Vägen Österut 16

31.1-2.2 . Dag 122-125. Ännu en tydlig gräns. På kambodjanska sidan flotta kasinohotell ägda av kinesiska investerare. Vid den här gränsen inriktade på rika vietnameser. På vietnamesiska sidan låga hus, mindre skräpigt och helt slut på mastodontbilarna. Mitt intryck är att det här är ett mer välordnat samhälle, mindre ojämlikt och mer välmående än Kambodja. Här var också risfälten gröna. Strax var vi i Saigon och hamnade på något sätt på Hotel Saigon Cu Cu som passade oss perfekt. Distrikt 1 nära järnvägsstationen och med en underbar ägarinna som bodde i entrén. Rätt stavning är Sài Gòn. Jag kollade nyfiket: Cu cu betyder gök.

Efter att amerikanerna lämnade staden 1975 döptes staden om till Ho Chi Minh City. Sydvietnameserna fortsätter använda det gamla namnet, medan HCMC är det politiskt korrekta.

Nästa dag gjorde vi det lätt för oss genom att köpa en utflykt till My Tho i Mekongdeltat. Ca 20 deltagare, alla västerländska turister förutom två koreaner. Min stora behållning var guiden som pratade non stop under de första två timmarna. Jag, som orkade lyssna, fick en utmärkt genomgång av den politiska historien. Guiden var förvånansvärt öppen med sitt förakt för den kommunistiska regimen.

• ”1975, when we were invaded by North Vietnam…”

En historieskrivning som jag själv i tysthet uppfattat som den korrekta. Att sedan Sydvietnam var en korrumperad diktatur berättigar inte invasionen. 1979 attackerade Vietnam Kambodja. Inte heller berättigat, även om vi i historiens backspegel är tacksamma för att de drev undan Röda Khmererna.

• ”80% are buddhists, 10% catolics and five millions members of Communist Party”.
• “Today we are quite free to say whatever criticism, but to write it is taking a risk”.

När jag senare frågade honom mer privat, så framkom det att hans familj flydde och han tillbringade fem år i flyktingläger i Indonesien. Senare skulle det visa sig att vår guide inte var ensam om sin kritiska inställning.

Vi såg kolossala Buddhor i olika positioner i ett tempel där jag dock tyckte att bonsai-träden i vackra lerlådor var intressant. Sedan fick vi se tillverkning av diverse fruktgodis, där maskiner ännu inte tagit över flinka kvinnohänders arbete.

Därefter paddlades vi ut på en fånig tur i en kanal kantad av nipah-palmer. Efter lunch visades vi odlingarna av diverse djur som senare skulle försköna de finaste damerna och serveras vid de finaste middagsborden: Ormar, sköldpaddor, krokodiler och piggsvin.

För någon vecka sedan hade jag tagit kontakt med Herr Quang. För några år sedan arbetade han tillsammans med min vän Dag med ett stort vägprojekt finansierat av Världsbanken. Quang ville bjuda på middag. Flott ställe som väntat. En stor fisk elegant monterad i en ställning på bordet, räkor och annat godis. Quang driver en stor ingenjörsfirma som är med och får de stora projekten. Korruption? – International donors have a tight control. When it comes to government projects, it is often known who will get the contract. Han hade fru och två barn i Da Nang. Barnen räknade han med skulle få universitetsutbildning i USA. Försiktigt påpekade jag att de sannolikt inte skulle komma tillbaka till Vietnam. Det var han medveten om, men menade att det fick bli deras val. Quang flög hem varje helg. I det här landet flyger man, få vill ta tåget.

Trafiken i städerna är ganska hemsk. Att ta sig över en gata kräver största koncentration, balans och oförvägenhet.

3.2. Dag 126. Tåget gick olustigt tidigt kl 06. Vi är på väg mot Hà Nội. Dit är det 1730 km och tåget långsamt på smalspårig kolonialjärnväg. Märkligt nog har inte denna landets viktigaste transportnerv uppgraderats till någorlunda modern standard. Vi ville göra ett uppehåll på någon mindre ort som inte nämns i turistinformationen. Så blev det inte. Alla sa att vi måste se Hoi An och då fick det bli så. Dit gick för övrigt den resa jag arrangerade med Läs och Res. Själva ångrade vi det här besöket.

Nu börjar det kännas segt efter 11 timmar på tåget. Sju timmar kvar till Da Nang och därifrån taxi till Hoi An. Om vi inte stiger av så tar resan 40 timmar från Saigon till Hanoi. Samtidigt är det en härlig tågresa som delvis går invid kusten och kan kandidera som en av världens vackraste. På vänster sida gröna branta berg, på höger sida, havet med fiskebåtar i bjärta färger. Ser även några små helt runda båtar, som ser ut som baljor.

Vi blev hungriga och lyckades leta upp något som tidigare fungerat som restaurangvagn. Den hade nu tagits över av tågpersonalen. De åt middag, sjöng och skrålade. – Aspackade, enligt Boel. Nu skålade vi och åt med dem. Kul, med underlig bismak. Först efter midnatt var vi på det bokade hotellet i Hoi An.

4.2 Dag 127. Slaka på morgonen, efter fyra timmars sömn. Får jag inte sova någorlunda, så blir nästa dag förstörd! Så har det nog alltid varit men det har blivit värre med åren.

