I Ust-Unja tar vägen slut

Eva Suneson, Uralbergen mars 1997.

Så här skrev Eva i vårt nyhetsbrev nr 7, augusti 1997

Söndagen 23 mars 1997. Moskvas flygplats Sheremetyevo. Vi är tio förväntansfulla resenärer som samlas runt reseledaren Christian Jutvik med sonen Ville och tolken Natasha. Två långa, spännande veckor väntar oss i Komi-republiken långt bort vid Ural-bergen. Ett land stort som Sverige, men med en befolkning av Islands storlek. Ändå bara en liten del av det jättelika Ryssland.

Vi åker lokalbuss och tunnelbana till vårt hotell intill den välkända marknadsplatsen Ismailova. Nu börjar processen för oss skandinaver att lära oss ta det lugnt, ha tålamod och vänta på att den ryska pappersexercisen har sin gång. Det blir många fler tillfällen under vår resa där vår stressiga effektivitet sätts på prov. Men allt ordnar sig förstås och Natasha tar oss med till Moskvas centrum och visar oss Röda Torget, Kreml och varuhuset GUM

På eftermiddagen går vi ombord på tåget som på 30 timmar skall föra oss till staden Sosnogorsk. Vi har nästan en egen vagn och en trevlig värdinna som tar hand om oss, fyller på kol i samovaren, serverar te och svarar på alla våra frågor.

Under färden görs några korta uppehåll. Vi köper bär av påpälsade ryskor som går längs tåget med små slädar. Det är minus 30 grader, sol och vit snö. Vi anländer mitt i natten och får sova några timmar i en avställd sovvagn. På morgonen möter ytterligare tre engelsktalande guider och vi reser vidare i 10 timmar till Troitsko Petjorsk. På stationen möts vi av den kvinnliga borgmästaren och en journalist. I Komi har turismen ännu inte börjat och vart vi än kommer så väcker vi uppmärksamhet. Staden är en blandning av gammal och ny bebyggelse. Vi får se daghem, skolor och får vara med på en gudstjänst.

CJ älgfarmen i X 345Färden går senare vidare med vår ”bekväma” lastbil med fyrhjulsdrift till Yaksha, en vacker by med fina gamla stockhus och bländvit snö. En promenad över floden följs av ett besök på älgfarmen. Älgarna vistas i frihet under dagen, men kommer självmant hem till stallet på kvällen. Vi befinner oss nu i en enorm nationalpark där Komi-befolkningen skyddar naturen från rysk och utländsk exploatering.

F1000071

Från Yaksha tar vi oss på mycket guppiga landsvägar till byn Ust-Unja. På Komi-språket betyder namnet Där floden börjar. Där tar vägen slut.

I grupper om tre plus en tolk inkvarteras vi hos olika familjer i underbart vackra stockhus. Våra värdar är jägare och det hänger knippen med sobelskinn och björnfällar på väggarna. Man lever av naturen, skogen ger ett överflöd av hjortron, smultron, svamp och vilt. Tillgången på elektricitet är begränsad och ljuset släcks tidigt. Maten består av potatis, makaroner och älgkött. Drycken är te. Utanför varje hus ligger en stor vedstapel. Eldar gör man i en så kallad rysk spis som fyller halva huset och fungerar som spis, värmekälla och varmvattenberedare. Nattetid sover man ovanpå den. Vi stortrivs med den ryska gästfriheten.

Tidigt en morgon spänns hästarna för sex, ganska enkla slädar. Vi, vårt bagage och F1000070massor med hö placeras på slädarna, och så bär det iväg ut på den isbelagda och snötäckta älven Ilych. I tre timmar färdas vi i en förtrollad värld längs de första utlöparna av Uralbergen. Mäktiga träd kantar älven. Ljudet av medarna mot snön, snöflingorna som singlar ner och hästarna lugna lunkande försätter mig i en drömvärld. Halvvägs till byn Svetli-Rudrik, gör vi halt och ett hål huggs upp i isen så att hästarna får dricka. Byn ligger vid kanten av älven och vi dricker te hos Viktor. Hans tänder i stål och tuppen i köket fascinerar mig.

