Hjälp mig skriva!

Här nedanför hittar du det senaste bidraget till mitt projekt: Att skriva Läs och Res historia. Slutprodukten kan bli en bok eller något på nätet. För att göra detta behöver jag berättelser från dig som rest med Läs och Res och från reseledarna. På den här bloggen visar jag upp nya bidrag. Jag vill ha din kommentar!

Skriv gärna något här eller maila mig på christianjutvik@hotmail.com

  • En händelse under resan som var viktig för dig
  • Synpunkter på resan eller saker som hände under resan. Positivt och negativt
  • Något märkligt, tänkvärt eller bara lustigt som inträffat
  • Vad resan betytt för dig senare
  • Dina synpunkter på resande och turism i allmänhet
  • Något annat du tror passar inom ramen för det här projektet

Ingenting publiceras utan att du godkänt. Du kan också ringa mig på 076-94 33 8 11

Vill du veta när jag lägger ut ett nytt inlägg? Då skall du ”följa”  Projekt Läs och Res på Facebook. Lätt som en plätt om man tänker efter! / Christian

Om tidvatten och tigrar

Mangrovevaran tar sig slingrande uppför strandbrinken. Den här är drygt två meter.

Över gränsen

Från Kolkata reste Boel och jag enkelt och bekvämt till gränsen. Tåg från Shielda Station till Bongaon och cykelrickshaw till gränsen. Den senare drevs av en elmotor. Väl i Bangladesh slogs jag av hur annorlunda allt såg ut jämfört med för 40 år sedan då jag flera gånger passerade samma plats. Borta var männen som med svettiga överkroppar stretade bakom enkla, tungt lastade dragkärror.  Borta var skjulen där människor levde under plast och säckväv. Tydligt var hur mycket bättre livet blivit. Ordning och reda med rödljus i gatukorsningarna. Borta var också turistdrömmen om de pastoralt vackra byarna med halmflätade väggar och tak täckta av palmblad. Borta var de läckra oxspannen och båtarna med svällande segel. Allt drevs nu av motorer. Nog var jag lite besviken. Och för detta skämdes jag.

F1000039
Då, slutet 70-talet
IMG_2204
Nu, december 2019
F1000038
Då, slutet 70-talet
IMG_2292
Nu, Khulna julafton 2019

Fem dagar i Ganges delta – längst ut i Sundarbans

Vi skulle hälsa på min gamle vän Hasan som jag träffade när jag jobbade i Bangladesh 1976-79. Honom gjorde jag senare till reseledare för Läs och Res grupper i början på 80-talet. Det varade några år, sedan statade han sitt eget reseföretag. The Guide växte och blev till slut landets största för ”incoming” turister, utlänningar alltså. Snart hade företaget tre stora båtar som turnerade runt i Sundarbans och Hasan var en kändis. Egentligen var allt tack vare mig…, När jag 1978 blev inbjuden att följa med Forest Department att följa med på en inspektionstur, så tog jag med min kompis Hasan som då fick upp ögonen för den enorma attraktionen i världens största mangroveskog. Och han har betalat tillbaka mer än väl – jag har varit gäst på hans båtar åtskilliga gånger. Det här skulle bli en sista gång, men vi får väl se.

Här finns inte plats att skriva om tidvatten, mangroven eller om människoätande tigrar. Du kan läsa här.

Ett år med familjen

I Khulna mötte Hasan och Topu, hans evigt unga fru. Tillsammans skulle vi hälsa på deras son Rubai som aldrig tog över företaget, men i stället etablerat sig som den som kan mangroveskogen bäst: lett forskningsgrupper, filmprojekt och även figurerat i SVT. Senaste projektet är att bo ett år på en båt som förflyttar sig runt i virrvarret av flodarmar – Med fru, och barnen Amaya 6 och Dillon 10 år. Nu skulle vi hälsa på i fem dagar.