Hoi An är en fascinerande liten stad med låg bebyggelse. Under århundraden var staden en av Sydöstasiens viktigaste handelsstäder. Hit kom handelsmän från Japan, Kina, Aceh, Indien… en del av Sidenvägen som även nådde Europa. Nu ett turistmål som ingår i nästan allas planer för resan till Vietnam. Fem miljoner utländska besökare innan Covid. En del fina gamla bodar, men jag fick aldrig känslan av att vandra i en historisk bebyggelse. Mängden av turister och den intensiva kommersen blev mitt dominerande intryck. Butiker som lockade även mig. Köpte några T-skjortor med tryck av gamla propaganda affischer.

Annars har vi ålagt oss ett strikt inköpsförbud. Våra väskor var fullpackade redan när resan startade. Inte heller några presenter, inga moraknivar eller dalahästar. Så här vid slutet av resan får jag erkänna att ungefär hälften av mina kläder har jag inte använt. Jag hade tänkt fel, det blev mer värme och bara en kortare period i kyla. Armenien. Fast hade vi kunnat fullfölja resan genom Centralasien, så hade slutsatsen blivit en annan.

5-6.2 Dag 128-129. Vad gör vi här? Vi har inte lust att bada på stränderna som nu kantas av höghushotell, inte heller köpa utflykter till olika hantverksbyar. Däremot är Boel och jag förvånansvärt överens om både det trevliga och det nyttiga i att gå. Helst långt och länge. Gärna 20 000 steg om dagen. När vi sett oss mätta på turistkommersen gick vi på slingriga gator och längs skitiga kanaler, över risfält och genom begravningsplatser. Ett antal timmar varje dag.

Sista dagen tåg till Hanoi. 4-bädds sovkupé. Efter Da Nang smyger järnvägen uppåt längs de branta kustbergen med en bländande vacker kustlinje djupt nedanför. Känns som om loket endast med yttersta ansträngning orkar baxa oss uppåt. Den digitala skylten visar på 16 kilometer i timmen. Mycket skrammel och spårdunk, men vi somnar.

Planlösa vandringar i Hanoi

7-8.2 Dag 130-131. Taxi till Lucky 2, där Läs och Res alltid bodde. Sträckan var kort, men taxametern visade ändå på alldeles för mycket, 450 000 Dong eller 210 kronor. Det stämde inte riktigt. Tyvärr var det här tredje gången jag känt mig lurad eller försök därtill. Alla gångerna här i Vietnam, ingen gång tidigare under resan, utan att ännu vilja dra någon slutsats.

Redan på morgonen dök mina gamla reseledare Nang och Linh upp i receptionen. Nang bjöd på frukost på gatan och om två dagar skulle vi äta middag hemma hos Linh.

Hanoi inbjuder till långa promenader. Flertalet gator i de gamla delarna kantas av träd. Inte miniatyrträd som i Stockholm, utan stora, gamla träd som på något förunderligt sätt överlever i röran av tät trafik och belamrade trottoarer. En del tar stöd mot husen. Mycket turister och hotell, men det normala livet dominerar. Våra vandringar känns mer autentiska här än i Hoi An. På varje gata finns något nytt att upptäcka. En butik säljer enbart dörrhandtag, en annan enbart plastblommor eller gravdekorationer, köttkvarnar, väggklockor… På vår gata Hang Hong säljs huvudsakligen målarfärg. Jag förvånas av det stora antalet ställen som säljer kaffedrycker med olika fantasinamn. Små boutiquer med senaste lyxiga modet för unga kvinnor som inte tycks satsa på lågpris. Iögonfallande är mängden ställen som erbjuder massage i olika former. Bland annat Swedish Massage, vad det nu innebär. Verksamheten verkade dock inte vara av sexuell natur och jag tänker inte förlora mig i sådana funderingar.

Vi gick i duggregn. Hela dagarna, varje dag regnade det. Inte obehagligt! Vi tyckte om det efter en lång tid med sol och besvärlig värme.

Det var bara 50 år sedan den här staden bombades urskillningslöst. I dag syns det inte. Tvärtom, flotta bilar på gatorna och allt finns att köpa i de små butikerna. Nog är det fantastiskt att det största tänkbara elände och ondska kan utraderas på så pass kort tid. Det var bara 50 år sedan demonstrationstågen i Stockholm skanderade ”USA-ut-ur-Vietnam”. Själv fattade jag inte hur USA kunde stå för så stor grymhet, inte hur Vietnam kunde uthärda det. USA trodde sig kunna bomba sönder landet till underkastelse. Så länge födelsetalen överstiger krigsförlusterna så kommer kriget fortsätta, lär Ho Chi Minh ha sagt. En demokrati kunde begå svåra brott och ett auktoritärt bortse från befolkningens lidande.

Just nu försöker det fascistiska Ryssland bomba sönder ett demokratiskt Ukraina. Här är rollerna omvända och det skrämmer.

Information om kriget fick vi genom amerikanska medier, inte från Vietnam och varför fanns där inga svenska rapporter inifrån Vietnam? Vi svenskar som var så engagerade – varför ville vi inte själva söka sanningarna? Det fanns flera sanningar, men jag tror vi inte ville veta allt i det politiska klimat som rådde i Sverige på 1970-talet. Nu kallar vi det för ”politisk korrekthet”.

