God kväll! Min tolk Djarra besvarar hälsningen artigt och översätter sedan snabbt för mig.
Hur mår vår gäst?
Tack utmärkt.
Hur mår du själv?
Och hur mår hans fru?
Och hans barn?
Dogon-man
I flera minuter studsade frågorna fram och tillbaka mellan den gamle mannen och min tolk. Ingen av dem tycktes bry sig om den andres svar och svaren ledde inte till några följdfrågor. Jag bevittnade Dogon-folkets utdragna hälsningsritual. Senare berättade Djarra att han brukade ta omvägar när han mötte dogons enbart för att slippa de utdragna ritualerna.
Vi befann oss uppe på platån, ovanför den 200 meter höga förkastningen Bandiagara i centrala Mali. Det här är Dogon-folkets område. År 2008 och kom jag hit för att rekognoscera för en resa i Mali. I tre dagar gick vi från by till by i detta spektakulära landskap. Byarna klättrade uppåt på klippans nedre delar. Bostadshusen var rektangulära med platta tak som är det normala i dessa mycket torra trakter. Sädesmagasinen är mindre med toppiga tak av vass. Här förvaras hirs och sorghum. Dogons byar såg annorlunda ut, men också deras kulturella och religiösa traditioner var deras egna. Norrut dominerade islam och i södra Mali är majoriteten fortfarande kristna.
Redan då, några år före inbördeskriget som började 2012, var dogon-kulturen hårt pressad av en aggressiv islamifiering med stöd från Saudiska stiftelser.
Mannen framför oss var klädd i en vit dräkt av grovt hemvävt bomullstyg. Min tolk förklarade för mig att mannen var en hogon, dvs en religiös specialist där förutsägelser om framtiden är en viktig del av jobbet. Äldre, högt respekterade män får uppdrag som hogun på sina personliga meriter. Här hos dogons är hög ålder ett tecken också på klokskap. På min fråga fick jag veta att det även finns några kvinnliga hogons.
Vi stirrar alla på en tavla gjord i fin sand och inramad av stenar. Tavlan visar en närliggande by. Varje hus är utmärkt (en stående pinne), varje sädesmagasin, stigar och ägogränser. Allt ytterst detaljerat och prydligt. På olika ställen är jordnötter utplacerade. Ökenrävar tycker om jordnötter.
Vår hogun förklarade att han fått en fråga från en bymedlem: När kommer regnen och vad skall jag så? En livsavgörande fråga för familjen under det kommande året. Andra frågor han fått var: huruvida man skulle våga göra en längre resa eller vilken flicka en far skulle föreslå sin son att gifta sig med.
På natten skulle räven komma. Lockad av jordnötterna. I den fina sanden skulle dess små tassar lämna avtryck. Beroende på var i byn tassarna hamnade så skulle vår holun kunna lämna ett utförligt svar till frågeställaren. Balpa Dolo förklarade självsäkert att hittills hade hans spådomar alltid slagit in.
Själv förebrådde jag mig för att inte ge tid åt att nästa morgon följa med ut och se om räven verkligen varit där och klivit omkring i tavlan. Jag skulle ju vidare nästa dag! Hur många gånger har jag inte ångrat att jag inte haft en mer flexibel resplan i stället för att försöka optimera upplevelserna innom en snäv tidsram. Allra helst hade jag själv velat passa på att få svar på en pressande personlig fråga.
Resorna till Afrika gick bra. Jag lockades att hitta nya resmål. Och att själv resa. Men Afrika är stort: 55 länder på en yta 67 gånger Sveriges. I praktiken är Afrika faktiskt större än Asien, dvs om man räknar bort det svårtillgängliga norra Sibirien. Svårfattbart stort och med ett oändligt antal möjligheter för den nyfikne resenären. Mina krav för att arrangera resor i ett nytt land brukade vara: Att det skulle vara någorlunda säkert, ha en vettig regim och kunna erbjuda en variation av upplevelser och gärna olika sorts transporter.
Jo, jag är förtjust i sådana transporter som inte enbart syftar till att förflytta sig till en ny plats utan är ett äventyr i sig. Här blev Mali-resan ett utmärkt exempel: Tre dagar med traditionell transportbåt på floden, flera timmar på en ytterst obekväm tillika illaluktande dromedar samt en skräckfylld färd med skakig åsnekärra i högsta fart. Lägg därtill den långa vandringen mellan Dogons byar. En bra komposition av en resa.
Jag läste om Mali vid kanten av Sahara i västra Afrika. Ingen okänd turistdestination, men där fanns mycket att göra som inte fanns på turistkartan. Inte minst fascinerades jag av det faktum att landet haft en demokratisk regim sedan 1992. Landet var känt för sina vackra moskéer byggda i lera, sagostaden Timbuktu och inte minst för sin suggestiva musik.
Så, jag reste dit sommaren 2008. Man kan tro att sommaren är för varm i utkanten av den stora öknen. Den är den, men i juli-augusti kommer regnen och dämpar hettan. Samtidigt blir lanskapet vackrare med spirande grönska och därmed gladare människor. Det vet jag från Bangladesh: När monsunen kommer blir folk tokiga av glädje. Alla ska ut och plaska.
Väl på plats i huvudstaden Bamako hittade jag snart en äldre herre som skulle visa sig blien utmärkt tolk och reskamrat.
