Nyckeln i skon 2.10

Om en vecka är det söndag och Saltsjöbanan går 09.15. Där börjar resan som KAN vara i ett halvt år. Från Centralen 10.22. Resten vet vi inte. Jag själv (75) och sambo Boel (65).

En sådan resa går inte att planera. Jag kan drömma och fantisera, men aldrig besluta. Ingenting är alltså bokat, varken tåg eller nattkvarter. Genom Europa reser vi med Interrail som också gäller i Turkiet. För 5000 kr får vi 15 resdagar ända fram till iranska gränsen. Varje kväll får vi den spännande diskussionen om vilket tåg vi skall ta nästa dag. Sover vi länge så tar vi ett senare tåg. Var vi sedan väljer att gå av detta tåg, behöver vi faktiskt inte bestämma förrän vi sitter på tåget. Humör och ork får avgöra, eller så går vi av där det ser trevligt ut eller vad medresenärer föreslår. Ibland blir vi förhoppningsvis hembjudna. Jag har rest förr och vet att nyfikenheten på utlänningar och gästfriheten ökar ju längre söder och österut vi kommer. Iran är favoritlandet i det avseendet.

Sedan gäller det ju att vara någorlunda överens. Vi har rest förr tillsammans i Ryssland, Belarus i Sydasien och faktiskt bråkat mindre under en resa än i vardagen hemma. Under en resa svetsas man samman – eller splittras. Så många gånger jag sett detta under de kanske femtio resor jag själv arrangerat och rest med i gruppen. Lägg därtill alla historier jag fått höra från de kanske femhundra resor jag ansvarat för sedan 1975, men fjärrstyrt genom pålitliga reseledare. Bör faktiskt ta på mig ansvaret för ett större antal giftermål och minst lika många skilsmässor.

När vi bestämt var vi ska gå av tåget, och först då, kan vi boka en inkvartering på Air Bnb eller något litet hotell i närheten av stationen. Eller: Fråga en lokal inföding med hederligt utseende! Senare blir det middag på något litet hak som inte rekommenderas av Lonely Planet. På det sättet har jag alltid läst resguider och internetsajter. Jag, läser men väljer något som inte syns där.

Ungefärlig, tänkt resväg genom Europa

Dyrare stanna hemma?

”Hur har du råd att resa?”. Den frågan får jag ibland. Alltid har mitt svar varit att det är dyrare att stanna hemma. Jämfört med att vistas i fattigare länder, alltså. Och visst är det sant att mat, inkvartering och transporter är väsentligt billigare. Billigaste tåg från New Delhi till Kolkata kostar från 8 dollar, en resa i 27 timmar och 150 mil. En delikat måltid i Esfahan, Iran, kan kosta 15 kr och då ingår en Jaguar, alkoholfritt öl.

Nu stämmer mitt påstående illa med denna vår resa österut. För det första har vi redan lagt ner åtskilliga dagar på visum till Iran, Pakistan, Indien och Bangladesh. Längre än så har vi inte orkat planera. Digitala bilagor, foton i olika format och huvudet i olika vinklar, rekommenderade försändelser eller besöka ambassader, allt tar en förskräcklig tid. Mina kostnader för visum, utökad reseförsäkring för sex månader (rekommenderar Gouda försäkringar om du ska vara borta längre än vad som ingår i hemförsäkringen och om du är äldre än 70 år), Interrailkort och en snabb rullväska är hittills 27 681 kr. Då ingår även några kartor.

Så mycket förmånligare blir kostnaderna när du flyger, får visa-on-arrival, reser vidare på marken och sedan flyger vidare till nästa huvudstad. Då behöver du bara boka flygen och slipper alla våra bekymmer. Tänker du korsa gränser till fots krävs andra, krångligare visum. Min uppfattning är att de här länderna inte vill ha besökare från grannländer, inte fattiga människor. Pakistan är tydliga med detta. ”Destitutes” släpper man inte över gränsen. Rika västerlänningar är förstås välkomna och sådana flyger alltid. Flygskam, vart tog det ordet vägen?

Och vart tog det riktiga resandet vägen? Förr tog resenärer tid på sig och korsade gränser. Ungdomar i dag tycks inte ha tid; studier och en maxad karriär tillåter inga hål i ett CV. Och visst är det mycket krångligare att resa i dag trots att all information finns lätt tillgängligt på nätet. Eller så är det på det viset att just för att allting är möjligt att planera in i minsta detalj, så blir det alltför krångligt att resa. I praktiken går det inte. Förr kunde man inte planera så noga. Nu när allt är möjligt, så törs man inte låta bli att boka transporter och hotell. Följden blir förstås en mental kollaps av allt det arbetet och vetskapen om att det aldrig kommer att funka i praktiken. Att inte kolla vad andra tyckt om hotellrummet blir närmast ansvarslöst. Undrar om Sven Hedin kunnat göra sina långa resor genom Asien i dag.

Välja väg

Vägval någonstans i Ryssland

Vi reser mot sydöst. Det enda som är bestämt är att vi skall vara i Khulna 25.11. Staden ligger i västra Bangladesh och dit går det många vägar.

Det var lätt att planera en hisnande resa och att rita en imponerande resväg på en karta. Jag vet mycket väl att det finns påtagliga risker av flera slag och att resan kan ta stopp varsomhelst. Då måste vi ge upp, köpa en flygbiljett och åka hem till ”den stora tryggheten”. Nyckeln ligger ju i skon.

 Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Verner von Heidenstam

Vägen österut

1969 – 2023

Då, år 1969 liftade jag till Indien. Den resan kom att styra mitt liv.

Då, år 1975 började jag arrangera resor i namn av Läs och Res med resor till länder långt bort från den västerländska kulturen. Ca 25 000 resenärer över åren. Naturligtvis blev det mycket eget resande. Mycket till Sydasien. Kanske 50 gånger till Indien.

Nu, år 2022 gör jag om resan tillsammans med Boel, min sambo. Avresa 1:e oktober. Svårt veta när vi kommer hem, men senast 1:e april 2023. Välkommen följa med på resan!

Danmark Tyskland Polen Slovakien Ungern Rumänien Bulgarien Turkiet Georgien Armenien Iran Pakistan Indien Nepal Bangladesh Malaysia Myanmar Thailand Kambodja Vietnam Kina Kazakstan Uzbekistan Turkmenistan Azerbajdzjan Ryssland Ukraina…? Estland Lettland Litauen

Vi reser med tåg, bussar och några färjor. Oftast på väg, men med många stopp, längre när vi träffar mina gamla reseledare, minst ett dussin. Alla tycks vara vid liv och tänker tydligen ta emot oss. Reseledaren i Ryssland har flytt till Cypern. Andra ryska vänner försöker ta sig ut. Myo i Myanmar har flyttat ut på landet.

Nu siktar vi mot horisonten. Får se hur långt vi kommer.

Kartan gjorde jag tidigare sommar. Nu visar det sig att vi också måste ner till sydligaste Indien. Den här kartan kommer behöva ritas om många gånger.

Knepigare att resa

Problemen är två. Covidrestriktioner (som varierar och förändras) och viseringar. I mitten av augusti börjar vi söka visum: Iran, Afghanistan (rådgör med vänner på SAK), Pakistan och Indien. Senare Bangladesh och Nepal. Myanmar har nyligen öppnat för turistvisum. Kanske, alltså, man kan aldrig vara säker. Skulle kännas surrealistiskt att dimpa ner på Yangons flygplats. År 1969 var det lätt att resa. I dag är gränser mellan länder verkliga murar.