Hanoi Hilton

Vi gick runt några av de stora sjöarna i staden, förbi Ho Chi Minhs mausoleum, men in i det gamla fängelset som av amerikanska krigsfångar sarkastiskt gavs namnet Hanoi Hilton. Det beryktade fängelset byggdes av fransmännen och fick samma funktion när de lämnade landet år 1954. Här fanns giljotinen och bilder på tortyrredskapen, men framförallt bilder på amerikanska krigsfångar. På bilderna sågs glada välmående piloter och på filmer berättade de om korrekt behandling och kritiserade USAs krig. En del var kanske sant, men för mig var propagandan alltför genomskinlig för att kunna ta utställningen på fullt allvar. Boel, som har nördat ner sig på Amerikakriget (som det kallas här), berättade om en pilot som tvingades göra självkritik på en TV-sänd presskonferens. Samtidigt som han talade, blinkade han med vänster öga ordet ”tortyr”med morse-alfabetet.

Det roligaste med Hanoi var kanske ätandet. Inte maten i sig, utan hur man åt. De elegantare restaurangerna lockade inte, det var ätandet på trottoarerna som blev spännande för oss. Få kunde visa en meny, ingen kunde hjälpa oss. Boel gick runt till grannarnas bort, pekade på något som lockade och vips hade fått vad vi ville ha.

9.2 Dag 132. På eftermiddagen hämtar Linh oss i sin bil. Han har bjudit oss på middag hemma hos sig

När jag tidigare, från 1980-talet och framåt, reste runt i Asien, kändes det som att jag kom som rik svensk företagare i förhållande till de som senare skulle bli mina reseledare. Jag bar med mig en möjlighet till goda inkomster. Så var det absolut. När jag i dag möter mina tidigare anställda upplever jag inte denna skillnad i levnadsstandard som lika stor. Både Linh och Nang har moderna boenden med ungefär samma utrustning som jag själv har hemma.

Efternamnet Nguyễn tycks alla vietnameser ha. Nästan, men i alla fall 39%. Jobbigt leta i telefonkatalogen, tänker jag. Andra eller tredje namnet är tilltalsnamn.

Nguyễn Chí Linh. Reseledare nr 12

Linh betyder ”Flexibel”. I Vietnam har tilltalsnamnet alltid en betydelse.

Linh föddes år 1972, under pågående krig i Bac Ninh provinsen i det som då var Nordvietnam och har sju syskon. Alla i livet. – I was a hungry child! All I got to eat was cassava. Familjen var fattig och modern svalt när Linh föddes. Svälten under barndomen syns på honom. Linh är högst 160 cm och mycket tunn. Kroppen fick ta stryk, men huvudet klarade sig bra. Linh en smart och framgångsrik man. Hans söner är långa och väger kring 80 kilo. – Mina barns generation är 15 cm längre än min egen, säger han.

Vietnamresorna var populära. Läs och Res hade flera resor som ibland måste gå parallellt. År 2007 hoppade Linh in som reseledare. Vi hade tur som fick möjlighet att träffa honom när han råkade ha en dag ledig. Annars var han upptagen varje dag under mer än en månad framöver. Han är officiell guide och får uppdrag från lokala researrangörer. Allt från stadsvandringar med enskilda personer till lyxresor med 5-stjärniga hotell. Hans ersättning varierar mellan 40 och 90 dollar om dagen.

Linh har fru, två tonårssöner och en oemotståndlig liten dotter. Således har de fyra motorcyklar och dessutom en modern bil. De har en 60” TV. Tillsammans tittar vi på en fransk barnfilm, ”småkryp”.

Nguyễn Vạn Năng. Reseledare nr 13

Nang betyder ”Aktiv”.

En tidigare reseledare hade blivit allvarligt sjuk och han rekommenderade mig att pröva sin vän Nang. Så började han år 1999. Nu när vi träffas igen har han mycket att berätta och är påfallande väl informerad om både vad som händer i det egna landet och internationellt. Allt hinner jag inte anteckna eller bevara i minnet. Här några axplock.

Familjen har ingen TV. Nyheter får de från franska televisionens vietnamesiska sändningar. Den statliga vietnamesiska televisionens sändningar ser de sällan. Han förklarar varför, men sådant kan jag inte skriva.

Farfadern levde 1914-1991. Han var rik och ägde mycket mark. Under andra världskriget ockuperades Vietnam av Japan. När kriget var över år 1945 tog Viet Minh över makten och införde ett fundamentalistiskt kommunistiskt styre. Nang minns vad hans farfar berättade: – Intellectuals, rich people, the landlords, officers of former the government. These groups of people were stripped of all their belongings and put in reforming camps in remote areas. At times people were shot just to impress the superiority of the guards. Everyone starved, some died. Först år 1958 mildrades förtrycket och farfadern fick återvända. Men något hem hade han inte längre. Han fängslades tre gånger i sammanlagt sju år.

Nang utmärkte sig i skolan med fina betyg och ville fortsätta till universitetet. Problemet var hans sociala bakgrund. Polisen förvarnade honom om att han skulle få problem, inte skulle lyckas. Han hade fel familjebakgrund. Fadern sade då – you should join the military to clean the family history! År 1983 tog Nang värvning I armén. Året därpå kom ha ut I strid mot de attackerande kineserna.

Nang hade en stark fysik och ser fortfarande påtagligt vältränad ut. Han tränades som kommandosoldat för att strida bakom krigsfronten. Kina attackerade Vietnam i februari 1979, som  straff för att Vietnam gått in i Kambodja. Nang skickades in i Kina. Uppgiften för hans stridsgrupp på tre personer var att hitta fiendens positioner, rita kartor och utföra sabotage på natten.

