En första klassens resa i Ryssland


Jag skulle köpt T-skjortan i S:t Petersburg! Den där med Putin ridande på en björn, med bar överkropp och gevär i knäet. Tänkte att det var enklare att köpa den i Moskva strax innan hemresan. Men, slutsåld i alla souvenirbutiker kring Röda Torget! Men – varför var den så populär? Jag ville ha den för dess ironiska och träffsäkra bild av den politiska situationen i Ryssland. Tyvärr tror jag att många ryssar ville ha den för att de faktiskt gillade den hårda, maskulina framtoningen av en stark ledare. I stället fick jag nöja mig med den ovan avbildade skjortan. Alltid skall man ta fågeln när den kommer flygande, aldrig tro att det kommer fler chanser. Hur många gånger har jag inte missat ett köp eller en bild, för att jag trott att det blir fler tillfällen. Det gör det oftast inte!

Jag, min sambo Boel och vännerna Bim och Lasse reste till snö och kyla i Vorkuta ute på tundran i norra Ryssland. Medan andra reste till sol och värme under Jul-Nyår, gjorde vi tvärtom.  Och ångrar oss absolut inte.

Jag älskar att resa och har gjort så i hela mitt liv. Att flyga anser jag inte är ”att resa”, enbart ett sätt att transportera sig. Vår resa började därför med Viking Line och båtresa till Helsingfors. Dagen var 22:e december och båten var därför utrustad med julbord enligt konceptet: Ät så mycket du förmår, drick så mycket du törs. Fullständigt förödande för en man med svag karaktär. Vid borden bredvid satt ett gäng kinesiska turister som var mer sparsmakade, de nöjde sig med godbitarna. Den mesta maten lämnade de på tallrikarna. ”Ät upp vad du tagit för dig”, minns jag min mammas ord. Med sprängande mage och lite yr i bollen tog jag mig till min hytt djupt ner i båten under bildäck.

I Helsingfors regnade det. Finskt snabbtåg tog oss till S:t Petersburg där det snöade intensivt. Nästa dag, på själva julafton, var vi alla hembjudna till Andrei och hans familj. Det var han och hans företag Geografic Bureau som bjudit in oss. En formell inbjudan är en förutsättning för att få visum. Kul att kunna utnyttja gamla affärsförbindelser från tiden när Läs och Res ordnade resor i Ryssland.

Nästa dag började äventyret på riktigt. Vi gick på tåget till Vorkuta beläget i det allra nordöstligaste hörnet av Europa. 237 mil på 47 timmar. Jag var lite orolig. Hur skulle tågen se ut nu? Skulle mina vänner gilla den långa resan i tredje klass?

IMG_0387
Första klassens resa i tredje klass

Tågvärdinnan stod på perrongen utanför vår vagn. Hon kontrollerade biljetterna och visade oss våra platser. Sängarna i kupén för fyra personer var bäddade och vi bjöds på te efter avgång. Så fint, så rent set var! Jag gick barfota. Tåget var 15 vagnar långt inklusive två restaurangvagnar. För att äta lunch gick vi genom fyra vagnar fulla med barnfamiljer som skulle hälsa på hos tomten (som bor i Kotlas). Matsedeln var på ryska förstås. För att inte omedelbart göra bort oss beställde vi den enda rätt vi kunde uttala – borsht. Serveringen är långsammare än i Sverige eftersom all mat lagas på tåget. Priserna ungefär hälften jämfört med en svensk lunchservering.

Klockan tio släcktes lyset i taket och tystnaden i vagnen var fullständig. Låg fart, skarvfria skenor, bredare spårvidd och en stor öl gjorde att jag lätt somnade in. Vaknade vid åttatiden, men eftersom det fortfarande var mörkt ute, somnade jag om i min översäng. Först när tågvärden kom för att dammsuga golvet vaknade jag. Boel kom med te från den koleldade samovaren. Det hade långsamt blivit dag och nu var det mycket snö utanför. Tåget stannade ofta och alla stationsbyggnader tycktes ha haft samma arkitekt. Stationsnamnen var även skrivna med latinska bokstäver och varje station visade tid och temperatur på en elektronisk tavla. När tåget stannade i Ushta var det bara 24 timmar kvar och -17.

IMG_0136
Vi stannade i Ushta. Lägg märke till de två tuffa killarna i shorts.

