av Stefan Gehrhardt, reste till Nepal i november 2011.

Jag kom till Sverige 2009, men stannade bara i fyra år, så du får överse med att min skrivna svenska är lite speciell. Nepal var mitt första resmål utanför den bekanta och bekväma västvärlden.

Det var både en spännande och präglande upplevelse som jag har färskt i minne ännu idag, sju år senare. Jag och min dåvarande sambo Malin besökte en av Läs och Res resekvällar. Christian Jutvik höll en föreläsning och visade bilder från Nepal. Vi hade hittat en arrangör vars mission och budskap vi gillade och såg tiden mogen att boka in oss på en vandringstur i november.

Tanken bakom Läs och Res kräver väl ingen förklaring, företagsnamnet talar för sig själv. Vi fick ett litteraturpaket med guideböcker och skönliterattur om och från Nepal. Jag minns en dag när vi gjorde picknick i Observatorielunden i den värmande vårsolen och läste exotiska sagor från detta lands mytiska förflutna. Månaderna gick och plötsligt var det november. Vi flög över Himalayas snötäckta fjällandskap. Morgonsolen målade gyllene ljusreflexer på Air Indias passagerarkabin.

De första tre dagarna ägnade vi åt att yra omkring. Med stora ögon gick vi vilse i den nepalesiska huvudstadens trånga gränder mellan fruktförsäljare, omnipresenta motorcyklister med deras eviga tutande, tungt beväpnade turistpoliser, kossor, tiggande småbarnsmödrar och skäggiga präster. Från takterrassen häpnade vi över den urbana djungeln som bredde ut sig mot alla håll, omgivet av höga bergstorn vars toppar gömdes av moln.

Hotellet i Bhaktapur var ett litet hemtrevligt litet ställe med de mest oförglömliga utsikterna som någonsin varit mig förunnad. Hostellet befann sig mitt i en utsträckt tempelanläggning dit troende vallfärdade flera gånger om dagen för att med trumslag och sång ägna sig åt sina gåtfulla ritualer.

Vi tog bussen till Annapurnabergens fot där vi övernattade i ett rum vi delade med

färgglada ödlor och det högljudda forsandet av älven. Ljudkulissen hade en hypnotisk inverkan på mig och jag försov mig på turens första dag. Så bra sover jag sällan. Under två veckor gick vi upp och ner på små stigar, genom risterrasser och bananplantager, täta regnskogar och ofta häpnadsveckande vyer. Ändå tog det flera dagar innan jag förstod var jag befann mig. En morgon i gryningsljuset gick jag till byns brunn för att ta mig en kort hundtvätt. Molnen som skuggat fjället i flera dagar gled plötsligt isär och de snötäckta topparna på 8000 meters höjd glimtade till i det röda morgonljuset. Ett magiskt ögonblick.

Ja, när det gällde boendet, vill jag lägga till att arrangören Läs och Res levde upp till sitt budskap. Mestadels övernattade vi hos lokala familjer som delade middag och frukost med oss. Detta var en erfarenhet som gjorde resan unik. Få talade någon engelska och för att hålla samtalet igång lärde vi oss några grundläggande glosor på Nepali för att komplettera det vi kunde uttrycka med mimik och gestik. Jag kommer ihåg en familj som på ett skyggt sätt visade intresse för oss. Två kvällar tillbringade vi hos Arati, Shyams och Mayas hus. Det var fest i byn, unga män iklädda jeans och Eminem-T-shirts och vackra kvinnor i långa traditionella dräkter dansade i det bleka skenet av ett ljusrör. Dieselgeneratorn muttrade högljutt i bakgrunden, hostade ett par gånger och så släcktes ljuset

När vi skildes åt fick vi vackra blomsterkedjor hängda om våra halsar. Vi delade e-postadress med Shyam. I deras by var el en lyx som fanns tillgängligt endast några timmar om dagen. Ändå fick vi flera mail av dem efter att vi återvänt till Sverige.

