta ut mer eller mindre legalt virke från skogen.

Jag visades till Herr Tran Saveoun. Han var äldst i byn och mindes den franska tiden. Dock hade de aldrig varit någon i byn. Jag frågade om han tyckte det var bättre förr. – ”Vi var mycket fattiga, levde som i en svinstia. Nu lever vi bra. Men jag önskar att skogen varit kvar”. Herr Tran Saveoun är den ende i byn som har kvar de traditionella prydnaderna av papayaträ i öronen. Senare såg jag hans bild i en turistbroschyr.

Jag talade med den vackra flickan Sa Long. Hon titta blygt ner och det dröjde innan jag vågade plocka fram min lilla kamera, som knappast kunde se hotfull ut. Hon sa hon var 20 år och hade nu två barn. När hon gifte sig mindes hon inte riktigt. Hon hade gått sex år i skolan och kunde inte svara på frågan om hur många barn hon ville ha. Själv hade hon 10 eller 11 syskon.

Stannade vid skolan i byn Poutang. Steg in i klass 4. Klockan var snart elva och det här var sista lektionen i morgonskiftet som började klockan sju. De hade lektion i Khmer, ett helt nytt språk för de här barnen som vuxit upp med sitt eget stamspråk, kanske heter det pnunong. – ”Vad är problemen?”, frågade jag lärarinnan. Hon funderade lite: – ”Barnen har svårt att skilja på konsonanter och vokaler i khmer. Vokalerna skrivs ovan- och nedanför konsonanterna i det vackra skriftspråket. Så här: ភាសាសរសេរដ៏ស្រស់ស្អាត។

Hämtade ut pengar från ATM. Kan välja mellan dollar och riel. En dollar motsvarar 4000 riel, ungefär. Om priset är satt i dollar kan jag betala med riel, helt eller delvis. Har jag betalat med dollar kan jag få växeln i riel, helt eller delvis. Rörigt? Ingen fara; har jag rört till det eller tar för lång tid på mig, så lämnar jag bara över min sedelbunt och ber dem ta vad de ska ha. Då går det kvickt och jag har aldrig känt mig lurad hittills under den här resan. Inte en enda gång alltså! Det är en felaktig och otrevlig fördom att man hela tiden blir lurad. I alla fall inte när man valt vägen österut.

19.1. Dag 110. Nu var Boel på benen igen. Vi hade köpt en tur till ett område där det fortfarande fanns orörd skog. Herr Moni är professionell guide, och tar enbart grupper som är seriöst naturintresserade, säger han bestämt. Naturintresset har minskat, påstår han. Få kambodjaner bryr sig, för dem är det enbart ”party” som intresserar, tillägger han. Nu skyddas skog enligt lag som upprätthålls av skogliga myndigheter.

Avverkning av naturskog är numera illegalt, men sker ändå. Korruptionen finns på alla nivåer, inte minst i affärskretsarna kring premiärminister Hun Sen.

Skyddet av just det skogsområde vi besöker stöds av WWF Sverige. Känner mig stolt när jag ser den svenska flaggan på skogvaktarens uniformsjacka. På min fråga får jag svaret att vakterna har rätt att skjuta om en misstänkt tjuvjägare inte stannar. Tänk om WWF hade samma bestämda hållning till de stora rovdjursjakterna i Sverige..! I fattiga länder långt-bort-länder agerar man för bevarande, i Sverige vågar WWF inte ens ifrågasätta jaktintressena. Det är en mycket räddhågsen organisation.

En svårfattbar skogsskövling

Kambodja är ett skövlat land. År 1970 täcktes landet till 70% av skog, år 2007 var siffran tre procent. Röda Khmererna högg så mycket de hann med och den korrumperade regimen under Hun Sen kunde berika sina närmaste anhängare på samma sätt.

För mig som resenär blir det påtagligt när jag överallt ser möblemanget på hotell och i butiker. Överallt, även hemma hos Vuthy! Möbler som i praktiken inte går att flytta. Bordsskivor i mörkt tropiskt hårdträ är normalt 15 cm tjocka och kan vara tre meter långa. En matsalsstol kan väga 100 kilo. Billigt är det också. Just en sådan stol erbjöds jag för 120$. Tänkte att som ett rent practical joke köpa ett köksbord med stolar till yngste sonen som snart flyttar till hus med barn och blomma.

På kvällarna lyssnar jag på Storytel; Historien om Sverige av och med Herman Lindqvist. Uppfriskande att påminnas om vår historia på ett sätt som inte överensstämmer helt med vad vi fick lära oss i skolan. T ex att den i dagens Sverige så ifrågasatte Gustav II Adolf i ett fortfarande gällande riksdagsbeslut från år 1633 gavs tillnamnet ”Den Store”. Utan honom hade Sverige sett annorlunda ut. Lyssnandet tar mig bort från andra tankar och jag somnar innan läsningen slutar. Nu försöker även Boel lyssna, men hon somnar ganska omgående.

Kratie vid Mekong. Double happiness, som kineserna säger

20.1. Dag 111. Snabb färd med gammal buss till Kratie vid Mekong, en av Asiens stora floder som rinner upp i Tibet. Elegant hotell vid Mekongs strand. Heng Heng för 15$ med stor terrass som överblickar floden nedanför. Kan rekommendera hotellet. ”Heng” betyder lycka. Dubbel lycka alltså.

Båt ut på Mekong för att se några av de floddelfiner som fortfarande finns kvar. Ca 60 stycken, enligt Vuthy. Förr var de vanliga i alla fyra länderna längs floden. Röda Khmererna använde dem som lampolja. Vi såg dem, delfinerna alltså, flera gånger när de kryssade runt för att undvika turistbåtarna. Som på alla platser där det finns en chans att se vilt är turismen både ett hot och en chans. Turismen ger inkomster som används för bevarande, men i massturismens tid blir det oftast för mycket. Nu är delfinen en nationell symbol som används för att locka internationell turism, liksom tigern är för Indien, björnen i Ryssland och älgen i Sverige. Vilda djur blir nationella identiteter.

Vi badade nedanför forsarna, men strömmen kändes hotande och vi tog det försiktigt.

Ofta gör jag misstaget att överskatta den ekonomiska betydelsen av internationell turism. Här, liksom i Goa, är den obetydlig jämfört med den välbärgade inhemska medelklassens rekreation. Och de turistar på annat sätt än utländska besökare. Ute i floden ligger restauranger på pålar. Inga bord och stolar, man ligger i hängmattor, äter på golvet, dricker öl, umgås och sjunger karaoke. Gissade på 500 liggplatser. Själv prövade jag rökt småfisk. När monsunen kommer i juni och floden stiger, kanske fem meter, river man hela anläggningen för att bygga upp den igen i oktober.

Stannade vid en hundrameterskulle med ändlösa trappor upp till en samling pagoder. Ett test på min fysiska förmåga, som inte föll väl ut. Överallt ser vi dessa pråliga pagoder målade i guldfärg. Nybyggda eller nyrenoverade. Här får jag Buddhas budskap om att godhet är bra och det omvända är fel. Livet är okränkbart och alla livsformer har rätt till sitt liv. Känns invändningsfritt. Plaketter i marmor berättar hur mycket olika personer investerat i sin egen godhet. För egen del har jag hittat bättre sätt att dela med mig av mitt överflöd.

Alla tre satt vi på terrassen och såg ut över Mekong i mörkret med en kall öl i handen

21.1. Dag 112.  Båt över floden till ön Kaoh Trong. Inga vägar, inga bilar. Äntligen lugnet och en relativ tystnad. Cyklade runt ön på en meterbred sträng av betong. Träffade en man som hade just en sådan hatt jag enträget letat efter att ha glömt den fina, dyra jag köpte på Alewalds på Kungsgatan, men slarvade bort i Indien. Jag erbjöd ett generöst antal Riel för hans hatt, så blev både han och jag glada. Nästa dag träffades vi igen. Han hade nu en ny hatt och såg mycket nöjd ut.

En kör av cikador drog igång kl 14.10. Alltid vid det klockslaget, sa hotellvärdinnan. De lät som en vedkap, inte en, utan många. En häftig upplevelse som efter tio minuter tyvärr tystnade lika tvärt som de startade.

En buffelkärra kommer lastad, med vadå?

Vuthy berättade att det för bara 20 år sedan var bufflar som gjorde det tunga jobbet på landsbygden. I dag är de helt borta. Endast på ön fick jag se detta mitt mest älskade fotomotiv. En buffelkärra i Kambodja kommer lastad med vaddå? – Öl förstås! Här dricks kopiösa mängder öl. Tio burkar på en kväll är ett minimum, sa en ung man jag senare frågade.

