Båtresor – Projekt Läs & Res

Mangrovevaran tar sig slingrande uppför strandbrinken. Den här är drygt två meter.

Över gränsen

Från Kolkata reste Boel och jag enkelt och bekvämt till gränsen. Tåg från Shielda Station till Bongaon och cykelrickshaw till gränsen. Den senare drevs av en elmotor. Väl i Bangladesh slogs jag av hur annorlunda allt såg ut jämfört med för 40 år sedan då jag flera gånger passerade samma plats. Borta var männen som med svettiga överkroppar stretade bakom enkla, tungt lastade dragkärror. Borta var skjulen där människor levde under plast och säckväv. Tydligt var hur mycket bättre livet blivit. Ordning och reda med rödljus i gatukorsningarna. Borta var också turistdrömmen om de pastoralt vackra byarna med halmflätade väggar och tak täckta av palmblad. Borta var de läckra oxspannen och båtarna med svällande segel. Allt drevs nu av motorer. Nog var jag lite besviken. Och för detta skämdes jag.

Fem dagar i Ganges delta – längst ut i Sundarbans

Vi skulle hälsa på min gamle vän Hasan som jag träffade när jag jobbade i Bangladesh 1976-79. Honom gjorde jag senare till reseledare för Läs och Res grupper i början på 80-talet. Det varade några år, sedan statade han sitt eget reseföretag. The Guide växte och blev till slut landets största för ”incoming” turister, utlänningar alltså. Snart hade företaget tre stora båtar som turnerade runt i Sundarbans och Hasan var en kändis. Egentligen var allt tack vare mig…, När jag 1978 blev inbjuden att följa med Forest Department att följa med på en inspektionstur, så tog jag med min kompis Hasan som då fick upp ögonen för den enorma attraktionen i världens största mangroveskog. Och han har betalat tillbaka mer än väl – jag har varit gäst på hans båtar åtskilliga gånger. Det här skulle bli en sista gång, men vi får väl se.

Här finns inte plats att skriva om tidvatten, mangroven eller om människoätande tigrar. Du kan läsa här.

Ett år med familjen

I Khulna mötte Hasan och Topu, hans evigt unga fru. Tillsammans skulle vi hälsa på deras son Rubai som aldrig tog över företaget, men i stället etablerat sig som den som kan mangroveskogen bäst: lett forskningsgrupper, filmprojekt och även figurerat i SVT. Senaste projektet är att bo ett år på en båt som förflyttar sig runt i virrvarret av flodarmar – Med fru, och barnen Amaya 6 och Dillon 10 år. Nu skulle vi hälsa på i fem dagar.

Tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen gjorde vi turer med en liten motorbåt längs de smalaste flodarmarna. Man sitter i båten, letar efter djur med ögon och öron på helspänn och försöker hinna ta en bra bild innan de flyger, springer eller krälar iväg. Vid lågvatten ser vi spår i leran av tiger, utter och ormar. Att gå ur båten är svårt. Mangroven inbjuder inte till promenader. Jag vet. Vid första steget ut från båten ner i leran riskerar man att sjunka till låren. Efter att ha kämpat sig uppåt så möter Sundariträdets fruktansvärda spikmatta av luftrötter och rottingpalmens långa taggiga revor. En utmaning, men absolut spännande.

Euro-Asian Kingfisher. Lär även finnas i Närke

Mangroveskogen är en svår och fientlig miljö för allt som går på marken. Anledningen till att området inte är bebott och odlat är förstås att det är fullständigt omöjligt för människor. De däggdjur som finns har trängts undan av människomassor som blivit så stora är enbart för att de stora flodernas delta gav en bördig jord kunde föda många. Befolkningstäthet är ett mått på hur många jorden kunde föda. Åtminstone var det så förr.

Krabbfångare

På våra utflykter mötte vi hela tiden män i små båtar, dinghi. Fiskat har man alltid gjort i floderna, det nya, som började för mindre än tio år sedan, är krabborna som nu tävlar med jätteräkor i exportstatistiken. Räkodlingen förstör marken och nu såg vi enorma dammar utan vatten där inget kunde odlas, en biologisk öken. Krabbfångarna sover, äter och arbetar hela tiden på sina små båtar innan de sakta paddlar hem mot sin by med något tusental krabbor per båt. Ett hårt liv i regn och hetta. Under cyklonsäsongen vågar få sig ut. Naturligtvis är det här ett jobb för de allra fattigaste. Frestelsen till tjuvjakt på axishjortar är begriplig. Vi hittade både fällor och en nyss dödad hjort.

