Raka spåret till Kolkata

Bilden:Portalen välkomnar besökare till Nepal. Luften är fylld av rök 
och lukter sticker i näsan

Utvecklingens baksida

År 1970 hade Nepal 10 milj invånare. Nu är de 30 miljoner på 1/3 av Sveriges yta. Ändå är inkomsten per person 14 gånger högre i dag än jämfört med 1970.

Baksidan blev Boel och jag varse i södra Nepal kring, gränsstaden Birgunj. Vi reste 20.12 från Katmandu med en hyrd jeep till indiska gränsen för att så småningom ta oss till Bangladesh via Kolkata. Flyga är enklare, men sådant vill man ju undvika nu för tiden.

Resan på den smala, slingriga vägen ned genom bergen var alldeles strålande. När vi efter några timmar nådde låglandet gick solen i moln. Här låg de industrier som producerade varor och byggande; cementfabriker, tegelbruk, kemiska saker, garverier och textilindustri. Det bolmar ur många skorstenar.

Vid passkontroller och tullstationer var vi ensamma västerlänningar. Enligt polisen på nepalesiska sidan var vi de första på tre dagar. När jag på 1970-talet flera gånger passerade gränsen med stora grupper, så var köerna av väntande turister långa. Nu flyger alla. På så sätt undviker man baksidorna av verkligheten och kan helt ägna sig åt vitgnistrande höga berg och tigersafari nationalparkerna. Så snedvrids verklighetsuppfattningen.

Vi kom efter visst mankemang över gränsen till Raxaul på indiska sidan. Här var luften lite bättre, men så skräpigt, skitigt att t o m en mycket härdad turist hade svårt. Jag blev så besviken. Visserligen är delstaten Bihar Indiens fattigaste hatat för sin korruption och alla typer av övergrepp, ändå blev jag besviken och förbannad. Middag åt vi på järnvägsrestaurangen där vi var de enda gästerna. Humöret i botten.

Hundar, kråkor och grisar letade efter ätbart i högarna av allt som människor och djur kan tänkas göra sig av med. I mörkret satt folk och sket medan någon annan varelse funderade på om också detta gick att äta. Män stod på rad och pissade.

Här hade jag planerat stanna övernatten och njuta av livet i en indisk småstad. I stället tog vi första tåget mot Kolkata (Calcutta).

Third class sleeper var kallt på natten, men jag tror vi sov hyfsat ändå. Boel hade vår enda sovsäck och jag virade in mig i diverse klädesplagg. Vid lunchtid var vi framme vid Howrah Station, världens största. Därifrån skulle vi ta en taxi till något hotell.

Where to, sir?

Not sure, let me think.

Sudder Street!

Inte kom jag på namnet på hotellet jag använde senaste gången på 1980-talet. Men att det låg centralt i de mest slitna områdena där hippie-turisters hashrök en gång kittlade i näsan, det mindes jag. Mina gamla sunkiga hotell var borta och när taxin stannade framför Salvation Army, så tog vi det direkt. Receptionisten krävde ring på fingret och upplyste om det strikta alkoholförbudet. Vi hade inga ringar och en stor flaska nepalesisk whisky i resväskorna, men med några inställsamma leenden fick vi ändå ett rum.

”New Market” låg strax intill hotellet. Knappast någon ny marknad. Tvärtom, den såg lika dan ut för 50 år sedan. Samma stenbänkar för fiskar, kött, levande höns och samma små krypin där det såldes allt annat som kan betraktas som överkomligt av en enkel människa utan större behov av den moderna världen. Fascinerande och rejält snuskigt.

”Handskalade räkor”. Nu vet vi varifrån de kommer

I Indien lagar man en väska som gått sönder

Men New Market suger som en magnet; vi gick dit flera gånger. Inte handlade vi något, men att förirra sig i nya gångar och avdelningar – det var så spännande. Moderna butiker finns numera på gatorna kring detta levande museum över Gamla Indien. En butik som vette mot New Market demonstrerade tydligt sin exklusiva karaktär och sållade sina besökande kunder.