IMG_3025
Hasan Mansur 74 år
IMG_2427
Här bodde vi under några dagar

Tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen gjorde vi turer med en liten motorbåt längs de smalaste flodarmarna. Man sitter i båten, letar efter djur med ögon och öron på helspänn och försöker hinna ta en bra bild innan de flyger, springer eller krälar iväg. Vid lågvatten ser vi spår i leran av tiger, utter och ormar. Att gå ur båten är svårt. Mangroven inbjuder inte till promenader. Jag vet. Vid första steget ut från båten ner i leran riskerar man att sjunka till låren. Efter att ha kämpat sig uppåt så möter Sundariträdets fruktansvärda spikmatta av luftrötter och rottingpalmens långa taggiga revor. En utmaning, men absolut spännande. IMG_2970

IMG_2472

IMG_2987
Axishjort, lokalt kallad Chital
IMG_2820
Euro-Asian Kingfisher. Lär även finnas i Närke
219 beskuren
Ruddy Kingfisher

190 förstoring

 

162 förstoring
Biätare

Mangroveskogen är en svår och fientlig miljö för allt som går på marken. Anledningen till att området inte är bebott och odlat är förstås att det är fullständigt omöjligt för människor. De däggdjur som finns har trängts undan av människomassor som blivit så stora är enbart för att de stora flodernas delta gav en bördig jord kunde föda många. Befolkningstäthet är ett mått på hur många jorden kunde föda. Åtminstone var det så förr.

Krabbfångare

På våra utflykter mötte vi hela tiden män i små båtar, dinghi. Fiskat har man alltid gjort i floderna, det nya, som började för mindre än tio år sedan, är krabborna som nu tävlar med jätteräkor i exportstatistiken. Räkodlingen förstör marken och nu såg vi enorma dammar utan vatten där inget kunde odlas, en biologisk öken. Krabbfångarna sover, äter och arbetar hela tiden på sina små båtar innan de sakta paddlar hem mot sin by med något tusental krabbor per båt. Ett hårt liv i regn och hetta. Under cyklonsäsongen vågar få sig ut. Naturligtvis är det här ett jobb för de allra fattigaste. Frestelsen till tjuvjakt på axishjortar är begriplig. Vi hittade både fällor och en nyss dödad hjort.IMG_2681

IMG_2847

IMG_2795

Fyra kusiner

I vår besöksgrupp ingick även Amayas och Dillons kusiner, två flickor Mercy 7 år och Lara 10 år. De här fyra kusinerna älskade varandra och lekte hela dagarna utan inblandning från vuxna. På kvällarna flyttades matbordet bort och blev säng för Rubai. På golvet lades en stor madrass där alla kusinerna sov. Men innan det var sovdags och lampan släcktes fick jag förmånen att lägga mig i mitten och berätta mina godnattsagor, historier om händelser långt bak i tiden. Till saken hör att alla barnen talade flytande engelska. Ofta skräckfyllda nära-döden-äventyr som på något sätt ändå slutande väl. De handlade om skräckfyllda upplevelser med ruggiga djur eller påstått livsfarliga infödingar. Alla sanna förstås, jag har en rik historieskatt.

Dear President!

Sista kvällen fick jag frågan om anledningen till att vi varit i Nepal. Förklarade att skälet var att studera hur duktiga nepaleserna var att skydda sina vilda djur, medan vi i Sverige dödade våra stora djur nästan ner till utrotningens gräns. Tror t o m att jag försökte förklara begreppet ”licensjakt” på bear, wolf and lynx. Järven hoppade jag över. Så var det pussar och Godnatt.

–  Do you have a President in Sweden, frågade Lara nästa morgon. Slarvigt svarade jag – Ja. Efter någon timme kommer hon med ett kuvert dekorerat med pärlor. I kuvertet ligger ett brev – Dear President of Sweden. Jag tror det går bra att läsa på bilden. Jag lovade både henne och mig själv att det skall nå Stefan Löfven.

IMG_2303

Vi återvände till Khulna, tog nattåget till Dhaka och flög hem till Sverige.

Hej då på ett tag / Christian

IMG_3299

 

 

 

 

Raka spåret till Kolkata

Bilden:Portalen välkomnar besökare till Nepal. Luften är fylld av rök 
och lukter sticker i näsan

Utvecklingens baksida

År 1970 hade Nepal 10 milj invånare. Nu är de 30 miljoner på 1/3 av Sveriges yta. Ändå är inkomsten per person 14 gånger högre i dag än jämfört med 1970.

Baksidan blev Boel och jag varse i södra Nepal kring, gränsstaden Birgunj. Vi reste 20.12 från Katmandu med en hyrd jeep till indiska gränsen för att så småningom ta oss till Bangladesh via Kolkata. Flyga är enklare, men sådant vill man ju undvika nu för tiden.

