Hjälp mig skriva!

Här nedanför hittar du det senaste bidraget till mitt projekt: Att skriva Läs och Res historia. Slutprodukten kan bli en bok eller något på nätet. För att göra detta behöver jag berättelser från dig som rest med Läs och Res och från reseledarna. På den här bloggen visar jag upp nya bidrag. Jag vill ha din kommentar!

Skriv gärna något här eller maila mig på christianjutvik@hotmail.com

  • En händelse under resan som var viktig för dig
  • Synpunkter på resan eller saker som hände under resan. Positivt och negativt
  • Något märkligt, tänkvärt eller bara lustigt som inträffat
  • Vad resan betytt för dig senare
  • Dina synpunkter på resande och turism i allmänhet
  • Något annat du tror passar inom ramen för det här projektet

Ingenting publiceras utan att du godkänt. Du kan också ringa mig på 076-94 33 8 11

Vill du veta när jag lägger ut ett nytt inlägg? Då skall du ”följa”  Projekt Läs och Res på Facebook. Lätt som en plätt om man tänker efter! / Christian

Lämnar boken till förlaget

Bilden: Jag tar en paus bland nedfallna Tung-blommor under vandring mellan byar i Guizhou provinsen i södra Kina.
.
Att lära känna världen
fordrar möda, mycket möda,
och det upptar en helt och hållet.
De flesta människor skaffar sig i stället den motsatta förmågan,
nämligen att titta utan att se,
att lyssna utan att höra.

Ryszard Kapúscinski.
På resa med Herodotos
.

Exif_JPEG_PICTURE

Sedan jag överlämnade Läs och Res till andra i oktober 2015 har jag skrivit.

Skrivit om hur allt började på det vilda 70-talet. Skrivit om allt märkligt och spännande som hände under 37 år med Läs och Res. Naturligtvis också om mina intryck av resande, turism och den stora stygga resebranschen. Nu har jag lämnat den till förlaget Vulkan. Under tidig höst bör den vara tryckt. Tror du kommer att gilla den!

 

Därför skriver jag den här boken

Nu gör jag bokslut för mitt liv med resor. Det roar mig att skriva om lärdomar jag fått, och alla hiskliga, härliga äventyr jag själv fått vara med om. Samtidigt ser jag jag en möjlighet att bereda plats för andra resenärers berättelser. Dessutom vill jag berätta några av de roligaste historierna. Många har uppmuntrat, uppmanat mig att skriva – bekanta och resenärer som flimrat förbi under åren.
Jag skriver för att få ihop minnen som tunnats ut och en sista chans att förklara mina tankar kring ett bättre resande. Jag skriver inte för resenärer (tidigare och framtida), inte heller för vänner eller familj – jag skriver i första hand för att det roar mig.
I grunden är jag en pinsamt självupptagen person. Inget vackert karaktärsdrag, och de som känner mig kan nog instämma. Så här är det: Det fanns inget som tillfredsställde mig så mycket som att ständigt bli påhejad av resenärer och de många reseledare över hela jorden som kunde bygga sina liv parallellt med Läs och Res. Pengar var däremot aldrig varit min drivkraft.
Nu känns det som min plikt att rapportera. Jag vill berätta för alla fantastiska människor jag stött på under åren och som ännu inte försvunnit in i glömskans dimma. Jag tänker på alla de resenärer (kallade dem aldrig kunder) som jag fått närmare kontakt med. Ännu starkare känns plikten att rapportera till alla de reseledare som var den viktigaste delen i researrangerandet.

För mig har det varit en härlig resa under 50 år. Från att jag liftade till Indien 1969 och fram till att jag överlät företaget 2015. Det har varit ett privilegium att själv få resa och bokstavligen utforska nya (för mig) okända miljöer med syfte att ordna resor dit. Att få resa med ett ärende har varit mitt privilegium. Var jag än dök upp, var alltid den första frågan

– Why do you come here?  

Att ha ett bra svar på den frågan har varit mitt privilegium.
Viktigaste har ändå varit, och det som drivit mig under alla år: Att jag fick förmånen att ge mina resenärer upplevelser och insikter, som kom att påverka även deras liv. Inte allas förstås, och mer eller mindre, men nästan varje dag fick jag: Tack, beröm och högt betyg i utvärderingarna av resorna. Det var detta som drev mig att fortsätta när motgångarna kom med miljonförluster och svinn i kassaapparaten.
För att skriva har jag tagit hjälp av mina resenärer, några av de som rest med Läs och Res genom åren. Deras berättelser och tankar om sin resa är centrala i min historia. Reseledarnas berättelser är särskilt betydelsefulla för mig, kanske också för dig som lärt känna dem under en resa. Mycket är beröm, men jag har också bemödat mig om att få fram kritiken. Misslyckandena alltså.

