Gränser inte enbart ett sträck på en karta

Vägen Österut 14

Trötta på Indien

3 – 4.1 2023. Dag 94-95. Vid det här laget var vi faktiskt ganska trötta på Indien. Så snart mina reseledare lämnat Goa köpte vi flygbiljetter till Bangkok. Två dagar senare var vi där.

Inte Myanmar

Nog hade jag planerat en tur in i Myanmar. Glatt överraskad av att ha fått kontakt på mejl med Myo, reseledaren. Hans svar var emellertid avvisande: – “Do not come, it is too risky for you and it will get worse”. Jag brukar aldrig bry mig om UD:s eller ambassaders reseråd eller privata restips på nätet, men Myo skulle knappast överdriva riskerna. Så det blev inget Myanmar! Dessutom vägrade Boel.

Imponerades av den avancerade infrastrukturen i Bangkok. Airport Airlink, tåget från flygplatsen byggd på pyloner, och av den fina tunnelbanan som klart överglänser Stockholms motsvarighet. Njöt av att det var rent på gatorna och ordning i trafiken. Breda trottoarer där jag inte behövde ha koll på motorcyklar som kom emot mig eller bakifrån och samtidigt titta nedåt så jag inte satte foten i en öppen kloak.

Förvånad se så många västerlänningar på gatorna. Turister på genomresa kunde jag tänka, men en del verkade påtagligt hemmastadda. Många medelålders män med bar överkropp fylld med tatueringar. F ö få västerlänningar helt utan denna modifikation av kroppen. Här i Bangkok känns de kraftigt överrepresenterade.

Prövade tunnelbanan till järnvägsstationen. Därifrån skulle vi ju resa efter att ha vilat ut efter en slitsam flygresan.

5.1 Dag 96. Tåg rakt österut. Bangkoks järnvägsstation byggdes år 1901 och har kvar den gammeldags charmen. De första 45 minuterna gick tåget under Airport Airlink, eller rättare: Denna hade byggts över den gamla järnvägen. Järnvägen känns märkligt föråldrad, här har thailändarna verkligen inte satsat. Stort tåg, men på smalspår och inte elektrifierat. Här skulle jag vilja föreslå lite indiskt bistånd.

Sitter i första vagnen. Motorn vrålar och genom fönstren yr det moln med frön från någon växt som just nu försöker få ökad spridning. Bollar med frön dansar runt på golvet. Vi reser 3:e klass, inte för att vara rättrogna, det fanns inget annat. Fort går det förstås inte, vilket passar mig. Jag har inte bråttom, jag vill få tid att registrera så mycket som möjligt av det förbiglidande landskapet: Risfält, risfält, avbrutet av dammar med fiskodling. Thailand är världens största exportör av ris.

Vi tog det lugnt och gick av tåget strax före gränsen i Aranyaprathet.

Gränser inte enbart ett sträck på kartan

6-7.1  Dag 97-98. Nästa morgon med tuk-tuk till gränsövergången vid Poipet. Går över gränsen utan problem. Det är visa-on-arrival som gäller. På kambodjanska sidan ligger höga hus, flotta hotell med kasinon. Thailändare är målgruppen. Veckan innan förstördes ett av dem i en fruktansvärd brand med minst 60 döda.

Kambodja är ett konstigt land, ingen buss som kan ta oss vidare. Delar en taxi till Siem Reap, vid Ankor Wat. Min reseledare Vuthy hade bokat Jasmin Hotel, en utsökt plats för 24 dollar.

Flera gånger har jag förvånats av förändringen när jag korsat en gräns. Svensk-norska gränsen: Röda stugor på svenska sidan, vita på norska, t ex. På kambodjanska sidan var det slut på risfälten. Åkrarna hade inte plöjts på flera år. Här såg jag inga fiskodlingar. Överhuvud taget såg jag nästan inga människor som sysslade med annat än gatuhandel. På den här sidan gränsen syntes fattigdomen och ett vanstyrt land. Premiärminister Hung Sen har styrt landet sedan 1985 som rankas som ett av världens mest korrumperade länder.

Ett nej är aldrig ett nej

Vi tog en dag för administration, allt det där man måste göra när man reser länge och korsar gränser: Sökte 30-dagars visum till Vietnam, konstaterade att Kina fortfarande har stopp för turistvisum, mejlade reseledaren Lee och bad honom att trots allt förbereda sig på att ta hand om oss i Kina. Ett NEJ får aldrig vara ett NEJ (i alla fall inte när det gäller myndigheter). Förberedde mötet med Vuthy i Phnom Penh, förberedde Nang och Linh i Vietnam om att vi var på gång, skrev till Kazakstans ambassad i Hanoi och pratade på What´s App med vänner i Sverige. Före avresan från Sverige hade vi ordnat alla visum fram till Bangladesh. Nu måste vi jobba under resan.

Ankor och slut på pris

Mitt förråd av svenskt snus tog slut i Nepal. I Indien hittade jag ett riktigt bra substitut. Nu är det kris!

8.1 Dag 99. Tog en guide och åkte tuk-tuk ut till Ankor. Åren 800-1300 låg här världens största stad med en miljon invånare, enligt guiden. Över en yta på 1000 km2 ligger mer eller mindre väl bevarade tempel. Ankor Wat är det största templet och Kambodjas nationella symbol. Templen byggdes i sten; palats och bostadshus i trä och de är sedan länge slukade av regnskogen. Vid restaureringsarbetena tycker jag man har man hittat en fantastiskt fin balans i skogens kamp för att radera vad människor skapat och återställandet av templen. Vilka adjektiv kan jag använda för att beskriva den storslagna upplevelsen? Inte heller kan jag jämföra med något de andra av världens underverk jag fått se. Onödigt kopiera Wikipedia, Googla själv!

9-10.1 Dag 100-101. Siem Reap är trevligt att traska runt i. Breda trottoarer och lugn trafik. Måste vara en av världens större turistdestinationer med tre miljoner utländska besökare före Corona. Nere vid floden kring Old Market och Pub Street är det fullt med turister. Inte riktigt samma typer som jag beskrev från Bangkok. Mer städat tror jag, men kan inte veta eftersom vi alltid var tillbaka på hotellrummet före åtta på kvällen.

Varför inte krokodil?

När solen gått ner öppnade nattmarknaderna nere vid floden. Charmigt med många frestelser. Räknade till 16 olika grillade varianter i ett av stånden. Förförande se de grillade jätteräkorna, men ögon och tunga tyckte olika. Räkorna smakade sågspån medan fiskfenorna var utsökta.

Vad de olika grillade rätterna hade för ursprung var svårt att begripa. Kanske ville jag inte heller veta. Pekade och frågade. Jo, de där långa strimlorna kött var ”crocodile”. – Men hur i helvete kan man äta ett sådant djur, tänkte jag upprört. Som djurvän och jaktkritiker måste jag ju vara upprörd. Ociviliserat och uppenbart djurplågeri!

Men, – är det mer civiliserat att odla grisar? Krokodilerna är också odlade, de vilda är förstås borta. Skinnet behövs i väskindustrin och då måste det ju vara helt rätt att ta vara på hela djuret. Att vi äter olika djur, olika mat, är enbart en kulturell skillnad. Så länge vi behöver krokodilväskor och minkpälsar, så kommer de att odlas. Här i Kambodja och i Sverige.

Samme guide tog oss ut till den stora sjön Tonle Sap som dominerar centrala Kambodja. Monsunregnen är över i september och i fiskebyn Kampong Phluk står husen nu på pålar fem meter över marken. Allt luktade fisk, som torkades, röktes, maldes till fiskolja. Enligt guiden var det inte tillåtet för turister att övernatta här. ”No security”, förklarade han.

11.1 Dag 102. Nu rullar bussen mot Phnom Penh. En timme försenad. Det regnar och därför har inte alla hunnit hit i tid, förklarar en leende medpassagerare. Han får en sur blick tillbaka. Landskapet är absolut platt, trist. Mitt huvud faller ner och jag tror jag somnade några välsignade minuter. Normalt regnar det aldrig här i januari.

Det börjar bli mörkt när bussen stannar vid en trottoar någonstans i Phnom Penh och vi tar en tuk-tuk till Best Central Point Hotel på 172:a gatan. Jag gillar företagsnamn som också fungerar som varudeklaration. Läs och Res. Fick ett utmärkt rum för 21$ natten.

Phan Vuthy reseledare nr 11

Hann knappt duscha innan Vuthy meddelade sin ankomst i receptionen. Där satt han i sällskap med sin vackra fru Sopha. Kunde inte se att han förändrats sedan vi sågs sist vid reseledarkonferensen 2008 i Hanoi.

Nu arbetar han på Ministry of Information och är ansvarig för samarbeten med utländska TV-bolag. Att det finns ett sådant ministerium känns lite oroväckande. Ungefär som om SvT, fast med politisk kontroll. Vuthy, som är hans förnamn, är journalist och har arbetat för ett flertal utländska biståndsorganisationer; UNDP, Unicef, m fl. Jag fick antagligen kontakt med honom genom Sida. Varken han eller jag kan riktigt minnas hur det gick till, men rykten om mina jobberbjudanden brukade få snabb spridning.

Jag och Boel reser priviligierat; tidigare reseledare som längs stora delar av resan har tagit hand om oss och hjälpt oss till intressanta upplevelser och människor vi aldrig skulle hittat på egen hand. Vuthy är bara ett exempel. Han skulle ta ledigt från jobbet en vecka för att visa oss några platser han själv var förtjust i.

Längs de stora boulevarderna var det ganska lätt att gå på trottoarerna och ganska behändigt att gå till platser i centra staden. Tillfällen till motion måste alltid tas tillvara. Vi gick till en pagoden Wat Phnom belägen uppe på en brant kulle mitt i staden. Buddhismen uppmanar till godhet mot allt levande. Att ge en fången fågel frihet, bör därför uppfattas som en god handling.

Småfåglar fångas med nät och sätts i en bur. Sedan kan de säljas till goda människor som ger fågeln sin frihet. Tyvärr är fågeln så utmattad att den inte orkar flyga. I stället blir den omgående ett lätt byte för den jättelika Näshornsfågeln, som nyligen etablerat sig som renhållare bland soporna vid templet. En makaber upplevelse.