Mat måste de hitta själva. Ständigt hungriga åt de allt de kunde hitta: vilda växter och rötter, möss, ormar, en gång lyckades han skjuta en vildget. Själv anser han sig vara expert på att fånga ormar. Köttet måste de äta rått eftersom en eld skulle kunna röja dem. Minor deaktiverade de lätt, gick igenom, och aktiverade minorna igen när uppdraget var slutfört. Nang berättar om hur de förstörde vattenpassen på artilleripjäser och stal utrustning och uniformer. Med ett leende berättar Nang om finurliga, ruggiga försåtmineringar. Skjutvapen användes enbart i nödfall. Kanske vill Nang inte berätta allt för mig. De hade även andra verkligt exotiska metoder för att störa fienden. Metoder som tydligen fortfarande betraktas som militära hemligheter, som han ber mig att inte beskriva. Men jag tror det är OK att säga att det bland annat handlade om tigermyror, en ytterst fruktat litet kryp.

Förlustsiffrorna publicerades aldrig. Kriget var omfattande och berörde sex provinser i norr. Efter tre månader drog sig kineserna tillbaka, men fortsatte med artilleribeskjutning i tio år. Ett omfattande krig med flera tiotusentals döda. Fortfarande ockuperar Kina landområden längs gränsen och relationen mellan de två kommunistiska länderna är i dag iskalla.

År 1988 var kriget slut. Nu var det inga problem för Nang att börja på universitetet. Efter fem år tog han examen med glans och började arbeta som lärare. Lönen som lärare var dock så låg att den inte ens räckte för att betala bensinen till motorcykeln. (Hur kan man då överleva? Extra, privatlektioner är en del av svaret.) För att försörja sig arbetade han på kvällarna på Hanoi Television.

Dagens Nyheters förstasida 1:e april 2019 dominerades av en bild på Nang. Inne i tidningen ägnades ett helt uppslag åt Nangs berättelser om detta för omvärlden ganska okända krig.

Centrala Hanoi har äldre låg bebyggelse. I förorterna reser sig enorma bostadskomplex. Själv bor Nangs familj I Eco Park på åttonde våningen i ett 24-våningshus. Omgivningen är lummigt grön med stora mängder planterade träd.

Vietnameserna älskar träd

I det här landet flyttas och planteras stora träd. Såg planterade träd som var 10 meter höga med en diameter på 50 cm. Flertalet gator både i de centrala delarna och här i förstäderna kantas av träd, ibland klättrande på husväggarna. Har aldrig sett en så grön stad, och grönskan gör den här staden vacker. Just nu får jag elaka tankar om svensk kommunal policy att såga ner gamla träd och ersätta med utländska dvärgvarianter.

Cyklade runt

10-12.2 Dag 133-35. Under två dagar cyklade vi runt mellan eleganta bostadsområden och intensivt odlade fält. Överallt trädförsäljningar och handelsträdgårdar i en skala som fick mig att förtjust häpna. Vi stannade också i byar specialiserade på tillverkning av krukor. Mängder av krukor i alla storlekar och former. Vardagsföremål och jättelika konstverk som kunde kosta tiotusentals kronor. Jag fick fantasier om att handla allt som lockade mitt öga, att fylla en container och frakta hem. Det blev ett antal fröpåsar för trädgårdslandet hemma.

Bodde hemma hos Nang

Nangs våning är på 92 m² med fyra rum. Fullt modern med alla faciliteter. Här bodde Boel och jag i tre nätter och jag sov bättre än jag kan minnas tidigare under resan. Vardagsrummet domineras av vad vi förr kallade, ett ”finskåp”, en jättelik möbel i mörkt trä med vackra inläggningar av pärlemo. En praktpjäs. Skåpet är inte antikt, men i mina ögon ser det dyrbart ut.

Här bor han med sin fru Yen (Sjöfågel), en självständig kvinna som talar bra engelska och arbetar på personalavdelningen med utbildning på ett stort företag.

Dottern Chau (Ostronpärla) är 15 år och pluggar nu intensivt för att klara det prov som ger möjlighet till fortsatt utbildning. Jag frågar vilka drömmar hon har om framtiden. – Kanske att bo i Europa, säger hon tyst så att pappa inte ska höra. Och ja, hon ser ut som en ostronpärla!

Sonen Ninh (Säkerhet) är 22 år. Han går på universitetets journalistutbildning och ger ett skärpt intryck. Jag ställer frågan om vad hans lärare säger om tryckfrihetens begränsningar: – You should be careful with what you write, you may hurt somebody, blir det lite mångtydiga svaret.

13-14.2. Dag 136-137. Folk vi möter på bussen, på tåget, vid gatuserveringen…, människor är mycket reserverade. Jag söker kontakt med blicken men ingen fäster blicken. Antingen är de inte ett dugg intresserade av oss för dem exotiska typer eller så är det här en kulturell attityd. Gissar på det senare. Fast så här har det faktiskt varit hela vägen från Thailand. Här vill ingen ta ”selfies” med oss. I Iran och Indien ville alla ha en selfie. Till och med polisen i Pakistan.

Dimman ligger fortfarande och ett lätt regn faller. Vi flyger hem via någon stad i en öken.