Ett hundra författare

Och svar fick jag! Massor av berättelser. Jag har tagit med många, de som säger mest utöver rena beskrivningar av resan. Några vansinnigt tokroliga historier förtjänar också läsning. Efter viss selektering bjuder här 90 olika resenärer på berättelser de tycker att du skall läsa. Även 16 reseledare har skrivit om hur de upplevde sin roll som ledare för besökande svenskar. Och norrmän! Ungefär 10% av resenärerna var norrmän, som förstås berättar bäst på sitt eget språk. De skriver på bokmål, det vi normalt uppfattar som norska, men det finns ytterligare två språk i Norge, eller Noreg, som det heter på nynorsk. Det tredje språket är riksmål. Ivar Teigum har skrivit på nynorsk, som jag tycker kräver lite fantasi att förstå.

Alla de som skrivit vill jag tacka för att ni ansträngt er och accepterat mina strykningar och petiga språkliga ändringar. Däremot har jag försökt att behålla varje skribents sätt att uttrycka sig, något jag vill kalla ”färgen” i språket. Så t ex, har Gerhard, som är tysk och som tidigare bott några år i Sverige skrivit mycket tänkvärt, men på lite lustig svenska. Hans text var jag försiktig med att peta i. Flertalet bidrag har fått mer eller mindre del av texten struken, och det har varit svårt att stryka text som är bra. Till sist har alla fått godkänna sin text att bli en del av den här boken.

Tredje dagen vågade kvinnorna komma

Bilden: En patient jublar efter att ha genomgått en gråstarrsoperation. Gunnie bredvid.

av Gunnie Aalmo, deltagare i resan ”Hälso- och Sjukvård i Indien” 1990. 2 resor med Läs och Res

Christian fick en strålande idé! Eftersom så många av hans resenärer hade sjukvårdsbakgrund, så borde man kunna skräddarsy en resa med temat hälso- och sjukvård i Indien. Jag tog ut semester och tjänstledighet en hel termin, läste på nytt internationell hälsa och tropikmedicin och bestämde mig för tre veckor med resan, Hälso- och sjukvård i Indien, samt ytterligare några veckor för besök inom indisk sjukvård. Denna gång lyckades jag övertala min man att ansluta sig till jul.

Vi var 20 personer, alla med anknytning till hälso- och sjukvård, som for iväg för att se, uppleva, studera och lära oss lite av indisk hälso- och sjukvård. Turistchefen i Uttar Pradesh hade planerat vår resa och såg också till att allt fungerade. Hans kontakter öppnade alla dörrar för oss. Det berömda Benares Hindi University i Varanasi hade ställt upp med föreläsningar och studiebesök. Vi fick vårt högkvarter på en katolsk missionsstation i byn Mahjgain, utanför Varanasi. Här styrde prästen, fader Thomas och två tappra sjuksköterskor med medhjälpare. Samtliga kom från Kerala i södra Indien. Man kan säga att de bedrev ett nationellt biståndsarbete. Alla barnen i missionens skola hade fått ledigt för att vi skulle kunna sova i deras skolsalar. Och vilken lycka, det fanns en västerländsk toalett som fungerade. Men bara dagtid! Nunnorna låste ordentligt nattetid. Så duktiga vi blev på att tillverka pottor av tomma vattenflaskor!

Vi delades upp i grupper och försågs med cyklar och en medicine kandidat (med moped). Så for vi ut till avlägsna byar för att ha sjukvårdsmottagning under ett träd. Det var precis så jag mindes missionärernas berättelser från min barndom. Häftigt att själv få sitta där. Det var inte ofta någon sjukvårdskunnig tog sig ut i denna obygd. Folket i byn strömmade till. Första dagen kom bara männen, andra dagen kom barn och föräldrar och tredje dagen vågade sig kvinnorna fram. Doktorerna hade ett lager av medicin att dela ut. De flesta patienter fick en handfull piller, oftast antibiotika med brett spektrum och någon hostmedicin. Vårt lager av läkemedel för skabb tömdes raskt. Det var en helt fantastisk upplevelse att få delta i detta. Återresan på en skranglig cykel i ökensanden blev bara för mycket efter denna dag. Någon av våra ledsagare insåg detta och tog både mig och kompisen samt våra cyklar på en kärra åter till missionsstationen.