Inte så goda grannar

Kambodjas historia efter slutet på Franska Indokina år 1954 är svår att förstå, men här skedde en av  historiens mest omfattande massakrer. Den utfördes av en fundamentalistisk kommunistisk organisation – Röda Khmererna. Förklaringen till hur de kunde uppstå och finansieras måste sökas i vad som samtidigt skedde i grannländerna. Nordvietnam anföll Sydvietnam, USA bombade i östra Kambodja så att människor flydde till städerna, Kina anföll Vietnam med hundratusentals döda. Militärkupp i Kambodja. Kina stödde Khmer Rouge militärt och ekonomiskt. Folk var utblottade och villiga att anamma vad som helst för att få trygghet. Det var först när Röda Khmererna anföll Vietnam som vietnameserna år 1979 drev bort dem till avlägsna djungelområden där de fanns kvar till slutet på 90-talet. De ansvariga ställdes, med några undantag, aldrig inför rätta och landet representerades fram till 1999 av Röda Khmererna som torterat, avrättat och avsiktligt svultit tre miljoner människor till döds på de bestialiska sätt. Pol Pot själv kunde leva ett bekvämt liv med sin familj tills han dog av ålderdom 1998..

Det var ärkefienden Vietnam som körde bort Röda Khmererna. Ändå var de inte välkomna. De stannade i tio år och hade kanske velat stanna för evigt. Ungefär så uttrycker sig mer än en sagesman.

Nu sitter jag i Phnom Penh och anklagar mig själv för att inte ha läst på om den krångliga historien där det inte går att hitta någon moralisk segrare. Och under ytan finns tydligen en del motsättningar kvar. Nu har jag några dagar för att besöka platser där en av kommunismens värsta människoslakter utspelades. Det tar emot, men känns som en plikt.

Här en kort och begriplig sammanställning av vad som skedde inne i Kambodja.

Death Of A Nation: The Khmer Rouge’s Cambodia – YouTube

12.1 Dag 103.  Åkte till Tuol Sleng, tortyrcentralen, som numera är huvudstadens främsta turistmål. Hit skickades alla som kunde antas ha någon invändning mot de nya härskarna, eller släktingar till dem. Även små barn.

Här visades tidigare ett tidningsklipp från DN 2001 som jag tyvärr själv missade. Det hade flyttats till annan plats. Jan Myrdal relativiserade där Röda Khmerernas människoslakter med hur det kunde gå till vid ett bondeuppror under svensk medeltid. Själv hade han gjort ett kamratligt studiebesök år 1978. Han skrev så här – ”Mycket material från Toul Sleng är säkerligen riktigt – även om vietnamesiska funktionärer med polsk experthjälp byggt upp publiktillvända minnesmärken.”

Pol Pots fundamentala förakt för människoliv sammanfattande han själv så här:

Att vinna dig, är ingen vinst

Att förlora dig, är ingen förlust

Pol Pot

I januari år 1979 gick Vietnam in i Phnom Penh och Röda Khmererna flydde till gränsen mot Thailand. Två dagar senare upptäckte de tortyrcentralen S-21, Tuol Sleng. Här förhördes fångarna innan de fördes till avrättningsplatsen. Därefter hittade vietnameserna Chung Ek, Killing Fields. Kring 1,3 miljoner människor avrättades med vässade bambukäppar, piksläggor och spadar. Sällan slösades en gevärskula i onödan. Sammanlagt dog kring tre miljoner människor, avrättades eller dog av svält och hårt tvångsarbete.

Skallarna som grävts upp vid Tuol Sleng har sorterats efter avrättningsmetod, kön och ålder.

Friendship Hope Center

13-15.1 Dag 104-106. Det var hett ute. Svetten rann och jag gick med hängande huvud. Fick anstränga mig för att flytta fötterna. Det snurrade och vattnet var slut. Restauranger och gatustånd brukar ligga tätt, men inte nu. Till sist hittade vi en restaurang. Att den hade en toalett blev min räddning. Hela magen tömdes blixtsnabbt. Tuk-tuk tillbaka till hotellet och snabbt upp till den räddande toan på rummet. Visste inte vilket hål det rann ur.

Kvällen var hemsk och nästa morgon inte bättre. Hur allvarligt kunde det här vara? Och vi hade ju planerat resa iväg med Vuthy nästa morgon. Ringde honom. Avresan sköts upp en dag och jag uppsökte sjukhuset Friendship Hope Center. Bara namnet på det privata sjukhuset gav mig tillförsikt. Där undersöktes och testades jag för allt som kunde ha förorsakat mitt eländiga tillstånd och även för en del annat.

  • Are you alone?
  • No my wife is at the hotel. Egentligen hade jag tänkt säga att hon var i Sverige, men då hade jag uppfattats som en bland alla andra ensamma äldre män som besökte Phnom Penh. Det ville jag absolut inte.
  • Why is she not here? In Cambodia patients never come alone. Please ask her to come!

Så vad gör jag med en läkare och två blåklädda syrror som allvarligt ser ner på mig där jag ligger på britsen med dropp kopplat? Ringde Boel och försökte förklara situationen. Hon måste tyckt jag var riktigt knäpp. Efter ett tag hade hon hittat dit. I några timmar låg jag och fick tre liter dropp.

  • We will have to keep you here for a few days, sa den av läkarna som talade bäst engelska.

Antagligen hade jag piggnat till lite och lyckades försäkra dem om att vård på hotellrummet vara den bästa lösningen för mig. Inte för Hope Clinic, som då missade chansen till goda inkomster. Efter försök till övertalning insåg de att jag helt enkelt vägrade. I stället fick jag med mig en kasse med medikamenter som påstods skulle kurera mig.

På kvällen läste jag en bok med vittnesmål av överlevare från 70-talets folkmord. Låg länge vaken.

Nästa dag kändes det som magen började komma i någorlunda ordning. Ringde Vuti och det bestämdes att vi nästa morgon åker till skogarna kring Sen Monorom i nordöst.

Vuthi i Mekong

————————

Det verkar som om kommentarsfunktionen inte fungerar. På mejl fick jag en intressant kommentar från Lena Ragnarsdotter som kompletterar mina egna ytliga iakttagelser och funderingar.

Hej ni båda!

Vill bara säga att jag följer dina reseinlägg med stort intresse Christer.
Jag jobbade som volontär för Teachers across borders ( svenskt ) med lärarstudenter i Siem Reap för ca 6-7 år sedan.

Innan resan dit reste jag runt i Laos och efter volontärarbetet gjorde jag som ni, tog en buss till Pnohm Pehn och flög hem därifrån.

Nu till mitt ärende, jag såg tidningsartikeln du missade i T.S. Läste den och skämdes över att vara svensk. Det gör jag verkligen inte ofta och jag har rest en hel del. Men det som Jan Myrdal och kultureliten gjorde då var att få svenska myndigheter att framstå som Pol Pot-regimens enda vän, förutom Kina. Det var hemskt att förstå att Sveriges ambassadör fick vittnesmål som han nonchalerade. När Myrdal kom på besök blev han visad runt och offer för Röda Khmererna tvingade att le och säga att allt var bra. Det fanns som sagt bevis på motsatsen men Sv var inte intresserade av att kritiskt granska det. Vi var inte bara naiva, vi var politiskt ängsliga. Ung som att det bara får rum en åsikt i taget i vårt land.

Mådde illa men besökte också Killing fields bakpå en mc då var jag beredd att bara gråta. I den prunkande vackra grönskan fanns det blod kvar.
Åt streetfood på kvällen och blev så magsjuk att jag nästan inte kom hem. Fick någon dundermedicin som stoppade allt inkl kräkningar, kunde flyga hem och sen fick jag lämna salmonellaprover resten av sommaren. Tilläggas ska att jag äter streetfood överallt men i Kambodja tog det mig.

Fortsatt god tur!
Lena Ragnarsdotter

Site logo imageProjekt Läs & ResNy kommentar!Ann Söderqvist kommenterade precis på Gränser inte enbart ett sträck på en karta.Vägen Österut 14 Trötta på Indien 3 – 4.1 2023. Dag 94-95. Vid det här laget var vi faktiskt ganska trötta på Indien. Så …Min förra kommentar kom inte fram – denna e viktigare o en reflektion efter läst den intressanta berättande kommentaren som just publicerats – I dag är det ju Förintelsens Minnesdag/Holocaust/Shoah i Hela Världen – samma datum som Auschwitz-Birkenau befriades 1945…. Undrar förstås Om detta uppmärksammas i tex Kambodja/Vietnam/Kina…. God Fortsatt Resa, Hoppas(Antar!) ni kommer in även i Kina

På steroider i Goa

Vägen Österut 13

26.12 – 2.1 2023. Dag 86-93

Jag skulle träffa de tidigare reseledarna Rajiv och Meyappan. Min plan var att resa ner till Rajiv i sydligaste Indien. Han äger ett fantastiskt trevligt ställe vid kusten. En resa på minst tre dagar. Därefter upp till Meyappan i Chennai. Så blev det emellertid icke. Rajiv tog initiativet till att vi alla skulle samlas på ett litet hotell vid stranden i Goa. Det lät ju mysigt. Samtidigt visste jag att Goa är den största turistorten i den här delen av världen, troligen världens största när indisk medelklass väller in från Bombay, Delhi och andra jättestäder.

Tågen var som sagt hopplöst fullbokade. Det blev åtta timmar buss till Ahmedabad, en annan av Indiens megastäder. Åkte på motorvägar, förbi nybyggda järnvägar och genom industrirök. Indien växer till priset av allt värre föroreningar. Miljöorganisationerna protesterar, men folk på gatan tycks inte bry sig eller har givit upp.

Motvilligt flög vi från Ahmedabad med Spicejet till Darbolim i delstaten Goa. Rajiv hade ordnat en taxi som mitt i natten hittade till ett hotell inklämt bland andra hotell. Vårt hotell hade två rum och saknade namn, så det var knepigt att hitta.

Det är jul-nyårshelg, den indiska medelklassen har ledigt och alla tycks nu vara i Goa. Här lockar långa stränder, lättsinnigt levene och inte minst billig alkohol.

Indier badar aldrig, de står i på stranden och låter vågorna nå upp till anklarna, går det upp till knäna skriker de högt. Några få modiga tar sig ut i vågorna, men alltid med alla kläder på. I stället ägnar man sig åt ”watersports”; hängflyg, motorbåtsåkning och överallt rusar vattenskotrar.

Boel och jag är de enda som vågar simma ut i vågorna. Inte för långt, där möttes jag av vattenskotrar i full fart. Och att simma fram och tillbaka strax utanför vågornas brytning blev lite enahanda. Det var 35 grader och sanden så het att mina ovana fötter brändes. Så tro inte att du kan åka till Goa för att bada.