Efter flera dagar steg vi ner från bergen och kom till staden Pokhara, som förde mina tankar till Gardasjön. Ett turistiskt, dock ändå trivsamt, på det hela taget passande ställe för återföreningen med civilisationen. Under vandringen åt vi det vi blev serverade av våra värdar och denna diet bestod främst av ris, dhaal och té som ibland kunde spetsas till med ägg, stekt risbröd och även några glas av hembränt riswhisky, rakshi, som värmer gott under svala nätter. Nepaleserna är väldigt kunniga i bruket av alla möjliga kryddor och varje måltid blev därför en njutning, särskilt efter en hel dag ute på tur mellan 2000 och 4000 meters höjd. I Pokhara serverades mat från alla världens hörn, men alla tålde inte denna nya mat.

Från Pokhara bussades vi söderut till Chitwan, nationalparken vid indiska gränsen. Här förändrades resans karaktär och plötsligt kände jag mig påmind om Hemmingsways

Afrika. Det släta lantbruks- och regnskoglandskapet bakade i hettan. Den vida älven ringlade lugnt förbi byn. Genom dimman såg dagens första solstrålar ut som flytande guld. Om morgonen åkte vi i smala båtar, som hade huggits ur ett enda träd, och drev nerför älven förbi vattenfåglar i det grunda, ångande vattnet och krokodiler som värmde sig i de första solstrålarna.

Vi vandrade en hel dag genom djungeln och hoppades få se den fruktade tigern som kunde smyga genom skuggorna. Dagen därpå åkte vi på elefantrygg och promenerade förbi antiloper, hjortar och även noshörningar vars hotfulla åsyn gjorde att även vår elefant verkade darra av rädsla.

Från Chitwan återvände vi norrut, korsade en i Nepal blygsam fjällkedja som skulle överskugga Alperna, och återvände till Bhaktapur där vi avslutade vår resa med en middag på takrestaurangen vid Durbartorget .

Under de gångna dagarna hade vi lärt känna varandra och några av dem träffar jag fortfarande ganska ofta, fastän vi numera bor i olika länder. Till sista middagen i Nepal bjöd vi vår guide Jukta och hans trolovade. Ironiskt nog beställde de hamburgare medan vi unnade oss en sista Newari tallrik. Så slutade en resa och vår vistelse i ett land som ännu idag tar stort utrymme i mina tankar.

I april 2015 – drabbades områdena vi besökt av ett förödande jordskalv som tog 10 000 liv och som gjorde hundratusentals människor hemlösa. Bland de kulturella förlusterna fanns de väldiga tempelanläggningarna i Kathmandu och Bhaktapur. Den innan blygsama turismen i Nepal försvann nog helt och hållet – och därmed den största inkomstkällan i ett av världens fattigaste länder.

Vi läste och vi reste, men lärde vi oss något, eller var detta i slutänden bara underhållning? Resan vidgade min horisont, öppnade dörrar och ökade min aptit på mer.  Jag gjorde många resor efteråt, särskilt till Latinamerika. Nu pluggar jag språk, jobbar inom resenäringen och letar efter reseerfarenheter bortom det vanliga. Jag undviker all-inclusive och simbassänger, oftast även mina landsmän och föredrar kontakten med lokalbefolkningen.

Jag lärde mig vad rikedom egentligen är. I fattiga länder får jag ofta höra att jag är rik som har råd att se världen. Jag brukar resonera att jag i mitt eget land tillhör medelklassen, att min boendesituation har varit långt från skrytsam och att jag bara satte mina pengar på resor. Just detta är min rikedom – Möjligheten att läsa och resa! De flesta har inte den möjligheten. Mina farföräldrar, som bodde bakom järnridån, hade inte denna möjlighet. Jag kan ta långhelger utomlands, resa till andra sidan jordklotet och blir skickad på tjänsteresor för att mingla med utländska kunder. Min försäkring betalar grundläggande hälsoskydd, varmt vatten kommer ur kranen dygnet runt och alltmer folk unnar sig lyxen att välja bort viss mat för att det inte passar deras övertygelser. Vi är rika och jag försöker tänka på det och på dem som har det sämre. Så banal är min lärdom.