
Vägen Österut 16
31.1-2.2 . Dag 122-125. Ännu en tydlig gräns. På kambodjanska sidan flotta kasinohotell ägda av kinesiska investerare. Vid den här gränsen inriktade på rika vietnameser. På vietnamesiska sidan låga hus, mindre skräpigt och helt slut på mastodontbilarna. Mitt intryck är att det här är ett mer välordnat samhälle, mindre ojämlikt och mer välmående än Kambodja. Här var också risfälten gröna. Strax var vi i Saigon och hamnade på något sätt på Hotel Saigon Cu Cu som passade oss perfekt. Distrikt 1 nära järnvägsstationen och med en underbar ägarinna som bodde i entrén. Rätt stavning är Sài Gòn. Jag kollade nyfiket: Cu cu betyder gök.

Efter att amerikanerna lämnade staden 1975 döptes staden om till Ho Chi Minh City. Sydvietnameserna fortsätter använda det gamla namnet, medan HCMC är det politiskt korrekta.
Nästa dag gjorde vi det lätt för oss genom att köpa en utflykt till My Tho i Mekongdeltat. Ca 20 deltagare, alla västerländska turister förutom två koreaner. Min stora behållning var guiden som pratade non stop under de första två timmarna. Jag, som orkade lyssna, fick en utmärkt genomgång av den politiska historien. Guiden var förvånansvärt öppen med sitt förakt för den kommunistiska regimen.
- ”1975, when we were invaded by North Vietnam…”
En historieskrivning som jag själv i tysthet uppfattat som den korrekta. Att sedan Sydvietnam var en korrumperad diktatur berättigar inte invasionen. 1979 attackerade Vietnam Kambodja. Inte heller berättigat, även om vi i historiens backspegel är tacksamma för att de drev undan Röda Khmererna.
- ”80% are buddhists, 10% catolics and five millions members of Communist Party”.
- “Today we are quite free to say whatever criticism, but to write it is taking a risk”.
När jag senare frågade honom mer privat, så framkom det att hans familj flydde och han tillbringade fem år i flyktingläger i Indonesien. Senare skulle det visa sig att vår guide inte var ensam om sin kritiska inställning.
Vi såg kolossala Buddhor i olika positioner i ett tempel där jag dock tyckte att bonsai-träden i vackra lerlådor var intressant. Sedan fick vi se tillverkning av diverse fruktgodis, där maskiner ännu inte tagit över flinka kvinnohänders arbete.



Därefter paddlades vi ut på en fånig tur i en kanal kantad av nipah-palmer. Efter lunch visades vi odlingarna av diverse djur som senare skulle försköna de finaste damerna och serveras vid de finaste middagsborden: Ormar, sköldpaddor, krokodiler och piggsvin.



För någon vecka sedan hade jag tagit kontakt med Herr Quang. För några år sedan arbetade han tillsammans med min vän Dag med ett stort vägprojekt finansierat av Världsbanken. Quang ville bjuda på middag. Flott ställe som väntat. En stor fisk elegant monterad i en ställning på bordet, räkor och annat godis. Quang driver en stor ingenjörsfirma som är med och får de stora projekten. Korruption? – International donors have a tight control. When it comes to government projects, it is often known who will get the contract. Han hade fru och två barn i Da Nang. Barnen räknade han med skulle få universitetsutbildning i USA. Försiktigt påpekade jag att de sannolikt inte skulle komma tillbaka till Vietnam. Det var han medveten om, men menade att det fick bli deras val. Quang flög hem varje helg. I det här landet flyger man, få vill ta tåget.
Trafiken i städerna är ganska hemsk. Att ta sig över en gata kräver största koncentration, balans och oförvägenhet.
3.2. Dag 126. Tåget gick olustigt tidigt kl 06. Vi är på väg mot Hà Nội. Dit är det 1730 km och tåget långsamt på smalspårig kolonialjärnväg. Märkligt nog har inte denna landets viktigaste transportnerv uppgraderats till någorlunda modern standard. Vi ville göra ett uppehåll på någon mindre ort som inte nämns i turistinformationen. Så blev det inte. Alla sa att vi måste se Hoi An och då fick det bli så. Dit gick för övrigt den resa jag arrangerade med Läs och Res. Själva ångrade vi det här besöket.
Nu börjar det kännas segt efter 11 timmar på tåget. Sju timmar kvar till Da Nang och därifrån taxi till Hoi An. Om vi inte stiger av så tar resan 40 timmar från Saigon till Hanoi. Samtidigt är det en härlig tågresa som delvis går invid kusten och kan kandidera som en av världens vackraste. På vänster sida gröna branta berg, på höger sida, havet med fiskebåtar i bjärta färger. Ser även några små helt runda båtar, som ser ut som baljor.
Vi blev hungriga och lyckades leta upp något som tidigare fungerat som restaurangvagn. Den hade nu tagits över av tågpersonalen. De åt middag, sjöng och skrålade. – Aspackade, enligt Boel. Nu skålade vi och åt med dem. Kul, med underlig bismak. Först efter midnatt var vi på det bokade hotellet i Hoi An.