Han hette Jara och tog mig först till en by där befolkningen vävde och färgade de vackraste textilier jag sett. Grovt bomullstyg som färgades med växter, sav från träd och med lera. Har fortfarande flera dukar på väggarna hemma och som draperi. Utsökt vackra i sin enkelhet, men tvätta dem, de skall man akta sig för. Rödvinsfläckar förstörde den allra vackraste.
Jag fick göra allt jag föresatt mig: vandra i Dogonfolkets område, bo ute i en by och lyssna till professionella musiker i södra delen av landet. Här skall jag bara berätta om ett av flera äventyr.
Staden Mopti ligger vid den stora floden Niger. Flodhamnen är minst sagt livlig. Stora transportbåtar (pinasse) kommer lastade med allt tänkbart, men framförallt torkad fisk. Niger ger det torra landet liv, bevattnar stora områden och ger tillräckligt med fisk för export. Utan Niger vore Sahara större. I sällskap med Jara reste jag nedströms i en mindre båt kallad pirouge. Så mycket till ström var det förstås inte i det till synes fullständigt platta landskapet.
Varje flods uppgift är att finna den enklaste vägen till havet. Niger rinner upp i Guineas berg, helt nära Atlantkusten, men i stället för att ta den korta vägen mot söder, så väljer floden vägen mot norr, rakt ut i världens största öken. Ett misstag som dödat andra floder. Långt ute i Sahara inser floden sitt ödesdigra misstag och efter Timbuktu vrider floden mot öster och söker sig i en vid båge mot söder. Då har Afrikas tredje längsta flod nästan 300 mil kvar innan den hittar havet i Nigeria.
På Niger får jag tre dagar av bekväm sightseeing. Det här kändes verkligen som flodkryssning à la LÄS och Res och, om inte tidigare, hade jag bestämt mig. Nu skulle det ordnas resor till Mali! Jag kunde bara luta mig bekvämt tillbaka i fören och rikta kameran mot fullastade pinasser, fiskare i rangliga kanoter och titta in i små byar. Mycket fågel förstås och flodhästar på håll ett par gånger. Besättningen lagade mat och jag kände mig just då som världens lyxigaste kryssningsreseär.
Nätterna tillbringade jag i mitt lilla tält som jag satte upp i sanden inom synhåll från båten. Det gällde bara att få upp tältet i tid, innan solen gått ner. Sen var det svart. Nästa morgon väcktes jag när solskivan kommit halvvägs över den raka horisonten. Jara sov i båten med besättningen. Första natten var underbar, lite prassel i buskarna intill, något mindre djur som tassade förbi. Varje natt måste jag upp och pinka. Jag krånglade jag mig ur sovsäcken, öppnade tältet och klev ut i den nattfuktiga sanden. När jag lyfte huvudet mot den enorma stjärnhimlen svajade mina ben. Minnet av nätterna i öknen kom tillbaka när jag efter hemkomsten tömde sovsäcken på sand. En 5-stjärnig inkvartering
Sent nästa eftermiddag kom moln och långt bort såg jag dem växa och mörkna. Kapten styrde mot land och la till vid en by. Som vid tidigare landstigningar möter en skock ungar vid stranden. I början lite rädda hoppar de undan om jag kommer för nära, samtidigt som några modiga försöker ta på mig när jag vänder ryggen till. Som det brukar vara.
I sällskap med barnen går jag runt i byn för att bekantgöra min ankomst. Solen är borta och jag ser på kamerans ljusmätare att det blivit ganska mörkt. Även barnen har försvunnit. Så kommer en vindstöt och luften blir gul. Sandstorm alltså, och jag lägger ner kameran i väskan och går mot närmaste hus för att ta skydd.
Det bara smällde till. Som att få en sandbläster rakt i ansiktet. Ögonen täpptes igen och förtvivlat slängde jag mig ner på marken. Strax kom en hand som tog tag i min, drog mig uppåt. Fullständigt förblindad drogs jag stapplande iväg av en okänd man in i närmsta hus. En kvinna hällde vatten i mitt ansikte och jag pillade sand ur ögonen. Hela stora familjen var samlad. Först såg jag oroade blickar, men snart skrattades och fnittrades det glatt. Stormen slet fortfarande i husets plåttak, men sanden hade nu bytts mot ett piskande regn. En stor gryta hängde över elden i husets enda rum och jag bjöds till middag på afrikanskt vis. Alla samlades runt grytan och åt tillsammans med var sin sked, hela familjen och deras oväntade gäst.
När vinden stillnat och regnet dragit bort, så gick jag i skymningen ut för att se om mitt tält stod kvar.
Nästa eftermiddag kom vi fram till en skräpig, dammig, påtagligt ogästvänlig stad – det mytomspunna Timbuktu. Nästa år 2009 reste första gruppen till Mali.
I december 2012 började den Arabiska Våren i Tunisien och protesterna spreds över hela den muslimska världen. Motreaktionen blev våldsam; krig, terror och en tilltagande islamifiering. Flera resor fick ställas in: Mali, Egypten och naturligtvis de alltid fullbokade resorna till Syrien.
Någon mil utanför Timbuktu. Min följeslagare, tuaregen Amellal Ag Tamaklast, till höger.