Här fick kunderna ta av sig skorna för att inte dra in omgivnings elände. För att tydliggöra kontrasten.

Både Boel och jag gillar att gå. Även i stora städer. Dels vår vi nödvändig motion, dels som ett sätt att långsamt upptäcka staden. Vet vi bara vart vi ska, så hittar vi dit, Antingen genom att ständigt fråga sig fram, men nu för första gången men någon app vägledning. En morgon gick vi 16 km till blomstermarknaden nere vid Hoogly river. Här såldes blomstergirlander i parti. Alla blommor, men mest halsband av tagetes.

Under mellankrigstiden fans handragna rickshor överallt i Asien; Kina, Burma, Singapore. De betraktades som en otidsenlig kvarleva av mänsklig förnedring. Sedan många, många år är de förbjudna och borta överallt. Med ett undantag: Kolkata. Boel var förskräckt att se män klädda i smutsig undertröja, lunghi se män springa barfota framför vagnar med välbeställda, ofta rejält tunga passagerare. Farkosten är förbjuden sedan minst 50 år, men ”rickshawpullers” håller ihop och gör våldsamt motstånd med stöd av den medelklass som är deras kunder. En kvinna som skall hem efter mörkrets inbrott tar helst en rickshaw hem. Där är hon tryggare än i taxi, buss, tunnelbana. Själv ville jag förstås visa Boel känslan av att sitta på en bekväm bänk bakom en springande man.

Hade läst en tidning på över en månad. Köpte Times of India som har en upplaga på tre miljoner ex (jmf New York Times med 2 milj ex på helgen) och är den största engelsk-språkiga tidningen i Indien. Hit har inte tidningsdöden nått.

En notis intresserade mig särskilt och jag tog en bild av den. En tigrinna hade blivit dödats av en fortkörande bilist i delstaten Uttarkhand i norra Indien. Hon bar på tre foster. Att döda en tiger är brottsligt i Indien och Nepal. Bilföraren var nu eftersökt och kunde vänta sig många år i fängelset för sitt brott.

Vi skulle vidare den korta sträckan till Bangladesh. Förortståg från Shielda station två timmar till gränsstationen vid Benapole. Sista biten fram till gränsen tog vi en el-cykelrickshaw. Inte heller här träffade vi utländska turister. Alla flyger den korta sträckan mellan Kolkata och Dhaka och får visa-on arrival. Själv hade jag använt två dagar för att söka visum hos den hopplösa Bangladeshiska ambassaden i Stockholm.

Passpolisen var på lunch, så vi fick vänta i två timmar. Jag blev tillfrågad om adress och telefon till vårt hotell i Kholna dit vi hoppades kunna övernatta, samt mitt eget telefonnummer. Jag var sur och ville statuera exempel;

We have no hotel booked.

I lost my phone in Kolkata, hence no number.

Give phone to person who has invited you!

His number was in my lost phone!

We have proper visas. Your job is to stamp them! Or you extradicate us!

Boel var nervöst och lämnade sitt mobilnummer. Polisen fick något att fylla i den obligatoriska rutan och allt blev lugnt. Även jag!

Rödrockade bärare från Bangladesh sida tog vårt tunga bagage, placerade detta på en eldriven ”three-weeler” och snart var vi på järnvägsstationen. Tåget till Khulna stod inne och började precis rulla när vi snopna nådde fram. Trist, men nästa tåg gick om tre timmar. I mörkret anlände vi senare till Khulna där Ganges – Bhramaputras enorma delta börjar. Världens störst mangroveområde.

Nästa lördag berättar jag om 5 dagar på båt genom några av de 10-tusentals slingrande flodarmarna. Och om tidvattnet som bestämmer allt för människor och djurlivet.

Nepal – världsbäst på skydd av vilda faunan?

Bilden. Gruppen samlad på WWF i Kathmandu på resans sista dag.