4.2 Dag 127. Slaka på morgonen, efter fyra timmars sömn. Får jag inte sova någorlunda, så blir nästa dag förstörd! Så har det nog alltid varit men det har blivit värre med åren.
Hoi An är en fascinerande liten stad med låg bebyggelse. Under århundraden var staden en av Sydöstasiens viktigaste handelsstäder. Hit kom handelsmän från Japan, Kina, Aceh, Indien… en del av Sidenvägen som även nådde Europa. Nu ett turistmål som ingår i nästan allas planer för resan till Vietnam. Fem miljoner utländska besökare innan Covid. En del fina gamla bodar, men jag fick aldrig känslan av att vandra i en historisk bebyggelse. Mängden av turister och den intensiva kommersen blev mitt dominerande intryck. Butiker som lockade även mig. Köpte några T-skjortor med tryck av gamla propaganda affischer.






Annars har vi ålagt oss ett strikt inköpsförbud. Våra väskor var fullpackade redan när resan startade. Inte heller några presenter, inga moraknivar eller dalahästar. Så här vid slutet av resan får jag erkänna att ungefär hälften av mina kläder har jag inte använt. Jag hade tänkt fel, det blev mer värme och bara en kortare period i kyla. Armenien. Fast hade vi kunnat fullfölja resan genom Centralasien, så hade slutsatsen blivit en annan.
5-6.2 Dag 128-129. Vad gör vi här? Vi har inte lust att bada på stränderna som nu kantas av höghushotell, inte heller köpa utflykter till olika hantverksbyar. Däremot är Boel och jag förvånansvärt överens om både det trevliga och det nyttiga i att gå. Helst långt och länge. Gärna 20 000 steg om dagen. När vi sett oss mätta på turistkommersen gick vi på slingriga gator och längs skitiga kanaler, över risfält och genom begravningsplatser. Ett antal timmar varje dag.




Sista dagen tåg till Hanoi. 4-bädds sovkupé. Efter Da Nang smyger järnvägen uppåt längs de branta kustbergen med en bländande vacker kustlinje djupt nedanför. Känns som om loket endast med yttersta ansträngning orkar baxa oss uppåt. Den digitala skylten visar på 16 kilometer i timmen. Mycket skrammel och spårdunk, men vi somnar.
Planlösa vandringar i Hanoi
7-8.2 Dag 130-131. Taxi till Lucky 2, där Läs och Res alltid bodde. Sträckan var kort, men taxametern visade ändå på alldeles för mycket, 450 000 Dong eller 210 kronor. Det stämde inte riktigt. Tyvärr var det här tredje gången jag känt mig lurad eller försök därtill. Alla gångerna här i Vietnam, ingen gång tidigare under resan, utan att ännu vilja dra någon slutsats.
Redan på morgonen dök mina gamla reseledare Nang och Linh upp i receptionen. Nang bjöd på frukost på gatan och om två dagar skulle vi äta middag hemma hos Linh.
Hanoi inbjuder till långa promenader. Flertalet gator i de gamla delarna kantas av träd. Inte miniatyrträd som i Stockholm, utan stora, gamla träd som på något förunderligt sätt överlever i röran av tät trafik och belamrade trottoarer. En del tar stöd mot husen. Mycket turister och hotell, men det normala livet dominerar. Våra vandringar känns mer autentiska här än i Hoi An. På varje gata finns något nytt att upptäcka. En butik säljer enbart dörrhandtag, en annan enbart plastblommor eller gravdekorationer, köttkvarnar, väggklockor… På vår gata Hang Hong säljs huvudsakligen målarfärg. Jag förvånas av det stora antalet ställen som säljer kaffedrycker med olika fantasinamn. Små boutiquer med senaste lyxiga modet för unga kvinnor som inte tycks satsa på lågpris. Iögonfallande är mängden ställen som erbjuder massage i olika former. Bland annat Swedish Massage, vad det nu innebär. Verksamheten verkade dock inte vara av sexuell natur och jag tänker inte förlora mig i sådana funderingar.