I samband med Vietnams invasion av Kambodja år 1979 följde många fattiga vietnameser, som uppmuntrades att slå sig ner i det nya landet. Det fanns gott om gratis mark att odla och här på Mekong tog man med sig gamla kunskaper och odlade fisk i floden.

22.1. Dag 113. Motorcykel-taxi till färjan tillbaka till Kratie. Därifrån med en smockfull mini-van i sex timmar till Phnom Penh. I det här landet förefaller det helt acceptabelt att spela på telefonen på högsta volym. Nu hade jag samtidigt två flabb-program, ett från vänster, ett från höger. När tortyren pågått under längre tid ger man upp.

Tog åter in på charmlösa Best Central Point Hotell. Kände igen farbröderna som fortfarande satt på barerna längs gatan.

23.1. Dag 114. Gick genom halva staden till största bokhandeln för att få tag i en Lonely Planet för Kambodja. Tyvärr hade de den inte. Reseguider hade de slutat sälja eftersom det inte längre fanns någon efterfrågan. Som något ambitiös resenär tycker jag själv så här: På Internet hittar jag snabbt en precis och detaljerad information. Däremot är det svårt att få det större perspektivet. Då måste man leta noga och utforska under längre tid. Internet är som att ge sig ut i mörkret med en pannlampa som ger en ytterst liten ljuskägla, man ser var man ska sätta foten, men inget av omgivningen.

24.1. Dag 115. Tåget till Sianoukville går redan kl 07. Var där onödigt tidigt med tanke att komma över en bra sittplats. Visade sig bara bli halvfullt. Detta trots att det enbart gick ett tåg dit under hela dagen. Strax därefter gick tåget till Battambang. Sedan gick det inte fler tåg under dagen.

De två tåglinjerna i Kambodja är reliker från den franska kolonialtiden. Fransmännen var inte så ambitiösa med sina investeringar i kolonierna, jämfört med engelsmännens järnvägsbyggen i Indien. Och regimen i Kambodja har verkligen inte satsat på offentliga transporter. Sådana finns helt enkelt inte! Inte i städerna heller. För oss blev tågresan en trivsam och märkvärdig upplevelse. Ett exempel: Vårt tåg skulle in på ett stickspår för tågmöte (!): Tåget stannar, en man går av och lägger om växeln, tåget kör förbi växeln, stannar och mannen går på den sista av de två vagnarna, så for vi vidare och det hela upprepades när vi skulle ut på huvudspåret igen.

Ska man åka till jobbet eller resa lite längre måste man ha egen transport. Alla familjer har minst en motorcykel.  Förvånansvärt många har råd med bil. Inte konstigt, men här är det inte de små billiga bilar som nu korkar igen storstäderna i allautvecklingsländer. Här är det huvudsakligen enorma 4-hjulsdrivna jättebilar. Med Vuthys hjälp sökte jag efter en förklaring till mängden av enorma mastodontbilar, sådana som jag sällan ser hemma i Sverige. Puzzelbitar till svaret på frågan var; förmånlig beskattning, korruption i alla dess former och en rövarkapitalism, särskilt under 80 – 90-talen, när alla som hade lite pengar tog för sig av mark och skog. ”Landgrabbing” pågår fortfarande. Har bonden inte papper på marken familjen odlat i generationer, är risken stor att han mister den när en ”investerare” behöver marken.

Gick av i Kep, en liten stad vi kusten bakom ett brant skogsklätt berg. Vackert och lugnt. När solen stod som högst gick vi till Crab Market. Gick långsamt, det var helt vindstilla och 35 grader under den skugga som inte fanns. Under hundratalet parasoll och presenningar kokades och friterades jätteräkor, krabbor, fiskar och bläckfiskar. Inget annat gick att köpa! Av en tant köpte vi ett kilo stora räkor. Gick med dem till en annan tant som kokade dem, hittade en plats hos en tredje tant där vi kunde sitta ner och frossa oss mätta. När solen gått ner gjorde vi om samma vandring med skillnaden att vi nu frossade i bläckfisk. På hemvägen kom ett kort skyfall och vinden tilltog.

25-28.1. Dag 116-119. Boel hostar och hostar. Vår aktivitetsnivå har gått ner och vi rör oss bara långsamt. Hettan gör oss knappast mer företagsamma.

Bamburidån har gått ner

Dock är det varken hosta eller den stillastående värmen som fått oss att stanna upp. Vi borde redan ha varit i Hanoi. Kina utfärdar fortfarande inte turistvisum och sägs inte komma att göra det under överskådlig framtid. Bamburidån stoppar vår resa! Att hoppa över Kina och flyga till Kazakstan för att därifrån fortsätta resan hemåt under sträng vinter lockar inte heller.

Inte heller känns det särskilt bråttom att komma hem till en Stockholmsvinter. Vi vet, eftersom vi tittar på Aktuellt varje kväll. Alltid gårdagens sändning, men en nyhet är alltid en nyhet ända tills den nått sin mottagare.

Snopet att inte kunna genomföra vårt ambitiösa projekt att resa norrut genom hela det väldiga landet, för att senare vända västerut mot Samarkand, Baku och Sverige. Snopet också att lämna återbud till vännerna i Kina.

Jag har skrivit till reseledarna Lee och Hua. Sagt att vi skall göra ett nytt försök när Kina ger turistvisum och temperaturen rimlig. Kanske återstarta resan från Hanoi? Vi får se, framtiden är oviss och framför allt, – kort.

Paradisön och verkligheten

Hittade en Tourism Information. Nej, de visste inte var stigen in i den näraliggande nationalparken började, inte heller att det gick att åka tåg tillbaka till Phnom Penh. Hittade en gammal sliten Lonely Planet där vi fick tipset att åka till en liten paradisö utanför Kep. Detta gjorde vi sista dagen. Av tuk-tuk förarna får man lätt all praktisk information.

På håll såg Rabbit Island verkligen ut som mitt paradis. Orörd regnskog på bergstopparna och ett 25-tal enkla Home Stay vid en lång sandstrand. På närmare håll visade det sig att skogen avverkats i omgångar redan på 90-talet och att stigen runt de fortfarande skogstäckta topparna var en bred timmerväg gjord för tunga maskiner. Strax intill de små inkvarteringarna röjdes och sprängdes det för ett lyxhotell med 240 rum. Byggherre är Tourist Department med lån från Asiatiska utvecklingsbanken. Ännu ett grandiost statligt projekt med mycket osäker framtid. – ”Det går inte att stoppa utvecklingen”, förklarade en uppgiven ägare till en liten turistverksamhet. – ” Man kan skjuta på den en tid, men det går aldrig att stoppa den”.

Vi hittade en liten avsides belägen vik där vind och strömmar inte deponerat alltför mycket plast. Där kunde jag simma ut och skölja av mig irritationer och utvecklingspessimism.

Sitter nu och skriver vid stranden nedanför vårt Guest House. Frukt, kall öl och andra frestelser ligger framdukade strax intill och vinden drar i palmbladen ovanför. Till vänster dånar Kambodjansk rapp, till höger dunkar något liknande. Ljudvågorna möts just där jag slagit mig ner. Meterhöga högtalare och så mycket öl man orkar bära är centralt i den lokala partykulturen. På kvällen ökar de volymen i högtalarna till det outhärdliga. Öronproppar och sjalar virade runt huvudet hjälper inte. Jag går ut och delger dem min mening. Svaret blir att jag borde respektera lokal kultur och skämmas för att jag uppträdde aggressivt. Vi käftade en stund, sedan fick jag ge upp mot ett 20-tal berusade tonåringar.

För 40 år sedan avrättades alla med tänkbara borgerliga avvikelser och städerna tömdes på sin befolkning. Tänker att Pol Pot skulle lett om han sett mig.

För tredje gången till Phnom Penh

På söndag morgon tog vi en båt tillbaka till Kep. – ”Jag vill bara bort”, sa Boel och struntade i det annars heliga morgonkaffet. Tog tåget tillbaka och kom åter till Best Central Point i Phnom Penh.

29-30.1. Dag 120-121. Boel fick för en vecka sedan ett Mess från sin systerdotter Märta, 20 år. – ”Jag och Matilda är i Bangkok, var är ni?” Och just i dag är de i Phnom Penh. Märkligt sammanträffande! I kväll är jag och Boel hembjudna till Vuthy. Vi tar med de två flickorna som då får träffa Vuthys döttrar i övre tonåren.

Trevlig middag hemma hos Vuthy med franskt vin och Khemer Amok med fisk. Underbart i deras vardagsrum under träden och mitt i en imponerande samling av orkidéer. Endast de två sovrummen har tak och väggar. Så skulle jag också kunna tänka mig att leva!