Vid solnedgången är stranden packad med människor som ligger i solstolar eller vandrar längs vågskvalpet. Nästan enbart unga inhemska turister. Jag ser ett fåtal västerlänningar, alla äldre, en del ser ut som kvarblivna hippies. Äldre välnärda herrar med bar överkropp, alltid tatuerade och det långa håret i hästsvans. Ovanför strandlinjen räknar jag till över 200 ”beachshacks”, tillfälliga restauranger och barer. I skymningen slås ljusen på: det blinkar och hoppar i takt med technopop på en volym som är klart hälsovådlig. Starka strålkastare i olika färger spelar över stranden och barnen har pennor med grön laser som de  leker med. – ”Tylösand på steroider”, sa Boel. Har svårt hålla tillbaka en bubblande rasism. Fula och feta är de också.

Nästa morgon är stranden täckt av flaskor, plastpåsar och aluminiumförpackningar. Indier plockar sällan upp efter sig. Kajor och hundar nafsar i sig matresterna. Senare kommer sopplockerskorna och tar det som inte gömts i sanden eller flutit ut i havet. Harmagedon, tänkte jag.

Kanske är det här världens största massturism med åtta miljoner besökare år 2019  (varav 0,9% är utlänningar) på en yta begränsad till några stränder. I år är det många fler, säger Teresa, vår charmiga hotellvärdinna. Här måste vi stå ut några dagar.

De underbara stränderna och den tillåtande kristna kulturen i denna forna portugisiska koloni upptäcktes av hippies redan på 1960-talet. Solen, stränderna, billig alkohol och marijuana lockade. Här dansade de nakna i solnedgången och festade natten igenom höga på kokain och LSD. En del blev rika på att smuggla knark till USA och Europa, andra gick under. Boken Goan Freaks av Cleo Odzer berättar om ett liv där planeringen inte sträckte sig längre än till nästa fest. Ryktet om det glada livet banade väg för chartern, men nu har den inhemska turismen som helt tagit över. Just nu är det påfallande många ryssar här. De syns, men ville inte prata med mig!

Rajiv Udayabhanu. Reseledare nr 9

Det var Rajivs idé att vi skulle ses här. Han kom hit med tåg i 20 timmar och en sömnlös natt från Thiruvananthapuram.

År 1989 fick jag ett samtal från Indiska Turistbyrån ni Stockholm.

  • I have got one agent from Kerala here who is eager to see you.

Sådana samtal fick jag många. Sade konsekvent nej. Av någon anledning blev jag dock nyfiken på denne Rajiv, tog luren och vi bestämde att träffas. Han fick en vägbeskrivning till Saltsjöbaden. Trodde aldrig han skulle klara det, men han dök faktiskt upp på Solsidans station vid avtalad tid. I motsats till annat resebyråfolk så kom vi bra överens, han fattade snabbt hur jag vill ha mina resor och vi drog upp en preliminär resrutt. Beslöts att tillsammans göra en rekognoseringsresa i södra Indien nästa höst.

Nu ses vi 32 år senare och Rajiv berättar förtjust om det här första mötet när han varit så nervös. Han berättar om hur han tog tunnelbanan till Slussen, bytet till Saltsjöbanan, nämner några stationsnamn på vägen och tågbytet i Igelboda…! Hur kan en människa komma ihåg ett tågbyte i Igelboda efter 32 år? Detta faktum stärker min uppfattning att indierna är en överlägsen ras.

Rajiv jobbar fortfarande med sin resebyrå. Hans specialitet är att ordna resor till Maldiverna. Höjdpunkten kom under Covid. Då krävde arabländerna att alla indiska gästarbetare måste sitta 14 dagar i karantän. Detta ordnade Rajiv finurligt på Maldiverna för tusentals migrantarbetare.

Resebranschen svår. Konkurrensen mördande. Folk beställer resepaket, kanske från många arrangörer. Kan ta en dag att kolla upp tider och priser, beklagar sig Rajiv. Svaret blir ofta, – ”jag hör av mig”. Själv åtog jag mig sällan sådana uppdrag.

  • Personally I like Goa. It is a partydestination, of course.  But it still has some laidback charm.
  • Now Goa does not need foreign tourists. Today it is invaded by millions of Indian tourists who demand comforts, AC, hot water, and TV so that they can watch their favorite serials. They ask for luxury and have no problem to pay for it.

Tidigare hyrde goaneserna ut några rum. När turismen ökade våldsamt, så köptes marken upp av investerare från Bombay och Delhi. De gamla vackra husen revs och ersattes av flotta hotell.

Era Meyappan. Reseledare nr 10

Året var 1989. Jag ville ha en resa till Sydindien. I Chennai var en svensk biståndsorganisation, Svalorna, verksam. Tog kontakt med dem och förklarade mitt ärende. Jo, deras advokat trodde de kunde vara intresserad. Han var entusiastisk! På sommaren tog jag med mig Ville (6 år) och Kotte (4 år) och gjorde en upptäcktsresa tillsammans med Meyappan: Hoppade i vågorna i Mahabalipuram, såg djurlivet i Periyar, där Ville fick gömma sig för anstormande elefanter, provade på gummitappning och badade ännu mer på öde stränder i Kerala. Detta blev senare resan ”Kardemummaberget”. En populär familjeresa.

Friends tourism

Meyappan var populär, inte minst bland barnen. År 1997 bjöd jag in Meyappan med fru och två söner tre och sex år gamla till Sverige. Inledningen blev en stor fest i min trädgård med nära 100 gäster, flertalet hade varit med på någon av hans resor. Därefter var familjen Meyappan inbjudna till resenärer spridda över landet.  –”Luleå, Kramfors, Göteborg and midsummer Dalarna”, berättar han nu entusiastiskt. Jag kallade det här för ”Friends Tourism”. De träffade många svenskar vilket även medförde att fler anmälde sig till resorna. Inte var det någon smart affärsstrategi, men kanske oavsiktligt blev så. Varje år bjöd jag in någon välförtjänt reseledare. Oftast vid midsommartid. För mig var det en förmån att kunna visa upp duktiga reseledare och för dem Sverige när det är som vackrast. ”Friends Tourism” innebar att jag kunde erbjuda en månads rundresa i Sverige utan att egentligen behöva betala mer än flygbiljetterna.

Familjen besökte Tekniska Muséet. Lille Cidambaram tre år älskade flygsimulatorn. –”Jag vill bli pilot”, lär han ha sagt. I dag flyger han internationellt för Indigo Airlines.

Reseledare, ungdomsledare, naturskyddare, advokat och politiker

Jag har alltid beundrat människor som är framgångsrika inom helt olika oråden. Meyappan är en sådan person. Och hur hinner han?

Han basar för organisationen Trek India. Varje dag under sommaren skickas 30 barn med tåg till Himachal Pradesh i norr. Där gör de en veckas vandring i bergen och reser sedan tillbaka till Chennai. Sammanlagt sex dagar på tåg. Ett löpande band med en stark organisation. Barnen betalar en nominell avgift. Här blandas rika och fattiga, braminer och harijans. Sedan 80-talet har han hållit på med det här.

Meyappan är en välkänd figur i de näraliggande nationalparkerna uppe i Västra Ghats. Här har han drivit igenom ”No plastic zon”, utrustning för parkvakter, skola för den stambefolkning som bor i nationalparkernas utkanter. Säkert mycket mer.

Hemma i Chennai är han aktiv i ”Swatch Bharat” – Cleen India, zero garbage. Han påstår att det nu står sopsorteringstunnor utanför varje bostadshus i Chennai. Sakta blir det bättre, säger Meyappan som gärna vill bli sedd som en glad optimist. Han hävdar också att premiärminister Modi själv är ute och städar på gatorna en gång i månaden. Han känner Modi, så han bör veta.

Meyappan är advokat vid högsta domstolen i Tamil Nadu, en delstat med 72 miljoner invånare. Framgångsrikt har han drivit flera mycket stora miljömål med masstalan mot industrier och staten. Bara ett ett exempel:

3000 risbönder hade fått sin åkermark förgiftad i floden Nayyals avvattningsområde. Bönderna krävde en rejäl kompensation med 750 miljoner rupees från 700 garverier och färgfabriker.  Meyappan åtog sig att driva detta enorma mål. Betalt skulle han få om den klagande parten vann. De förlorade i distriktsdomstolen, de förlorade i Tamil Nadus högsta domstol, men han lyckades ta det till högsta domstolen i Delhi. Efter 12 års processande vann han.

Meyappan är en man med låg profil som inte skryter om sina bedrifter, jag får dra det ur honom. Ovanstående ger kanske intryck av att han är en ytterst välbärgad person. F ö är även hans fru advokat vid delstatens högsta domstol. Men så är det inte alls. Han och hans fru lever i en enkel lägenhet med några få rum och ganska normal standard. Däremot har han två gånger fått utmärkelser ur presidentens hand.

Jag visste att Meyppan var politiskt aktiv och stöder BJP och premiärminister Modi. Han har ingen officiell post, men är känd talare och mötesledare i sin hemstad. Han har faktiskt varit bekant med Modi sedan 1980-talet då de reste med samma kampanjbuss från Indiens sydspets så långt norrut som var möjligt. Nu berättar han anekdoter om Modi. Bl a att han började som te-försäljare på en järnvägsstation, han tillhör en kast som traditionellt arbetade med gatuhandel. – ”Men kritiken att han är hindunationalist och populist”, försöker jag. Lugnt avvisar Meyappan den kritiken och påpekar Modis kamp mot korruption och skattesmitning. Det var han som med några timmars varsel ogiltigförklarade alla 1000 rupee sedlar som tänktes gömmas av skatteskäl. – ”Now many muslims vote BJP, muslim women are going withe lotus symbol (BJPs symbol).

Nobels fredspris

Meyappan jobbade med mig, inte för den ganska ynkliga lönen, utan för att han tyckte det dels var kul, men också för att han fick möjlighet att skapa kulturell förståelse.

Det var just detta som var bakgrunden till att han ville föreslå mig som kandidat till Nobels fredspris. Rappakalja förstås, men han menade allvar och lämnade ett motiverat förslag till fredspriskommittén i Oslo. Dock fick han inget svar, så vi får väl se saken som ”pending”.

Närmare till hands låg att Meyappan hade blivit premiärminister. Och visst är det kul att låta fantasin fladdra.

Sjuk

Det finns flera uppenbara hot mot att vi inte kommer kunna genomföra den här resan. Ända sedan vi lämnade Saltsjöbaden har jag hostat och spottat slem. De senaste veckorna har det blivit sämre och förra natten hostade jag så det gjorde utslag på seismologen i Uppsala. Tog mig samman och uppsökte Dr Jayaprashan som konstaterade något allvarligt och förskrev penicillin.  Nu, dagen efteråt har hostan dämpats och jag känner mig bättre.

