Eva Suneson, Uralbergen mars 1997.

Så här skrev Eva i vårt nyhetsbrev nr 7, augusti 1997

Söndagen 23 mars 1997. Moskvas flygplats Sheremetyevo. Vi är tio förväntansfulla resenärer som samlas runt reseledaren Christian Jutvik med sonen Ville och tolken Natasha. Två långa, spännande veckor väntar oss i Komi-republiken långt bort vid Ural-bergen. Ett land stort som Sverige, men med en befolkning av Islands storlek. Ändå bara en liten del av det jättelika Ryssland.

Vi åker lokalbuss och tunnelbana till vårt hotell intill den välkända marknadsplatsen Ismailova. Nu börjar processen för oss skandinaver att lära oss ta det lugnt, ha tålamod och vänta på att den ryska pappersexercisen har sin gång. Det blir många fler tillfällen under vår resa där vår stressiga effektivitet sätts på prov. Men allt ordnar sig förstås och Natasha tar oss med till Moskvas centrum och visar oss Röda Torget, Kreml och varuhuset GUM

På eftermiddagen går vi ombord på tåget som på 30 timmar skall föra oss till staden Sosnogorsk. Vi har nästan en egen vagn och en trevlig värdinna som tar hand om oss, fyller på kol i samovaren, serverar te och svarar på alla våra frågor.

Under färden görs några korta uppehåll. Vi köper bär av påpälsade ryskor som går längs tåget med små slädar. Det är minus 30 grader, sol och vit snö. Vi anländer mitt i natten och får sova några timmar i en avställd sovvagn. På morgonen möter ytterligare tre engelsktalande guider och vi reser vidare i 10 timmar till Troitsko Petjorsk. På stationen möts vi av den kvinnliga borgmästaren och en journalist. I Komi har turismen ännu inte börjat och vart vi än kommer så väcker vi uppmärksamhet. Staden är en blandning av gammal och ny bebyggelse. Vi får se daghem, skolor och får vara med på en gudstjänst.

Färden går senare vidare med vår ”bekväma” lastbil med fyrhjulsdrift till Yaksha, en vacker by med fina gamla stockhus och bländvit snö. En promenad över floden följs av ett besök på älgfarmen. Älgarna vistas i frihet under dagen, men kommer självmant hem till stallet på kvällen. Vi befinner oss nu i en enorm nationalpark där Komi-befolkningen skyddar naturen från rysk och utländsk exploatering.

Från Yaksha tar vi oss på mycket guppiga landsvägar till byn Ust-Unja. På Komi-språket betyder namnet Där floden börjar. Där tar vägen slut.

I grupper om tre plus en tolk inkvarteras vi hos olika familjer i underbart vackra stockhus. Våra värdar är jägare och det hänger knippen med sobelskinn och björnfällar på väggarna. Man lever av naturen, skogen ger ett överflöd av hjortron, smultron, svamp och vilt. Tillgången på elektricitet är begränsad och ljuset släcks tidigt. Maten består av potatis, makaroner och älgkött. Drycken är te. Utanför varje hus ligger en stor vedstapel. Eldar gör man i en så kallad rysk spis som fyller halva huset och fungerar som spis, värmekälla och varmvattenberedare. Nattetid sover man ovanpå den. Vi stortrivs med den ryska gästfriheten.

Tidigt en morgon spänns hästarna för sex, ganska enkla slädar. Vi, vårt bagage och massor med hö placeras på slädarna, och så bär det iväg ut på den isbelagda och snötäckta älven Ilych. I tre timmar färdas vi i en förtrollad värld längs de första utlöparna av Uralbergen. Mäktiga träd kantar älven. Ljudet av medarna mot snön, snöflingorna som singlar ner och hästarna lugna lunkande försätter mig i en drömvärld. Halvvägs till byn Svetli-Rudrik, gör vi halt och ett hål huggs upp i isen så att hästarna får dricka. Byn ligger vid kanten av älven och vi dricker te hos Viktor. Hans tänder i stål och tuppen i köket fascinerar mig.

Färden går vidare med snöskoter av märket Ural. Efter ett par timmar når vi vårt slutmål, byn Björdish som är den sista byn före bergen. Fyra bofasta familjer får sommartid sällskap av ytterligare några familjer. Husen är vackra, omålade stockhus med fönsterkarmar målade i blått.

Hos Anna och Nikolaj, båda nära 80 år, har tiden stått stilla. Byn är 150 år gammal och inte mycket har förändrats. Självhushållningen, den ryska spisen, vedstapeln, bären och frukten från skogen och älgköttet från jakten gör att livet trots allt är både bekvämt och trivsamt. Elektricitet finns inte och vattnet hämtas i en vak. Fåren klipps fyra gånger om året. Anna tvinnar ullen på urgammalt vis och stickar vantar och raggsockor. Filtstövlarna kallas valenki och är den varmaste fotbeklädnad jag prövat.

Jägarna har speciella skidor som vi provar. De är breda och undertill klädda med älgskinn. De använder inte stavar utan en stav som ser ut som en paddel. Höjdpunkten kommer när vi får bada svart bastu. Först hämtar vi vatten i vaken. Därefter eldar Anna i bastun. Röken stannar i bastun och släpps inte ut förrän efter tre timmar. Först efter ytterligare en timme får vi gå in och ta vårt efterlängtade svarta bad.

Med sorg i hjärtat får vi hastigt ta farväl av våra värdar i Björdish. Temperaturen har stigit till plus och snön börjat smälta. Snöskotrarna är gjorda för sträng kyla och vi måste snarast tillbaka till Ust-Unja och våra tidigare värdfamiljer.

Färden hem går med flyg via republikens moderna huvudstad Syktyvkar och plötsligt är de två veckorna till ända. Men minnena från en annan värld, människorna och gästfriheten finns kvar.