Nästa morgon skall vi resa med buss till vietnamesiska gränsen vid Moc Bai och vidare till Ho Chi Minh staden, den sydvietnameserna fortfarande kallar Sai Gon.

Vägen Österut 14

Trötta på Indien

3 – 4.1 2023. Dag 94-95. Vid det här laget var vi faktiskt ganska trötta på Indien. Så snart mina reseledare lämnat Goa köpte vi flygbiljetter till Bangkok. Två dagar senare var vi där.

Inte Myanmar

Nog hade jag planerat en tur in i Myanmar. Glatt överraskad av att ha fått kontakt på mejl med Myo, reseledaren. Hans svar var emellertid avvisande: – “Do not come, it is too risky for you and it will get worse”. Jag brukar aldrig bry mig om UD:s eller ambassaders reseråd eller privata restips på nätet, men Myo skulle knappast överdriva riskerna. Så det blev inget Myanmar! Dessutom vägrade Boel.

Imponerades av den avancerade infrastrukturen i Bangkok. Airport Airlink, tåget från flygplatsen byggd på pyloner, och av den fina tunnelbanan som klart överglänser Stockholms motsvarighet. Njöt av att det var rent på gatorna och ordning i trafiken. Breda trottoarer där jag inte behövde ha koll på motorcyklar som kom emot mig eller bakifrån och samtidigt titta nedåt så jag inte satte foten i en öppen kloak.

Förvånad se så många västerlänningar på gatorna. Turister på genomresa kunde jag tänka, men en del verkade påtagligt hemmastadda. Många medelålders män med bar överkropp fylld med tatueringar. F ö få västerlänningar helt utan denna modifikation av kroppen. Här i Bangkok känns de kraftigt överrepresenterade.

Prövade tunnelbanan till järnvägsstationen. Därifrån skulle vi ju resa efter att ha vilat ut efter en slitsam flygresan.

5.1 Dag 96. Tåg rakt österut. Bangkoks järnvägsstation byggdes år 1901 och har kvar den gammeldags charmen. De första 45 minuterna gick tåget under Airport Airlink, eller rättare: Denna hade byggts över den gamla järnvägen. Järnvägen känns märkligt föråldrad, här har thailändarna verkligen inte satsat. Stort tåg, men på smalspår och inte elektrifierat. Här skulle jag vilja föreslå lite indiskt bistånd.

Sitter i första vagnen. Motorn vrålar och genom fönstren yr det moln med frön från någon växt som just nu försöker få ökad spridning. Bollar med frön dansar runt på golvet. Vi reser 3:e klass, inte för att vara rättrogna, det fanns inget annat. Fort går det förstås inte, vilket passar mig. Jag har inte bråttom, jag vill få tid att registrera så mycket som möjligt av det förbiglidande landskapet: Risfält, risfält, avbrutet av dammar med fiskodling. Thailand är världens största exportör av ris.

Vi tog det lugnt och gick av tåget strax före gränsen i Aranyaprathet.

Gränser inte enbart ett sträck på kartan

6-7.1  Dag 97-98. Nästa morgon med tuk-tuk till gränsövergången vid Poipet. Går över gränsen utan problem. Det är visa-on-arrival som gäller. På kambodjanska sidan ligger höga hus, flotta hotell med kasinon. Thailändare är målgruppen. Veckan innan förstördes ett av dem i en fruktansvärd brand med minst 60 döda.

Kambodja är ett konstigt land, ingen buss som kan ta oss vidare. Delar en taxi till Siem Reap, vid Ankor Wat. Min reseledare Vuthy hade bokat Jasmin Hotel, en utsökt plats för 24 dollar.

Flera gånger har jag förvånats av förändringen när jag korsat en gräns. Svensk-norska gränsen: Röda stugor på svenska sidan, vita på norska, t ex. På kambodjanska sidan var det slut på risfälten. Åkrarna hade inte plöjts på flera år. Här såg jag inga fiskodlingar. Överhuvud taget såg jag nästan inga människor som sysslade med annat än gatuhandel. På den här sidan gränsen syntes fattigdomen och ett vanstyrt land. Premiärminister Hung Sen har styrt landet sedan 1985 som rankas som ett av världens mest korrumperade länder.

Ett nej är aldrig ett nej

Vi tog en dag för administration, allt det där man måste göra när man reser länge och korsar gränser: Sökte 30-dagars visum till Vietnam, konstaterade att Kina fortfarande har stopp för turistvisum, mejlade reseledaren Lee och bad honom att trots allt förbereda sig på att ta hand om oss i Kina. Ett NEJ får aldrig vara ett NEJ (i alla fall inte när det gäller myndigheter). Förberedde mötet med Vuthy i Phnom Penh, förberedde Nang och Linh i Vietnam om att vi var på gång, skrev till Kazakstans ambassad i Hanoi och pratade på What´s App med vänner i Sverige. Före avresan från Sverige hade vi ordnat alla visum fram till Bangladesh. Nu måste vi jobba under resan.

Ankor och slut på pris

Mitt förråd av svenskt snus tog slut i Nepal. I Indien hittade jag ett riktigt bra substitut. Nu är det kris!

8.1 Dag 99. Tog en guide och åkte tuk-tuk ut till Ankor. Åren 800-1300 låg här världens största stad med en miljon invånare, enligt guiden. Över en yta på 1000 km² ligger mer eller mindre väl bevarade tempel. Ankor Wat är det största templet och Kambodjas nationella symbol. Templen byggdes i sten; palats och bostadshus i trä och de är sedan länge slukade av regnskogen. Vid restaureringsarbetena tycker jag man har man hittat en fantastiskt fin balans i skogens kamp för att radera vad människor skapat och återställandet av templen. Vilka adjektiv kan jag använda för att beskriva den storslagna upplevelsen? Inte heller kan jag jämföra med något de andra av världens underverk jag fått se. Onödigt kopiera Wikipedia, Googla själv!

9-10.1 Dag 100-101. Siem Reap är trevligt att traska runt i. Breda trottoarer och lugn trafik. Måste vara en av världens större turistdestinationer med tre miljoner utländska besökare före Corona. Nere vid floden kring Old Market och Pub Street är det fullt med turister. Inte riktigt samma typer som jag beskrev från Bangkok. Mer städat tror jag, men kan inte veta eftersom vi alltid var tillbaka på hotellrummet före åtta på kvällen.

Varför inte krokodil?

När solen gått ner öppnade nattmarknaderna nere vid floden. Charmigt med många frestelser. Räknade till 16 olika grillade varianter i ett av stånden. Förförande se de grillade jätteräkorna, men ögon och tunga tyckte olika. Räkorna smakade sågspån medan fiskfenorna var utsökta.

Vad de olika grillade rätterna hade för ursprung var svårt att begripa. Kanske ville jag inte heller veta. Pekade och frågade. Jo, de där långa strimlorna kött var ”crocodile”. – Men hur i helvete kan man äta ett sådant djur, tänkte jag upprört. Som djurvän och jaktkritiker måste jag ju vara upprörd. Ociviliserat och uppenbart djurplågeri!

Men, – är det mer civiliserat att odla grisar? Krokodilerna är också odlade, de vilda är förstås borta. Skinnet behövs i väskindustrin och då måste det ju vara helt rätt att ta vara på hela djuret. Att vi äter olika djur, olika mat, är enbart en kulturell skillnad. Så länge vi behöver krokodilväskor och minkpälsar, så kommer de att odlas. Här i Kambodja och i Sverige.

Samme guide tog oss ut till den stora sjön Tonle Sap som dominerar centrala Kambodja. Monsunregnen är över i september och i fiskebyn Kampong Phluk står husen nu på pålar fem meter över marken. Allt luktade fisk, som torkades, röktes, maldes till fiskolja. Enligt guiden var det inte tillåtet för turister att övernatta här. ”No security”, förklarade han.

11.1 Dag 102. Nu rullar bussen mot Phnom Penh. En timme försenad. Det regnar och därför har inte alla hunnit hit i tid, förklarar en leende medpassagerare. Han får en sur blick tillbaka. Landskapet är absolut platt, trist. Mitt huvud faller ner och jag tror jag somnade några välsignade minuter. Normalt regnar det aldrig här i januari.

Det börjar bli mörkt när bussen stannar vid en trottoar någonstans i Phnom Penh och vi tar en tuk-tuk till Best Central Point Hotel på 172:a gatan. Jag gillar företagsnamn som också fungerar som varudeklaration. Läs och Res. Fick ett utmärkt rum för 21$ natten.

Phan Vuthy reseledare nr 11

Hann knappt duscha innan Vuthy meddelade sin ankomst i receptionen. Där satt han i sällskap med sin vackra fru Sopha. Kunde inte se att han förändrats sedan vi sågs sist vid reseledarkonferensen 2008 i Hanoi.