Studieresa till Nepal i höstas för Rovdjursföreningen och Jaktkritikerna

Studytour for people critical to hunting last December (pls use Google Translate)

Lära sig något av Nepal? Ett litet, fattigt, långt-bort land borde inte ha något att lära oss bosatta i världens mest välordnade land. Jag visste att detta är 180 grader fel, men jag ville också visa det för andra medlemmar i Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen.

Förste december stod 14 deltagare på centrala tempeltorget i den mindre staden Bhaktapur. Första dagen strövade vi under reseledaren Shekars ledning omkring i den världsarvsskyddade staden. Morgonrundan gick till te-försäljarna, diverse godsaker på vägen fram mot gatan där det enbart säljs yoghurt. Nästa dag var det allvar. Genom den avgasosande trafiken togs vi till Ministeriet för Wildlife och National Parks. Här har alltså de vilda djuren sitt eget departement.

En otrolig artrikedom på en yta 1/3 av Sveriges

Under en dryg timme fick vi en kvalificerad genomgång av hur verksamheten administrerades, framgångar, problem, lokalbefolkningens medverkan och attityder. Med stolthet visade de statistik över hur man väsentligt lyckats öka stammarna av fr a tiger och noshörning, men vi fick också ta del av projekten för att kläcka krokodilägg och att rädda de nu utrotningshotade gamarna. Biotopskydd och säkra viltpassager under vägar, var annat som vi kanske lite förvånat, fick höra om. Själv försökte jag berätta om jakten i Sverige och begreppet ”minsta-bevarande-nivå”. Min fråga löd:

Hur är det möjligt att länder i Sydasien har lyckats så väl att bevara djurlivet?

Är det den hinduiska synen på naturen som besjälad?
Är det ett mer auktoritärt styre?
Är det turistinkomsterna som helt enkelt gör viltskådning lönsam?

Nej, jakt förbjöds redan 1973, långt innan turismen hade kommit igång. Och javisst, den hinduiska respekten för allt levande har nog gjort det lättare att få acceptans för problemen med att ha stora, ibland farliga djur inpå husknuten. Just vikten av att lokalbefolkningen är en viktig partner i arbetet med reservaten blev tydligt. Problemen är stora vid flyttning av hela byar, vilda djurs skador på grödor och även olyckor med dödlig utgång för både husdjur och människor förorsakade av angrepp av björn, elefant, noshörning, tiger och leopard. Saken var aktuell eftersom en elefanthanne nyligen dödat fyra personer. På en direkt fråga fick vi svaret att offrens familjer fick en ersättning på ca 80 000 kronor. Befolkningen i de byar som omger nationalparkerna har gjorts till ansvariga för parkens ”buffer-zones”. Byns ungdomar är organiserade för att ha koll om det är något lurt på gång, om de misstänker tjuvjakt t ex. Från dessa buffer-zones får byns invånare de inkomster som turismen ger i form av entréavgifter, elefantridning, kanotutflykter och uthyrning av sk ”machans”. Det var i en sådan vi bodde en av nätterna i Chitwan.

Vi åkte buss till Chitwan National Park. Lite flygskam måste vi ha! Från busstationen åkte vi kungligt med oxkärror till det fina hotellet vid floden Rapti, som utgör gräns mot nationalparken. Nu skulle vi göra allt, se allt och förväntningarna var nog på topp hos oss alla.

Att sakta glida nedför en biflod till Rapti, tror jag några i gruppen såg som en av de största upplevelserna. Där satt vi på bekvämt fotoavstånd och kunde ta bilder på hägrar, kungsfiskare, ruggiga sumpkrokodiler, den sällsynta gavialen och axishjorten som kom för att dricka. Det blev bra bilder även utan längsta telet.