Ett annat hot är den elaka bacillen hemlängtan, som nu har drabbat Boel. Hon talar allt oftare om den lilla stugan i Halmstad och allt hon vill göra där. Jag är inte så orolig, svackor under en lång resa känns rätt normalt. Själv har jag också svackor, skillnaden är att jag aldrig skulle säga det.

Varför byta kläder?

Det är min bestämda uppfattningen att ingen av oss mer eller mindre välbeställda svenskar behöver köpa några nya kläder efter 60 års ålder. Det vi redan hunnit samla på oss räcker mer än väl för alla de år vi förhoppningsvis har kvar. Eller hur? Kolla Boel!

Vart ska vi nu då?

Snart ska vi lämna Indien. Flyga måste vi. Helst ville jag flyga till Myanmar, både för att få se landet under generalernas terrorstyre, men framför allt för att träffa min reseledare Myo i Mandalay. Det gick faktiskt att få kontakt med honom på mejl. Han skrev:

  • It is not safe for you two to visit here. There is no security and many checkposts. After dark you may be robbed. No good time to come here. And things are going to get worse.

Boel vill inte pröva , så jag fick ge upp den här intressanta idén.

I stället skulle vi nu flyga till Kuala Lumpur och hälsa på Ruslan Bin Udjang, min reseledare i Malaysia. Han som har tjatat så om att jag ska komma. Men, stor otur, just under den tid som var aktuell var han bokad för en grupp ute i regnskogen någonstans. Så det gick inte.

Återstod att lägga om siktet rakt österut, och då måste det bli Bangkok. I kväll flyger vi med IndiGo Airlines. Vad vi ska göra där vet vi inte. Kanske söka visum  till Kina. Därefter tar vi tåget mot den uppåtgående solen, Kambodja.

Indien är en mjuk stat. Ingen hade hört talas om att böter utdömts.

Vi ska till Bhuj, som ligger i Kutch, som ligger i Gujarat, i Indien.

Vägen Österut 12

18-25.12 – Dag 78-85

Äntligen tåg ner genom Indien!

Nu har det gått 80 dagar och vi har bara hunnit ett kvarts varv runt jorden.

Det finns två vägar att ta sig från Kathmandu till Indien. Om man inte vill flyga, alltså. Från någon av dessa skulle vi hitta ett tåg från en järnvägsknut i norra Indien. Ett tåg som skulle ta oss mot sydväst, mot staden Bhuj i delstaten Gujarat, nära gränsen mot Pakistan. Där skulle vi träffa reseledaren Hasmukh Gor. Vi sökte på ett 20-tal olika alternativ. Allt var fullbokat! Allt, även första klass. Det är Jul-rusch även i Indien. Fick förslag om sovbuss i två nätter direkt till Delhi, men hu så hemskt, lite ociviliserat. Förtvivlad tog jag mig in till Katmandu och en resebyrå som faktisk bokade tåg. Numera flyger ju alla. Indiska tåg har en mängd olika klasser: 1A, 2A, 3A, 2S, CC, EC och RAC. Dessutom finns platser avsatta för vissa grupper, t ex ”senior citizens”. Där fick vi platser! På ett tåg till Delhi, dit vi absolut inte skulle, men som låg i rätt riktning. Där fick vi vänta i 18 timmar på ett tåg till Vadodara. Därifrån hade vi väntelista på nattåget till Bhuj.

Helt ointressant läsning förstås, om du inte kan känna förtjusningen i att ta del av andras olycka. Dock, inte utan ljuspunkter.

Bussen till Sonauli vid indiska gränsen tog tio timmar. AC buss med video som visade indisk film på hög volym. Tog in på ett bekvämt hotell, slog på teven och såg VM-finalen till full tid. Medan jag försökte somna hördes två glädjevrål. Förstod att Argentina vunnit.

Nepal immigration på morgonen. – ”Taxi Ghorakpur, Ricksha to Indian immigration, two kilometers only!” Män störtade fram, skrek och drog i oss. – ”No, thank you!” Vi drog våra väskor i 400 meter till indiska passkontrollen och tog senare lokalbussen till Gorakhpur. Lugn och fint, som resenär i Indien skall man inte bry sig så mycket om alla erbjudanden.

Bussen stannar 10.30 för mat vid Makwane Jungle Restaurant. Mat och pisspaus. En man i min ålder går omkring på parkeringen iklädd en uniformsjacka som det står ”Security” på. Bambukäpp i handen. Driver bort en apa som trakasserar en hundvalp. Motar bort en ko som äter i en skräphög. En man slänger upp ett oöppnat kexpaket till en apa på restaurangens tak. Den slitsar vant upp aluminiumfolien och tömmer innehållet. Önskar jag haft bilder för att bevara de här ögonblicken.

Ghorakpur har ett världsrekord; världens längsta järnvägsperrong, 1366 meter. På tåget fick vi bäddarna längst ner. Bra när man inte längre klättrar som en apa. Minus att vi måste vänta med att lägga oss tills de som ligger på bädden över också tycker det är dags att sova. Vi reser i AC 3, sex-bäddars öppna kupéer. Endast de som har sovplatsbiljett får komma in i vagnen. Undantaget är om man bokat den nya klassen RAC, ”reserved after cancellation”. Där får två personer på väntelista sovplatsen. Två okända personer kan alltså sova skavfötters med varandra. En av männen som ”bokat skavfötters” har med sig två söner. Barn reser gratis. På britsen skulle de nu alltså sova fyra personer. Det gjorde de emellertid inte. Pappan la sig på golvet vid min brits och min packning som huvudkudde. Så går det till i Indien! Vänlighet, hänsyn och stort tålamod präglar atmosfären på indiska tåg. Om indierna blev irriterade på allt sådant som svenskar skriker och slåss för, så skulle här råda ett ständigt krig.

Det långa tåget susar fram genom ett dimmigt och trist jordbrukslandskap. Stora industrier där röken bolmar ur höga skorstenar. Banvallen är täckt av skräp som kastats från tåget. Atomvinter, tänker jag.

Allt skräp slängdes direkt på golvet. Och det blir mycket sådant på ett indiskt tåg. Vagnen sopades och våttorkades flera gånger. Därefter trycktes skräpet ut genom en springa mellan vagnarna.

Pratade länge om mycket med en ung man, Sayyed. Det är sådana möten och samtal som jag får bäst på tåg, bl a därför jag måste älska en tågresa.

– Cast is still the dominant factor outside the big cities, säger han.

– First you ask the surname, then you know the cast. High casts even put their names on the car.

– Yes, but is it visible also in this compartment? Something that I cannot see?, frågar jag nyfiket.

– Chris, you moved a waterbottle belonging to that man. You put it beside another waterbottle belonging to the other man sitting there. The first man is high cast and did not want is water to be contaminated by a low cast.

Själv tycker jag mig ungefärligt kunna se kasttillhörighet. Det syns på kroppen och i ansiktsuttrycket.  Lågkastiga är kortare, tunnare, mörkare och med lägre självförtroende. Undantagen är många och både i utbildningssystemet och vid offentlig rekrytering finns höga kvoter för ”harijans och tribals”. Något som inte alls gillas av högkastiga.

Sex på morgonen rullade tåget oändligt sakta in på Delhis enorma järnvägsstation, 2,5 timmar försenat. Ändå hade jag sovit dåligt, kände mig ganska ämlig. Först om 16 timmar skulle vårt tåg till Vadodra i Gujarat avgå. Tanken på sightseeing i Delhi kom aldrig upp. Gamla, nästan kära Hotel Tourist låg bara 20 minuter bort om man vågade kryssa genom motorcykelsvärmarna. Där la vi oss ner.

Vi gick på snabbtåget till Mumbai, men skulle av i Vadodra och byta till ett nattåg mot slutdestinationen Bhuj. Stod på väntelista för platser i sovvagn. Men sådant brukar ordna sig.

Tåget ankom Vadodara på minuten rätt tid efter 970 km resa från Delhi. Vi hade båda sovit utmärkt i AC3, dvs aircondition, 3-bäddars på understa britsen. Snart serverades frukost. Omelett, rostat bröd och en termos med te, precis vad vi hade beställt kvällen innan. Tåget till Bhuj skulle gå först om 10 timmar. Konstigt nog fanns det inget dagtåg. Vi letade upp ”retiring rooms”, en institution som finns på alla större stationer. Kunde välja mellan dormitory, de luxe och Maharaja. Vi valde mellanklassen och fick ett rum som Boel förtjust utsåg till bästa hotellrummet hittills under vår resa.

Hela dagen väntade vi på digitalt besked om att vår väntelista förvandlats till bekräftade platser. Men inget sådant besked kom. Till sist letade jag upp den chefsperson som var ansvarig för platstilldelningen. –  ”Sorry the chart has come and your names are not there”. Och det här tåget hade inga kvoter för ”senior citizens” eller ”tourists”.

Ringer Hasmukh. Han bokar de sista två platserna på en sovbuss till Bhuj som skulle gå från någon busstation om två timmar. Långfärdsbussar med bäddar i två plan tycks nu vara standard här. Vi fick en dubbelbädd längst bak, underbädden. Lite skakigt men vi sov hyggligt.

Hasmukh Gor. Reseledare nr 8

Vi gick av bussen och möttes av Hasmukh. I sin lilla bil tog han oss hem. Ett fint hus i stadens utkant. Perfekt rent inne och trädgården sopad. Indiska hem sopas varje dag. Gärna flera gånger om dagen. l de stora träden höll fåglarna konsert på morgonen. Olika arter vid olika tid på dagen. På eftermiddagen kom gökar för att äta vid hans finurligt konstruerade kattsäkra matningsplats.

There is only one man

Av någon anledning kom jag till den här avlägsna staden i Indien år 1990. Ville ordna ny resa. Få talade någon begriplig engelska och hur skulle jag kunna hitta en tolk och senare en person som kunde leda de eventuella resorna? Gick till Tourist Information. Förklarade min upphöjda status som ”Tour operator from Sweden” och mina önskemål om kontakt med en liberalt sinnad person som talade bra engelska och som dessutom kände till de olika etniska grupper som levde norrut, på gränsen till öknen Runn of Kutch. Hur många sådana personer kunde det finnas I den här avkroken, kan man tycka. – ”There is only one man, I´ll call him”, sa chefen Mr Jethi. Minns repliken eftersom jag berättat historien många gånger. Så träffade jag Hasmukh. Han var lärare och senare lärarutbildare. Och amatörantropolog!

Nu gick vi in på samma Tourist Information 31 år senare. Där satt samme Mr Jethi, som for upp ur stolen och förtjust tryckte min hand. Märklig känsla när olika tider vävs samman. En känsla av välsignad högtidlighet och stor tacksamhet.