Resan på den smala, slingriga vägen ned genom bergen var alldeles strålande. När vi efter några timmar nådde låglandet gick solen i moln. Här låg de industrier som producerade varor och byggande; cementfabriker, tegelbruk, kemiska saker, garverier och textilindustri. Det bolmar ur många skorstenar.

Vid passkontroller och tullstationer var vi ensamma västerlänningar. Enligt polisen på nepalesiska sidan var vi de första på tre dagar. När jag på 1970-talet flera gånger passerade gränsen med stora grupper, så var köerna av väntande turister långa. Nu flyger alla. På så sätt undviker man baksidorna av verkligheten och kan helt ägna sig åt vitgnistrande höga berg och tigersafari nationalparkerna. Så snedvrids verklighetsuppfattningen.IMG_1954

Vi kom efter visst mankemang över gränsen till Raxaul på indiska sidan. Här var luften lite bättre, men så skräpigt, skitigt att t o m en mycket härdad turist hade svårt. Jag blev så besviken. Visserligen är delstaten Bihar Indiens fattigaste hatat för sin korruption och alla typer av övergrepp, ändå blev jag besviken och förbannad. Middag åt vi på järnvägsrestaurangen där vi var de enda gästerna. Humöret i botten. IMG_1985

Hundar, kråkor och grisar letade efter ätbart i högarna av allt som människor och djur kan tänkas göra sig av med. I mörkret satt folk och sket medan någon annan varelse funderade på om också detta gick att äta. Män stod på rad och pissade.

Här hade jag planerat stanna övernatten och njuta av livet i en indisk småstad. I stället tog vi första tåget mot Kolkata (Calcutta).

IMG_1967

Third class sleeper var kallt på natten, men jag tror vi sov hyfsat ändå. Boel hade vår enda sovsäck och jag virade in mig i diverse klädesplagg. Vid lunchtid var vi framme vid Howrah Station, världens största. Därifrån skulle vi ta en taxi till något hotell. 

Where to, sir?

Not sure, let me think.

Sudder Street!

IMG_2105IMG_1981

Inte kom jag på namnet på hotellet jag använde senaste gången på 1980-talet. Men att det låg centralt i de mest slitna områdena där hippie-turisters hashrök en gång kittlade i näsan, det mindes jag. Mina gamla sunkiga hotell var borta och när taxin stannade framför Salvation Army, så tog vi det direkt. Receptionisten krävde ring på fingret och upplyste om det strikta alkoholförbudet. Vi hade inga ringar och en stor flaska nepalesisk whisky i resväskorna, men med några inställsamma leenden fick vi ändå ett rum.

”New Market” låg strax intill hotellet. Knappast någon ny marknad. Tvärtom, den såg lika dan ut för 50 år sedan. Samma stenbänkar för fiskar, kött, levande höns och samma små krypin där det såldes allt annat som kan betraktas som överkomligt av en enkel människa utan större behov av den moderna världen. Fascinerande och rejält snuskigt.

IMG_1999
”Handskalade räkor”. Nu vet vi varifrån de kommer
IMG_2010
Fiskhandlare sedan 50-talet
IMG_2016
I Indien lagar man en väska som gått sönder
IMG_2025
Kunderna bar hem levande höns
IMG_2043
Ägghandlaren erbjöd en paus i snusket

Men New Market suger som en magnet; vi gick dit flera gånger. Inte handlade vi något, men att förirra sig i nya gångar och avdelningar – det var så spännande. Moderna butiker finns numera på gatorna kring detta levande museum över Gamla Indien. En butik som vette mot New Market demonstrerade tydligt sin exklusiva karaktär och sållade sina besökande kunder.

IMG_2101
Här fick kunderna ta av sig skorna för att inte dra in omgivnings elände. För att tydliggöra kontrasten.
IMG_2104
Kundparkering

Både Boel och jag gillar att gå. Även i stora städer. Dels vår vi nödvändig motion, dels som ett sätt att långsamt upptäcka staden. Vet vi bara vart vi ska, så hittar vi dit, Antingen genom att ständigt fråga sig fram, men nu för första gången men någon app vägledning. En morgon gick vi 16 km till blomstermarknaden nere vid Hoogly river. Här såldes blomstergirlander i parti. Alla blommor, men mest halsband av tagetes.IMG_2112IMG_2123