Färden går vidare med snöskoter av märket Ural. Efter ett par timmar når vi vårt slutmål, byn Björdish som är den sista byn före bergen. Fyra bofasta familjer får sommartid sällskap av ytterligare några familjer. Husen är vackra, omålade stockhus med fönsterkarmar målade i blått.

Hos Anna och Nikolaj, båda nära 80 år, har tiden stått stilla. Byn är 150 år gammal och F1000075F1000035inte mycket har förändrats. Självhushållningen, den ryska spisen, vedstapeln, bären och frukten från skogen och älgköttet från jakten gör att livet trots allt är både bekvämt och trivsamt. Elektricitet finns inte och vattnet hämtas i en vak. Fåren klipps fyra gånger om året. Anna tvinnar ullen på urgammalt vis och stickar vantar och raggsockor. Filtstövlarna kallas valenki och är den varmaste fotbeklädnad jag prövat.

Jägarna har speciella skidor som vi provar. De är breda och undertill klädda med F1000081älgskinn. De använder inte stavar utan en stav som ser ut som en paddel. Höjdpunkten kommer när vi får bada svart bastu. Först hämtar vi vatten i vaken. Därefter eldar Anna i bastun. Röken stannar i bastun och släpps inte ut förrän efter tre timmar. Först efter ytterligare en timme får vi gå in och ta vårt efterlängtade svarta bad.

Med sorg i hjärtat får vi hastigt ta farväl av våra värdar i Björdish. Temperaturen har stigit till plus och snön börjat smälta. Snöskotrarna är gjorda för sträng kyla och vi måste snarast tillbaka till Ust-Unja och våra tidigare värdfamiljer.

Färden hem går med flyg via republikens moderna huvudstad Syktyvkar och plötsligt är de två veckorna till ända. Men minnena från en annan värld, människorna och gästfriheten finns kvar.

Den höga sannolikheten att det osannolika skall inträffa

Bilden: Sannolikheten att få se tiger i Gangesdeltat (Sundarbans) är låg. Samtidigt finns chansen (eller risken) – i varje stund! Foto CJ.

Inledningsvis skrev jag att min längtan ut i världen uppstod under studenttiden. När jag anstränger mig att frammana tidiga minnen träder fragmentariska bilder från TV-filmer

IMG_0290
Farfar var kanske kannibal. Foto CJ

på 50-talet fram: Huvudpersonen (hjälten) går med långsamma steg uppåt, uppåt genom regnskogen, i Kongo, kanske Belgiska Kongo. Till sist möter han (den fruktansvärda) gorillan. Då vågade jag inte titta längre. Bättre minns jag Sten Bergmans knarriga radioröst när han berättade om hur han blev kompis med kannibaler på Nya Guinea och samlade på paradisfåglar. Han arbetade i vetenskapens tjänst och jag lärde mig ett nytt ord – forskningsresande. Senare har jag läst att han vid hemkomsten överlämnade bl a 300 skinn av paradisfåglar till Naturhistoriska Riksmuseet, där de fortfarande lär ligga i de djupaste källarvalven. Då var han min idol, nu tycker jag det finns anledning att ifrågasätta det vetenskapliga värdet av Sten Bergmans resor. Däremot var han tveklöst dåtidens främste äventyrare som trollband  radiolyssnare i alla åldrar.

Liksom alla skolbarn fick jag frågan – Vad skall du bli när du blir stor? Forskningsresande, svarade jag tvärsäkert. Det blev jag aldrig, men ändå, kanske, lite grand.