Nu arbetar han på Ministry of Information och är ansvarig för samarbeten med utländska TV-bolag. Att det finns ett sådant ministerium känns lite oroväckande. Ungefär som om SvT, fast med politisk kontroll. Vuthy, som är hans förnamn, är journalist och har arbetat för ett flertal utländska biståndsorganisationer; UNDP, Unicef, m fl. Jag fick antagligen kontakt med honom genom Sida. Varken han eller jag kan riktigt minnas hur det gick till, men rykten om mina jobberbjudanden brukade få snabb spridning.

Jag och Boel reser priviligierat; tidigare reseledare som längs stora delar av resan har tagit hand om oss och hjälpt oss till intressanta upplevelser och människor vi aldrig skulle hittat på egen hand. Vuthy är bara ett exempel. Han skulle ta ledigt från jobbet en vecka för att visa oss några platser han själv var förtjust i.

Längs de stora boulevarderna var det ganska lätt att gå på trottoarerna och ganska behändigt att gå till platser i centra staden. Tillfällen till motion måste alltid tas tillvara. Vi gick till en pagoden Wat Phnom belägen uppe på en brant kulle mitt i staden. Buddhismen uppmanar till godhet mot allt levande. Att ge en fången fågel frihet, bör därför uppfattas som en god handling.

Småfåglar fångas med nät och sätts i en bur. Sedan kan de säljas till goda människor som ger fågeln sin frihet. Tyvärr är fågeln så utmattad att den inte orkar flyga. I stället blir den omgående ett lätt byte för den jättelika Näshornsfågeln, som nyligen etablerat sig som renhållare bland soporna vid templet. En makaber upplevelse.

Inte så goda grannar

Kambodjas historia efter slutet på Franska Indokina år 1954 är svår att förstå, men här skedde en av  historiens mest omfattande massakrer. Den utfördes av en fundamentalistisk kommunistisk organisation – Röda Khmererna. Förklaringen till hur de kunde uppstå och finansieras måste sökas i vad som samtidigt skedde i grannländerna. Nordvietnam anföll Sydvietnam, USA bombade i östra Kambodja så att människor flydde till städerna, Kina anföll Vietnam med hundratusentals döda. Militärkupp i Kambodja. Kina stödde Khmer Rouge militärt och ekonomiskt. Folk var utblottade och villiga att anamma vad som helst för att få trygghet. Det var först när Röda Khmererna anföll Vietnam som vietnameserna år 1979 drev bort dem till avlägsna djungelområden där de fanns kvar till slutet på 90-talet. De ansvariga ställdes, med några undantag, aldrig inför rätta och landet representerades fram till 1999 av Röda Khmererna som torterat, avrättat och avsiktligt svultit tre miljoner människor till döds på de bestialiska sätt. Pol Pot själv kunde leva ett bekvämt liv med sin familj tills han dog av ålderdom 1998..

Det var ärkefienden Vietnam som körde bort Röda Khmererna. Ändå var de inte välkomna. De stannade i tio år och hade kanske velat stanna för evigt. Ungefär så uttrycker sig mer än en sagesman.

Nu sitter jag i Phnom Penh och anklagar mig själv för att inte ha läst på om den krångliga historien där det inte går att hitta någon moralisk segrare. Och under ytan finns tydligen en del motsättningar kvar. Nu har jag några dagar för att besöka platser där en av kommunismens värsta människoslakter utspelades. Det tar emot, men känns som en plikt.

Här en kort och begriplig sammanställning av vad som skedde inne i Kambodja.

Death Of A Nation: The Khmer Rouge’s Cambodia – YouTube

12.1 Dag 103.  Åkte till Tuol Sleng, tortyrcentralen, som numera är huvudstadens främsta turistmål. Hit skickades alla som kunde antas ha någon invändning mot de nya härskarna, eller släktingar till dem. Även små barn.

Här visades tidigare ett tidningsklipp från DN 2001 som jag tyvärr själv missade. Det hade flyttats till annan plats. Jan Myrdal relativiserade där Röda Khmerernas människoslakter med hur det kunde gå till vid ett bondeuppror under svensk medeltid. Själv hade han gjort ett kamratligt studiebesök år 1978. Han skrev så här – ”Mycket material från Toul Sleng är säkerligen riktigt – även om vietnamesiska funktionärer med polsk experthjälp byggt upp publiktillvända minnesmärken.”

Pol Pots fundamentala förakt för människoliv sammanfattande han själv så här:

Att vinna dig, är ingen vinst

Att förlora dig, är ingen förlust

I januari år 1979 gick Vietnam in i Phnom Penh och Röda Khmererna flydde till gränsen mot Thailand. Två dagar senare upptäckte de tortyrcentralen S-21, Tuol Sleng. Här förhördes fångarna innan de fördes till avrättningsplatsen. Därefter hittade vietnameserna Chung Ek, Killing Fields. Kring 1,3 miljoner människor avrättades med vässade bambukäppar, piksläggor och spadar. Sällan slösades en gevärskula i onödan. Sammanlagt dog kring tre miljoner människor, avrättades eller dog av svält och hårt tvångsarbete.

Skallarna som grävts upp vid Tuol Sleng har sorterats efter avrättningsmetod, kön och ålder.

Friendship Hope Center

13-15.1 Dag 104-106. Det var hett ute. Svetten rann och jag gick med hängande huvud. Fick anstränga mig för att flytta fötterna. Det snurrade och vattnet var slut. Restauranger och gatustånd brukar ligga tätt, men inte nu. Till sist hittade vi en restaurang. Att den hade en toalett blev min räddning. Hela magen tömdes blixtsnabbt. Tuk-tuk tillbaka till hotellet och snabbt upp till den räddande toan på rummet. Visste inte vilket hål det rann ur.

Kvällen var hemsk och nästa morgon inte bättre. Hur allvarligt kunde det här vara? Och vi hade ju planerat resa iväg med Vuthy nästa morgon. Ringde honom. Avresan sköts upp en dag och jag uppsökte sjukhuset Friendship Hope Center. Bara namnet på det privata sjukhuset gav mig tillförsikt. Där undersöktes och testades jag för allt som kunde ha förorsakat mitt eländiga tillstånd och även för en del annat.

• Are you alone?
• No my wife is at the hotel. Egentligen hade jag tänkt säga att hon var i Sverige, men då hade jag uppfattats som en bland alla andra ensamma äldre män som besökte Phnom Penh. Det ville jag absolut inte.
• Why is she not here? In Cambodia patients never come alone. Please ask her to come!

Så vad gör jag med en läkare och två blåklädda syrror som allvarligt ser ner på mig där jag ligger på britsen med dropp kopplat? Ringde Boel och försökte förklara situationen. Hon måste tyckt jag var riktigt knäpp. Efter ett tag hade hon hittat dit. I några timmar låg jag och fick tre liter dropp.

• We will have to keep you here for a few days, sa den av läkarna som talade bäst engelska.

Antagligen hade jag piggnat till lite och lyckades försäkra dem om att vård på hotellrummet vara den bästa lösningen för mig. Inte för Hope Clinic, som då missade chansen till goda inkomster. Efter försök till övertalning insåg de att jag helt enkelt vägrade. I stället fick jag med mig en kasse med medikamenter som påstods skulle kurera mig.

På kvällen läste jag en bok med vittnesmål av överlevare från 70-talets folkmord. Låg länge vaken.

Nästa dag kändes det som magen började komma i någorlunda ordning. Ringde Vuti och det bestämdes att vi nästa morgon åker till skogarna kring Sen Monorom i nordöst.

————————

Det verkar som om kommentarsfunktionen inte fungerar. På mejl fick jag en intressant kommentar från Lena Ragnarsdotter som kompletterar mina egna ytliga iakttagelser och funderingar.

Hej ni båda!

Vill bara säga att jag följer dina reseinlägg med stort intresse Christer.
Jag jobbade som volontär för Teachers across borders ( svenskt ) med lärarstudenter i Siem Reap för ca 6-7 år sedan.

Innan resan dit reste jag runt i Laos och efter volontärarbetet gjorde jag som ni, tog en buss till Pnohm Pehn och flög hem därifrån.

Nu till mitt ärende, jag såg tidningsartikeln du missade i T.S. Läste den och skämdes över att vara svensk. Det gör jag verkligen inte ofta och jag har rest en hel del. Men det som Jan Myrdal och kultureliten gjorde då var att få svenska myndigheter att framstå som Pol Pot-regimens enda vän, förutom Kina. Det var hemskt att förstå att Sveriges ambassadör fick vittnesmål som han nonchalerade. När Myrdal kom på besök blev han visad runt och offer för Röda Khmererna tvingade att le och säga att allt var bra. Det fanns som sagt bevis på motsatsen men Sv var inte intresserade av att kritiskt granska det. Vi var inte bara naiva, vi var politiskt ängsliga. Ung som att det bara får rum en åsikt i taget i vårt land.

