Om att gå vilse

Bild: Yazd stadsplan

Vilse i den främmande staden eller mörka skogen är väl i princip inte kul. Men ändå, jovisst det kan bli en höjdpunkt under resan och alldeles säkert den roligaste historien. Några resenärer har beskrivit hur det kändes att vara vilse och skulle uppenbarligen, så här i efterhand, absolut inte velat vara utan den upplevelsen.

Att gå vilse är knappast ett aktivt val. Man klantar sig och så plötsligt hittar man inte tillbaka eller missar målet för vandringen. Hotellets visitkort i bakfickan eller en kompass är enkla garantier för att komma rätt. Men om solen inte är på väg ner, släpp kontrollen och njut av oplanerade möten och överraskande händelser.

Mitt bästa vilse var i ökenstaden Yazd i centrala Iran. I dag en ganska stor stad med en halv miljon invånare med en historia som sträcker sig bakåt i 5000 år. Husen i den gamla delen av staden är fortfarande av lertegel. Överallt ser man vindtorn byggda för att kyla ner det underliggande rummet under den heta sommaren. Under marken leds vatten från bergen i qanater. Här gick jag rejält vilse 2005.

Jag gick ensam på en av de stora moderna gatorna på väg tillbaka till hotellet efter att ha fotograferat moskéer i morgonljus. Tog en genväg och vek så in i en smal gränd. Efter att ha gått högst 50 meter in i den gamla bebyggelsen var jag förlorad, chanslös att hitta tillbaka. De smala gatorna är sällan raka och likanar vindlande stigar i skogen. Ibland var de överbyggda och ofta slutade gatan vid en port. Katastrof för en svensk stadsplanerare!Iran 2005 472

Mycket att titta på och fotografera. Hantverkare och passerande kärror dragna av två män, vagnar med snabbt trippande åsnor och kvinnor i chador. Satt länge och tittade på en afghansk man som arbetade med att förtenna husgeråd. Så effektivt, så vackert. Tog flera bilder medan han arbetade. När jag skulle gå stoppade han mig och gav mig ett vackert durkslag. Protesterade förstås och försökte betala, men nej! Använder det fortfarande ofta.

Iran 2005 405

På ett annat ställe fanns en liten industri där man malde och paketerade henna. Arbetarna var helt gröna över hela kroppen. Fascinerande! Köpte en stor påse, som jag däremot knappast använde senare. Det blev lunchtid och mitt på gatan brann en eld under en gryta med minst en meters radie. I grytan låg ett helt får och puttrade tillsammans med diverse grönsaker. Det skulle bli fest på kvällen och jag var inbjuden. De skar av en rejäl bit och det tillsammans med det ljuvliga iranska brödet blev min lunch. Betala? Otänkbart!

Detta och mycket annat, som jag glömt, fick jag vara med om just för att det var slumpen som styrt min väg. Med en uppgjord plan eller med en inhyrd guide eller med en sightseeingbuss hade jag inte mött de här människorna, inte fått alla de här små äventyren. Hade förstås fått något annat, men knappast lika intressant.

Iran 2005 416Redan i mars var hettan svår mitt på dagen. Svetten rann och jag funderade på hotellets kalla vatten. Men hur hitta tillbaka genom labyrinterna? Hotellets namn var på persiska och adressen var svårbegriplig. Måste ha sett beklagligt vilse ut för folk kom fram och försökte hjälpa mig. Utan att veta var jag hörde hemma och dessutom på persiska, så var min belägenhet kritisk. Men jag hade ju en bild på hotellet i kameran! Folk log och skrattade, lättade över att problemet var löst. Två småpojkar guidade mig i 200 meter – och där var det ju!

Ryggsäck, pass och pengar borta

………….fortsättning på ”När jag liftade till Indien 1969”

bild: Återbesök i Afghanistan år 2000.

Jag har lämnat Kaspiska Havet och liftar österut. Trafiken är nu gles, en långtradare med två chaufförer stannar. Den ene är storväxt, den andre väldig. Bara några ord på engelska kunde de, så det blev ganska tyst i hytten. Efter några timmar kör bilen ut på vägrenen och stannar. Matpaus förklarar de genom att leende peka på ett rejält paket med bröd och ost. Lite osäker borde jag varit, men lämnar ryggsäcken i hytten. Bjöds generöst och vi går tillbaka till bilen.