Under mellankrigstiden fans handragna rickshor överallt i Asien; Kina, Burma, Singapore. De betraktades som en otidsenlig kvarleva av mänsklig förnedring. Sedan många, många år är de förbjudna och borta överallt. Med ett undantag: Kolkata. Boel var förskräckt att se män klädda i smutsig undertröja, lunghi se män springa barfota framför vagnar med välbeställda, ofta rejält tunga passagerare. Farkosten är förbjuden sedan minst 50 år, men ”rickshawpullers” håller ihop och gör våldsamt motstånd med stöd av den medelklass som är deras kunder. En kvinna som skall hem efter mörkrets inbrott tar helst en rickshaw hem. Där är hon tryggare än i taxi, buss, tunnelbana. Själv ville jag förstås visa Boel känslan av att sitta på en bekväm bänk bakom en springande man.

IMG_2070IMG_2100

 

Hade läst en tidning på över en månad. Köpte Times of India som har en upplaga på tre miljoner ex (jmf New York Times med 2 milj ex på helgen) och är den största engelsk-språkiga tidningen i Indien. Hit har inte tidningsdöden nått.

En notis intresserade mig särskilt och jag tog en bild av den. En tigrinna hade blivit dödats av en fortkörande bilist i delstaten Uttarkhand i norra Indien. Hon bar på tre foster. Att döda en tiger är brottsligt i Indien och Nepal. Bilföraren var nu eftersökt och kunde vänta sig många år i fängelset för sitt brott.

IMG_2194 PS

Vi skulle vidare den korta sträckan till Bangladesh. Förortståg från Shielda station två timmar till gränsstationen vid Benapole. Sista biten fram till gränsen tog vi en el-cykelrickshaw. Inte heller här träffade vi utländska turister. Alla flyger den korta sträckan mellan Kolkata och Dhaka och får visa-on arrival. Själv hade jag använt två dagar för att söka visum hos den hopplösa Bangladeshiska ambassaden i Stockholm.

Passpolisen var på lunch, så vi fick vänta i två timmar. Jag blev tillfrågad om adress och telefon till vårt hotell i Kholna dit vi hoppades kunna övernatta, samt mitt eget telefonnummer. Jag var sur och ville statuera exempel;

We have no hotel booked.

I lost my phone in Kolkata, hence no number.

Give phone to person who has invited you!

His number was in my lost phone!

We have proper visas. Your job is to stamp them! Or you extradicate us!

Boel var nervöst och lämnade sitt mobilnummer. Polisen fick något att fylla i den obligatoriska rutan och allt blev lugnt. Även jag!

Rödrockade bärare från Bangladesh sida tog vårt tunga bagage, placerade detta på en eldriven ”three-weeler” och snart var vi på järnvägsstationen. Tåget till Khulna stod inne och började precis rulla när vi snopna nådde fram. Trist, men nästa tåg gick om tre timmar. I mörkret anlände vi senare till Khulna där Ganges – Bhramaputras enorma delta börjar. Världens störst mangroveområde.

Nästa lördag berättar jag om 5 dagar på båt genom några av de 10-tusentals slingrande flodarmarna. Och om tidvattnet som bestämmer allt för människor och djurlivet.

Nepal – världsbäst på skydd av vilda faunan?

Bilden. Gruppen samlad på WWF i Kathmandu på resans sista dag.

Studieresa till Nepal i höstas för Rovdjursföreningen och Jaktkritikerna

Studytour for people critical to hunting last December (pls use Google Translate)

Lära sig något av Nepal? Ett litet, fattigt, långt-bort land borde inte ha något att lära oss bosatta i världens mest välordnade land. Jag visste att detta är 180 grader fel, men jag ville också visa det för andra medlemmar i Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen.

Förste december stod 14 deltagare på centrala tempeltorget i den mindre staden Bhaktapur. Första dagen strövade vi under reseledaren Shekars ledning omkring i den världsarvsskyddade staden. Morgonrundan gick till te-försäljarna, diverse godsaker på vägen fram mot gatan där det enbart säljs yoghurt. Nästa dag var det allvar. Genom den avgasosande trafiken togs vi till Ministeriet för Wildlife och National Parks. Här har alltså de vilda djuren sitt eget departement.