Vid middagen hade jag helt gett upp min känsla av skam för att kunna så lite ryska trots att jag varit i Ryssland tidigare flera gånger. Med hjälp av djurläten och pantomimer fick vi in fyra olika kötträtter. Själv fick jag ett smakligt anklår.

Nästa morgon klev vi av i Vorkuta kl 10.20. Två kvinnor rusar fram. ”I am Yuliya and this is Tanya”. Vår tolk och stadens resebyrå-ägare tog kommandot direkt. ”We must do sightseeing now, before it gets dark”. Själv hade jag tänkt ordna mina saker på hotell Gornyak och ta en het dusch, men min erfarenhet säger att jag måste låta lokalbefolkningen bestämma när jag själv är nyanländ.

Sightseeing alltså. Vi hoppade in i en liten minibuss och kördes ut på den iskalla, blåsiga tundran. Det vi fick se var minnesmärken och begravningsplatser från kommunisttiden, men också från olyckan i en av kolgruvorna 2016 när 36 människor dog. Vorkuta var ett av de största slavlägren inom Gulag-systemet som täckte hela Sovjetunionen. De första startades av Lenin som ville utnyttja fängslade politiska motståndare som gratis arbetskraft i gruvor och skogar. Stalin ökade förtrycket, men lägren fanns till viss del kvar ända till Sovjets fall 1991. 25 miljoner människor beräknas ha levt i Gulag under någon tid. Väldigt många dog där.

IMG_0156
År 1953 sköts 66 fångar ihjäl

Klockan ett är vi på Hotel Gornyak och jag får min dusch. Det gäller att ställa in varmvattnet försiktigt om man inte vill riskera att bli skållad. På maximal värme kan man koka ägg, tror jag, fast jag prövade aldrig.

IMG_0324
Vladimir Lenin

Staden började byggas under Stalin. Statyer och pampiga offentliga byggnader ger en känsla av makt respektive litenhet. Men Lenin har fått stå kvar över hela Ryssland. Vi går längs huvudgatan (Lenin-gatan, som i de flesta städer). In och ut i butiker; kläd-, sko- och mataffärer, apotek och bagerier. Sortimentet snarlikt vad vi har hemma. Mycket är märkeskläder från Europa; Helly Hansen och samma vinterstövlar tillverkade i Jämtland jag köpte inför resan på byggvaruhuset i Nacka.

På gatorna är det skyltat för Nyår, som är den stora högtiden i Ryssland. Inte julafton. Mycket snö dämpade trafikljuden. På trottoarerna dras barnvagnarna på medar och bilarna stannar självmant vid övergångsställena. Mina tankar går till minnen av vintrar i Stockholm för länge sedan.

 

IMG_0351
Några få gamla trähus, men mycket slitna

Inte så många som talade engelska, men de som gjorde det, gjorde det väldigt gärna. Kunde de inte förklara vägen för oss, så följde de med och visade oss. Vänligt och lite nyfiket. Vi var nog de enda utlänningarna i stán just då, kanske sedan länge. Tre gånger var vi hembjudna. Först till Ludmilla som var ekonomiprofessor vid Geologiska Institutet. Hon kom fram till vårt bord när vi satt på en enkel restaurang och åt lunch. Hemma i sitt kök berättade hon om sin svåra uppväxt med föräldrar som båda var Gulag-fångar. Vi träffade även Yulias mamma som upprymd av att få träffa utlänningar talade utan avbrott under två timmar. Hon talade bra engelska, men visade också upp sin tyska och franska. Hon gav oss en bok hon skrivit om förtrycket under kommunismen. Bad oss översätta och publicera den. Det kändes lite uppfordrande, men vi kan i alla fall ge den till någon rysk-talande och höra vad de säger.

Jag hade förberett mig på att det skulle vara iskallt i Vorkuta. Bara stadens namn gav en känsla av iskyla. ”When I was young, every winter, there were some days with minus 40, or even worse, minus 25 was normal”, svarade Ludmilla på min fråga om dagens temperatur. Dagen vi lämnade Vorkuta visade stationstermometern minus en grad. Uppenbarligen är jordens uppvärmning tydligast i de arktiska områdena. Ludmilla saknade nog inte kölden, men snart är tundran inte längre tundra.