Svenskarna städade

Delstaten Gujarat är kanske den mest utvecklade delen av Indien. Stora industrikomplex, motorvägar och nybyggda järnvägar i den östra delen imponerar och skrämmer. Samtidigt är Gujarat traditionellt hinduiskt; man äter vegetariskt och alkohol är förbjuden.

På gatan utanför Hasmukhs hus ligger sopor i drivor. Han har givit upp – ”Neigbours don´t care”. Men nog har han försökt: På en av mina sista resor ”Västra Indien” år 2015, så engagerade han svenskarna att plocka sopor och bjöd in den lokala pressen att dokumentera evenemanget. ”Svenska turister städar Bhujs gator”, var rubriken i en av de tre tidningar som slog upp händelsen stort.

Stora kamelresan

Hasmukh blev mycket omtyckt, ryktet spreds av de som rest med honom och det blev två till tre resor om året från 1991. Hans favorit var ”Stora Kamelresan” för familjer med barn från fyra år. På första resan var jag själv med tillsammans med Kotte, min yngste son. Jag minns bilderna på  familjerna uppsuttna i kamelkärror och Kotte högst upp på den stora kameltjuren. Strax ramlade han av men fångades i fallet av en gammal farbror.

De allra flesta av mina resenärer uppträdde utmärkt och omfamnade den nya kulturen. Här är två undantag. Hasmukh berättade med förtjusning.

  1. Hon deltog nog inte på seminariet före resan

A woman sat in a camel cart. Probably did she not attend the seminar before the tour, berättade Hasmukh.

– Oooh, I have forgotten my toilet paper!

Hasmukh skickade en man på cykel för att köpa toalettpapper i staden sju kilometer bort. Efter ett par timmar var han tillbaka och gav det papper han hittat till den oroliga kvinnan. Dock hade han inte riktigt förstått vilken sorts papper som efterfrågats. Damen blev rasande.

– I asked for toilet paper and he came with sandpaper! Sandpapper, alltså

Till saken kan nog läggas att det vid den tiden knappast fanns något toalettpapper alls att köpa någonstans.

  • En knivskarp kommentar

Hon köpte ett vackert broderat sängöverkast för X rupees.

Lite senare såg hon ett liknande i en annan butik. Frågade om priset. Det var lägre än vad hon nyligen betalat. Hon blir upprörd och skriker högt:

  • You Indians are cheaters and thieves!

Ett uppträdande som måste ha gjort Hasmukh mållös. Samtidigt upptäckte hon att hennes pengabälte var borta. Något som sannolikt skrämde upp Hasmukh rejält. Då kommer mannen från den första butiken springande med pengabältet i handen.

  • What type of people you are! In one way you are stealing money by selling the stuff at a high price to tourists.
  • Why did you take more money from me? And why did you return my moneybag with much more money?
  • Madam, it is our business policy to get a little more money from tourists. To return what not belong to us is our moral policy.

Jordbävningen 2001

År 2001 förstördes Bhuj i en våldsam jordbävning med magnituden 7,9. Hasmukh var i skolan och hade lektion för blivande lärare. Skolan hade tre våningar och rasade helt samman. Han levde, men satt fast med bruten axel. Snart kunde han se ljus och få luft. Armén arbetade utanför med att lyfta bort betongblock. Skrek högt, livrädd för att grävskopan skulle ta honom. Efter sex timmar kunde han lyftas ut ur rasmassorna. Nu har han en metallplatta inopererad i axeln. Fru och son befann sig utomhus när skalvet kom och klarade sig. Deras hus var helt förstört.

Genom Läs och Res kunde jag samla ihop pengar bland hans tidigare resenärer för att bygga ett nytt hus. Minns inte hur mycket det blev, men det räckte uppenbarligen. Han kunde också skicka sonen till Flying school. Nu pilot hos Qatar Airlines.

Vandrade runt i den till stor del uppbyggda staden. Det väldiga templet Swaminarayan är i klass med Taj Mahal, finare tycker Hasmukh. Inläggningarna med halvädelstenar i marmorgolvet är ett under i skönhet. Maharajan Pragmalji den tredje av Bhuj är död. Han efterlämnade ingen son och förklarade själv att kungadömet skulle upphöra vid hans bortgång. Som för alla furstar var jakt en favoritsysselsättning. År 1991 träffade jag honom och fick se hans samling av dammiga, insektsätna troféer. Folkliga protester mot han jakterna fick honom senare att ägna sig åt annat. Bilden nedan på en nyskjuten leopard är från 40-talet.

En minnesplats för jordbävningen, eller högteknologiskt muséum, har byggts på sluttningen upp mot den gamla fortet i fem nivåer. Aldrig sett något så märkvärdigt! Det byggdes när nuvarande premiärministern Modi var ledare i Gujarat och han sparade verkligen inte på kostnaderna. Omkring 450 miljarder kronor, viskade en besökare som föreföll initierad.

Högst upp gavs en formidabel avslutning. Surround film och ljud. Vi 25 personer stod på en plattform omgivna av bild och ljud. Jordbävningen! Plattformen började skaka våldsamt. Otäckt! Måste hålla i mig för att inte ramla omkull.

Intresserad av Gujarat, Bhuj? hasmukhgor@rediffmail.com

Den besvärliga kungskobran

På senare år har Hasmukh köpt lite mark och byggt ett hus på landet, känns som ett mindre palats med underfundiga lösningar för att samla och rena vatten i det torra landskapet. Nu odlar han själv mango, dadlar, grönsaker.

Orm finns det gott om, men det är oftast under monsunen, på sommaren, som man ser dem. Det kan bli otrevligt, även om det numera finns bra serum på den lokala kliniken. Så, vad göra om man har en orm i trädgården, en sak du kanske haft anledning att fundera på någon gång. Själv skulle jag bli lite handfallen. I synnerhet om det gäller en tre meters kungskobra. Att döda en orm är förstås otänkbart, men faktiskt förbjudet även hemma i Sverige. Nåväl, när man väl lyckat fånga ormen återstår problemet att placera den någon annanstans, utanför sin egen trädgård. I en tre-minuters film visar Hasmukh hur man kan gå till väga.

På 30 år har allt förändrats

Vi åkte ut på landet på landet. Då var byarna vackert dekorerade runda lerhyddor, nu skjul med presenningar som tak. Då räckte betet för djuren vid byn, nu måste man flytta sig dit man hittar bete. Torkan har förvärrats och kanske är djuren fler. De unga flyttar till stán för det bättre livet. Rabaris är fortfarande nomader, men det är bara med tur man träffar på dem. För en utländsk besökare som längtar efter de exotiska bilderna av ursprungligt mänskligt liv har det blivit svårare. Kvinnornas underbara dräkter hade bytts till någon mer praktiskt och kamelerna hade ersatts av traktorer och motorcyklar. Så är det överallt.

I Hasmukhs bil åkte vi på sandiga vägar till byar i det odlade landskapet och ett överraskande fågelliv med biätare, blåkråkor, härfågel, durongo och svärmar med parakeeter. Vi kom till halvöken med den invasiva akacian inplanterad från Tanzania som trängt bort det naturliga gräset. Här var de tillfälliga husen omgärdade av murar med taggiga buskar för att skydda mot vargar. Ingen fara för människor, men de tar getter och får. År 1992 reste jag med kamelkärra. Bilden på den man som körde skickade jag till honom. Nu träffades vi igen. Han såg förvånad ut. Vi kände igen varandra.

Min vän kamelföraren hade nu en giftasvuxen dotter. Hon var 16 år och det fanns en passande pojke i grannbyn. Han krävde 20 vattenbufflar för sin dotter, men pojkens farmor ville bara ge fem. Men han oroade sig inte. – ”She has many, she can pay”, sa han med ett nöjt leende. De kommer att enas om kompromiss, förklarade Hasmukh.

Jag frågade två pojkar på ca 10 år varför de inte var i skolan. Varför då? Jo, helt enkelt för att de inte förstod vad läraren sa. Läraren var visserligen utbildad och behörig, men han talade Gujarati, inte Kutcchi. Pojkarna förstod ingenting och tyckte därför det var meningslöst att gå dit. Det är knepigt för ett land för ett land med 360 helt olika språk.

I staden har nog livet förändrats än mer. Skönhets- och hårsalonger ligger tätt.

Ingen alkohol, bara spenat

Lagstiftningen i delstaten Gujarat är grundad på traditionella hinduiska värderingar. Därför är all försäljning av alkohol förbjuden. Konsekvensen är att spritturismen till angränsande delstater är omfattande. Själva klarade vi oss på de droppar nepalesisk rakshi som slunkit med i resväskan, något jag inte vågade berätta för Hasmukh. I butiker och restauranger såg jag aldrig kött och det har heller aldrig förekommit på tallrikarna hemma hos Hasmukh. Boel och jag trivdes med det här, glada att slippa den beniga kycklingen och njuta av olika vegetariska varianter. Och all färsk frukt. Men alla hundar och katter, hur överlevde dessa köttätare? I Sverige är det ju OK att öka på koldioxidutsläppen med att servera en miljon hundar och säkert lika många katter kycklinglever, biffar och diverse annat.

Tågen fullbokade!

Minimal planering och stor flexibilitet, det är så vi reser. Dvs, först plats bestämmer vi när vi vill resa vidare. Detta låter nog vettigt, men är inte oproblematiskt. Det är Jul och snart Nyår och då reser den indiska medelklassen. Gärna till Goa och där måste vi vara den 28 december. Kollade tågförbindelserna. Allt fullbokat!

Dalen Kathmandou

Vägen Österut 11

Flyovers, vita bilar och medpassagerare

3.12 – Dag 63. Bangladesh Biman skulle ha lyft för 15 minuter sedan. Återstår bara några ”technical issues”. Vi ska flyga från Dhaka till Kathmandu, ett undantag från principen att hålla oss till marktransporter. Detta för att senare slippa söka ytterligare visum till Indien.

Breda vägar av gedigen betong på pyloner överdäckar många av Dhakas gator. Däruppe flyger de vita bilarna fram. Nedanför på gatorna syns få vita personbilar, här dominerar cykelrickshorna och gamla buckliga stadsbussar. Däruppe lyser solen, därnere skugga och människor som sakta tränger sig fram i larmet och avgaserna.

På morgonen åker vi med Hasan i hans vita bil på motorvägarna under himlen. Till sist når vi verkligheten på marken. Med små snabba glidande rörelser knixar chauffören vår bil mot avtagsvägen till flygplatsen. Här finns enbart vita bilar, flertalet med en man i baksätet. När kön stått still i 20 minuter ger jag upp. Säger farväl till Hasan och stiger ur. Det är bara ett par kilometer till flygplatsen.