I skolan läste vi geografi. I trean fick jag lära mig allt om hemkommunen Sollentuna, i fyran vidgades vyerna till hela landet. Minns att jag kunde rabbla alla städer i Småland och placera dem på en blindkarta. Dessutom hade jag lärt mig huvudstäderna i alla världens länder, som inte var så många då, men jag följde noga avkoloniseringen och nya länders födelse i slutet av 50-talet. I sexan läste vi om världen utanför Europa och jag fick excellera med mina kunskaper. Varje termin fick jag högsta betyg A i geografi, ända till studentexamen och det enda A jag någonsin fick i något ämne.

Några år tidigare, när jag var sju år, tog mina föräldrar med mig på bio. Minns att filmen utspelade i Indien och handlade om en liten pojke som orädd gick genom djungeln i tryggt sällskap av sin tama tiger. De gick i mörkret under höga träd och vadade över en strid älv. Filmen gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på mig, eftersom jag hittade den i ett grumligt minne.

År 1993 reste jag i östra Indien med en grupp, i delstaten Orissa. Medan reseledaren tog

B 039
Marknad i Bastar District. Foto CJ

hand om resenärerna och tog dem till olika stamfolksbyar, så fortsatte jag inåt landet i sällskap med en muslimsk advokat från Bombay.  Han hade gift sig med en stamkvinna och hade nu fyra barn med henne, ett i Indien ovanlig par. Jag ville längre in i det okända Indien, till skogarna där stamfolk fortfarande levde ett traditionellt jägar- och samlarliv. Till distriktet Bastar i centrala Indien. Vi åkte taxi och kom tillsammans till en liten stad. Enligt stadens polischef hade man aldrig tidigare haft en utlänning i staden. Folk samlades runt mig, stirrade, skrattade och kommenterade.

Något hotell fanns inte och min reskamrat (vars namn jag glömt) frågade om det var okey för mig att övernatta hos hans vän i en by utanför staden. Dit åkte vi i vår taxi när solen var på väg ner. Snart satt vi i en hydda med korslagda ben och åt dagens sista måltid.

På skraltig engelska ställde vår värd frågan – ”Why you interest India?” Jag tänkte efter, dröjde med svaret och letade efter fragment i minnet – ”A small boy, he had a tiger…” Han såg intensivt på mig, men sa inget mer. Efter middagen reste han sig och tecknade åt mig att följa med.

Med var sin ficklampa gick vi mellan hyddorna, alla med lerputsade bambuväggar och halmtak. Ljuset från fotogenlampor lyste genom öppna dörrar där vi såg familjer sitta kring öppna eldar och äta middag.

Ljuset från våra ficklampor lyste på hyddor och djurstallar där blänkande stora ögon lyste tillbaka. Så stannar han upp. Genom den öppna dörren ser jag en man och en kvinna sitta på golvet svagt upplysta av glöden från elden där kvinnan nyligen kokt deras ris. – “This is Mr Chendru!”

B 037
I säkert förvar hade han de tre upplagorna av boken. Foto CJ

 

Så var det, har satt den lille killen från filmen. Nu hade han nyss fyllt 50 år. Tigern i

B 038
Mr Chendru 50 år. Foto CJ

filmen var tam och utlånad från Calcuttas zoo, berättade han. Nästa morgon var jag tillbaka och fick höra hela historien och bläddra i boken Chendru får en tiger. Han hade den både på svenska, hindi och på engelska.

Boken var skriven av Astrid Bergman-Sucksdorff, dotter till Sten Bergman och tidigare gift med Arne Sucksdorff. Han gjorde filmen En Djungelsaga.  Senare hittade jag boken på ett antikvariat och tog kontakt med författaren som jag också fick förmånen att träffa.

I ett land 7,5 gånger större än Sverige med (då) en miljard invånare, vilken tur att träffa på just Chendru! Nåja, det finns väl något tusental personer som jag hade någon form av relation till, som jag hade kunnat träffa på under resan, eller på någon annan resa, i något land. Sannolikheten för just det mötet var förstås ytterligt låg. Däremot måste det vara högst sannolikt att något av dessa, var för sig, osannolika möten, någon gång äger rum. Alla som rest utanför allfartsvägarna har nog upplevt att något högst oväntat inträffat under resan.