IMG_1041
En otrolig artrikedom på en yta 1/3 av Sveriges

Under en dryg timme fick vi en kvalificerad genomgång av hur verksamheten administrerades, framgångar, problem, lokalbefolkningens medverkan och attityder. Med stolthet visade de statistik över hur man väsentligt lyckats öka stammarna av fr a tiger och noshörning, men vi fick också ta del av projekten för att kläcka krokodilägg och att rädda de nu utrotningshotade gamarna. Biotopskydd och säkra viltpassager under vägar, var annat som vi kanske lite förvånat, fick höra om. Själv försökte jag berätta om jakten i Sverige och begreppet ”minsta-bevarande-nivå”. Min fråga löd:

Hur är det möjligt att länder i Sydasien har lyckats så väl att bevara djurlivet?

  • Är det den hinduiska synen på naturen som besjälad?
  • Är det ett mer auktoritärt styre?
  • Är det turistinkomsterna som helt enkelt gör viltskådning lönsam?

Nej, jakt förbjöds redan 1973, långt innan turismen hade kommit igång. Och javisst, den hinduiska respekten för allt levande har nog gjort det lättare att få acceptans för problemen med att ha stora, ibland farliga djur inpå husknuten. Just vikten av att lokalbefolkningen är en viktig partner i arbetet med reservaten blev tydligt. Problemen är stora vid flyttning av hela byar, vilda djurs skador på grödor och även olyckor med dödlig utgång för både husdjur och människor förorsakade av angrepp av björn, elefant, noshörning, tiger och leopard. Saken var aktuell eftersom en elefanthanne nyligen dödat fyra personer. På en direkt fråga fick vi svaret att offrens familjer fick en ersättning på ca 80 000 kronor. Befolkningen i de byar som omger nationalparkerna har gjorts till ansvariga för parkens ”buffer-zones”. Byns ungdomar är organiserade för att ha koll om det är något lurt på gång, om de misstänker tjuvjakt t ex. Från dessa buffer-zones får byns invånare de inkomster som turismen ger i form av entréavgifter, elefantridning, kanotutflykter och uthyrning av sk ”machans”. Det var i en sådan vi bodde en av nätterna i Chitwan.

1560
Här bodde vi en natt

Vi åkte buss till Chitwan National Park. Lite flygskam måste vi ha! Från busstationen åkte vi kungligt med oxkärror till det fina hotellet vid floden Rapti, som utgör gräns mot nationalparken. Nu skulle vi göra allt, se allt och förväntningarna var nog på topp hos oss alla.

Att sakta glida nedför en biflod till Rapti, tror jag några i gruppen såg som en av de största upplevelserna. Där satt vi på bekvämt fotoavstånd och kunde ta bilder på hägrar, kungsfiskare, ruggiga sumpkrokodiler, den sällsynta gavialen och axishjorten som kom för att dricka. Det blev bra bilder även utan längsta telet.

540
Axishjort såg vi hela tiden
1385
Jag såg fyra arter kungsfiskare. Här den vitbröstade
1405
Sumpkrokodiler lurade längs floden. Undvik bada här
1445
Gavial, INTE släkt med krokodilen. Kan bli sju meter lång. Här kan du bada tryggt

Upplägget i Chitwan var ambitiöst. Under en dag skulle vi gå genom hela parken. Över flodslätterna med högt elefantgräs där vi hoppades stöta på noshörningar. Inne i skogen finns den illa beryktade läppbjörnen och tigern förstås. Vandringen skulle bli lång, kring 22 km, men vi fuskade lite med en buss som dök upp på en guppig lerväg. Problemet var att bussen var full. Några av oss lyckades tränga sig in, några klättrade upp på taket. Efteråt anförtrodde mig Christer 67 år att ”det var nog det roligaste på hela resan”. Vi steg av bussen och vandrade barfota längs en lerig flodbädd medan en röd sol rörde sig neråt i väster. Det tyckte Boel var det bästa på resan. Lite senare serverades vi den typiska maten med ris, linser och stekta bladgrönsaker på ett enkelt ”home stay”. Nästa morgon gick vi tillbaka en annan väg genom parken där sannolikheten att få syn på en tiger påstods vara hög. Men inte den här gången! Noshörning såg vi dock några gånger.