Fyra kusiner

I vår besöksgrupp ingick även Amayas och Dillons kusiner, två flickor Mercy 7 år och Lara 10 år. De här fyra kusinerna älskade varandra och lekte hela dagarna utan inblandning från vuxna. På kvällarna flyttades matbordet bort och blev säng för Rubai. På golvet lades en stor madrass där alla kusinerna sov. Men innan det var sovdags och lampan släcktes fick jag förmånen att lägga mig i mitten och berätta mina godnattsagor, historier om händelser långt bak i tiden. Till saken hör att alla barnen talade flytande engelska. Ofta skräckfyllda nära-döden-äventyr som på något sätt ändå slutande väl. De handlade om skräckfyllda upplevelser med ruggiga djur eller påstått livsfarliga infödingar. Alla sanna förstås, jag har en rik historieskatt.

Dear President!

Sista kvällen fick jag frågan om anledningen till att vi varit i Nepal. Förklarade att skälet var att studera hur duktiga nepaleserna var att skydda sina vilda djur, medan vi i Sverige dödade våra stora djur nästan ner till utrotningens gräns. Tror t o m att jag försökte förklara begreppet ”licensjakt” på bear, wolf and lynx. Järven hoppade jag över. Så var det pussar och Godnatt.

– Do you have a President in Sweden, frågade Lara nästa morgon. Slarvigt svarade jag – Ja. Efter någon timme kommer hon med ett kuvert dekorerat med pärlor. I kuvertet ligger ett brev – Dear President of Sweden. Jag tror det går bra att läsa på bilden. Jag lovade både henne och mig själv att det skall nå Stefan Löfven.

Vi återvände till Khulna, tog nattåget till Dhaka och flög hem till Sverige.

Hej då på ett tag / Christian

Resorna till Afrika gick bra. Jag lockades att hitta nya resmål. Och att själv resa. Men Afrika är stort: 55 länder på en yta 67 gånger Sveriges. I praktiken är Afrika faktiskt större än Asien, dvs om man räknar bort det svårtillgängliga norra Sibirien. Svårfattbart stort och med ett oändligt antal möjligheter för den nyfikne resenären. Mina krav för att arrangera resor i ett nytt land brukade vara: Att det skulle vara någorlunda säkert, ha en vettig regim och kunna erbjuda en variation av upplevelser och gärna olika sorts transporter.

Jo, jag är förtjust i sådana transporter som inte enbart syftar till att förflytta sig till en ny plats utan är ett äventyr i sig. Här blev Mali-resan ett utmärkt exempel: Tre dagar med traditionell transportbåt på floden, flera timmar på en ytterst obekväm tillika illaluktande dromedar samt en skräckfylld färd med skakig åsnekärra i högsta fart. Lägg därtill den långa vandringen mellan Dogons byar. En bra komposition av en resa.

Jag läste om Mali vid kanten av Sahara i västra Afrika. Ingen okänd turistdestination, men där fanns mycket att göra som inte fanns på turistkartan. Inte minst fascinerades jag av det faktum att landet haft en demokratisk regim sedan 1992. Landet var känt för sina vackra moskéer byggda i lera, sagostaden Timbuktu och inte minst för sin suggestiva musik.

Så, jag reste dit sommaren 2008. Man kan tro att sommaren är för varm i utkanten av den stora öknen. Den är den, men i juli-augusti kommer regnen och dämpar hettan. Samtidigt blir lanskapet vackrare med spirande grönska och därmed gladare människor. Det vet jag från Bangladesh: När monsunen kommer blir folk tokiga av glädje. Alla ska ut och plaska.

Väl på plats i huvudstaden Bamako hittade jag snart en äldre herre som skulle visa sig blien utmärkt tolk och reskamrat.

Han hette Jara och tog mig först till en by där befolkningen vävde och färgade de vackraste textilier jag sett. Grovt bomullstyg som färgades med växter, sav från träd och med lera. Har fortfarande flera dukar på väggarna hemma och som draperi. Utsökt vackra i sin enkelhet, men tvätta dem, de skall man akta sig för. Rödvinsfläckar förstörde den allra vackraste.

Jag fick göra allt jag föresatt mig: vandra i Dogonfolkets område, bo ute i en by och lyssna till professionella musiker i södra delen av landet. Här skall jag bara berätta om ett av flera äventyr.