Ryggsäcken borta! Minns jag skrek på ett sätt som det inte behövdes ett språk för att förstå. Rusar in i skogen. Chaufförerna följer. Där låg Fjällrävenjackan som åkt av ryggsäcken. Fortsätter längre in i den låga risiga skogen.  I buskarna står två män med kniv i hand och ryggsäcken mellan sig. Den store chauffören kommer fram flämtande. Han tvekar. Då kommer den väldige. Jag beordras tillbaka mot bilen, han föser undan sin något mindre kollega och rusar rakt på männen. Vad som sedan hände vet jag av naturliga skäl inte. Och vill väl egentligen inte heller veta. Bara att ryggsäcken lades i mitt knä och att den störste satte sig för att köra. Men han körde inte. Händerna på ratten, lade huvudet på händerna och började gråta. Efter en stund lyckades han förklara sin förtvivlan att det var iranska män som gjort detta mot mig. Jag satt tyst och hade inte längre en tanke på att jag alldeles nyss befunnit mig nära den totala katastrofen. Detta är nog det sista jag glömmer från denna min första resa. Allt kändes overkligt och Gud var nära. Allt fanns kvar förutom min svenska flagga. Tilläggas kan så här i efterhand att mitt pass och pengarna låg i ryggsäcken.

Släpptes av på något litet ställe, trafiken var gles, så jag tog bussen till Marshad. Det var första gången jag betalade för transporten och jag skulle inte vidare lyfta tummen och visa ”Indien-skylten”. Jo, på hemvägen när pengarna helt tagit slut, men då var läget ett annat. Tror inte det var av klokhet eller rädsla som jag lade ner tummen. Trafiken var annorlunda med få privatbilar och det kändes inte helt bekvämt att be fattiga människor om gratis transport. Lifta med lastbilar gick nog bra, men här betalade man för sig. I Marshad stannade jag en dag för att besöka den Blå Moskén, den stora vallfartsplatsen. Väl på plats möttes jag av beskedet ”Only muslim”! Fick alltså stå utanför och kika in, se grupper av pilgrimer som strömmade in i den vackra helt blå moskén. I dag besöker vi den på våra resor utan några problem.

På 24 timmar till Kabul

Nästa dag hyrde jag tillsammans med några franska hippies en bil till Afghanska gränsen, vilket inte var så långt. Framme vid gränsen blev det diskussion om priset. Upprört, otrevligt, galet. I ett obevakat ögonblick smög en av fransmännen fram, öppnade tanklocket till bilen och hällde i socker. (Motorn kommer att skära). Själv tog jag mig snabbt till tullbyggnaden där det fanns gott om uniformerade killar. Nu gav jag igen och tackade iranska män för hjälpen när min ryggsäck blev stulen. En liten engelsktalande polischef med ovanligt stor turban, log milt medan han drog sitt finger långsamt över strupen. Jag hade god anledning att snabbt gå över gränsen, visa upp mitt afghanska visum och betala lite extra för att bussen till Herat skulle köra meddetsamma fast den ännu inte var fullsatt. Undrar hur det gick för de franska hippisarna! Vägen var usel, bara svagt definierad i den torra marken, utan något som helst grönt inslag. Framme efter midnatt.

På morgonen drog jag undan gardinen från fönstret i mitt rum på andra våningen i Herat. Utanför en bred väg där ryttare rev upp moln av sand när de red förbi i hög fart. Alla i traditionella kläder; långskjorta, pösbyxor, vilt skägg och stor turban. Mäktigt, men också skrämmande. Alla bar vapen. Så klädde jag mig själv när jag senare, år 2000, gjorde en tre veckors resa i Afghanistan. Fick uppenbarligen en del uppskattning för att jag tog till mig deras kultur. Fast jag var obeväpnad.

Förmiddagen tillbringade jag med att strosa längs de dammiga gatorna. De berömda Afghanpälsarna med ullen vänd inåt frestade. Så vackra med broderier på de fina skinnen och säkert sköna att ha på sig när temperaturen sjönk långt under fryspunkten och vindarna piskade under vintern. Lite senare köpte jag en sådan i Kabul. I butikerna fanns också antika vapen; vackert ornamenterade knivar, kroksablar som säkert använts flitigt av tidigare ägare och urmodiga skjutvapen med flintlåständning. Jag erbjöds en modern tjeckisk pistol för 17 dollar och då ingick även ammunition. Lite frestad var jag kanske, men med tanke på alla tullkontroller som skulle passeras, tackade jag klokt nog nej.