Besök hos det renskötande Komi-folket stod på programmet under tredje dagen. Först tåg söderut till en samling slitna eller tomma hus. Men stationsbyggnaden var präktig. Här möttes vi av skotrar (kanadensiska) på perrongen. Vi tilldelades ansiktsmasker, skidglasögon och filtstövlar – de berömda valenkis. Vi hade lämnat tundran och befann oss i en gles, pinnig granskog. Efter en timme i minus 15 grader på skoter såg vi två mindre renhjordar och snart lägret med kåtor byggda av störar klädda med renskinn.

IMG_0233

Komi är områdets ursprungliga befolkning. En liten del av dem bedriver fortfarande nomadiserande renskötsel. På den här platsen hade de vistats i en vecka och här skulle de stanna i ytterligare en vecka. Utanför kåtan stod stora kälkar som användes vid flyttningar och ett antal kärvänliga dragrenar som trånade efter att bli klappade. En renfäll veks upp och vi bjöds in i kåtans 25-IMG_0237gradiga värme. Skönt för oss, men min iskalla kamera immade igen. Vi bjöds på middag hemma hos familjen Taagepera. Här bodde mamma, pappa, pappas bror och två nästan jämngamla barn. IMG_0268Bordet dukades upp med kokt ren, rökt ren och rensylta, dessutom fisk i olika anrättningar. De senare hade tagits med nät under isen i den närbelägna älven Usa (jo, den hette faktiskt så). Den stora plåtspisen stod i centrum och eldades kontinuerligt med ved. När jag gick ut för att naturen kallade och för att ta några bilder, hade det blivit nästan mörkt. Eldskenet i toppen av kåtan var enda ljuset i det nu gråvita landskapet.

IMG_0303

IMG_0315Vi måste passa tåget klockan sju i Seyda. Snöfallet hade upphört och färden med snöskoter i mörkret genom den glesa granskogen blev en härlig upplevelse. För Yulia var det första gången hon besökte komis, liksom resebyrån Putniks första arrangemang. Vi var förstås också Putniks första utländska kunder.

Enligt min ursprungliga plan skulle vi ha firat nyår i Vorkuta. Bra tanke, men flyget till Moskva ställdes in och vi fick åter igen ta tåget. På nyårsaftons eftermiddag gick tåget, 42 timmar till Moskva. I min föreställning skulle det festas rejält på tåget med fyrverkerier genom fönstren och champagnekorkar i taket. Så blev det inte alls. På kvällen delade vi på en flaska röd champagne och åt mörkt bröd med den dyraste korven som pålägg. Klockan tio var det helt tyst i vagnen. Lasse viskade två timmar senare, ”nu är klockan tolv”, sen somnade vi om bägge två.

Jag var besviken över det uteblivna firandet.  Hade hoppats att få sjunga ryska pråmdragarsånger och dricka vodka med våra medpassagerare. Min känsla var tvärtom att ryssarna uppförde sig mycket städat. Inga berusade män och den enda vodka jag såg drickas var min egen. Ändå var butikerna fyllda med vin, sprit och champagne. Åtminstone på offentliga platser uppförde sig folk ytterst civiliserat. Inga konstiga, eller skrämmande knäppgökar som i Stockholm. Det offentliga livet såg ut som det gjorde förr i Stockholm.

Att resa långa sträckor med tåg är inte enbart en förflyttning rent geografiskt. För mig blev det också en mental resa. Det jag normalt gör på dagarna, kunde jag inte göra på tåget. Ingen riktig dator (knäppa på telefonen har jag inte tålamod med), inte heller någon fysisk uteaktivitet. Jag läste mycket och sov gott, eftersom det inte spelade någon roll vid vilket klockslag jag krånglade mig ner från översängen. I övrigt satt jag och tittade ut genom fönstret på den passerande granskogen. Alltså – jag kopplade av på ett sätt som varit helt otänkbar under alla de där normala dagarna.

En annan iakttagelse var att flera av de ryssar vi fick kontakt med var påfallande intresserade av Europa. De talade och frågade om Italien, Frankrike och Tyskland. Flera hade också varit i där. Min upplevelse var att ryssarna är mer intresserade av Europa än vi européer är av Ryssland. Jag vill gärna ge dem rätt – de är lika mycket européer som vi själva. Vi delar mycket historia, även om den inte alltid varit av den trevliga sorten. Dessutom ser vi likadana ut, både i ansiktet och klädseln (även om antalet pälsklädda kvinnor var stort i Moskva). Ingen som såg mig på gatan kunde tro annat än att jag var en annan ryss.