Staden Mopti ligger vid den stora floden Niger. Flodhamnen är minst sagt livlig. Stora transportbåtar (pinasse) kommer lastade med allt tänkbart, men framförallt torkad fisk. Niger ger det torra landet liv, bevattnar stora områden och ger tillräckligt med fisk för export. Utan Niger vore Sahara större. I sällskap med Jara reste jag nedströms i en mindre båt kallad pirouge. Så mycket till ström var det förstås inte i det till synes fullständigt platta landskapet.

Varje flods uppgift är att finna den enklaste vägen till havet. Niger rinner upp i Guineas berg, helt nära Atlantkusten, men i stället för att ta den korta vägen mot söder, så väljer floden vägen mot norr, rakt ut i världens största öken. Ett misstag som dödat andra floder. Långt ute i Sahara inser floden sitt ödesdigra misstag och efter Timbuktu vrider floden mot öster och söker sig i en vid båge mot söder. Då har Afrikas tredje längsta flod nästan 300 mil kvar innan den hittar havet i Nigeria.

På Niger får jag tre dagar av bekväm sightseeing. Det här kändes verkligen som flodkryssning à la LÄS och Res och, om inte tidigare, hade jag bestämt mig. Nu skulle det ordnas resor till Mali! Jag kunde bara luta mig bekvämt tillbaka i fören och rikta kameran mot fullastade pinasser, fiskare i rangliga kanoter och titta in i små byar. Mycket fågel förstås och flodhästar på håll ett par gånger. Besättningen lagade mat och jag kände mig just då som världens lyxigaste kryssningsreseär.

Nätterna tillbringade jag i mitt lilla tält som jag satte upp i sanden inom synhåll från båten. Det gällde bara att få upp tältet i tid, innan solen gått ner. Sen var det svart. Nästa morgon väcktes jag när solskivan kommit halvvägs över den raka horisonten. Jara sov i båten med besättningen. Första natten var underbar, lite prassel i buskarna intill, något mindre djur som tassade förbi. Varje natt måste jag upp och pinka. Jag krånglade jag mig ur sovsäcken, öppnade tältet och klev ut i den nattfuktiga sanden. När jag lyfte huvudet mot den enorma stjärnhimlen svajade mina ben. Minnet av nätterna i öknen kom tillbaka när jag efter hemkomsten tömde sovsäcken på sand. En 5-stjärnig inkvartering

Sent nästa eftermiddag kom moln och långt bort såg jag dem växa och mörkna. Kapten styrde mot land och la till vid en by. Som vid tidigare landstigningar möter en skock ungar vid stranden. I början lite rädda hoppar de undan om jag kommer för nära, samtidigt som några modiga försöker ta på mig när jag vänder ryggen till. Som det brukar vara.

I sällskap med barnen går jag runt i byn för att bekantgöra min ankomst. Solen är borta och jag ser på kamerans ljusmätare att det blivit ganska mörkt. Även barnen har försvunnit. Så kommer en vindstöt och luften blir gul. Sandstorm alltså, och jag lägger ner kameran i väskan och går mot närmaste hus för att ta skydd.

Det bara smällde till. Som att få en sandbläster rakt i ansiktet. Ögonen täpptes igen och förtvivlat slängde jag mig ner på marken. Strax kom en hand som tog tag i min, drog mig uppåt. Fullständigt förblindad drogs jag stapplande iväg av en okänd man in i närmsta hus. En kvinna hällde vatten i mitt ansikte och jag pillade sand ur ögonen. Hela stora familjen var samlad. Först såg jag oroade blickar, men snart skrattades och fnittrades det glatt. Stormen slet fortfarande i husets plåttak, men sanden hade nu bytts mot ett piskande regn. En stor gryta hängde över elden i husets enda rum och jag bjöds till middag på afrikanskt vis. Alla samlades runt grytan och åt tillsammans med var sin sked, hela familjen och deras oväntade gäst.

När vinden stillnat och regnet dragit bort, så gick jag i skymningen ut för att se om mitt tält stod kvar.

Nästa eftermiddag kom vi fram till en skräpig, dammig, påtagligt ogästvänlig stad – det mytomspunna Timbuktu. Nästa år 2009 reste första gruppen till Mali.

I december 2012 började den Arabiska Våren i Tunisien och protesterna spreds över hela den muslimska världen. Motreaktionen blev våldsam; krig, terror och en tilltagande islamifiering. Flera resor fick ställas in: Mali, Egypten och naturligtvis de alltid fullbokade resorna till Syrien.

Kategori: Båtresor

Om tidvatten och tigrar