F1000040

Bild. Min favoritaffär i Kabul. Denna pistol är nu i min ägo

Bussen till Kabul, södra vägen via Kandahar, tog 24 timmar, inklusive pauser med chai och mat. Förhoppningsvis också byte av chaufför. Stjärnklart förstås och stor måne. Stopp i natten; alla passagerarna in i ett skjul upplyst av stormlyktor. Långskäggiga män med sjalar virade kring det stripiga håret, rökte vattenpipa och sippade på te. ”What do they smoke?” frågade den andre utlänningen på bussen, en amerikansk hippie. Mitt svar var givet, ”hashish of course”. ”May I try” frågade han med ivriga ögon? Jag gick bort till några av männen och lyckades förklara den intressanta situationen. En av männen vände sig till amerikanen och höll upp munstycket – ”very good hashish, you try”. Fällan var gillrad! Han rökte på med kraftiga halsbloss, blev lummigare och lummigare och fick till sist ledas ut till bussen för vidare transport. I bakgrunden hörde vi de våldsamma skrattsalvorna från de gamla männen. Naturligtvis fanns det inte ett spår av hasch i piporna, bara de grova bitarna av lokal tobak. Självsuggestion kan vara riktigt praktiskt, något jag själv ibland praktiserar. Så har jag hemma en burk som innehållit starka sömntabletter. Max 10 mg per dygn står det på etiketten. I den burken har jag lagt diverse Alvedeon, Bamyl, etc. Sedan, om jag inte kan sova, så tar jag en dubbel dos. Funkar bra.

….fortsättning följer!

Iran nästa

 

Bilden: Först 2005 återkom jag till Iran. Här poserar jag vid den avbrutna statyn av Shahen. Endast stövlarna är kvar.

Året var ju 1969 och Shah Reza satt säkert på sin påfågelstron. Bilarna var få, men långtradarna stannade gärna. Många körde mellan Teheran och Europa och min inte helt eminenta skoltyska kom till användning. Inte långt från Teheran hände något som kom att påverka mig starkt. En tung hand lades mellan mina ben och hans ansikte flinade. Farten minskade, upp med dörren, ut med ryggsäcken och jag hoppade av i låg fart. Därefter har jag med stor tydlighet undvikit den typen av kontakter. Homofob har jag kallats av min yngste son. Fördomar anses fult, och så är det nog ibland, men när de bygger på egna upplevelser då är de användbara.

Jag läste sociologi. Efter bara två terminers studier, fick jag börja undervisa 1-betygsstudenter. Ämnet älskade jag och tyckte mig ha fått verktyg för att analysera och förstå både mindre grupper och hela samhällen. Fördomar, sade många (för det skall man tycka), när jag gav uttryck för mina uppfattningar om stort och smått. Lärdomar vill jag kalla det – när uppfattningarna verkligen bygger på erfarenheter eller bokliga studier. Att jag fick ett par negativa erfarenheter av en iranier, men säkert 100 positiva möten, innebär att jag gillar dem. Hade jag vetat vad som senare skulle inträffa, skulle jag kedjat fast mig på svenska ambassaden. Alltid, fördelar sig mänskligt beteende enligt en normalkurva (kurvans form varierar förstås). Mina erfarenheter eller så kallade fördomar, är i alla fall mer sanna är falska.

Svenska ambassaden var mitt Poste Restante i Teheran. I den hårt luftkonditionerade foajén läste jag breven från min mamma. Svarade med vykort och påpekade att jag visst levde och dessutom mådde utmärkt. Förste ambassadsekreteraren tyckte nog jag såg lite kul ut och gillade mina historier. Bjöd hem mig på dusch (begripligt), mat (också begripligt) och bad i poolen (efter duschen). Befriande att äntligen få tala ut på svenska. Efter en drömlös natt började nästa dag.

Lokaltrafiken i jättestaden förvirrade mig och jag valde det enkla, men tidsödande alternativet, att gå ut ur staden – mot öster! Ungefär som att börja på Södermalm och börja lifta i Sollentuna. Överdrivet förstås, men överdrifter kan vara OK när man vill beskriva något som mer är en känsla än rena fakta, tycker jag. Och fler överdrifter kommer nog.

Jag hade valt vägen över Elbrusbergen, vidare längs södra stranden av Kaspiska Havet och genom torra områden mot Afghanistan. Fick flera korta lifter, men oftast stannade nästa bil när jag stod vid vägkanten med INDIEN skrivet med stora bokstäver och mitt allra mest oskuldsfulla leende. Mot kvällningen upphörde trafiken. Pigg och fräsch fortsatte jag längs landsvägen till fots. Det blev mörkt. Efter en kort stunds vandring mötte jag en bom som spärrade vägen. Men humöret var på topp och jag fortsatte gå.