Vi gick i duggregn. Hela dagarna, varje dag regnade det. Inte obehagligt! Vi tyckte om det efter en lång tid med sol och besvärlig värme.




Det var bara 50 år sedan den här staden bombades urskillningslöst. I dag syns det inte. Tvärtom, flotta bilar på gatorna och allt finns att köpa i de små butikerna. Nog är det fantastiskt att det största tänkbara elände och ondska kan utraderas på så pass kort tid. Det var bara 50 år sedan demonstrationstågen i Stockholm skanderade ”USA-ut-ur-Vietnam”. Själv fattade jag inte hur USA kunde stå för så stor grymhet, inte hur Vietnam kunde uthärda det. USA trodde sig kunna bomba sönder landet till underkastelse. Så länge födelsetalen överstiger krigsförlusterna så kommer kriget fortsätta, lär Ho Chi Minh ha sagt. En demokrati kunde begå svåra brott och ett auktoritärt bortse från befolkningens lidande.
Just nu försöker det fascistiska Ryssland bomba sönder ett demokratiskt Ukraina. Här är rollerna omvända och det skrämmer.
Information om kriget fick vi genom amerikanska medier, inte från Vietnam och varför fanns där inga svenska rapporter inifrån Vietnam? Vi svenskar som var så engagerade – varför ville vi inte själva söka sanningarna? Det fanns flera sanningar, men jag tror vi inte ville veta allt i det politiska klimat som rådde i Sverige på 1970-talet. Nu kallar vi det för ”politisk korrekthet”.
Hanoi Hilton
Vi gick runt några av de stora sjöarna i staden, förbi Ho Chi Minhs mausoleum, men in i det gamla fängelset som av amerikanska krigsfångar sarkastiskt gavs namnet Hanoi Hilton. Det beryktade fängelset byggdes av fransmännen och fick samma funktion när de lämnade landet år 1954. Här fanns giljotinen och bilder på tortyrredskapen, men framförallt bilder på amerikanska krigsfångar. På bilderna sågs glada välmående piloter och på filmer berättade de om korrekt behandling och kritiserade USAs krig. En del var kanske sant, men för mig var propagandan alltför genomskinlig för att kunna ta utställningen på fullt allvar. Boel, som har nördat ner sig på Amerikakriget (som det kallas här), berättade om en pilot som tvingades göra självkritik på en TV-sänd presskonferens. Samtidigt som han talade, blinkade han med vänster öga ordet ”tortyr”med morse-alfabetet.



Det roligaste med Hanoi var kanske ätandet. Inte maten i sig, utan hur man åt. De elegantare restaurangerna lockade inte, det var ätandet på trottoarerna som blev spännande för oss. Få kunde visa en meny, ingen kunde hjälpa oss. Boel gick runt till grannarnas bort, pekade på något som lockade och vips hade fått vad vi ville ha.






9.2 Dag 132. På eftermiddagen hämtar Linh oss i sin bil. Han har bjudit oss på middag hemma hos sig
När jag tidigare, från 1980-talet och framåt, reste runt i Asien, kändes det som att jag kom som rik svensk företagare i förhållande till de som senare skulle bli mina reseledare. Jag bar med mig en möjlighet till goda inkomster. Så var det absolut. När jag i dag möter mina tidigare anställda upplever jag inte denna skillnad i levnadsstandard som lika stor. Både Linh och Nang har moderna boenden med ungefär samma utrustning som jag själv har hemma.
Efternamnet Nguyễn tycks alla vietnameser ha. Nästan, men i alla fall 39%. Jobbigt leta i telefonkatalogen, tänker jag. Andra eller tredje namnet är tilltalsnamn.
Nguyễn Chí Linh. Reseledare nr 12
Linh betyder ”Flexibel”. I Vietnam har tilltalsnamnet alltid en betydelse.
Linh föddes år 1972, under pågående krig i Bac Ninh provinsen i det som då var Nordvietnam och har sju syskon. Alla i livet. – I was a hungry child! All I got to eat was cassava. Familjen var fattig och modern svalt när Linh föddes. Svälten under barndomen syns på honom. Linh är högst 160 cm och mycket tunn. Kroppen fick ta stryk, men huvudet klarade sig bra. Linh en smart och framgångsrik man. Hans söner är långa och väger kring 80 kilo. – Mina barns generation är 15 cm längre än min egen, säger han.

