Kjell Dennersten, Salomonöarna 2008

Året 2008 reste jag till Salomonöarna med Christian Jutviks utomordentliga Läs och Res. Få turister kommer hit. Merparten är australiensiska dykare och endast ca 1000 européer om året besöker landet. Läs och Res var det enda företag som organiserade resor som inte hade med dykning att göra.

Musikaliska upplevelser är viktiga för mig och resan gav mig härliga minnen. Ön Ngongosila är konstgjord, byggd av korallsten. Här fick vi en fantastisk tid under några dagar. Jag mötte byhövdingen, en grov och jovialisk man, och tänkte, den här mannen måste gilla blues och mycket riktigt – det var hans favoritmusik. Vi satt tillsammans en halv natt i den ljumma vinden under hans hus byggt på pålar. Jag hade med mig min gitarr och spelade alla blueslåtar jag kunde och spelade dem om och om igen (eftersom jag inte kan så många – jag är egentligen pianist). Speciellt gillade han Eric Claptons ”Before you accuse me”. Jag skall aldrig glömma hans hjärtliga skratt.

En annan upplevelse var att höra ungdoms- och barnkörer på den stora ön Malaita.

Gudstjänst hölls tre gånger om dagen och barnen fick en otrolig träning i att sjunga och agera på en scen, eftersom man varje dag spelar och sjunger. Underbart att lyssna på även för mig som halvprofessionell musiker. På något sätt, som jag inte kan förklara, låter höga diskantstämmor vackrare i den varma tropiknatten. De har inga noter utan har lärt sig på gehör och hittar spontant stämmor. Jag kommer speciellt ihåg en liten tjej, som hade en stor begåvning och mycket lätt kunde hitta egna snygga stämmor. Jag lärde henne några sånger och stämmor efteråt och hon sög åt sig min lilla undervisning som en svamp. Skulle jag träffa henne idag tror jag att hon skulle komma ihåg sångerna!

Invånarna i byn Fataia på Malaita bjöd oss på traditionell dans med tillhörande kläder och kroppsmålning. Jag förklarade för ledaren av denna uppvisning att vi svenskar inte ville vara sämre. I vår lilla grupp fanns ett par som sysslade med folkdans och jag förklarade att vi ville bjuda på svensk ”infödingsdans”. Sagt och gjort – vi bjöd på folkdans och jag kompade bland annat Gärdebylåten till allas förtjusning.

Högt upp i bergen finns fortfarande en liten befolkningsspillra som lever traditionellt med mycket få kontakter med civilisationen. Kwaio har en mycket speciell animistisk religion med mängder av tabun och regler om bestraffning när man bryter mot dessa tabun. Tillsammans med Ronnie Butala, vår reseledare, klättrade vi upp i bergen mitt på ön för att möta kwaiofolket. För övrigt kända för att ha varit en av de värsta kannibalerna i Söderhavet. Så sent som 1940-talet förekom ännu kannibalism och jag träffade flera utbildade unga män som berättade att deras farfar och morfar visade människoben för dem när de var små. Ett skeppsbrott nära ön var lika med ens egen död. För lokalbefolkningen kunde det räcka med att passera en annan bys område för att själv bli uppäten. Man åt människor för att tillägna sig deras kraft och intelligens. Det förekom till och med att man åt människor med viss kompetens enkom för att själv kunna bli duktig på detta område. Om man till exempel åt en framgångsrik tjuv, kunde man själv också bli en sådan.

Jag gick först i vår lilla svenska grupp tillsammans med Ronnie. Till sist hade vi bara en uppförsbacke kvar och jag kunde redan urskilja ett par hyddor när plötsligt en äldre man, iklädd endast höftskynke, dök upp ur buskarna med ett vansinnesgrin och spänd pilbåge med pil riktad mot mig. Ronnie visade också tecken på rädsla när plötsligt det oväntade sker – den gamle mannen som visade sig vara byns hövding tog ner pilbågen och brast ut i ett bullrande skratt. Hans ansikte var nu lika uttrycksfullt glatt som det nyss varit skrämmande. Jag undrade också varför den gamle mannen ville skämta med mig på ett så absurt sätt i bästa Monty Python-anda! Jag frågade Ronnie om byn tidigare haft besökare från ”civilisationen”. Han svarade att möjligtvis någon enda gång hade byn tidigare mottagit besökare. Hövdingen måste helt enkelt ha en utvecklad känsla för absurd humor och jag tror inte han hade sett Monthy Python-filmer!

När vi sedan efter vår måltid hade en ömsesidig frågestund i hövdingens hydda med Ronnie som tolk kommer jag särskilt ihåg en mycket märklig fråga från hövdingen

Vem är den här Jesus som tar ifrån mig medlemmar i min stam?

Jag tänker först ge ett absurt svar – Det är jag! Men jag hejdar mig och det var nog tur att jag gjorde. Frågan är mycket allvarlig för hövdingen som kunde konstatera att hans lilla grupp minskar från år till år.

Unga män och kvinnor flyttar ner till kusten, något som för övrigt Ronnie gjort själv en gång. Vid kusten kan de få utbildning och sjukvård mot att de accepterar att bli kristna och medlem av den lokala kyrkan. Sjukvården är särskilt viktig i ett land som härjas av en svår form av malaria som ingen örtagård kan råda bot på. Denna malaria skördade för övrigt tusentals dödsoffer bland både amerikaner och japaner under det andra världskriget.