IMG_0406
Inte så charmigt. Men bra

Vi kom till ett Moskva med barmark och 12 grader varmt. Inte den vackra vinterstad jag tänkt mig. Vårt rum låg på 28:e våningen i ett hotell med 2000 rum. Izmailovo byggdes för olympiaden 1980 och var då världens största hotell. Inte så charmigt kanske och rumstemperaturen var 27 grader. Läget är långt från centrum, men nära Metro Partizanskaya. Efter ett kort besök på rummet tog vi metron till Revolutionstorget, som det fortfarande heter på ryska (Röda Torget). Moskvas tunnelbana är snabb, eftersom det är långt mellan stationerna, och tågen går varannan minut. Även om man inte förstår de kyrilliska tecknen är det ganska lätt att hitta rätt och att byta mellan olika linjer.

IMG_0418

Även om det nu var två dagar efter det stora firandet, så var det ändå väldigt mycket folk utanför Kreml. Julskyltningen var spektakulär med ljusdekorationer som kunde påminna om norrsken. Det var packat med folk och köerna till säkerhetskontrollerna, karusellerna, alla stånden där det erbjöds traditionell snabbmat, var långa. Särskilt länge fick vi vänta på att visiteras vid dörrarna till Gum, varuhuset som byggdes redan under den siste tsarens tid (ca år 1890). I dag är Gum inte längre ett varuhus, utan upptas av privat ägda butiker med ett lyxsortiment. Liksom NK.

IMG_0465
Nästan som norrsken

Jag, Boel och våra två vänner tyckte vi haft en bra resa, eller som Boel sa: ”En första klass resa i tredje klass tåg”. Lite trist att inte fler vågar eller vill resa i Ryssland. Svenska researrangörer erbjuder enbart tråkig sightseeing i de två stora städerna, s k flodkryssningar och biljetter på Transibiriska. Res dit på egen hand! Tåg och hotell bokar du hemma lika lätt som du bokar på SJ och stadshotellet i Nora.

Mitt liv har jag ägnat åt att erbjuda avtagsvägar från turismens motorvägar. Vår resa i Ryssland är bara ett exempel.

 

 

Den Stora Tågresan

Mellan Stockholm och Saigon skiljer 1500 mil och 350 tågtimmar.

Ta tåget? Vansinne! Säkert! Men ett härligt vansinne. Att boka Transsibir till Beijing i turistvagnar hade varit enkelt. För enkelt för att locka mig och andra. Mer intressant kändes det att utnyttja den då nyligen öppnade järnvägen över Pamir, mellan Kazakstan och Kina.

Ryssland

Den Stora Tågresan gick år 2002 och endast två gånger. På våren var de 16 deltagare, på hösten 12. Redan nästa år la vi ned den pga för få anmälningar. Resan började på Läs och Res kontor, varifrån gruppen eskorterades på tunnelbanans röda linje till T-Gärdet. Från Värtahamnen gick båten till Tallin och därifrån åkte de nattåget till Moskva där den

Stora Tågresan Får jag be om biljetterna. Jaan Ungerson
Biljetten, tack! Foto Jaan Ungerson

ryske reseledaren Misha Samarski hälsade välkommen på perrongen på Leningradskij stationen. Efter två dagar i Moskva steg gruppen på tåget till Tasjkent i Uzbekistan och kunde då se fram emot 60 timmar i 4-bäddskupé på den Transkaspiska järnvägen. Detta var den längsta delsträckan. På vägen stannade de i Orgenc för att besöka Heva, den minsta och i dag mest ursprungliga av de klassiska centralasiatiska sagostäderna. Därefter gjordes kortare uppehåll i Bukhara och Samarkand. Efter Samarkand gick tåget vidare med utsikt mot 7000-meters topparna i Tian-Shan bergen i söder.

25 timmar efter att ha lämnat Samarkand gick gruppen av tåget i en liten stad, strax efter att ha korsat gränsen till Kazakstan.