Vägen Österut 15

16.1 Dag 107. Upp tidigt och snabbt iväg. Buss norrut 480 kilometer till Sen Monorom som på 800 meter över havet har ett betydligt svalare klimat. Skönt efter dryga 30 grader i Phnom Penh. För 40 år sedan låg här stora skogar med ett rikt djurliv. En tiger sågs senast för tio år sedan. Nu är nästan allt borta. Plantager, små odlingar och grässlätter har ersatt. På kvällen kom visumet till Vietnam.

Ser att pensionen kommit till kontot. Förmånligt kunna resa månad efter månad utan att bankkontot förändras så mycket. Elräkningarna dras från ett annat konto och det tittar jag inte på.

Skogar av gummi, ett märkligt berg och vattenfallsturism

17.1. Dag 108. Att ha en guide eller inhemsk följeslagare gör resan oerhört mer innehållsrik. Kan inte tänka mig resa i ett främmande land, en främmande kultur med ett konstigt språk utan någon som snabbt och direkt kan förklara den nya omgivningen. Är guiden dessutom en respekterad vän så får resandet ett djup jag annars inte kunnat drömma om. Jo, Kambodja är ett land jag skulle kunna tänka mig återvända till.

Med tuk-tuk åkte vi långt norrut på svåra, dammiga vägar. Färden gick genom en ändlös fransk gummiplantage. Ett jättelikt skogsområde köptes för en struntsumma kring 1980 när landet var i kaos efter att Röda Khmererna jagats undan. Skogen höggs för att omvandlas till plantage. Skyltar upplyste om fotograferingsförbud. En vakt kom rusade och skrek högt! Tror jag det!

Målet var en märklig geologisk formation som Vuthy kallade ”Stone Mountain”. Började försöka gå uppför, men 60 graders lutning kändes för mycket. Ville också minska risken för en olycka. Långt borta, på en resa, får en olycka större konsekvenser än hemma. Att minimera risker är något jag tänker på hela tiden.

Vattenfall är fascinerande. På hemvägen stannade vi vid ett sådant. Gudomligt vackert, när jag beskar bilden och tog bort mängden besökare, drivorna med skräp och suvenirförsäljarna. Jag önskar att vattenfall kunde få fortsätta vara en underbar plats i naturen, inte en kommersiell marknadsplats. Låt det få vara svårt att ta sig till naturens underverk, en hög tröskel, dit man enbart kommer med fysisk ansträngning. När många människor åker dit innebär det också att platsen mister sin skönhet.

På kvällen efterlängtat mejl från Nang, en av reseledarna i Hanoi, som hälsade oss välkomna och skulle ta emot oss. Oklart när och var.

18.1. Dag 109. Nu är det Boels o-tur att få diarré och hon blir kvar på hotellet. Jag och Vuthy åker iväg med en tuk-tuk förare som vår guide. Vart vet jag inte riktigt, men vi hamnar i en by med den etniska minoriteten pnunong. Gissningsvis samma som hmong som lever i bergstrakter över hela SÖ-Asien. Helt borta är de vackra husen med välvda palmbladstak och den gamla stamfolksromantiken. Nu hade man byggt nytt. Eleganta riktigt lyxiga hus i vackert hårdträ och kakel i golvet. Fortfarande på pålar tre meter över marken.

Jag träffade herr Sre Long. Han sa att han troligen var över 40 år. Han hade 11 barn men ännu bara tre barnbarn. Alla hans barn hade gått i skolan. Hans hus hade kostat kring 10 000 dollar, men mycket arbete hade gjorts av honom själv och med hjälp av grannar. Nu levde han på de odlingar han hade på fyra hektar, vilket gav honom en tillräcklig inkomst. Bakom huset stod en mountainbike. Så kallas den ombyggda, förlängda motorcykeln med påsvetsad pakethållare av armeringsjärn. Den används för att frakta ut mer eller mindre legalt virke från skogen.

Jag visades till Herr Tran Saveoun. Han var äldst i byn och mindes den franska tiden. Dock hade de aldrig varit någon i byn. Jag frågade om han tyckte det var bättre förr. – ”Vi var mycket fattiga, levde som i en svinstia. Nu lever vi bra. Men jag önskar att skogen varit kvar”. Herr Tran Saveoun är den ende i byn som har kvar de traditionella prydnaderna av papayaträ i öronen. Senare såg jag hans bild i en turistbroschyr.

Jag talade med den vackra flickan Sa Long. Hon titta blygt ner och det dröjde innan jag vågade plocka fram min lilla kamera, som knappast kunde se hotfull ut. Hon sa hon var 20 år och hade nu två barn. När hon gifte sig mindes hon inte riktigt. Hon hade gått sex år i skolan och kunde inte svara på frågan om hur många barn hon ville ha. Själv hade hon 10 eller 11 syskon.