  • Röster i mörkret
  • Ficklampsljus som spelade mot buskarna vid vägkanten
  • Gömde mig för att se vilka som letade efter mig
  • Soldater! Inte så bra, nu blev jag lite tveksam
  • Men, jag hade väl rätt att gå vart jag ville! Ung, dum och svensk!
  • Till sist visade jag mig på vägen och fick en skur av persiska över mig. Männen tecknade åt mig att följa med. Något jag förstås visade mig helt oförstående till.

Så var det slut på leken. Lyftes upp med ryggsäcken på och forslades till en strålkastarupplyst militärförläggning. Att iranier ofta är både stora och starka tvingades jag återigen konstatera. Fördes inför en man med många streck på axelklaffarna som på god engelska hälsade mig välkommen. Nu skrattade vi bägge två gott åt den dråpliga situationen. Efter att även han fått höra om min tidigare färd, förklarade han att jag nu var omhändertagen och deras gäst över natten. Skälen var flera och fullt begripliga även för en ung, kaxig svensk.

  • Vägen är stängd nattetid på grund av risken för stenras.
  • Den kaspiska tigern var farlig (den utrotades senare).
  • Buskskogarna var tillhåll för rövare.

Allt detta skulle senare visa sig vara helt korrekt information. En bäddad säng på ett av logementen erbjöds efter en upplivande middag på officersmässen. Ofrånkomligen tvingades jag åter igen berätta hur klantigt jag betett mig. Högste chefen översatte. Jag skämdes förstås, men min publik hade roligt.

Sov inte mer än fyra timmar, men var ändå på gott humör inför uppgiften att ta mig över Elbrusbergen på 3000 meter och ner till Kaspiska Havet på minus 96 meter. Fick napp direkt med en äldre herre som talade flytande – franska! I baksätet på hans gamla Ford Taunus satt hans fyra år gamla dotter som jag hade lättare att tala med. Färden under 5600 meter höga Damavand motsvarade mina vilda förväntningar. Vägen gick fram genom trånga pass. Risken för ras kändes bokstavligt överhängande och vägen blockerades ibland av sten och klippblock som ännu inte röjts från vägen.

Min chaufför sade sig ha varit professor i juridik vid fem olika universitet i Västeuropa. Så bra, nu fick jag tillfälle att framföra mina synpunkter på Shahens diktatur. Jag sade nog allt som ingick i den vedertagna svenska uppfattningen. Alltså synnerligen kritiskt. Vänligt, med en pedagogisk ton, försökte han förklara att vad jag sagt inte var riktigt rätt. Framför allt innebar Shah Rezas reformer stora förbättringar jämfört med sakernas tidigare tillstånd. Minns inte huruvida jag accepterade, men med tanke på att hans genomgång gjordes på franska, så tror jag det ämnet snabbt blev utagerat för min del. En av mina standardfrågor var ”vad jobbar du med”, ett utförligt svar på den frågan gör det lätt att ringa in personen både socialt och ekonomiskt. ”Jag är guvernör i distriktet Gorgan”. Gissningsvis en av Shahs närmaste underhuggare. Det trodde jag givetvis inte på. En sådan person skulle knappast köra en gammal Ford Taunus, om ens köra själv. Skulle det vara sant, så kunde jag ju börja fundera på vilken tortyrmetod jag skulle utsättas för.

Vid framkosten till Gorgan svängdes tunga palatsgrindar upp och vakter gjorde honnör.

Jag bjöds in till middag. I knarriga kängor traskade jag över synnerligen äkta persiska mattor. Bugade åt både höger och vänster åt tjänare som bugade för mig. Att alltid ofta buga tillbaka har nog gett mig viss framgång. Eller bättre: Att försöka vara artig. I dagboken står inget om vilken mat som serverades. Jag är ju inte särskilt intresserad av mat, mest angelägen om att den skall vara rikligt. Rummet där vi tre åt, var däremot svårt att glömma. Bordet minns jag som oändligt långt, bortre kanten kunde bara anas. Där satt vi; guvernören, hans lilla dotter och jag alldeles nyss fyllda 22 år svettig, smutsig, ganska orakad och i inte så rena kläder.

Inbjöds att både stanna över natt och därefter åka till ”havet” (det Kaspiska) och bada. Hur jag tackade minns jag inte, men farväl måste jag ta, vägen österut lockade för starkt.

Ryggsäcken med pass och pengar borta!

……..är rubriken på nästa avsnitt. Läs det! Det blev en av mina starkaste upplevelser i livet.