Därefter placerades vi ut två och två hemma hos läkarfamiljer. Jag bodde hos en ortoped som både drev privat sjukhus och arbetade på ett större allmänt sjukhus. Vi fick följa med i det dagliga arbetet med både läkare och sjuksköterskor. Dessutom hade vi trevligt umgänge med familjen i några dagar. De har förblivit mina vänner och numera har vi kontakt på FB. Flera av deltagarna har också förblivit nära vänner. Det är fantastiskt att kunna dela sina minnen gång på gång.

På slutet skulle vi få en glimt av en tiger medan vi vaggade fram på elefantryggen i

img_6836
Kossorna har alltid företräde förstås. Foto CJ

Dudhwa nationalpark. Det tog oss 17 timmar med buss att nå dit och resan var som ett enda skådespel i trängseln mellan kor, hölass, lastbilar, rickshaws, bussar, personbilar och cyklister. En trafikregel var mycket viktig – störst går först, men kossorna har alltid företräde. Och så förstås det alltid återkommande ” Use horn, please”. Tigrarna såg vi aldrig men vi lärde oss hur man får råttorna lugna nattetid. Antingen lockade vi dem med ett sömnpiller eller så fick vi sova med ljuset på (i detta fall ficklampan tänd).

Jag har besökt Indien tolv gånger, ingen gång den andra lik. Leker fortfarande med tanken på en resa nr 13? Som jag antytt tidigare så kan mitt liv delas upp i; före och efter Indien. Att utsätta mig för Indien var som att kastas ut i det okända, men ändå veta att allt skulle lösa sig. Kanske inte på det sätt jag tänkt mig. Oftast blev det annorlunda och kanske till och med bättre, men alltid intressantare.

Vägen till Indien – och den sköna konsten att lifta

Känner mig lite lycklig

Nu hoppas jag du vill läsa

Vägen till Indien är berättelsen om en händelserik resa när författaren1969 liftade till Indien, kom till Kolkata, Ganges mangrovedelta och gjorde sin första långa vandring i Nepal.

När han 2015 städade ur sitt kontorhittade han dagböckerna från sin förra resa. Själv hade han aldrig öppnat dem. Och ingen annan har läst dem. Du blir den första som får läsa.CJ 15

140 sidor illustrerad med egna bilder.

”Tack för att du skrivit en så bra, underhållande och stimulerande bok. Den var värd varenda minut”. Börje Almqvist

”Har läst din bok och förstår faktiskt inte hur du överlevde. Helt otroligt bitvis. Sååå kul att läsa den. Tack!” Svante Strindberg.

CJ 1Ruggiga äventyr, helt osannolika möten, men viktigast blev förståelsen för människors olika livsvillkor. Här föddes tankarna kring den sköna konsten att resa och vad man själv bör tänka på som god resenär.

Christian Jutvik (f 1947) var 21 år när han liftade till Indien 1969. Tio år senare startade han resebyrån Läs och Res som han drev fram till slutet 2015. Grunden fanns i 1970-talets idealism.

 ”Jag ville skapa ett bättre, ett seriöst alternativ till den ytliga resebranschen och till massturismen”

 

Så här får du  ”Vägen till Indien  –  och den sköna konsten att lifta”

Beställ av mig. (christianjutvik@hotmail.com)  > 130 kr inklusive porto + bokmärke. Norge 140 NOK

Hämta på Läs & Res, Lundagatan 27, Stockholm > 90 kr + bokmärke

Bokus, Adlibris m fl  > ca 165 kr inkl porto (priset varierar)

e-bok på Bokus, Adlibris m fl  > ca 45 kr

009

 

 

 

 

 

 

Äkta papyrus förstås!

 

Betala med Swish eller överför till mitt konto hos Handelsbanken 6101-723 270 228. Iban från Norge SE78 6000 0000 0007 2327 0228

Mobil: 076 94 33 8 11 (betala hit med Swish)

Christian Jutvik

Skyttevägen 25

SE-133 36 Saltsjöbaden

Mail: christianjutvik@hotmail.com

Mobil 076 94 33 8 11

Blogg: christianjutvik.blog

 

 

De som bor vid resans mål

Av Klas Grinell, student i idéhistoria vid Göteborgs Universitet.