Mådde illa men besökte också Killing fields bakpå en mc då var jag beredd att bara gråta. I den prunkande vackra grönskan fanns det blod kvar.
Åt streetfood på kvällen och blev så magsjuk att jag nästan inte kom hem. Fick någon dundermedicin som stoppade allt inkl kräkningar, kunde flyga hem och sen fick jag lämna salmonellaprover resten av sommaren. Tilläggas ska att jag äter streetfood överallt men i Kambodja tog det mig.

Fortsatt god tur!
Lena Ragnarsdotter

Projekt Läs & ResNy kommentar!Ann Söderqvist kommenterade precis på Gränser inte enbart ett sträck på en karta.Vägen Österut 14 Trötta på Indien 3 – 4.1 2023. Dag 94-95. Vid det här laget var vi faktiskt ganska trötta på Indien. Så …Min förra kommentar kom inte fram – denna e viktigare o en reflektion efter läst den intressanta berättande kommentaren som just publicerats – I dag är det ju Förintelsens Minnesdag/Holocaust/Shoah i Hela Världen – samma datum som Auschwitz-Birkenau befriades 1945…. Undrar förstås Om detta uppmärksammas i tex Kambodja/Vietnam/Kina…. God Fortsatt Resa, Hoppas(Antar!) ni kommer in även i Kina

Vägen Österut 13

26.12 – 2.1 2023. Dag 86-93

Jag skulle träffa de tidigare reseledarna Rajiv och Meyappan. Min plan var att resa ner till Rajiv i sydligaste Indien. Han äger ett fantastiskt trevligt ställe vid kusten. En resa på minst tre dagar. Därefter upp till Meyappan i Chennai. Så blev det emellertid icke. Rajiv tog initiativet till att vi alla skulle samlas på ett litet hotell vid stranden i Goa. Det lät ju mysigt. Samtidigt visste jag att Goa är den största turistorten i den här delen av världen, troligen världens största när indisk medelklass väller in från Bombay, Delhi och andra jättestäder.

Tågen var som sagt hopplöst fullbokade. Det blev åtta timmar buss till Ahmedabad, en annan av Indiens megastäder. Åkte på motorvägar, förbi nybyggda järnvägar och genom industrirök. Indien växer till priset av allt värre föroreningar. Miljöorganisationerna protesterar, men folk på gatan tycks inte bry sig eller har givit upp.

Motvilligt flög vi från Ahmedabad med Spicejet till Darbolim i delstaten Goa. Rajiv hade ordnat en taxi som mitt i natten hittade till ett hotell inklämt bland andra hotell. Vårt hotell hade två rum och saknade namn, så det var knepigt att hitta.

Det är jul-nyårshelg, den indiska medelklassen har ledigt och alla tycks nu vara i Goa. Här lockar långa stränder, lättsinnigt levene och inte minst billig alkohol.

Indier badar aldrig, de står i på stranden och låter vågorna nå upp till anklarna, går det upp till knäna skriker de högt. Några få modiga tar sig ut i vågorna, men alltid med alla kläder på. I stället ägnar man sig åt ”watersports”; hängflyg, motorbåtsåkning och överallt rusar vattenskotrar.

Boel och jag är de enda som vågar simma ut i vågorna. Inte för långt, där möttes jag av vattenskotrar i full fart. Och att simma fram och tillbaka strax utanför vågornas brytning blev lite enahanda. Det var 35 grader och sanden så het att mina ovana fötter brändes. Så tro inte att du kan åka till Goa för att bada.

Vid solnedgången är stranden packad med människor som ligger i solstolar eller vandrar längs vågskvalpet. Nästan enbart unga inhemska turister. Jag ser ett fåtal västerlänningar, alla äldre, en del ser ut som kvarblivna hippies. Äldre välnärda herrar med bar överkropp, alltid tatuerade och det långa håret i hästsvans. Ovanför strandlinjen räknar jag till över 200 ”beachshacks”, tillfälliga restauranger och barer. I skymningen slås ljusen på: det blinkar och hoppar i takt med technopop på en volym som är klart hälsovådlig. Starka strålkastare i olika färger spelar över stranden och barnen har pennor med grön laser som de  leker med. – ”Tylösand på steroider”, sa Boel. Har svårt hålla tillbaka en bubblande rasism. Fula och feta är de också.

Nästa morgon är stranden täckt av flaskor, plastpåsar och aluminiumförpackningar. Indier plockar sällan upp efter sig. Kajor och hundar nafsar i sig matresterna. Senare kommer sopplockerskorna och tar det som inte gömts i sanden eller flutit ut i havet. Harmagedon, tänkte jag.

Kanske är det här världens största massturism med åtta miljoner besökare år 2019  (varav 0,9% är utlänningar) på en yta begränsad till några stränder. I år är det många fler, säger Teresa, vår charmiga hotellvärdinna. Här måste vi stå ut några dagar.

De underbara stränderna och den tillåtande kristna kulturen i denna forna portugisiska koloni upptäcktes av hippies redan på 1960-talet. Solen, stränderna, billig alkohol och marijuana lockade. Här dansade de nakna i solnedgången och festade natten igenom höga på kokain och LSD. En del blev rika på att smuggla knark till USA och Europa, andra gick under. Boken Goan Freaks av Cleo Odzer berättar om ett liv där planeringen inte sträckte sig längre än till nästa fest. Ryktet om det glada livet banade väg för chartern, men nu har den inhemska turismen som helt tagit över. Just nu är det påfallande många ryssar här. De syns, men ville inte prata med mig!

Rajiv Udayabhanu. Reseledare nr 9

Det var Rajivs idé att vi skulle ses här. Han kom hit med tåg i 20 timmar och en sömnlös natt från Thiruvananthapuram.

År 1989 fick jag ett samtal från Indiska Turistbyrån ni Stockholm.

• I have got one agent from Kerala here who is eager to see you.

Sådana samtal fick jag många. Sade konsekvent nej. Av någon anledning blev jag dock nyfiken på denne Rajiv, tog luren och vi bestämde att träffas. Han fick en vägbeskrivning till Saltsjöbaden. Trodde aldrig han skulle klara det, men han dök faktiskt upp på Solsidans station vid avtalad tid. I motsats till annat resebyråfolk så kom vi bra överens, han fattade snabbt hur jag vill ha mina resor och vi drog upp en preliminär resrutt. Beslöts att tillsammans göra en rekognoseringsresa i södra Indien nästa höst.

Nu ses vi 32 år senare och Rajiv berättar förtjust om det här första mötet när han varit så nervös. Han berättar om hur han tog tunnelbanan till Slussen, bytet till Saltsjöbanan, nämner några stationsnamn på vägen och tågbytet i Igelboda…! Hur kan en människa komma ihåg ett tågbyte i Igelboda efter 32 år? Detta faktum stärker min uppfattning att indierna är en överlägsen ras.

Rajiv jobbar fortfarande med sin resebyrå. Hans specialitet är att ordna resor till Maldiverna. Höjdpunkten kom under Covid. Då krävde arabländerna att alla indiska gästarbetare måste sitta 14 dagar i karantän. Detta ordnade Rajiv finurligt på Maldiverna för tusentals migrantarbetare.

Resebranschen svår. Konkurrensen mördande. Folk beställer resepaket, kanske från många arrangörer. Kan ta en dag att kolla upp tider och priser, beklagar sig Rajiv. Svaret blir ofta, – ”jag hör av mig”. Själv åtog jag mig sällan sådana uppdrag.

• Personally I like Goa. It is a partydestination, of course.  But it still has some laidback charm.
• Now Goa does not need foreign tourists. Today it is invaded by millions of Indian tourists who demand comforts, AC, hot water, and TV so that they can watch their favorite serials. They ask for luxury and have no problem to pay for it.

Tidigare hyrde goaneserna ut några rum. När turismen ökade våldsamt, så köptes marken upp av investerare från Bombay och Delhi. De gamla vackra husen revs och ersattes av flotta hotell.

Era Meyappan. Reseledare nr 10

Året var 1989. Jag ville ha en resa till Sydindien. I Chennai var en svensk biståndsorganisation, Svalorna, verksam. Tog kontakt med dem och förklarade mitt ärende. Jo, deras advokat trodde de kunde vara intresserad. Han var entusiastisk! På sommaren tog jag med mig Ville (6 år) och Kotte (4 år) och gjorde en upptäcktsresa tillsammans med Meyappan: Hoppade i vågorna i Mahabalipuram, såg djurlivet i Periyar, där Ville fick gömma sig för anstormande elefanter, provade på gummitappning och badade ännu mer på öde stränder i Kerala. Detta blev senare resan ”Kardemummaberget”. En populär familjeresa.