Stannade vid skolan i byn Poutang. Steg in i klass 4. Klockan var snart elva och det här var sista lektionen i morgonskiftet som började klockan sju. De hade lektion i Khmer, ett helt nytt språk för de här barnen som vuxit upp med sitt eget stamspråk, kanske heter det pnunong. – ”Vad är problemen?”, frågade jag lärarinnan. Hon funderade lite: – ”Barnen har svårt att skilja på konsonanter och vokaler i khmer. Vokalerna skrivs ovan- och nedanför konsonanterna i det vackra skriftspråket. Så här: ភាសាសរសេរដ៏ស្រស់ស្អាត។

Hämtade ut pengar från ATM. Kan välja mellan dollar och riel. En dollar motsvarar 4000 riel, ungefär. Om priset är satt i dollar kan jag betala med riel, helt eller delvis. Har jag betalat med dollar kan jag få växeln i riel, helt eller delvis. Rörigt? Ingen fara; har jag rört till det eller tar för lång tid på mig, så lämnar jag bara över min sedelbunt och ber dem ta vad de ska ha. Då går det kvickt och jag har aldrig känt mig lurad hittills under den här resan. Inte en enda gång alltså! Det är en felaktig och otrevlig fördom att man hela tiden blir lurad. I alla fall inte när man valt vägen österut.

19.1. Dag 110. Nu var Boel på benen igen. Vi hade köpt en tur till ett område där det fortfarande fanns orörd skog. Herr Moni är professionell guide, och tar enbart grupper som är seriöst naturintresserade, säger han bestämt. Naturintresset har minskat, påstår han. Få kambodjaner bryr sig, för dem är det enbart ”party” som intresserar, tillägger han. Nu skyddas skog enligt lag som upprätthålls av skogliga myndigheter.

Avverkning av naturskog är numera illegalt, men sker ändå. Korruptionen finns på alla nivåer, inte minst i affärskretsarna kring premiärminister Hun Sen.

Skyddet av just det skogsområde vi besöker stöds av WWF Sverige. Känner mig stolt när jag ser den svenska flaggan på skogvaktarens uniformsjacka. På min fråga får jag svaret att vakterna har rätt att skjuta om en misstänkt tjuvjägare inte stannar. Tänk om WWF hade samma bestämda hållning till de stora rovdjursjakterna i Sverige..! I fattiga länder långt-bort-länder agerar man för bevarande, i Sverige vågar WWF inte ens ifrågasätta jaktintressena. Det är en mycket räddhågsen organisation.

En svårfattbar skogsskövling

Kambodja är ett skövlat land. År 1970 täcktes landet till 70% av skog, år 2007 var siffran tre procent. Röda Khmererna högg så mycket de hann med och den korrumperade regimen under Hun Sen kunde berika sina närmaste anhängare på samma sätt.

För mig som resenär blir det påtagligt när jag överallt ser möblemanget på hotell och i butiker. Överallt, även hemma hos Vuthy! Möbler som i praktiken inte går att flytta. Bordsskivor i mörkt tropiskt hårdträ är normalt 15 cm tjocka och kan vara tre meter långa. En matsalsstol kan väga 100 kilo. Billigt är det också. Just en sådan stol erbjöds jag för 120$. Tänkte att som ett rent practical joke köpa ett köksbord med stolar till yngste sonen som snart flyttar till hus med barn och blomma.

På kvällarna lyssnar jag på Storytel; Historien om Sverige av och med Herman Lindqvist. Uppfriskande att påminnas om vår historia på ett sätt som inte överensstämmer helt med vad vi fick lära oss i skolan. T ex att den i dagens Sverige så ifrågasatte Gustav II Adolf i ett fortfarande gällande riksdagsbeslut från år 1633 gavs tillnamnet ”Den Store”. Utan honom hade Sverige sett annorlunda ut. Lyssnandet tar mig bort från andra tankar och jag somnar innan läsningen slutar. Nu försöker även Boel lyssna, men hon somnar ganska omgående.

Kratie vid Mekong. Double happiness, som kineserna säger

20.1. Dag 111. Snabb färd med gammal buss till Kratie vid Mekong, en av Asiens stora floder som rinner upp i Tibet. Elegant hotell vid Mekongs strand. Heng Heng för 15$ med stor terrass som överblickar floden nedanför. Kan rekommendera hotellet. ”Heng” betyder lycka. Dubbel lycka alltså.

Båt ut på Mekong för att se några av de floddelfiner som fortfarande finns kvar. Ca 60 stycken, enligt Vuthy. Förr var de vanliga i alla fyra länderna längs floden. Röda Khmererna använde dem som lampolja. Vi såg dem, delfinerna alltså, flera gånger när de kryssade runt för att undvika turistbåtarna. Som på alla platser där det finns en chans att se vilt är turismen både ett hot och en chans. Turismen ger inkomster som används för bevarande, men i massturismens tid blir det oftast för mycket. Nu är delfinen en nationell symbol som används för att locka internationell turism, liksom tigern är för Indien, björnen i Ryssland och älgen i Sverige. Vilda djur blir nationella identiteter.

Vi badade nedanför forsarna, men strömmen kändes hotande och vi tog det försiktigt.

Ofta gör jag misstaget att överskatta den ekonomiska betydelsen av internationell turism. Här, liksom i Goa, är den obetydlig jämfört med den välbärgade inhemska medelklassens rekreation. Och de turistar på annat sätt än utländska besökare. Ute i floden ligger restauranger på pålar. Inga bord och stolar, man ligger i hängmattor, äter på golvet, dricker öl, umgås och sjunger karaoke. Gissade på 500 liggplatser. Själv prövade jag rökt småfisk. När monsunen kommer i juni och floden stiger, kanske fem meter, river man hela anläggningen för att bygga upp den igen i oktober.