Father of the nation. Sheikh Mujibur Rahman

Inne i flygplatsen köar nu de människor som tidigare satt i de vita bilarna. På planet syns inga män med kalotter på huvudet, inga kvinnor i täckande svarta slöjor. De finns kvar där nere under ”flyovers”.

Efter ytterligare två timmar rullar planet ut på startbanan. Inte samma plan som vi tidigare satt i, utan ett nytt med plats för båda mina ben samtidigt. Skälet till att lasta om passagerare och bagage var att kabintrycket inte fugerade. Vi ska ju flyga högt.

Jag – en hållbar gräsrot?

Fågelvägen är det 670 km till Kathmandu. Med flyg tog det åtta timmar från hotellet i Dhaka till Shiva Guest House. Grämer mig nu att vi inte gjorde oss besväret att resa upp genom Bengalen, in i Assam och sedan bussen från sydöstra hörnet av Nepal. På tre dagar hade vi gjort det bekvämt. En plump i vårt protokoll!

Annars tycker jag om att leva ett enkelt liv, vilket är exakt samma sak som att leva ”hållbart”, som man numera säger. Jag äter helst vegetariskt, men försmår inte en nyss nackad höna. Vegetariskt är normalt godare, mer hälsosamt, billigare och kostar bara en tiondel av kons CO2 utsläpp. Jag är noga med var jag lägger mina pengar, dvs jag handlar hellre i den lilla boden än i köpcentrumet. På ICA stormarknad i Nacka har jag aldrig varit, inte heller på HM. Trivs där inte, helt enkelt. Kanske råkar det också vara mer hållbart.

Vi var tidigt på Dhakas flygplats. Frukost hade vi inte hunnit med och var därför lite hungriga. Tyvärr hade jag redan hunnit växlat mina thaka och restauranten tog inte kort. Spritaffären tog däremot gärna kort. Taxfree erbjöd allt det vanliga, men de hade även en hylla med skylten SALE. Där såldes spritflaskor som tidigare beslagtagits av smugglande inkommande resenärer. Lägg särskilt märke till flaskan invirad i aluminiumfolie som skulle skydda från upptäckt i röntgen. Ett cirkulärt ekonomiskt tänkande som jag absolut ville stödja. Dessutom är jag snål.

Hållbart i taxfree

Från paradis till megapolis – Kathmandudalen

4-17.12. Dag 64-77. Dalen hette Kathmandou och fick senare ge namn åt hela det område söder om höga Himalaya som år 1758 ”enades” av Pritvih Narayan Shah. Han var kung i bergsriket Ghorka och lyckades besegra kringliggande små kungariken och slå ihjäl deras härskare med stor grymhet. Först senare talade man om Nepal. År 1767 anfölls Nepal av Brittiska Ostindiska kompaniet försett med moderna vapen och kanoner. Alla européer utvisades och landet förblev stängt för västerlänningar fram till år 1951 när kungen gjorde revolution. En dramatisk historia som är för lång för att berättas här. Googla gärna på saken. Även senare försökte britterna erövra Kathmandudalen för att öppna handelsvägarna till Tibet och införliva området norr om Hindustan med ”the Jewel in the Crown”, det  dyrbaraste landet i det brittiska kolonialväldet. Nepal förblev oberoende och ett av få områden som aldrig koloniserats av européer.

År 1969 kom jag första gången till Kathmandu. I dalen låg några små traditionellt byggda städer med var sitt kungapalats och tempelområden. Däremellan ett intensivt odlat landskap. I morgondimman balanserade män varor på bärstång in till stadens marknad. Då fanns fler cykelrickshor än bilar. Kanske någon enstaka motorcykel. För en ung svensk var detta paradiset.

”the wildest dreams of Kew are the facts of Kathmandu”

Rudyard Kipling (inte förstått om han faktiskt lyckades ta sig hit). ”Kew” syftar på Kew Gardens i London, berömt för sin skönhet.

Jag återkom nästan varje år under 70-talet Sammanlagt har jag varit i Nepal mer än 20 gånger, alltid med något ärende. Någon bok blev det emellertid inte. Kanske var kunskaperna för dåliga, tankarna för ytliga och tiden räckte definitivt inte till.

Städerna i Kathmandudalen har nu brett ut sig och växt ihop till en jättestad med en vildvuxen stadsplanering. Ett paradis för arkitekter som kan förverkliga sina vildaste drömmar, men en mardröm för en stadsplanerare. Här lever nu 7-8 miljoner människor, säger folk jag frågat. Den gröna dalen är nästan helt borta. Trafiken står ofta stilla och gör att all förflyttning måste övervägas noga. I de smala gränderna i världsarvsstaden Bhaktapur kommer motorcyklar rusande både framifrån och bakifrån. Kathmandudalen är omgiven av höga berg och när det inte blåser, har den i dag en av de värsta luftföroreningarna i världen. För en äldre svensk är detta inte längre ett paradis. Jag vill bort, kanske till ett avlägset hörn uppe i de små byarna i bergen eller till den tid som varit.

På morgonen förrättar hon puja vid dörren

Usch, så negativt jag skriver. Samtidigt finns fascinationen för de olika kulturerna kvar. Ingen annanstans har jag fått vara med om så spektakulära festivaler och ett vardagsliv där religion och traditioner är så självklara. I det avseendet har inte mycket förändrats. Nu kunde vi deltaga i byn Satungals årliga Jatra. Se och lyssna! Med ord är det svårt att beskriva. Och vrid upp volymen på din apparat! Ljudnivån är högre än vad mikrofonen i kameran klarar.

I nio byar turas man om med den här festivalen

Shiva Guest House och Suresh Daubanjar

Shiva Guest House är min plats i Bhaktapur, utanför det gamla kungapalatset och vid det torg som omgärdas av tempel. Flera av templen skadades eller rasade helt vid jordbävningen år 2015. Fortfarande pågår ett minutiöst restaureringsarbete.  Bhaktapur är en av de fyra ursprungliga kungarikena i Kathmandudalen och den i särklass bäst bevarade. Hela staden är världsarvsskyddad och lokala byggnadsnämnden har strikta regler för all byggnation. Synlig betong är förbjuden, enbart handgjort tegel.

Här har jag alltid bott sedan 70-talet. Då träffade jag Suresh Daubanjar som behövde pengar för att renovera det gamla hus han köpt. Jag kunde låna honom vad han behövde och han kunde skapa det jag kallar ”Världens bäst belägna hotell”. I dag drivs det av yngste sonen Kailash, medan den äldre Naresh driver ett annat närbeläget hotell som är lite modernare. De är newarer, den folkgrupp som ursprungligen befolkade Kathmandudalen. Efternamnet anger kasten, eller deras traditionella sysselsättning. Daubanjar betyder yoghurtförsäljare. Uppenbarligen en viktig kast eftersom lerkrukor med yoghurt säljs lite överallt. I backen upp på en smal sidogata säljs enbart yoghurt. Världens godaste, vill jag tro.

Annons

Bhaktapur är en plats alla någon gång i sitt liv borde besöka. En besökare kan enbart sakna turismens lyxliv. I stället får du vandra i ett virrvarr av smala gränder och inandas atmosfären av det religiösa livet. Nästan dagligen är det någon festival med orkestrar som går genom gatorna.

Du ska bo på Shiva G H! Hälsa från mig. På torget utanför hotellet finns ingen trafik alls. På natten helt tyst, förutom hundarna som ibland skäller på varandra. I gryningen vaknar du av att små klockor ringer i templet utanför ditt fönster. Det är kvinnorna som förrättar morgonandakt och den finaste tiden att strosa runt i staden. Klockan åtta slår en soldat på stora klockan utanför och du är garanterat vaken.

Under damm och spindelväv samt handgjort papper

Svårt hitta dit. En smal sidogata bakom Dattaraya Temple. Mittemot påfågelsfönstret. En liten smutsig skylt ”Paper factory” ovanför en mörk gång, som man hukande tar sig igenom. I första rummet ligger papperstryck på hyllor från golvet till det låga taket. På golvet två jättelika elefanter skurna i hårt trä. Väger hundratals kilo. – Not for sale!, svarar Ram Narayan Pratapaty. (alltså krukmakarkasten). Det är han och hans fru har byggt upp tillverkningen av det traditionella nepalesiska pappret som görs av barken av lokta-trädet. Ett hållbart papper med vacker struktur. Skrivbordet är belamrat med handtryckta boken ”Nepali and Tibetan iconography”. Den är skriven av sonen som fick ett Fulbright stipendium och nu doktorerat i USA. Ett konstverk på 500 sidor med ett pris motsvarande en halv månadslön, men vem läser något sådant? Jodå, den har tryckts i 15 000 ex på sju olika språk. Och nu måste de trycka fler.

Huset är gammalt och i rummen saknas räta vinklar. Jag visas uppför branta trappor, in i mörka rum. I ficklampans sken ser jag skulpturer, de klassiska handskurna fönstren längs alla väggar. Häpnar över vilka konstskatter som ställts längs väggarna. Flera trappor, små rum åt olika håll. Mörkt, dammigt och spindelväv. Ram Narayan berättar hur han hittade det ena och det andra, vem som sålde när ett gammalt hus revs, vad han fick betala och åldern. Här finns fönster från 1200-talet. – Och varför han samlade?, det var den enda frågan den tidigare universitetsprofessorn inte kunde svara på.

Mitt ärende den här gången är att träffa de vänner jag under åren lyckats behålla kontakten med.

Vän sedan 1969 och reseledare nr 6, Madhab Lal Maharjan

På min första resa 1969 kom jag till Nepal. Reste med buss upp över bergen från indiska gränsen och ned i Katmandudalen. Då den enda vägen i hela landet. Det var hippie-tiden, men jag var inte en av dem. Tvärtom gjorde jag allt för att markera distans. Lite för mycket någon gång när jag klippte till en fransman som satt och tiggde. Åskådarna jublade och polisen log gillande.

Nära tempelområdet låg en bokhandel. Nyfiket tittade jag på allt som fanns skrivet om landet. Minns Toini Hagens mästerverk med fascinerande bilder från stigar i bergen och hisnande broar över skrämmande älvar. En ung kille plockade fram böckerna och efter flera besök blev vi vänner. Vänskapen har befästs under det 20-tal gånger jag varit här.