Vietnamresorna var populära. Läs och Res hade flera resor som ibland måste gå parallellt. År 2007 hoppade Linh in som reseledare. Vi hade tur som fick möjlighet att träffa honom när han råkade ha en dag ledig. Annars var han upptagen varje dag under mer än en månad framöver. Han är officiell guide och får uppdrag från lokala researrangörer. Allt från stadsvandringar med enskilda personer till lyxresor med 5-stjärniga hotell. Hans ersättning varierar mellan 40 och 90 dollar om dagen.
Linh har fru, två tonårssöner och en oemotståndlig liten dotter. Således har de fyra motorcyklar och dessutom en modern bil. De har en 60” TV. Tillsammans tittar vi på en fransk barnfilm, ”småkryp”.


Nguyễn Vạn Năng. Reseledare nr 13
Nang betyder ”Aktiv”.
En tidigare reseledare hade blivit allvarligt sjuk och han rekommenderade mig att pröva sin vän Nang. Så började han år 1999. Nu när vi träffas igen har han mycket att berätta och är påfallande väl informerad om både vad som händer i det egna landet och internationellt. Allt hinner jag inte anteckna eller bevara i minnet. Här några axplock.

Familjen har ingen TV. Nyheter får de från franska televisionens vietnamesiska sändningar. Den statliga vietnamesiska televisionens sändningar ser de sällan. Han förklarar varför, men sådant kan jag inte skriva.
Farfadern levde 1914-1991. Han var rik och ägde mycket mark. Under andra världskriget ockuperades Vietnam av Japan. När kriget var över år 1945 tog Viet Minh över makten och införde ett fundamentalistiskt kommunistiskt styre. Nang minns vad hans farfar berättade: – Intellectuals, rich people, the landlords, officers of former the government. These groups of people were stripped of all their belongings and put in reforming camps in remote areas. At times people were shot just to impress the superiority of the guards. Everyone starved, some died. Först år 1958 mildrades förtrycket och farfadern fick återvända. Men något hem hade han inte längre. Han fängslades tre gånger i sammanlagt sju år.
Nang utmärkte sig i skolan med fina betyg och ville fortsätta till universitetet. Problemet var hans sociala bakgrund. Polisen förvarnade honom om att han skulle få problem, inte skulle lyckas. Han hade fel familjebakgrund. Fadern sade då – you should join the military to clean the family history! År 1983 tog Nang värvning I armén. Året därpå kom ha ut I strid mot de attackerande kineserna.
Nang hade en stark fysik och ser fortfarande påtagligt vältränad ut. Han tränades som kommandosoldat för att strida bakom krigsfronten. Kina attackerade Vietnam i februari 1979, som straff för att Vietnam gått in i Kambodja. Nang skickades in i Kina. Uppgiften för hans stridsgrupp på tre personer var att hitta fiendens positioner, rita kartor och utföra sabotage på natten.
Mat måste de hitta själva. Ständigt hungriga åt de allt de kunde hitta: vilda växter och rötter, möss, ormar, en gång lyckades han skjuta en vildget. Själv anser han sig vara expert på att fånga ormar. Köttet måste de äta rått eftersom en eld skulle kunna röja dem. Minor deaktiverade de lätt, gick igenom, och aktiverade minorna igen när uppdraget var slutfört. Nang berättar om hur de förstörde vattenpassen på artilleripjäser och stal utrustning och uniformer. Med ett leende berättar Nang om finurliga, ruggiga försåtmineringar. Skjutvapen användes enbart i nödfall. Kanske vill Nang inte berätta allt för mig. De hade även andra verkligt exotiska metoder för att störa fienden. Metoder som tydligen fortfarande betraktas som militära hemligheter, som han ber mig att inte beskriva. Men jag tror det är OK att säga att det bland annat handlade om tigermyror, en ytterst fruktat litet kryp.
Förlustsiffrorna publicerades aldrig. Kriget var omfattande och berörde sex provinser i norr. Efter tre månader drog sig kineserna tillbaka, men fortsatte med artilleribeskjutning i tio år. Ett omfattande krig med flera tiotusentals döda. Fortfarande ockuperar Kina landområden längs gränsen och relationen mellan de två kommunistiska länderna är i dag iskalla.
År 1988 var kriget slut. Nu var det inga problem för Nang att börja på universitetet. Efter fem år tog han examen med glans och började arbeta som lärare. Lönen som lärare var dock så låg att den inte ens räckte för att betala bensinen till motorcykeln. (Hur kan man då överleva? Extra, privatlektioner är en del av svaret.) För att försörja sig arbetade han på kvällarna på Hanoi Television.
Dagens Nyheters förstasida 1:e april 2019 dominerades av en bild på Nang. Inne i tidningen ägnades ett helt uppslag åt Nangs berättelser om detta för omvärlden ganska okända krig.