Stannade vid en hundrameterskulle med ändlösa trappor upp till en samling pagoder. Ett test på min fysiska förmåga, som inte föll väl ut. Överallt ser vi dessa pråliga pagoder målade i guldfärg. Nybyggda eller nyrenoverade. Här får jag Buddhas budskap om att godhet är bra och det omvända är fel. Livet är okränkbart och alla livsformer har rätt till sitt liv. Känns invändningsfritt. Plaketter i marmor berättar hur mycket olika personer investerat i sin egen godhet. För egen del har jag hittat bättre sätt att dela med mig av mitt överflöd.

Alla tre satt vi på terrassen och såg ut över Mekong i mörkret med en kall öl i handen

21.1. Dag 112.  Båt över floden till ön Kaoh Trong. Inga vägar, inga bilar. Äntligen lugnet och en relativ tystnad. Cyklade runt ön på en meterbred sträng av betong. Träffade en man som hade just en sådan hatt jag enträget letat efter att ha glömt den fina, dyra jag köpte på Alewalds på Kungsgatan, men slarvade bort i Indien. Jag erbjöd ett generöst antal Riel för hans hatt, så blev både han och jag glada. Nästa dag träffades vi igen. Han hade nu en ny hatt och såg mycket nöjd ut.

En kör av cikador drog igång kl 14.10. Alltid vid det klockslaget, sa hotellvärdinnan. De lät som en vedkap, inte en, utan många. En häftig upplevelse som efter tio minuter tyvärr tystnade lika tvärt som de startade.

En buffelkärra kommer lastad, med vadå?

Vuthy berättade att det för bara 20 år sedan var bufflar som gjorde det tunga jobbet på landsbygden. I dag är de helt borta. Endast på ön fick jag se detta mitt mest älskade fotomotiv. En buffelkärra i Kambodja kommer lastad med vaddå? – Öl förstås! Här dricks kopiösa mängder öl. Tio burkar på en kväll är ett minimum, sa en ung man jag senare frågade.

I samband med Vietnams invasion av Kambodja år 1979 följde många fattiga vietnameser, som uppmuntrades att slå sig ner i det nya landet. Det fanns gott om gratis mark att odla och här på Mekong tog man med sig gamla kunskaper och odlade fisk i floden.

22.1. Dag 113. Motorcykel-taxi till färjan tillbaka till Kratie. Därifrån med en smockfull mini-van i sex timmar till Phnom Penh. I det här landet förefaller det helt acceptabelt att spela på telefonen på högsta volym. Nu hade jag samtidigt två flabb-program, ett från vänster, ett från höger. När tortyren pågått under längre tid ger man upp.

Tog åter in på charmlösa Best Central Point Hotell. Kände igen farbröderna som fortfarande satt på barerna längs gatan.

23.1. Dag 114. Gick genom halva staden till största bokhandeln för att få tag i en Lonely Planet för Kambodja. Tyvärr hade de den inte. Reseguider hade de slutat sälja eftersom det inte längre fanns någon efterfrågan. Som något ambitiös resenär tycker jag själv så här: På Internet hittar jag snabbt en precis och detaljerad information. Däremot är det svårt att få det större perspektivet. Då måste man leta noga och utforska under längre tid. Internet är som att ge sig ut i mörkret med en pannlampa som ger en ytterst liten ljuskägla, man ser var man ska sätta foten, men inget av omgivningen.

24.1. Dag 115. Tåget till Sianoukville går redan kl 07. Var där onödigt tidigt med tanke att komma över en bra sittplats. Visade sig bara bli halvfullt. Detta trots att det enbart gick ett tåg dit under hela dagen. Strax därefter gick tåget till Battambang. Sedan gick det inte fler tåg under dagen.

De två tåglinjerna i Kambodja är reliker från den franska kolonialtiden. Fransmännen var inte så ambitiösa med sina investeringar i kolonierna, jämfört med engelsmännens järnvägsbyggen i Indien. Och regimen i Kambodja har verkligen inte satsat på offentliga transporter. Sådana finns helt enkelt inte! Inte i städerna heller. För oss blev tågresan en trivsam och märkvärdig upplevelse. Ett exempel: Vårt tåg skulle in på ett stickspår för tågmöte (!): Tåget stannar, en man går av och lägger om växeln, tåget kör förbi växeln, stannar och mannen går på den sista av de två vagnarna, så for vi vidare och det hela upprepades när vi skulle ut på huvudspåret igen.

Ska man åka till jobbet eller resa lite längre måste man ha egen transport. Alla familjer har minst en motorcykel.  Förvånansvärt många har råd med bil. Inte konstigt, men här är det inte de små billiga bilar som nu korkar igen storstäderna i allautvecklingsländer. Här är det huvudsakligen enorma 4-hjulsdrivna jättebilar. Med Vuthys hjälp sökte jag efter en förklaring till mängden av enorma mastodontbilar, sådana som jag sällan ser hemma i Sverige. Puzzelbitar till svaret på frågan var; förmånlig beskattning, korruption i alla dess former och en rövarkapitalism, särskilt under 80 – 90-talen, när alla som hade lite pengar tog för sig av mark och skog. ”Landgrabbing” pågår fortfarande. Har bonden inte papper på marken familjen odlat i generationer, är risken stor att han mister den när en ”investerare” behöver marken.