Stora Tågresan Samarkand är lika fantastiskt som man tror
Samarkand. Blått och rött i solnedgången. Foto Jörgen Fredriksson

Här hade vi lagt in en två dagars vandring på 2500 meters höjd. Två dagar var för kort tid för att administrera alla praktikaliteter som hör till en vandring och att sedan hinna komma ut ur bebyggelse, från vägar och sedan hinna gå någon vidare sträcka. Vandringen blev i alla fall ett avbrott från de monotona dagarna på tåg, men som vandring blev det inte så lyckat. De hann se de lockande bergen och passera ett nomadläger, så mycket mer blev det inte. Efter de två dygnen var det bara att hoppa på tåget igen och fortsätta till Kazakstans stora stad Almaty. Här hade de bara en natt på hotell för att duscha och tvätta kläder inför nästa del av resan.

Nästa kväll kunde de se fram emot 38 timmar på den då nybyggda järnvägen som förbinder Kazakstan med östra Kina. Att resa den här vägen erbjuder ett klart mer spännande alternativ till Transsibiriska. Spårvidden i alla delar av före detta Sovjetunionen är större (89 mm bredare) än standarden i större delen av övriga världen. Vid gränsen högt uppe i bergen lyfts vagnarna upp och nya boggier rullas under, en procedur som tar några timmar innan tåget kan fortsätta in i Kina.

Tre reseledare

Reseledare Misha (som i dag driver en resebyrå i S:t Petersburg med inriktning på stora äventyr) var med hela vägen upp till bergspasset vid gränsen. Där mötte Gao Xia, den kinesiska reseledaren som tog dem genom Kina ända fram till den bro som utgör gräns till Vietnam, där hennes vietnamesiske kollega Van Ngoc Danh, mötte gruppen.

Två gånger gick resan, två gånger klaffade alla dessa möten. Det kunde förstås ha gått fel av tusen goda skäl, något som oroade mig hemma vid skrivbordet. Reseledarna hade instruktioner att ringa kontoret från den stad som låg närmast gränsen. Och mottagande reseledare skulle bekräfta att de hittat gruppen. Som en stafett!

Kina

Vid gränsen byttes personal och restaurangvagn. Nu fick våra resenärer lära sig plocka upp ärtorna med pinnar i stället för att försöka pricka dem med gaffeln. 38 timmar efter att ha lämnat Almaty var de framme i Urumchi, huvudstad i provinsen Xinjiang.

Urumchi är en modern jättestad, som helt domineras av inflyttade han-kineser. Redan nästa morgon var det tåg till Turfan. Med sina fantastiska buddhistiska muralmålningar från 300-talet, ruiner av forna städer, ökenlandskap och vindruvsodlingar är Turfan den trevligaste staden i nordvästra Kina. Här dominerar också den ursprungliga befolkningen, uigurerna. Den lilla staden ligger i en sänka på minus 154 meter under havet, den näst lägsta platsen på jorden.

På tågen i Kina bokade vi alltid hard sleeper, som trots namnet inte alls är särskilt hårt. Kupéerna är öppna med sex bäddar och inga väggar. Öppenheten gör att stämningen på kinesiska tåg ofta blir livlig och det är lätt att få kontakt med sina lokala medresenärer – just det som är det roligaste med långa tågresor.

Efter två hela dagar i Turfan gick tåget vidare i 40 timmar till Xian där de stannade i tre dagar för att hinna se alla sevärdheter. Sista kvällen nattåg till Sichuans huvudstad Chengdu i mellersta Kina. Väl där tog de en buss till Leshan och världens största Buddha. Här mäter han 72 meter och ler, mystiskt stolt över sin storlek. Kineserna gillar att bli fotograferade på hans tånaglar. I närheten ligger Emeiberget, som är både ett turistmål och en viktig pilgrimsort. Här kan man vandra från 500 meter upp till högsta toppen på 3000 meter. Men det finns förstås också en linbana. Vilken väg våra resenärer tog fick jag aldrig veta. De övernattade i alla fall nära toppen.

Stora tågresan Vandra i Kina 155

Dag 31-33 Världens tunneltätaste järnväg lär vara sträckan mellan Chengdu och Kunming. Kanske också den som krävt flest liv vid byggandet. På vägen stannade de och besökte den gamla staden Lijang vid Jadedraksbergets fot. Ett världsarv, liksom så många andra platser som dittills besökts under resan.