Friends tourism

Meyappan var populär, inte minst bland barnen. År 1997 bjöd jag in Meyappan med fru och två söner tre och sex år gamla till Sverige. Inledningen blev en stor fest i min trädgård med nära 100 gäster, flertalet hade varit med på någon av hans resor. Därefter var familjen Meyappan inbjudna till resenärer spridda över landet.  –”Luleå, Kramfors, Göteborg and midsummer Dalarna”, berättar han nu entusiastiskt. Jag kallade det här för ”Friends Tourism”. De träffade många svenskar vilket även medförde att fler anmälde sig till resorna. Inte var det någon smart affärsstrategi, men kanske oavsiktligt blev så. Varje år bjöd jag in någon välförtjänt reseledare. Oftast vid midsommartid. För mig var det en förmån att kunna visa upp duktiga reseledare och för dem Sverige när det är som vackrast. ”Friends Tourism” innebar att jag kunde erbjuda en månads rundresa i Sverige utan att egentligen behöva betala mer än flygbiljetterna.

Familjen besökte Tekniska Muséet. Lille Cidambaram tre år älskade flygsimulatorn. –”Jag vill bli pilot”, lär han ha sagt. I dag flyger han internationellt för Indigo Airlines.

Reseledare, ungdomsledare, naturskyddare, advokat och politiker

Jag har alltid beundrat människor som är framgångsrika inom helt olika oråden. Meyappan är en sådan person. Och hur hinner han?

Han basar för organisationen Trek India. Varje dag under sommaren skickas 30 barn med tåg till Himachal Pradesh i norr. Där gör de en veckas vandring i bergen och reser sedan tillbaka till Chennai. Sammanlagt sex dagar på tåg. Ett löpande band med en stark organisation. Barnen betalar en nominell avgift. Här blandas rika och fattiga, braminer och harijans. Sedan 80-talet har han hållit på med det här.

Meyappan är en välkänd figur i de näraliggande nationalparkerna uppe i Västra Ghats. Här har han drivit igenom ”No plastic zon”, utrustning för parkvakter, skola för den stambefolkning som bor i nationalparkernas utkanter. Säkert mycket mer.

Hemma i Chennai är han aktiv i ”Swatch Bharat” – Cleen India, zero garbage. Han påstår att det nu står sopsorteringstunnor utanför varje bostadshus i Chennai. Sakta blir det bättre, säger Meyappan som gärna vill bli sedd som en glad optimist. Han hävdar också att premiärminister Modi själv är ute och städar på gatorna en gång i månaden. Han känner Modi, så han bör veta.

Meyappan är advokat vid högsta domstolen i Tamil Nadu, en delstat med 72 miljoner invånare. Framgångsrikt har han drivit flera mycket stora miljömål med masstalan mot industrier och staten. Bara ett ett exempel:

3000 risbönder hade fått sin åkermark förgiftad i floden Nayyals avvattningsområde. Bönderna krävde en rejäl kompensation med 750 miljoner rupees från 700 garverier och färgfabriker.  Meyappan åtog sig att driva detta enorma mål. Betalt skulle han få om den klagande parten vann. De förlorade i distriktsdomstolen, de förlorade i Tamil Nadus högsta domstol, men han lyckades ta det till högsta domstolen i Delhi. Efter 12 års processande vann han.

Meyappan är en man med låg profil som inte skryter om sina bedrifter, jag får dra det ur honom. Ovanstående ger kanske intryck av att han är en ytterst välbärgad person. F ö är även hans fru advokat vid delstatens högsta domstol. Men så är det inte alls. Han och hans fru lever i en enkel lägenhet med några få rum och ganska normal standard. Däremot har han två gånger fått utmärkelser ur presidentens hand.

Jag visste att Meyppan var politiskt aktiv och stöder BJP och premiärminister Modi. Han har ingen officiell post, men är känd talare och mötesledare i sin hemstad. Han har faktiskt varit bekant med Modi sedan 1980-talet då de reste med samma kampanjbuss från Indiens sydspets så långt norrut som var möjligt. Nu berättar han anekdoter om Modi. Bl a att han började som te-försäljare på en järnvägsstation, han tillhör en kast som traditionellt arbetade med gatuhandel. – ”Men kritiken att han är hindunationalist och populist”, försöker jag. Lugnt avvisar Meyappan den kritiken och påpekar Modis kamp mot korruption och skattesmitning. Det var han som med några timmars varsel ogiltigförklarade alla 1000 rupee sedlar som tänktes gömmas av skatteskäl. – ”Now many muslims vote BJP, muslim women are going withe lotus symbol (BJPs symbol).

Nobels fredspris

Meyappan jobbade med mig, inte för den ganska ynkliga lönen, utan för att han tyckte det dels var kul, men också för att han fick möjlighet att skapa kulturell förståelse.

Det var just detta som var bakgrunden till att han ville föreslå mig som kandidat till Nobels fredspris. Rappakalja förstås, men han menade allvar och lämnade ett motiverat förslag till fredspriskommittén i Oslo. Dock fick han inget svar, så vi får väl se saken som ”pending”.

Närmare till hands låg att Meyappan hade blivit premiärminister. Och visst är det kul att låta fantasin fladdra.

Sjuk

Det finns flera uppenbara hot mot att vi inte kommer kunna genomföra den här resan. Ända sedan vi lämnade Saltsjöbaden har jag hostat och spottat slem. De senaste veckorna har det blivit sämre och förra natten hostade jag så det gjorde utslag på seismologen i Uppsala. Tog mig samman och uppsökte Dr Jayaprashan som konstaterade något allvarligt och förskrev penicillin.  Nu, dagen efteråt har hostan dämpats och jag känner mig bättre.

Ett annat hot är den elaka bacillen hemlängtan, som nu har drabbat Boel. Hon talar allt oftare om den lilla stugan i Halmstad och allt hon vill göra där. Jag är inte så orolig, svackor under en lång resa känns rätt normalt. Själv har jag också svackor, skillnaden är att jag aldrig skulle säga det.

Varför byta kläder?

Det är min bestämda uppfattningen att ingen av oss mer eller mindre välbeställda svenskar behöver köpa några nya kläder efter 60 års ålder. Det vi redan hunnit samla på oss räcker mer än väl för alla de år vi förhoppningsvis har kvar. Eller hur? Kolla Boel!

Vart ska vi nu då?

Snart ska vi lämna Indien. Flyga måste vi. Helst ville jag flyga till Myanmar, både för att få se landet under generalernas terrorstyre, men framför allt för att träffa min reseledare Myo i Mandalay. Det gick faktiskt att få kontakt med honom på mejl. Han skrev:

• It is not safe for you two to visit here. There is no security and many checkposts. After dark you may be robbed. No good time to come here. And things are going to get worse.

Boel vill inte pröva , så jag fick ge upp den här intressanta idén.

I stället skulle vi nu flyga till Kuala Lumpur och hälsa på Ruslan Bin Udjang, min reseledare i Malaysia. Han som har tjatat så om att jag ska komma. Men, stor otur, just under den tid som var aktuell var han bokad för en grupp ute i regnskogen någonstans. Så det gick inte.

Återstod att lägga om siktet rakt österut, och då måste det bli Bangkok. I kväll flyger vi med IndiGo Airlines. Vad vi ska göra där vet vi inte. Kanske söka visum  till Kina. Därefter tar vi tåget mot den uppåtgående solen, Kambodja.

Indien är en mjuk stat. Ingen hade hört talas om att böter utdömts.

Vägen Österut 12

18-25.12 – Dag 78-85

Äntligen tåg ner genom Indien!

Nu har det gått 80 dagar och vi har bara hunnit ett kvarts varv runt jorden.

Det finns två vägar att ta sig från Kathmandu till Indien. Om man inte vill flyga, alltså. Från någon av dessa skulle vi hitta ett tåg från en järnvägsknut i norra Indien. Ett tåg som skulle ta oss mot sydväst, mot staden Bhuj i delstaten Gujarat, nära gränsen mot Pakistan. Där skulle vi träffa reseledaren Hasmukh Gor. Vi sökte på ett 20-tal olika alternativ. Allt var fullbokat! Allt, även första klass. Det är Jul-rusch även i Indien. Fick förslag om sovbuss i två nätter direkt till Delhi, men hu så hemskt, lite ociviliserat. Förtvivlad tog jag mig in till Katmandu och en resebyrå som faktisk bokade tåg. Numera flyger ju alla. Indiska tåg har en mängd olika klasser: 1A, 2A, 3A, 2S, CC, EC och RAC. Dessutom finns platser avsatta för vissa grupper, t ex ”senior citizens”. Där fick vi platser! På ett tåg till Delhi, dit vi absolut inte skulle, men som låg i rätt riktning. Där fick vi vänta i 18 timmar på ett tåg till Vadodara. Därifrån hade vi väntelista på nattåget till Bhuj.