Infört  i Läs och Res Nyhetsbrev, september 1999. Klas doktorerade senare på en Klas Grinellavhandling med titeln Att sälja världen.

Turismen är världens största näringgren. Inte minst i många fattiga länder. Men varför diskuteras och ifrågasätts turismen så sällan?

Målet med min forskning i ämnet idéhistoria är att granska turismen och dess möjligheter att vara en arena för möten mellan verkliga människor i en jämnlik situation för att därigenom motverka fördomar. De resultat jag kommit till så här långt har tyvärr varit ganska nedslående.Tvärtom har de visat att turismen snarast förstärker fördomar och skapar distans till människor i annorlunda länder. I stället för att se lokalbefolkningen som människor tenderar vi, när vi reser, förvandla dem till estetiska objekt. Varför blir det så?

Få turister reser för att möta människorna i landet de besöker. Vi reser snarare till

2005-07 A 308 PS 2
En stolt kvinna som spelade teater för fotografen på Madagaskar. Foto CJ

sevärdheter och upplevelser av det annorlunda. Människor är blott intressanta i den mån de bär folkdräkt, myllrar på cyklar, kröker rygg i risfält eller på annat sätt avviker från det vi ser som normalt, modernt beteende här hemma. Resebranchens reklam låter människorna vid resans mål endast medverka som exotiskt blickfång. En vardagsmedborgare får aldrig plats bland katalogens bilder. Över lag får inget vardagligt plats. Som turister söker vi det exceptionella i alla dess former. Kanske är detta ett av turismens stora problem: Att turisten är på semester från just – det vardagliga! Semestern framstår som vår tids karneval, som ett avbrott från vardagens normer, som annars garanterar den vardagliga ordningen.

Eftersom turismen lever av att ge upplevelser av det annorlunda används vedertagna föreställningar om folkslag och nationalkaraktärer för att framhäva det exotiska hos resmålet. I detta sökande efter platsens olikhet från det vardagliga inser man inte själv att man genom att välja ut vissa särskiljande drag själv skapar de annorlunda människor som man vill möta på sin resa.

Våra drömmar om annorlunda länder har ofta med vår saknad efter enkelhet och ursprunglighet än med det verkliga landet att göra. Vår västerländska kultur är fylld av rasistiska föreställningar om andra folk, som vi får oss till livs i Buffalo Bill, Nordisk Familjebok och många fler sammanhang än vi kanske anar. Dessa föreställningar återanvänds och förstärks av turistindustrin.

Världen är inte kuliss för våra identitetsskapande äventyr, det är en plats där likvärdiga människor bor. Det måste vi ta mycket större hänsyn till om vi skall kunna resa med ett gott samvete.

Vägen till Indien

Känner mig lite lycklig.

Nu hoppas jag bara du vill läsa.

Till och från har jag hållit på i över ett år.

Vägen till Indien är berättelsen om en händelserik resa när jag 1969 liftade till Indien, kom till Kolkata, Ganges delta och gjorde sin första långa vandring i Nepal.

När jag 2015 städade ur mitt kontor hittade jag dagböckerna från min första resa. SjälvCJ 15 hade jag aldrig öppnat dem. Och ingen annan hade läst dem. Du blir den första som får läsa.
Ruggiga äventyr, helt osannolika möten, men viktigast blev förståelsen för människors olika livsvillkor. Här föddes tankarna kring den sköna konsten att resa och vad man själv bör tänka på som god resenär.

CJ 1

Christian Jutvik (f 1947) var 21 år när han liftade till Indien 1969. Tio år senare startade jag resebyrån Läs och Res som jag drev fram till 2015.
Grunden fanns i 1970-talets idealism. Jag ville skapa ett bättre, ett seriöst alternativ till den ytliga resebranschen och till massturismen.

 

 

Så här får du boken:

”Vägen till Indien – och den sköna konsten att lifta”

130 kr inkl porto + bokmärke i papyrus. – Beställ av mig:  christianjutvik@hotmail.com

188 kr inkl porto på Adlibris

45 kr ca som e-bok

009
Papyrus förstås!

 

 

 

 

 

 

 

Betala med Swish eller överför till mitt bankkonto

CJ 1969Christian Jutvik

mobil: 076 94 33 8 11 (hit betalar du med Swish)

mail: christianjutvik@hotmail.com