IMG_4154

Vill man klaga på något, så är det den långa dagen i buss till Bardia nationalpark. Alternativen var förstås ännu sämre. Men alltid händer det något! Det hade redan blivit mörkt när vägen gick in i Nepals största nationalpark. Bussen stannade vid en vägkontroll. Här gällde strikt fartkontroll, max 40 km i timmen genom skogen. Busschauffören hoppade ur, stämplade sitt datakort och körde långsamt genom den höga Shal-skogen. Efter fem mil var vi ur skogen och bussen stannade för att få kortet kontrollerat. Kör man för fort blir det böter direkt, kör man på ett djur så räcker det inte med böter. Att köra på en tiger kostar 2 – 10 års fängelse.

IMG_1560 PS
STOP – stämpla datakort!
IMG_1850 PS
Så är det förstås! Det är ju du som kör bilen som är ansvarig om djur blir skadade.

Ganska sent anlände vi till Bardia. Ett elegant, men enkelt hotell. Själv trivs jag bäst på enkla hotell och i Nepal har jag några favoriter. Vi åt den redan framdukade middagen medan våra fyra guider (vi gick 7 i varje grupp) drog upp planen för vandringen i övermorgon och instruerade oss om klädsel (mörk), långbyxor, vatten, lunchpaket och hur man beter sig om det plötsligt dyker upp en noshörning (hoppar, springer, klättrar). ”Hur stor är chansen att se en tiger”, var tydligen alla besökares första fråga. ”With luck”, blev svaret med ett leende.

Nästa dag blev vi välkomnade på National Trust for Nature Conservation. Med stolthet berättade chefen Sham Kumar Thapa att man nästan nått målet att fördubbla antalet tigrar. År 2010 räknade man 120 tigrar. Tio år senare hade antalet stigit till 235. Fokus ligger på forskning och inkomstgenererande aktiviteter för lokalbefolkningen. Under 2019 iordningsställdes t ex 40 stycken leopardsäkra gethus och man grävde diken som skall stoppa noshörningar på väg att beta på risfälten. Man hade även prövat elektriska stängsel, som fungerade bra mot noshörningar, men däremot inte mot elefanthannar på friarstråt. Man arbetar också med att försöka sprida turismen genom att öppna fler entréer. Medan Chitwan tar emot ca 200 000 besökare per år så har man i Bardia målsättningen att nå 10 000 om några år. En besökande nepales betalar 8 kronor medan en utländsk får betala 250 kronor. Hälften av dessa intäkter går till lokalbefolkningen. Den stora framtida utmaningen blir den planerade järnvägen som tänkts gå genom det smala låglandet från öst till väst. Att bygga norr om de stora nationalparkerna, uppe i bergen, är av både tekniska och ekonomiska skäl, otänkbart. Thapas linje var att den skulle byggas upphöjd på pålar, medan jag ansåg den borde byggas i Indien, strax söder om gränsen. Ett förslag som inte alls väckte våra värdars gillande.

Så följde två dagar med vandringar inne i Bardia från soluppgången tills solskivan låg i trädtopparna. Det är den maximala tiden man får vistas inne i parken. Sista dagen blev vi fördröjda och då blev det en forcerad gång mot parkentrén. Kommer turisterna för sent så är det guiderna som straffas.

1645
På gång i morgondimman

Här kändes det som att markerna var mer orörda. Stigarna var otydliga och vi fick vada mindre vattendrag. Sällan såg vi andra turister. Nu hade vi inget mål för vandringen, utan satt långa stunder still i väntan på att gräset skulle vaja till, att fåglar skulle komma närmare eller varna. Själv kunde jag glädjas av att få syn på båda mina favoritfåglar samtidigt, den vackert röda Scarlet Minivet och den vackert sjungande Sommargyllingen. Leif antecknade flitigt och fick ihop en lista på ca 100 arter under resan. Bra gjort förstås, men han fick hjälp av förvånansvärt skickliga guider. Noshörningarna är betydligt färre i Bardia och vi såg endast några på långt håll.

IMG_1786 PS
Scarlet Minivet
IMG_1784
Svarthuvad Sommargylling. Bäst i sångklassen
IMG_1724
Fyra på en gång! Black-rumped Flameback

Så kom sista dagen och därmed sista chansen att få syn på den stora randiga katten. Ingen uttryckte någon besvikelse, åtminstone sades det inte högt, men alla gick nog och hoppades. Klockan sju stämplade vi in i parken. Än satt vi stilla och tysta i en halvtimme, än gick vi snabbt till en ny plats där guiderna nyligen sett tiger.