Helt ointressant läsning förstås, om du inte kan känna förtjusningen i att ta del av andras olycka. Dock, inte utan ljuspunkter.

Bussen till Sonauli vid indiska gränsen tog tio timmar. AC buss med video som visade indisk film på hög volym. Tog in på ett bekvämt hotell, slog på teven och såg VM-finalen till full tid. Medan jag försökte somna hördes två glädjevrål. Förstod att Argentina vunnit.

Nepal immigration på morgonen. – ”Taxi Ghorakpur, Ricksha to Indian immigration, two kilometers only!” Män störtade fram, skrek och drog i oss. – ”No, thank you!” Vi drog våra väskor i 400 meter till indiska passkontrollen och tog senare lokalbussen till Gorakhpur. Lugn och fint, som resenär i Indien skall man inte bry sig så mycket om alla erbjudanden.

Bussen stannar 10.30 för mat vid Makwane Jungle Restaurant. Mat och pisspaus. En man i min ålder går omkring på parkeringen iklädd en uniformsjacka som det står ”Security” på. Bambukäpp i handen. Driver bort en apa som trakasserar en hundvalp. Motar bort en ko som äter i en skräphög. En man slänger upp ett oöppnat kexpaket till en apa på restaurangens tak. Den slitsar vant upp aluminiumfolien och tömmer innehållet. Önskar jag haft bilder för att bevara de här ögonblicken.

Ghorakpur har ett världsrekord; världens längsta järnvägsperrong, 1366 meter. På tåget fick vi bäddarna längst ner. Bra när man inte längre klättrar som en apa. Minus att vi måste vänta med att lägga oss tills de som ligger på bädden över också tycker det är dags att sova. Vi reser i AC 3, sex-bäddars öppna kupéer. Endast de som har sovplatsbiljett får komma in i vagnen. Undantaget är om man bokat den nya klassen RAC, ”reserved after cancellation”. Där får två personer på väntelista sovplatsen. Två okända personer kan alltså sova skavfötters med varandra. En av männen som ”bokat skavfötters” har med sig två söner. Barn reser gratis. På britsen skulle de nu alltså sova fyra personer. Det gjorde de emellertid inte. Pappan la sig på golvet vid min brits och min packning som huvudkudde. Så går det till i Indien! Vänlighet, hänsyn och stort tålamod präglar atmosfären på indiska tåg. Om indierna blev irriterade på allt sådant som svenskar skriker och slåss för, så skulle här råda ett ständigt krig.

Det långa tåget susar fram genom ett dimmigt och trist jordbrukslandskap. Stora industrier där röken bolmar ur höga skorstenar. Banvallen är täckt av skräp som kastats från tåget. Atomvinter, tänker jag.

Allt skräp slängdes direkt på golvet. Och det blir mycket sådant på ett indiskt tåg. Vagnen sopades och våttorkades flera gånger. Därefter trycktes skräpet ut genom en springa mellan vagnarna.

Pratade länge om mycket med en ung man, Sayyed. Det är sådana möten och samtal som jag får bäst på tåg, bl a därför jag måste älska en tågresa.

– Cast is still the dominant factor outside the big cities, säger han.

– First you ask the surname, then you know the cast. High casts even put their names on the car.

– Yes, but is it visible also in this compartment? Something that I cannot see?, frågar jag nyfiket.

– Chris, you moved a waterbottle belonging to that man. You put it beside another waterbottle belonging to the other man sitting there. The first man is high cast and did not want is water to be contaminated by a low cast.

Själv tycker jag mig ungefärligt kunna se kasttillhörighet. Det syns på kroppen och i ansiktsuttrycket.  Lågkastiga är kortare, tunnare, mörkare och med lägre självförtroende. Undantagen är många och både i utbildningssystemet och vid offentlig rekrytering finns höga kvoter för ”harijans och tribals”. Något som inte alls gillas av högkastiga.

Sex på morgonen rullade tåget oändligt sakta in på Delhis enorma järnvägsstation, 2,5 timmar försenat. Ändå hade jag sovit dåligt, kände mig ganska ämlig. Först om 16 timmar skulle vårt tåg till Vadodra i Gujarat avgå. Tanken på sightseeing i Delhi kom aldrig upp. Gamla, nästan kära Hotel Tourist låg bara 20 minuter bort om man vågade kryssa genom motorcykelsvärmarna. Där la vi oss ner.

Vi gick på snabbtåget till Mumbai, men skulle av i Vadodra och byta till ett nattåg mot slutdestinationen Bhuj. Stod på väntelista för platser i sovvagn. Men sådant brukar ordna sig.

Tåget ankom Vadodara på minuten rätt tid efter 970 km resa från Delhi. Vi hade båda sovit utmärkt i AC3, dvs aircondition, 3-bäddars på understa britsen. Snart serverades frukost. Omelett, rostat bröd och en termos med te, precis vad vi hade beställt kvällen innan. Tåget till Bhuj skulle gå först om 10 timmar. Konstigt nog fanns det inget dagtåg. Vi letade upp ”retiring rooms”, en institution som finns på alla större stationer. Kunde välja mellan dormitory, de luxe och Maharaja. Vi valde mellanklassen och fick ett rum som Boel förtjust utsåg till bästa hotellrummet hittills under vår resa.

Hela dagen väntade vi på digitalt besked om att vår väntelista förvandlats till bekräftade platser. Men inget sådant besked kom. Till sist letade jag upp den chefsperson som var ansvarig för platstilldelningen. –  ”Sorry the chart has come and your names are not there”. Och det här tåget hade inga kvoter för ”senior citizens” eller ”tourists”.

Ringer Hasmukh. Han bokar de sista två platserna på en sovbuss till Bhuj som skulle gå från någon busstation om två timmar. Långfärdsbussar med bäddar i två plan tycks nu vara standard här. Vi fick en dubbelbädd längst bak, underbädden. Lite skakigt men vi sov hyggligt.

Hasmukh Gor. Reseledare nr 8

Vi gick av bussen och möttes av Hasmukh. I sin lilla bil tog han oss hem. Ett fint hus i stadens utkant. Perfekt rent inne och trädgården sopad. Indiska hem sopas varje dag. Gärna flera gånger om dagen. l de stora träden höll fåglarna konsert på morgonen. Olika arter vid olika tid på dagen. På eftermiddagen kom gökar för att äta vid hans finurligt konstruerade kattsäkra matningsplats.

There is only one man

Av någon anledning kom jag till den här avlägsna staden i Indien år 1990. Ville ordna ny resa. Få talade någon begriplig engelska och hur skulle jag kunna hitta en tolk och senare en person som kunde leda de eventuella resorna? Gick till Tourist Information. Förklarade min upphöjda status som ”Tour operator from Sweden” och mina önskemål om kontakt med en liberalt sinnad person som talade bra engelska och som dessutom kände till de olika etniska grupper som levde norrut, på gränsen till öknen Runn of Kutch. Hur många sådana personer kunde det finnas I den här avkroken, kan man tycka. – ”There is only one man, I´ll call him”, sa chefen Mr Jethi. Minns repliken eftersom jag berättat historien många gånger. Så träffade jag Hasmukh. Han var lärare och senare lärarutbildare. Och amatörantropolog!

Nu gick vi in på samma Tourist Information 31 år senare. Där satt samme Mr Jethi, som for upp ur stolen och förtjust tryckte min hand. Märklig känsla när olika tider vävs samman. En känsla av välsignad högtidlighet och stor tacksamhet.

Svenskarna städade

Delstaten Gujarat är kanske den mest utvecklade delen av Indien. Stora industrikomplex, motorvägar och nybyggda järnvägar i den östra delen imponerar och skrämmer. Samtidigt är Gujarat traditionellt hinduiskt; man äter vegetariskt och alkohol är förbjuden.

På gatan utanför Hasmukhs hus ligger sopor i drivor. Han har givit upp – ”Neigbours don´t care”. Men nog har han försökt: På en av mina sista resor ”Västra Indien” år 2015, så engagerade han svenskarna att plocka sopor och bjöd in den lokala pressen att dokumentera evenemanget. ”Svenska turister städar Bhujs gator”, var rubriken i en av de tre tidningar som slog upp händelsen stort.