Madhab Lal Maharjan – Bokhandlaren i Kathmandu,72 år

Madhab bor i den lilla staden Panga i södra delen av dalen. En av de traditionella Newar-byarna som jag själv betraktar som städer. Traditionellt är Maharjans bönder. Madhab kom att skaffa sig ett CV som är längre än någon annans bland mina vänner. Under alla år har han varit drivande för Janasewa Secondary School, som utnämnts som nationell modellskola. I dag har skolan 1600 elever från både närområdet och avlägsna delar av landet. Många svenskar har lämnat bidrag till skolan. Jag lyckades samla in ett 50-tal begagnade laptops under 90-talet. De låg i lådor på kontoret. Alla som reste med Läs och Res ombads med viss skärpa, dvs beordrades, att ta med sig en i handbagaget. Utan en kronas kostnad kom de till skolan och förbi den nepalesiska tullen. Enkelt och fiffigt.

Även den här gången tog Madhab med oss till Janasewa. Vi fick titta in under lektioner, lyssnade på högstämda tal i det fina biblioteket och blev mottagna hos rektorn. Avslutningen blev magnifik. Framför 900 elever i skoluniformer stod vi uppe på podiet. Rektorn höll tal, Madhab talade om hur viktigt det var att tänka självständigt, ”outside the box”. Till sist stacks mikrofonen under min haka. Minns inte vad jag sa, men så stor publik har jag aldrig haft. Vilken final på den karriären!

Morgonsamlingen. Tal av rektor, bön, nationalsången och HÄR skolans egen sång

Vid jordbävningen våren 2015 rasade många gamla hus i Panga. Få hade råd att bygga upp och reparera. Genom mitt fantastiska nätverk av tidigare resenärer lyckades vi samla in drygt en kvarts miljon kronor. Madhab ledde återuppbyggnadsarbetet och för mig var han en pålitlig mottagare.

Sedan 80-talet driver han en egen bokhandel – Mandala Book Point. Böcker bokstavligt från golvet till taket. Lagret bakom är svårgenomträngligt. Här har han under åren skapat en samlingsplats för huvudstadens akademiker och intellektuella elit. En av dem är Karna Sakya (guldsmeds-kast). Honom lärde jag känna när jag under 70-talet använde Kathmandu Guest House som inkvartering för mina första grupper. Det var Karna som gjorde hotell av det tidigare Rana-palatset och där bodde flertalet utländska besökare. I dag är han mest känd som en produktiv författare och vass politisk kritiker. Nu skall han ge ut en reviderad utgåva av sin bok om Dolpo, Nepals mest svårtillgängliga dalar där byarna ligger på 4000 meter. Där har jag vandrat tre gånger och har många fantastiska bilder.

Madhab på sitt boklager år 2011

När jag nu träffade ” Sakya begärde han att få låna mina bilder. En ära för mig förstås. – ”and you shall write five pages as a preface!” Här sviktade nog omdömet hos den gamle mannen, men jag skall fundera på om jag kan bidraga på något sätt.

Karna Sakya, 83 år

Madhab var självskriven som reseledare från första början år 1981 och fortsatte ända till år 1999, då Shekar tog vid. Alla resenärer var inte så förtjusta i Madhab. Om någon klagade över att det inte fanns kniv och gaffel vid middagen eller varmvatten i duschen, så brydde han sig nog inte så mycket. Madhab såg oss svenskar som gäster i sitt land. Och en god gäst anpassar sig förstås till vad världen kan erbjuda. Själv tycker jag ungefär likadant.

Byar på över 4000 meter och möte med en superkändis

Att vandra genom övre Dolpo tar tre veckor för en svensk med något nedsatt fysisk förmåga. År 2014 fick vi tillkalla räddningshelikopter, en historia jag alls inte vill berätta. Ett fruktansvärt oväder med 40 döda omöjliggjorde vidare vandring och vi 13 svenskar blev fast i byn Komang under ett par dagar. Vi besökte skolan som hade fyra lärare och 35 barn i klasserna 1 -5. Regeringen betalade lönen för endast en lärarlön och vi svenskar bestämde att vi ville stödja skolan. Väl hemma i Sverige bildade vi en föreningen ”Tripoid of Koma” och har sedan dess kunnat följa verksamheten noga. Med vårt stöd fungerar den i dag utmärkt och den har även kunnat ta emot barn från närliggande byar. Vi behöver fler medlemmar som vill engagera sig i projektet. Mer information får du av Jerry Jansson tel +46 73 045 95 51.

Komang har även en skola med internat för äldre elever i Kathmandu. Även detta fungerar utmärkt, om än med små resurser. Nu träffade vi Nyima Bhuti som leder verksamheten och hennes far Thulku Rimproshe, en återfödd (reinkarnerad) lama med stort inflytande över hela Dolpo. Han blev förtjust när jag berättade om mitt engagemang mot dödandet av vilda djur i Sverige. Förbjudet och otänkbart i Nepal.

Alla människor jag träffar i Kathmandudalen känner till filmen Caravans (även lanserad som Himalaya) gjord av den kände franske filmaren Eric Valli. Filmen nominerades år 2000 till en Oskar som bästa utländska film. Alla i Kathmandu känner till namnet på huvudpersonen, den gamle mannen Thinley som bodde i byn Saldang på 4200 meter. Ett fantastiskt drama som utspelades med hisnande naturscenerier som bakgrund. Filmen finns på Youtube.

Jag träffade på Thinley under två olika vandringar. En vresig gubbe som jag på något sätt lyckades etablera en relation till. Att fotografera honom var inte lätt. Fick en örfil och därefter ett brett leende. Sån var han även i filmen. När jag satt i hans hus bad han mig stötta skolgången för hans barnbarn Nuryang, vilket jag då lovade. Thinley var gammal och såg döden närma sig. Den kom år 2015 när han hans häst snubblade och han föll utför en brant. Jag och Boel betalar fortfarande för Nuryangs skolgång.

Shekar Dangol. Meste reseledaren. Nr 7

Mina första resor gick alla till Nepal. Senare blev det tre olika resor om året under alla år, endast avbrutet av ”maoistupproret” i början 2000-talet. Av alla reseledare bör det vara Shekar som haft flest resor. Kanske kring 800 resenärer. Själv blir jag imponerad när jag nu sammanfattar 53 år med Läs och Res.

Fortfarande kommer grupper från nya Läs och Res om än inte i samma utsträckning. Alla gillar Shekar. En del tycker kanske han är väl pratsam, kanske inte orkar lyssna på allt han vill berätta, men hans researrangemang fungerar perfekt och han kan alltid justera planer så de passar besökarens intressen. På så sätt har han skapat ytterligare en källa för inkomster: Tidigare gruppresenärer återvänder på egen hand. Jag lämnade alltid ut mailadresserna till mina reseledare och uppmuntrade mina kunder att åka tillbaka på egen hand. Sådant är hemligheter i resebranschen!

Även Shekar bor i staden Panga. Dangols är också bönder. Ett stort fint hus, vacker fru och två mycket begåvade söner. Invid huset finns även en intensivt odlad trädgård med diverse köksväxter och avokadoträd. Tidigare var han lärare vid Janasewa School.

Förlänger resor livet?

Nej, det tror jag inte, men nyfikenhet och livslust lockar till resande. Förr var det kanske så, men i dag tar nog föroreningar bort den eventuella vinsten. Den 16.12 fyller min äldsta resenär 100 år. Jag ringer upp Mejt Ahlmark i Falun. Hon svarar säkert på What´s App och kommer då se en gammal man sjunga till sin sarangi i bakgrunden. Resorna till Nepal för många år sedan, blev en stor del i hennes liv.

Planlöst resande

Utan egentlig plan har vi hittills rest. Det har fungerat hyfsat och vi har kunnat ta tillvara flexibiliteten. Men nu är det slut på det lättsamma resandet. Vi måste tillbaka till Indien: till Gujarat längs i väster, till Kerala längst i söder och avsluta i Chennai för att ta flyget till Malaysia. Det blir många dagar och nätter på tåg, avstånden är enorma i ett land 7,5 gånger större än Sverige. Vi gillar tågresor, men nattågen är fullbokade minst ett par veckor framåt. Jo alla! På söndag reser vi till Saguali. Kanske kan vi få två avbokade sovplatser på ett tåg mot sydväst.

Om tidvatten och tigrar

Vägen Österut 10

24.11 – Dag 54. Inga problem komma över gränsen. Avkrävdes Covidintyg vid gränsen. Sådana hade vi alla fyra, jag, Boel, dotter Anna och hennes man Henrik. Men det hade nog gått bra utan också. Överallt skyltar om mask-krav – ”No mask , no ticket”. Samtidigt såg jag nästan ingen som bar mask. Likadant i Indien.

Gränsen. T h mosaik med bild avav ledaren i befrielsekriget Sheik Mujibur Rahman.

Efter gränsen var det min gamle vän Hasans planering som tog vid. Snabbt vinkades vi in i en stor vit bil. Nu skulle vi åka till en flod där hans båt låg ankrad. På håll såg jag min gamle vän och hans fru Topo sitta på båten. Mötet med de båda var en av mina utgångspunkter när tanken på att en andra gång resa till Indien landvägen dök upp i mitt huvud för ett par år sedan. Hasan och Topu blev mina närmaste vänner under de två år jag arbetade för Sida i Dhaka 1976-1979. Det var jag och Hasan som tog de första utländska besökarna till Sundarbans. Jag arbetade på ambassaden och blev inbjuden av Forest Department att följa med på en inspektionsresa. Nu är turismen i Sundarbans en omfattande industri. Ville skynda mig att träffa mina gamla vänner medan tid var.

Båten vi stiger ombord på är egentligen en pråm ursprungligen byggd för att transportera timmer och palmblad för taktäckning. Den saknar alltså motor och knuffas av en nästan lika stor motorbåt. Längst bak hänger en liten motorbåt som används för att utflykter in i de smalaste flodarmarna.

Vi träffade på fiskare som bedrev sitt fiske med tama uttrar. Sedan generationer uppfödda i fångenskap. Ett yrke som går från far till son.

En av mina ovanor är att pröva på ett bad när så är tänkbart. MEN att bada när högvattnet är på väg ut är inte så bra. Jag kunde hamnat på Antarktis!

Hasan Mansur. Reseledare nr 5

Läs och Res registrerades i juli 1979. Första resan gick till Nepal i oktober 1980. Nästa resa var ”Natur i Sydasien” i december samma år med Hasan som ledare. Ett sådant förtroende vågade jag endast ge till vänner jag kunde helt lita på. Nya reseledare rekryterade jag under alla rekognoseringsresor på företagets bekostnad. Under alla år och i alla länder använde jag kanske sammanlagt ett 50-tal reseledare. Endast ett fåtal var professionella guider. Den professionelle guidens kravlöshet och romantiserande pladder skulle inte finnas på mina resor! Stolthet och självförtroende blev en av mina urvalskriterier.