Vietnam

Efter en kort paus i Kunming var det dags att stiga på tåget på den smalspåriga järnvägen (spårvidd 1 meter) som leder till Hanoi. Järnvägen byggdes av fransmännen (som endast byggde smalspår i kolonierna) i förhoppning om att lägga den kinesiska provinsen Yunnan till sin Indokinesiska samling. Under 45 mil på den kinesiska delen passerar det lilla tåget 107 broar och 155 tunnlar. På bron över Röda Floden, där gränsen går, lämnade Gao Xia över stafettpinnen, dvs gruppen, till Danh, vår vietnamesiske reseledare. Efter 30 timmar på det nya tåget var de äntligen framme i Hanoi.

Länge hade våra tappra resenärer varit långt från haven. Nu fick de till sist komma ut i Halong Bay under tre dagar, njuta av ljumma vindar och bada för första gången under resan. Detta 40 dagars ständig förflyttning.

Stora tågresan. Cat Ba CJ
Hamnen i Cat Ba i Halong-bukten. Foto CJ

Efter ytterligare en dag i Hanoi steg de på tåget för de sista 173 milen och minst 36 timmarna till Saigon. Även denna järnväg byggdes av den forna kolonialmakten och är förstås både smalspårig och långsam. Järnvägen följer i huvudsak kusten. Vid en punkt går den över ett mindre berg. Lutningen är då för stark för att ett ensamt lok skall orka dra upp alla vagnar. Lösningen är ett hjälplok som ansluter i bakre änden av tåget, puttar på bakifrån och hjälper till att bromsa när det går utför. Varje sann tågentusiast skulle bli förtjust!

Av de sista fyra dagarna användes tre för en utfärd i Mekong-flodens delta. Dag 47 hade vi bokat flyg hem. Priset för resan var 33 000 kr. Enbart kostnaden för visum till fem länder var nästan 3000 kr. Det var Anna Mnatsakanova som ansvarade för resan på vårt kontor. Att alla bitar klickade ihop med flera länder, tre reseledare och att det fanns marginaler för de små missöden som inträffade, var helt hennes förtjänst. Sen hade vi nog också lite tur.

I dag, år 2018, diskuteras flygets del i den annalkande klimatkatastrofen. Då, för bara 20 år sedan, fanns inte den diskussionen. Kanske var Läs och Res för tidigt ute, kanske skulle Den Stora Tågresan locka fler deltagare i dag?

Det tror inte jag. Få skulle lockas av den långa tiden på tåg. Ännu färre skulle anse sig kunna avvara den tiden. I dag tar det 14 timmar att flyga till Saigon. Pris från 3700 kr.

I Ust-Unja tar vägen slut

Eva Suneson, Uralbergen mars 1997.

Så här skrev Eva i vårt nyhetsbrev nr 7, augusti 1997

Söndagen 23 mars 1997. Moskvas flygplats Sheremetyevo. Vi är tio förväntansfulla resenärer som samlas runt reseledaren Christian Jutvik med sonen Ville och tolken Natasha. Två långa, spännande veckor väntar oss i Komi-republiken långt bort vid Ural-bergen. Ett land stort som Sverige, men med en befolkning av Islands storlek. Ändå bara en liten del av det jättelika Ryssland.

Vi åker lokalbuss och tunnelbana till vårt hotell intill den välkända marknadsplatsen Ismailova. Nu börjar processen för oss skandinaver att lära oss ta det lugnt, ha tålamod och vänta på att den ryska pappersexercisen har sin gång. Det blir många fler tillfällen under vår resa där vår stressiga effektivitet sätts på prov. Men allt ordnar sig förstås och Natasha tar oss med till Moskvas centrum och visar oss Röda Torget, Kreml och varuhuset GUM

På eftermiddagen går vi ombord på tåget som på 30 timmar skall föra oss till staden Sosnogorsk. Vi har nästan en egen vagn och en trevlig värdinna som tar hand om oss, fyller på kol i samovaren, serverar te och svarar på alla våra frågor.