Så kom den långsamt ut ur det höga gräset mot det lilla vattendraget, sjönk ner i leran, satte sig lugnt, såg sig omkring för att sedan långsamt korsa vattnet. Vi såg den nog under två minuter på ca 300 meters håll. Förtjusta leenden hos alla. Även från guiderna som kunde hoppas på extra dricks.

IMG_1810

Solen hade börjat dala och vi började gå den långa vägen hem mot hotellet. Passerade ett utsiktstorn och en av guiderna gick upp för att spana. Man vet ju aldrig! Så hördes ett väsande ”taajgeeer”. Snabbt var vi alla uppe och tornet som svajade under den sammanlagda vikten av svenskar, fyra guider och ett flertal långa objektiv. Visst såg jag den, men denna tiger var väl dold i det höga gräset. Nu var det slut på tittandet och fotograferandet. Vi fick hålla högsta möjliga fart för att nå parkkontoret i tid. Där kunde vi för övrigt bekanta oss med en fängslad noshörningshanne. Hans brott var att ha dödat fyra människor. Eftersom begreppet ”skyddsjakt” inte finns i Nepal, så hade man i stället valt att stänga in honom.IMG_1860

Så var resan nästan över. Flyg till Katmandu för att nästa dag besöka Världsnaturfonden. Generalsekreteraren Ghana Gurung gav en imponerande föreläsning i 1,5 timme. ”People are so close to nature, that´s why they support us”. Han berättade också att 90% av alla fåglar har plast i magen och ”all this happened after 1970”. WWFs representant gjorde ett starkt intryck och gav en värdig avslutning åt resan.

Christian Jutvik

Den här resan planerar jag göra om ca 1-15 november 2020. Hör av dig om du är intresserad. christianjutvik@hotmail.com

Nästa lördag berättar jag om en otäck färd ner till Indiska gränsen, glada dagar i Kolkata och om hur vi lyckades korsa gränsen till Bangladesh.

 

 

Bak Himalayas rand, — där händer det konstiga saker ibland

Jo det är sant. Där går en halvtam noshörning på huvudgatan i staden Saurah i södra Nepal. Potentiellt livsfarlig, men älskad av lokalbefolkningen, som har givit den namnet Shah. Nästan varje dag går han en runda mellan olika gräsplättar i staden. Den intensiva motorcykeltrafiken stannar av, bilarna stannar och en svärm av turister följer noshörningens snabba, bestämda steg. Shah betyder ”kung” på Nepali. Ett väl valt namn.

Saurah ligger invid gränsen till nationalparken Chitwan där det förutom alla andra djur i Djungelbokens Värld i dag finns 600 noshörningar. Ett farligt djur som varje år dödar ett 10-tal människor. Visserligen är noshörningen en gräsätare, men närsynt och lättirriterad attackerar den om man kommer för nära. Och det är lätt hänt när man går på en stig som slingrar sig genom det höga gräset på flodslätterna.

Men Shah då? Bakgrunden är denna: Översvämningarna vid monsunen 2017 var ovanligt omfattande och många noshörningar dog och ungar kom ifrån sina mödrar. Armén patrullerade på elefanter och hittade lille Shah som då vägde under 100 kilo och var utsvulten. Han togs om hand av nationalparksförvaltningen, som lyckades så väl att man nu har en nästan tam noshörningshanne som idag väger närmare två ton.

Det var en kväll strax före Jul och det hade varit mörkt i några timmar. Jag går stora gatan fram i letandet efter en lämplig restaurang för en god middag. Upptäckte att jag blev omgången på gatan av en noshörning. Vid tidigare besök i Chitwan har jag sprungit för livet några gånger, så nu tog jag skydd inne i en affär. Men djuret fortsatte till synes opåverkad i ett fyrverkeri av blixtar från mobiler och kameror, som den filmstjärna han faktiskt var. Alla gick bakom honom, ingen vågade sig framför. Så vek han av på en sidogata och försvann i mörkret. Nästa morgon vaknade jag tidigt, tittade ut genom fönstret, såg att det stod en noshörning och betade på hotellets gräsmatta.

Det här är förstås en märklig och söt historia. Det verkligt intressanta, och skälet till att jag vill berätta den här historien, är den syn man har på vilda djur – de har rätt att existera, man dödar dem inte! Inte i det här lilla fattiga landet vid kanten av Himalaya. Ett fantasifullt tankeexperiment: Om något liknande inträffat i vårt eget land, vad hade då hänt? Pang!