Hasan var med mig under tio år innan han startade ett eget företag, The Guide. Hans företag växte snabbt med resorna i Ganges delta, Sundarbans, som grund. Alla diplomater och biståndsarbetare i Dhaka reste dit under hans ledning. Snart hade företaget blivit landets största arrangör för utländska turister. Tre stora båtar, bussar och bilar administrerades från kontoret i Dhaka. När äldste sonen tog över sjönk verksamheten snabbt ihop och är nu nedlagd.

Kisti, båten där vi bodde i fem dagar

Yngste sonen Rubai äger i dag båten Kisti som jag nu sitter på. I motsats till sin fars större ambitioner nöjer han sig med de små inkomster turerna med den båten ger honom. I stället har han gjort en annorlunda karriär. Han är den som känner skogen och allt som växer och kryper där, kanske bättre än någon annan. När de stora filmbolagen gör dokumentärer från Sundarbans, (och det har gjorts många), då är det Rubai som står för logistiken och informationen. Hans namn står alltid med i filmernas eftertexter.

Annons

Ordna ditt eget äventyr och ditt livs stora naturupplevelse. I Sundarbans, världens största område täckt av mangrove.
Kontakta Rubai Mansur
Mail: mowgliz@gmail.com
Kostnaden blir väsentligt lägre än om du gör något liknande genom en europeisk resebyrå. Lägre än halva kostnaden!
Mer information får du gärna av mig.

25.11 – Dag 55. Sakta går vi rakt mot söder. Genom storstaden Khulna och snart genom landets näst största hamn Chalna Port. Väldiga broar rör sig över oss. Oceangående fartyg ligger ankrade i floden.  Vi åker genom industrirök. Jag kan identifiera en cementfabrik och det i dagarna öppnade Rapiol coal powerplant. Det sticker i näsan. Den andra sidan av verkligheten är att levnadsstandarden har ökat väsentligt. Här ser jag inte den smuts, nedskräpning och elände som inte går att komma undan i de indiska storstäderna. Befolkningsmängden har ökat kraftigt, men samtidigt har levnadsstandarden i Bangladesh ökat ännu snabbare. På 70-talet, – Vem hade trott något sådant var möjligt? Men fler människor som kräver bättre liv leder till förorenad mark, vatten och luft. Så har det också gått till i Sverige. Men hur ska vi tänka inför framtiden? Frågan har flera svar. Ett är att befolkningsmängden måste ner drastiskt. Luftföroreningarna må vara västvärldens ansvar, men befolkningsexplosionen har fr a skett i utvecklingsländerna. På 120 år har jordens befolkning femfaldigats!

Så övergår stränderna i landsbygd. Höga vallar mot den förrädiska floden med enkla byar på upphöjda kullar ovanför risfälten. Till sist når vi fram till Kalabogi Forest Station.

En kompakt grönska

Här tar skogen över utan kompromisser eller undantag. Jag och Henrik går av båten, hälsar på stationens personal och går en sväng på den tre meter upphöjda gångväg i betong som byggts genom mangroven. En skylt förklarar detta som  ”eco-tourism”. Pompöst, fult och till hög kostnad, men en möjlighet att komma in i mangroven som annars är fullständigt ogenomtränglig. Här hämtar vi också upp de två obligatoriska beväpnade vakterna som skall med oss under ytterligare fyra dagar.

Vi svänger in på en smalare flodarm och kommer närmare lerbankarna som nu är höga. Det är lågvatten. Vid högvatten släpar trädens grenar i vattnet. Allt här handlar om månens dragningskraft och när havet rusar in mot land och ut igen. Även vår båt måste följa vattnets kraft. Att köra emot tidvattnet går långsamt och kostar mycket diesel. Skillnaderna är oftast kring två meter, men kan vara upp till fem meter. Här finns två olika kartor och vegetationen och djurlivet har anpassat sig till detta.

Kungsfiskare skräms upp av båten, men sätter sig snart på en annan torr gren lite längre fram i båtens färdriktning. Då kommer ett nytt fototillfälle. Missar man också detta, så kommer strax ett nytt, osv. Synnerligen tillrättalagt för alla oss nyblivna fågelfotografer. Så under några blad av nipah-palmen ser vi en krokodil. Båten stannar och kamerorna klickar. Det här är deltakrokodilen, en art som klarar både bräckt och salt vatten. Den kan bli ruskigt stor och påstås vara världens största. Så farlig att jag gärna avstår från att bada. Snart kommer nästa krokodil som poserar fritt på leran. Den här är betydligt större. Gissar på fem meter. Medan vi sitter bekvämt på båten och stoppar i oss frukt och nyfriterade pakoras, så rullas naturen fram längs vår väg. Bekvämt i en behaglig lyx.

På båten finns tre dubbelhytter, toalett och dusch om man oroar sig för krokodiler. Besättningen består av fem män, två vakter och Farzana som blev vår guide när Rubai måste vara hemma och ta hand om Dillon och Amaya som skulle ha sina årliga prov i skolan.

Det är nu länge sedan det blev mörkt och på natten ligger båten still. Vi somnar till ljudet av cikador och brusande vatten. Om vattnet går in eller ut, vet jag inte och det spelar heller ingen roll.

26.11 – Dag 56. Till frukost serveras chapati, stekt ägg, stekta grönsaker, två sorters honung och yoghurt. Hasan sitter tyst. För länge sedan hörde jag historien om hur han och Topu träffades. Den är härligt häftig och utspelades i inbördeskrigets slutskede. Nu berättar han historien för Boel, Anna och Henrik.  Hasan berättade i närmare två timmar. Exakta datum, namn på alla inblandade och personbeskrivningar. Här en kort och färglös redogörelse;

Den 29 mars 1971 startade upproret i Östpakistan mot förtryckarna från Västpakistan. Som alla inbördeskrig blev det här kriget särskilt grymt. Två av Hasans bröder kämpade i guerillarörelsen Mukthi Bahini och en av dem dödades. Tio miljoner flydde över gränsen till Indien. Hasan var en av dem. Tog sig till Calcutta där han hade vänner. Han är välutbildad, fick snabbt nya vänner och blev ofta hembjuden för att berätta de senaste nyheterna från Dacca. Bl a till en brahminfamilj där det uppenbarligen fanns en söt flicka. Topu arbetade då som lärare i en flickskola och bodde i sin äldre systers familj. Här hände det något.

Högkastiga hinduer och muslimer är knappast grupper som normalt umgås. Och Hasan är förstås muslim, inte som troende, men en identitet man inte kan komma undan, åtminstone inte i Indien. Motståndsrörelsen började få övertaget och kriget avslutades snabbt när Indiska armén gick in i det som dittills kallats Östpakistan. Den 16 december 1971 utropades det självständiga Bangladesh – Bengalernas land.

Strax efteråt, på julafton, lämnade Topu ensam Calcutta. I handen hade hon en biljett till New Jaipalguri i norra Bengalen där hennes far var lärare. Systern och svågern vinkade adjö när tåget ångade ut från Shielda station. Vad de inte visste var att hon inte skulle utnyttja hela biljetten. Istället steg hon av tåget nära Dinajpur, där Hasan väntade på andra sidan gränsen. Nu berättar hon för mig om hur rädd hon var. – Om du inte kommer nu ser du mig aldrig mer, hade Hasan sagt innan de skildes. På perrongen dröjde det innan hon hörde någon ropa hennes namn. En månad senare gifte de sig helt utan ceremonier.

Hasan visste att familjens plan var att han skulle giftas bort så snart han kommit hem. Han lämnade sin nyblivna fru och reste till Dacca och för att förklara situationen för sina föräldrar. Tre dagar tog det. Vägar och broar var förstörda och landet i kaos.

Ryktet hade spritt sig och familjen i Dacca accepterade hans val av kvinna. För att fira tog den yngre brodern tog fram sitt automatgevär och sköt hål på grannens vattentank uppe på taket så vattnet sprutade. Ett dubbelt firande; grannen var känd som Pakistan-vänlig. Modern gav Hasan de kläder och smycken en gift kvinna förväntas bära och han återvände för att hämta hem sin Topu.

  • Du är välkommen till oss, men du måste bli muslim, så sa fadern. Om du inte accepterar kan ni resa någon annanstans.

Hårda ord kan tyckas, men något annat hade de knappast kunnat vänta sig. Inte på den tiden och ännu mindre i dagens Bangladesh där islamifieringen tagit ny fart. Topo minns att hon skrev sin namnteckning på ett papper med flera stämplar, vips blev hon muslim. Då brydde hon sig inte, senare har det gjort ont, sa hon till mig. Lite som en kulturell våldtäkt. Hasan visade styrka och viljekraft, Topu ett oerhört mod. Senare fick de två söner och på flera sätt ett bra liv. I dag är de båda 77 år.

27-30.11 – Dag 57-60. Under två dagar reser vi söderut längs smala flodarmar och havsbreda floder till Bengaliska viken. Underbara scenerier när solen står lågt. Insåg dock att jag själv sett allt tidigare och att äventyren var större förr. Inga av de nya bilderna kan matcha de jag redan tagit med en stor kamera. Inte ens de tre uttrarna med fisk i munnen. Och tigern visade sig inte, fast den hade jag ju redan en bra bild på. På dagarna och vilade jag länge i den varma solen och sov gudomligt under stjärnorna på båtens tak. Det här är min sista resa i Sundarbans. Är mätt på intryck och framgång, nu vill jag bara fortsätta ett tag till för att göra fler avslut.

Dhaka

1.12 – Dag 61. Vid tolvtiden går bussen till Dhaka. Det tar bara fyra timmar. På 70-talet fick man räkna med 15 timmar. En enorm bro har byggts över Brahmaputra, som tillsammans med ett otal mindre broar har gjort den här resan möjlig. Vägarna kantas av grova träd (plus valaffischer) och eftermiddagssolen silar genom grenverket. Med bussens fart blir intrycket ett blinkande ljus. Nedanför vägbanken syns Bengalens intensiva grönska och dammarnas vattenspeglar. Det här blev den vackraste delen av vår resa som nu varat i två månader.

2.12 – Dag 62. Hasan hade inkvarterat oss på ett 4-sjärnigt lyxhotell. Om detta finns inget annat att säga än det som kan sägas om alla andra lyxhotell. Dessutom var sängen så mjuk att jag omöjligen kunde somna. I morgon flyger vi till Kathmandu. Nog kunde vi ta landvägen, men det skulle kräva ytterligare en visering för Indien. Och just sådant krångel orkar jag inte med. Skall faktiskt bli lite spännande att komma till Kathmandudalen igen!