Under färden görs några korta uppehåll. Vi köper bär av påpälsade ryskor som går längs tåget med små slädar. Det är minus 30 grader, sol och vit snö. Vi anländer mitt i natten och får sova några timmar i en avställd sovvagn. På morgonen möter ytterligare tre engelsktalande guider och vi reser vidare i 10 timmar till Troitsko Petjorsk. På stationen möts vi av den kvinnliga borgmästaren och en journalist. I Komi har turismen ännu inte börjat och vart vi än kommer så väcker vi uppmärksamhet. Staden är en blandning av gammal och ny bebyggelse. Vi får se daghem, skolor och får vara med på en gudstjänst.

CJ älgfarmen i X 345Färden går senare vidare med vår ”bekväma” lastbil med fyrhjulsdrift till Yaksha, en vacker by med fina gamla stockhus och bländvit snö. En promenad över floden följs av ett besök på älgfarmen. Älgarna vistas i frihet under dagen, men kommer självmant hem till stallet på kvällen. Vi befinner oss nu i en enorm nationalpark där Komi-befolkningen skyddar naturen från rysk och utländsk exploatering.

F1000071

Från Yaksha tar vi oss på mycket guppiga landsvägar till byn Ust-Unja. På Komi-språket betyder namnet Där floden börjar. Där tar vägen slut.

I grupper om tre plus en tolk inkvarteras vi hos olika familjer i underbart vackra stockhus. Våra värdar är jägare och det hänger knippen med sobelskinn och björnfällar på väggarna. Man lever av naturen, skogen ger ett överflöd av hjortron, smultron, svamp och vilt. Tillgången på elektricitet är begränsad och ljuset släcks tidigt. Maten består av potatis, makaroner och älgkött. Drycken är te. Utanför varje hus ligger en stor vedstapel. Eldar gör man i en så kallad rysk spis som fyller halva huset och fungerar som spis, värmekälla och varmvattenberedare. Nattetid sover man ovanpå den. Vi stortrivs med den ryska gästfriheten.

Tidigt en morgon spänns hästarna för sex, ganska enkla slädar. Vi, vårt bagage och F1000070massor med hö placeras på slädarna, och så bär det iväg ut på den isbelagda och snötäckta älven Ilych. I tre timmar färdas vi i en förtrollad värld längs de första utlöparna av Uralbergen. Mäktiga träd kantar älven. Ljudet av medarna mot snön, snöflingorna som singlar ner och hästarna lugna lunkande försätter mig i en drömvärld. Halvvägs till byn Svetli-Rudrik, gör vi halt och ett hål huggs upp i isen så att hästarna får dricka. Byn ligger vid kanten av älven och vi dricker te hos Viktor. Hans tänder i stål och tuppen i köket fascinerar mig.

Färden går vidare med snöskoter av märket Ural. Efter ett par timmar når vi vårt slutmål, byn Björdish som är den sista byn före bergen. Fyra bofasta familjer får sommartid sällskap av ytterligare några familjer. Husen är vackra, omålade stockhus med fönsterkarmar målade i blått.

Hos Anna och Nikolaj, båda nära 80 år, har tiden stått stilla. Byn är 150 år gammal och F1000075F1000035inte mycket har förändrats. Självhushållningen, den ryska spisen, vedstapeln, bären och frukten från skogen och älgköttet från jakten gör att livet trots allt är både bekvämt och trivsamt. Elektricitet finns inte och vattnet hämtas i en vak. Fåren klipps fyra gånger om året. Anna tvinnar ullen på urgammalt vis och stickar vantar och raggsockor. Filtstövlarna kallas valenki och är den varmaste fotbeklädnad jag prövat.

Jägarna har speciella skidor som vi provar. De är breda och undertill klädda med F1000081älgskinn. De använder inte stavar utan en stav som ser ut som en paddel. Höjdpunkten kommer när vi får bada svart bastu. Först hämtar vi vatten i vaken. Därefter eldar Anna i bastun. Röken stannar i bastun och släpps inte ut förrän efter tre timmar. Först efter ytterligare en timme får vi gå in och ta vårt efterlängtade svarta bad.

Med sorg i hjärtat får vi hastigt ta farväl av våra värdar i Björdish. Temperaturen har stigit till plus och snön börjat smälta. Snöskotrarna är gjorda för sträng kyla och vi måste snarast tillbaka till Ust-Unja och våra tidigare värdfamiljer.

Färden hem går med flyg via republikens moderna huvudstad Syktyvkar och plötsligt är de två veckorna till ända. Men minnena från en annan värld, människorna och gästfriheten finns kvar.