Gick av i Kep, en liten stad vi kusten bakom ett brant skogsklätt berg. Vackert och lugnt. När solen stod som högst gick vi till Crab Market. Gick långsamt, det var helt vindstilla och 35 grader under den skugga som inte fanns. Under hundratalet parasoll och presenningar kokades och friterades jätteräkor, krabbor, fiskar och bläckfiskar. Inget annat gick att köpa! Av en tant köpte vi ett kilo stora räkor. Gick med dem till en annan tant som kokade dem, hittade en plats hos en tredje tant där vi kunde sitta ner och frossa oss mätta. När solen gått ner gjorde vi om samma vandring med skillnaden att vi nu frossade i bläckfisk. På hemvägen kom ett kort skyfall och vinden tilltog.

25-28.1. Dag 116-119. Boel hostar och hostar. Vår aktivitetsnivå har gått ner och vi rör oss bara långsamt. Hettan gör oss knappast mer företagsamma.

Bamburidån har gått ner

Dock är det varken hosta eller den stillastående värmen som fått oss att stanna upp. Vi borde redan ha varit i Hanoi. Kina utfärdar fortfarande inte turistvisum och sägs inte komma att göra det under överskådlig framtid. Bamburidån stoppar vår resa! Att hoppa över Kina och flyga till Kazakstan för att därifrån fortsätta resan hemåt under sträng vinter lockar inte heller.

Inte heller känns det särskilt bråttom att komma hem till en Stockholmsvinter. Vi vet, eftersom vi tittar på Aktuellt varje kväll. Alltid gårdagens sändning, men en nyhet är alltid en nyhet ända tills den nått sin mottagare.

Snopet att inte kunna genomföra vårt ambitiösa projekt att resa norrut genom hela det väldiga landet, för att senare vända västerut mot Samarkand, Baku och Sverige. Snopet också att lämna återbud till vännerna i Kina.

Jag har skrivit till reseledarna Lee och Hua. Sagt att vi skall göra ett nytt försök när Kina ger turistvisum och temperaturen rimlig. Kanske återstarta resan från Hanoi? Vi får se, framtiden är oviss och framför allt, – kort.

Paradisön och verkligheten

Hittade en Tourism Information. Nej, de visste inte var stigen in i den näraliggande nationalparken började, inte heller att det gick att åka tåg tillbaka till Phnom Penh. Hittade en gammal sliten Lonely Planet där vi fick tipset att åka till en liten paradisö utanför Kep. Detta gjorde vi sista dagen. Av tuk-tuk förarna får man lätt all praktisk information.

På håll såg Rabbit Island verkligen ut som mitt paradis. Orörd regnskog på bergstopparna och ett 25-tal enkla Home Stay vid en lång sandstrand. På närmare håll visade det sig att skogen avverkats i omgångar redan på 90-talet och att stigen runt de fortfarande skogstäckta topparna var en bred timmerväg gjord för tunga maskiner. Strax intill de små inkvarteringarna röjdes och sprängdes det för ett lyxhotell med 240 rum. Byggherre är Tourist Department med lån från Asiatiska utvecklingsbanken. Ännu ett grandiost statligt projekt med mycket osäker framtid. – ”Det går inte att stoppa utvecklingen”, förklarade en uppgiven ägare till en liten turistverksamhet. – ” Man kan skjuta på den en tid, men det går aldrig att stoppa den”.

Vi hittade en liten avsides belägen vik där vind och strömmar inte deponerat alltför mycket plast. Där kunde jag simma ut och skölja av mig irritationer och utvecklingspessimism.

Sitter nu och skriver vid stranden nedanför vårt Guest House. Frukt, kall öl och andra frestelser ligger framdukade strax intill och vinden drar i palmbladen ovanför. Till vänster dånar Kambodjansk rapp, till höger dunkar något liknande. Ljudvågorna möts just där jag slagit mig ner. Meterhöga högtalare och så mycket öl man orkar bära är centralt i den lokala partykulturen. På kvällen ökar de volymen i högtalarna till det outhärdliga. Öronproppar och sjalar virade runt huvudet hjälper inte. Jag går ut och delger dem min mening. Svaret blir att jag borde respektera lokal kultur och skämmas för att jag uppträdde aggressivt. Vi käftade en stund, sedan fick jag ge upp mot ett 20-tal berusade tonåringar.

För 40 år sedan avrättades alla med tänkbara borgerliga avvikelser och städerna tömdes på sin befolkning. Tänker att Pol Pot skulle lett om han sett mig.

För tredje gången till Phnom Penh

På söndag morgon tog vi en båt tillbaka till Kep. – ”Jag vill bara bort”, sa Boel och struntade i det annars heliga morgonkaffet. Tog tåget tillbaka och kom åter till Best Central Point i Phnom Penh.

29-30.1. Dag 120-121. Boel fick för en vecka sedan ett Mess från sin systerdotter Märta, 20 år. – ”Jag och Matilda är i Bangkok, var är ni?” Och just i dag är de i Phnom Penh. Märkligt sammanträffande! I kväll är jag och Boel hembjudna till Vuthy. Vi tar med de två flickorna som då får träffa Vuthys döttrar i övre tonåren.

Trevlig middag hemma hos Vuthy med franskt vin och Khemer Amok med fisk. Underbart i deras vardagsrum under träden och mitt i en imponerande samling av orkidéer. Endast de två sovrummen har tak och väggar. Så skulle jag också kunna tänka mig att leva!

Nästa morgon skall vi resa med buss till vietnamesiska gränsen vid Moc Bai och vidare till Ho Chi Minh staden, den sydvietnameserna fortfarande kallar Sai Gon.