Stora kamelresan

Hasmukh blev mycket omtyckt, ryktet spreds av de som rest med honom och det blev två till tre resor om året från 1991. Hans favorit var ”Stora Kamelresan” för familjer med barn från fyra år. På första resan var jag själv med tillsammans med Kotte, min yngste son. Jag minns bilderna på  familjerna uppsuttna i kamelkärror och Kotte högst upp på den stora kameltjuren. Strax ramlade han av men fångades i fallet av en gammal farbror.

De allra flesta av mina resenärer uppträdde utmärkt och omfamnade den nya kulturen. Här är två undantag. Hasmukh berättade med förtjusning.

1. Hon deltog nog inte på seminariet före resan

A woman sat in a camel cart. Probably did she not attend the seminar before the tour, berättade Hasmukh.

– Oooh, I have forgotten my toilet paper!

Hasmukh skickade en man på cykel för att köpa toalettpapper i staden sju kilometer bort. Efter ett par timmar var han tillbaka och gav det papper han hittat till den oroliga kvinnan. Dock hade han inte riktigt förstått vilken sorts papper som efterfrågats. Damen blev rasande.

– I asked for toilet paper and he came with sandpaper! Sandpapper, alltså

Till saken kan nog läggas att det vid den tiden knappast fanns något toalettpapper alls att köpa någonstans.

• En knivskarp kommentar

Hon köpte ett vackert broderat sängöverkast för X rupees.

Lite senare såg hon ett liknande i en annan butik. Frågade om priset. Det var lägre än vad hon nyligen betalat. Hon blir upprörd och skriker högt:

• You Indians are cheaters and thieves!

Ett uppträdande som måste ha gjort Hasmukh mållös. Samtidigt upptäckte hon att hennes pengabälte var borta. Något som sannolikt skrämde upp Hasmukh rejält. Då kommer mannen från den första butiken springande med pengabältet i handen.

• What type of people you are! In one way you are stealing money by selling the stuff at a high price to tourists.
• Why did you take more money from me? And why did you return my moneybag with much more money?
• Madam, it is our business policy to get a little more money from tourists. To return what not belong to us is our moral policy.

Jordbävningen 2001

År 2001 förstördes Bhuj i en våldsam jordbävning med magnituden 7,9. Hasmukh var i skolan och hade lektion för blivande lärare. Skolan hade tre våningar och rasade helt samman. Han levde, men satt fast med bruten axel. Snart kunde han se ljus och få luft. Armén arbetade utanför med att lyfta bort betongblock. Skrek högt, livrädd för att grävskopan skulle ta honom. Efter sex timmar kunde han lyftas ut ur rasmassorna. Nu har han en metallplatta inopererad i axeln. Fru och son befann sig utomhus när skalvet kom och klarade sig. Deras hus var helt förstört.

Genom Läs och Res kunde jag samla ihop pengar bland hans tidigare resenärer för att bygga ett nytt hus. Minns inte hur mycket det blev, men det räckte uppenbarligen. Han kunde också skicka sonen till Flying school. Nu pilot hos Qatar Airlines.

Vandrade runt i den till stor del uppbyggda staden. Det väldiga templet Swaminarayan är i klass med Taj Mahal, finare tycker Hasmukh. Inläggningarna med halvädelstenar i marmorgolvet är ett under i skönhet. Maharajan Pragmalji den tredje av Bhuj är död. Han efterlämnade ingen son och förklarade själv att kungadömet skulle upphöra vid hans bortgång. Som för alla furstar var jakt en favoritsysselsättning. År 1991 träffade jag honom och fick se hans samling av dammiga, insektsätna troféer. Folkliga protester mot han jakterna fick honom senare att ägna sig åt annat. Bilden nedan på en nyskjuten leopard är från 40-talet.

En minnesplats för jordbävningen, eller högteknologiskt muséum, har byggts på sluttningen upp mot den gamla fortet i fem nivåer. Aldrig sett något så märkvärdigt! Det byggdes när nuvarande premiärministern Modi var ledare i Gujarat och han sparade verkligen inte på kostnaderna. Omkring 450 miljarder kronor, viskade en besökare som föreföll initierad.

Högst upp gavs en formidabel avslutning. Surround film och ljud. Vi 25 personer stod på en plattform omgivna av bild och ljud. Jordbävningen! Plattformen började skaka våldsamt. Otäckt! Måste hålla i mig för att inte ramla omkull.

Intresserad av Gujarat, Bhuj? hasmukhgor@rediffmail.com

Den besvärliga kungskobran

På senare år har Hasmukh köpt lite mark och byggt ett hus på landet, känns som ett mindre palats med underfundiga lösningar för att samla och rena vatten i det torra landskapet. Nu odlar han själv mango, dadlar, grönsaker.

Orm finns det gott om, men det är oftast under monsunen, på sommaren, som man ser dem. Det kan bli otrevligt, även om det numera finns bra serum på den lokala kliniken. Så, vad göra om man har en orm i trädgården, en sak du kanske haft anledning att fundera på någon gång. Själv skulle jag bli lite handfallen. I synnerhet om det gäller en tre meters kungskobra. Att döda en orm är förstås otänkbart, men faktiskt förbjudet även hemma i Sverige. Nåväl, när man väl lyckat fånga ormen återstår problemet att placera den någon annanstans, utanför sin egen trädgård. I en tre-minuters film visar Hasmukh hur man kan gå till väga.

På 30 år har allt förändrats

Vi åkte ut på landet på landet. Då var byarna vackert dekorerade runda lerhyddor, nu skjul med presenningar som tak. Då räckte betet för djuren vid byn, nu måste man flytta sig dit man hittar bete. Torkan har förvärrats och kanske är djuren fler. De unga flyttar till stán för det bättre livet. Rabaris är fortfarande nomader, men det är bara med tur man träffar på dem. För en utländsk besökare som längtar efter de exotiska bilderna av ursprungligt mänskligt liv har det blivit svårare. Kvinnornas underbara dräkter hade bytts till någon mer praktiskt och kamelerna hade ersatts av traktorer och motorcyklar. Så är det överallt.

I Hasmukhs bil åkte vi på sandiga vägar till byar i det odlade landskapet och ett överraskande fågelliv med biätare, blåkråkor, härfågel, durongo och svärmar med parakeeter. Vi kom till halvöken med den invasiva akacian inplanterad från Tanzania som trängt bort det naturliga gräset. Här var de tillfälliga husen omgärdade av murar med taggiga buskar för att skydda mot vargar. Ingen fara för människor, men de tar getter och får. År 1992 reste jag med kamelkärra. Bilden på den man som körde skickade jag till honom. Nu träffades vi igen. Han såg förvånad ut. Vi kände igen varandra.

Min vän kamelföraren hade nu en giftasvuxen dotter. Hon var 16 år och det fanns en passande pojke i grannbyn. Han krävde 20 vattenbufflar för sin dotter, men pojkens farmor ville bara ge fem. Men han oroade sig inte. – ”She has many, she can pay”, sa han med ett nöjt leende. De kommer att enas om kompromiss, förklarade Hasmukh.

Jag frågade två pojkar på ca 10 år varför de inte var i skolan. Varför då? Jo, helt enkelt för att de inte förstod vad läraren sa. Läraren var visserligen utbildad och behörig, men han talade Gujarati, inte Kutcchi. Pojkarna förstod ingenting och tyckte därför det var meningslöst att gå dit. Det är knepigt för ett land för ett land med 360 helt olika språk.

I staden har nog livet förändrats än mer. Skönhets- och hårsalonger ligger tätt.

Ingen alkohol, bara spenat

Lagstiftningen i delstaten Gujarat är grundad på traditionella hinduiska värderingar. Därför är all försäljning av alkohol förbjuden. Konsekvensen är att spritturismen till angränsande delstater är omfattande. Själva klarade vi oss på de droppar nepalesisk rakshi som slunkit med i resväskan, något jag inte vågade berätta för Hasmukh. I butiker och restauranger såg jag aldrig kött och det har heller aldrig förekommit på tallrikarna hemma hos Hasmukh. Boel och jag trivdes med det här, glada att slippa den beniga kycklingen och njuta av olika vegetariska varianter. Och all färsk frukt. Men alla hundar och katter, hur överlevde dessa köttätare? I Sverige är det ju OK att öka på koldioxidutsläppen med att servera en miljon hundar och säkert lika många katter kycklinglever, biffar och diverse annat.

Tågen fullbokade!

Minimal planering och stor flexibilitet, det är så vi reser. Dvs, först plats bestämmer vi när vi vill resa vidare. Detta låter nog vettigt, men är inte oproblematiskt. Det är Jul och snart Nyår och då reser den indiska medelklassen. Gärna till Goa och där måste vi vara den 28 december. Kollade tågförbindelserna. Allt fullbokat!