Centrala Hanoi har äldre låg bebyggelse. I förorterna reser sig enorma bostadskomplex. Själv bor Nangs familj I Eco Park på åttonde våningen i ett 24-våningshus. Omgivningen är lummigt grön med stora mängder planterade träd.




Vietnameserna älskar träd
I det här landet flyttas och planteras stora träd. Såg planterade träd som var 10 meter höga med en diameter på 50 cm. Flertalet gator både i de centrala delarna och här i förstäderna kantas av träd, ibland klättrande på husväggarna. Har aldrig sett en så grön stad, och grönskan gör den här staden vacker. Just nu får jag elaka tankar om svensk kommunal policy att såga ner gamla träd och ersätta med utländska dvärgvarianter.


Cyklade runt
10-12.2 Dag 133-35. Under två dagar cyklade vi runt mellan eleganta bostadsområden och intensivt odlade fält. Överallt trädförsäljningar och handelsträdgårdar i en skala som fick mig att förtjust häpna. Vi stannade också i byar specialiserade på tillverkning av krukor. Mängder av krukor i alla storlekar och former. Vardagsföremål och jättelika konstverk som kunde kosta tiotusentals kronor. Jag fick fantasier om att handla allt som lockade mitt öga, att fylla en container och frakta hem. Det blev ett antal fröpåsar för trädgårdslandet hemma.



Bodde hemma hos Nang
Nangs våning är på 92 m2 med fyra rum. Fullt modern med alla faciliteter. Här bodde Boel och jag i tre nätter och jag sov bättre än jag kan minnas tidigare under resan. Vardagsrummet domineras av vad vi förr kallade, ett ”finskåp”, en jättelik möbel i mörkt trä med vackra inläggningar av pärlemo. En praktpjäs. Skåpet är inte antikt, men i mina ögon ser det dyrbart ut.
Här bor han med sin fru Yen (Sjöfågel), en självständig kvinna som talar bra engelska och arbetar på personalavdelningen med utbildning på ett stort företag.



Dottern Chau (Ostronpärla) är 15 år och pluggar nu intensivt för att klara det prov som ger möjlighet till fortsatt utbildning. Jag frågar vilka drömmar hon har om framtiden. – Kanske att bo i Europa, säger hon tyst så att pappa inte ska höra. Och ja, hon ser ut som en ostronpärla!
Sonen Ninh (Säkerhet) är 22 år. Han går på universitetets journalistutbildning och ger ett skärpt intryck. Jag ställer frågan om vad hans lärare säger om tryckfrihetens begränsningar: – You should be careful with what you write, you may hurt somebody, blir det lite mångtydiga svaret.
13-14.2. Dag 136-137. Folk vi möter på bussen, på tåget, vid gatuserveringen…, människor är mycket reserverade. Jag söker kontakt med blicken men ingen fäster blicken. Antingen är de inte ett dugg intresserade av oss för dem exotiska typer eller så är det här en kulturell attityd. Gissar på det senare. Fast så här har det faktiskt varit hela vägen från Thailand. Här vill ingen ta ”selfies” med oss. I Iran och Indien ville alla ha en selfie. Till och med polisen i Pakistan.

Dimman ligger fortfarande och ett lätt regn faller. Vi flyger hem via någon stad i en öken.