Nästa lördag ska jag berätta om den studieresa jag ordnade för medlemmar i föreningarna Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen, där jag är aktiv. Den resan gick två veckor i början av december och blev lyckad på flera sätt. Jag planerar nu för en andra resa i slutet oktober.

IMG_0843 PS
Två hannar gör upp om reviret. Den högra segrade och motståndaren flydde

Nya intryck från Nepal, Indien och Bangladesh

Tidigare har jag besökt de här länderna många, många gånger. Tillsammans blir det flera år. Den här resan gjorde jag i november – december. Nu blir det inte rapport IRL, men nyheter blir ju aktuella först när de når mottagaren. Oavsett om de kommer med löpande brevbärare eller direktsänds på Facebook. Det finns m a o inga gamla nyheter.

I Nepal är jag VIP

Den 16 november fick jag visa-on-arrival på Kathmandus flygplats. En procedur som tog 2,5 timmar tills jag till sist blev utsläppt. Tror jag stod i fem olika köer för olika moment för inpassagen. Lite slitigt när man är trött efter natt-flygning. Vid åsynen av skylten på bilden stod jag och funderade ett tag. Vid utgången stod 50 taxichaufförer och Kailash Daubanjar och väntade.

IMG_0101IMG_0104

Genom den gräsliga trafiken fördes jag till Bhaktapur, en mindre, betydligt lugnare stad där trafiken i centrala delar är avstängd. Kailash är ägare till Shiva Guest House och mitt bagage bars upp till rum 302 där jag alltid bor. Och gratis. Enligt min uppfattning är det världens bäst placerade hotell. Utsikten från mitt rum över tempeltorget är spektakulär.

IMG_4781

I två veckor reste jag med min dotter Anna. Vi såg de kända platserna i Kathmandudalen, vandrade i bergen med utgångspunkt från den lilla staden Bharatpur i Thakkoladalen, nordväst om Pokhara. Till sist besökte vi Chitwan nationalpark där något synnerligen märkligt inträffade. Det ska jag berätta om nästa lördag.

Vandringen med Anna blev lyckad, så mycket mer finns inte att säga, mer än möjligtvis att jag såg tydliga tecken på mitt eget åldrande. Måste ha en bärare och flåset hängde inte med i kilometerlånga uppförsbackar. Trist!

I början av 70-talet var Nepal ett vackrare land och folk levde isolerade i byar långt bort i bergen. Ingen el, ingen skola, enbart ett hårt slit för att överleva. Då fanns en körbar väg i hela landet. Husen var vackert täckta med halm eller skiffer. Landet hade då 12 milj invånare.

I dag går bra vägar mellan alla större orter och enklare ”dirt roads” finns  överallt i bergen. I mörkret lyser ljusen från bergssidorna och alla barn går i skolan. Samtidigt har ungdomar och yngre människor flyttat till städerna eller till jobb i Indien eller Mellanöstern. I Kathmandu finns högre utbildning och bättre avlönat arbete. I många byar bor nästan enbart gamlingarna kvar. Husen i byarna täcks av blå korrugerad plåt.

IMG_1106
Utsikt över dalen från Swayambodnath stupa

Kathmandudalen har på 50 år ökat sin befolkning 12 gånger om och hela dalen blivit en megastad på ca tre miljoner invånare. Trängseln är stor och trafiken tät. Luften är förstås usel och många går på gatorna med munskydd. Ändå har levnadsstandarden  ökat väsentligt med BNP upp ca 5% under många år.

 

Ändå bara en bland många

Jag var en av de nästan 1,5 milj turister som besökte landet 2019. Och antalet besökare ökar med ca 25% om året. Inte förvånande är det landets största ”exportvara” (vid sidan av de pengar som migrantarbetare i Mellanöstern skickar hem).

Att göra flera saker på en gång — det är jag expert på! Dagen efter att Anna rest hem kom studiegruppen från de två föreningar jag är aktiv i, 14 personer. Vi skulle studera naturskydd och bevarandet av de vilda djuren under två intensiva veckor. Studiebesök hos myndigheter och organisationer, samt långa vandringar i de viltrikaste områdena i detta land där all jakt är förbjuden. ”Djungelbokens Värld” på riktigt. Om den resan skall jag berätta senare.

Men först — nästa lördag berättar jag om vad som hände när noshörningen Shah kom till sta´n.