1385 — Jag såg fyra arter kungsfiskare. Här den vitbröstade

1405 — Sumpkrokodiler lurade längs floden. Undvik bada här

1445 — Gavial, INTE släkt med krokodilen. Kan bli sju meter lång. Här kan du bada tryggt

Upplägget i Chitwan var ambitiöst. Under en dag skulle vi gå genom hela parken. Över flodslätterna med högt elefantgräs där vi hoppades stöta på noshörningar. Inne i skogen finns den illa beryktade läppbjörnen och tigern förstås. Vandringen skulle bli lång, kring 22 km, men vi fuskade lite med en buss som dök upp på en guppig lerväg. Problemet var att bussen var full. Några av oss lyckades tränga sig in, några klättrade upp på taket. Efteråt anförtrodde mig Christer 67 år att ”det var nog det roligaste på hela resan”. Vi steg av bussen och vandrade barfota längs en lerig flodbädd medan en röd sol rörde sig neråt i väster. Det tyckte Boel var det bästa på resan. Lite senare serverades vi den typiska maten med ris, linser och stekta bladgrönsaker på ett enkelt ”home stay”. Nästa morgon gick vi tillbaka en annan väg genom parken där sannolikheten att få syn på en tiger påstods vara hög. Men inte den här gången! Noshörning såg vi dock några gånger.

Vill man klaga på något, så är det den långa dagen i buss till Bardia nationalpark. Alternativen var förstås ännu sämre. Men alltid händer det något! Det hade redan blivit mörkt när vägen gick in i Nepals största nationalpark. Bussen stannade vid en vägkontroll. Här gällde strikt fartkontroll, max 40 km i timmen genom skogen. Busschauffören hoppade ur, stämplade sitt datakort och körde långsamt genom den höga Shal-skogen. Efter fem mil var vi ur skogen och bussen stannade för att få kortet kontrollerat. Kör man för fort blir det böter direkt, kör man på ett djur så räcker det inte med böter. Att köra på en tiger kostar 2 – 10 års fängelse.

IMG_1850 PS — Så är det förstås! Det är ju du som kör bilen som är ansvarig om djur blir skadade.

Ganska sent anlände vi till Bardia. Ett elegant, men enkelt hotell. Själv trivs jag bäst på enkla hotell och i Nepal har jag några favoriter. Vi åt den redan framdukade middagen medan våra fyra guider (vi gick 7 i varje grupp) drog upp planen för vandringen i övermorgon och instruerade oss om klädsel (mörk), långbyxor, vatten, lunchpaket och hur man beter sig om det plötsligt dyker upp en noshörning (hoppar, springer, klättrar). ”Hur stor är chansen att se en tiger”, var tydligen alla besökares första fråga. ”With luck”, blev svaret med ett leende.

Nästa dag blev vi välkomnade på National Trust for Nature Conservation. Med stolthet berättade chefen Sham Kumar Thapa att man nästan nått målet att fördubbla antalet tigrar. År 2010 räknade man 120 tigrar. Tio år senare hade antalet stigit till 235. Fokus ligger på forskning och inkomstgenererande aktiviteter för lokalbefolkningen. Under 2019 iordningsställdes t ex 40 stycken leopardsäkra gethus och man grävde diken som skall stoppa noshörningar på väg att beta på risfälten. Man hade även prövat elektriska stängsel, som fungerade bra mot noshörningar, men däremot inte mot elefanthannar på friarstråt. Man arbetar också med att försöka sprida turismen genom att öppna fler entréer. Medan Chitwan tar emot ca 200 000 besökare per år så har man i Bardia målsättningen att nå 10 000 om några år. En besökande nepales betalar 8 kronor medan en utländsk får betala 250 kronor. Hälften av dessa intäkter går till lokalbefolkningen. Den stora framtida utmaningen blir den planerade järnvägen som tänkts gå genom det smala låglandet från öst till väst. Att bygga norr om de stora nationalparkerna, uppe i bergen, är av både tekniska och ekonomiska skäl, otänkbart. Thapas linje var att den skulle byggas upphöjd på pålar, medan jag ansåg den borde byggas i Indien, strax söder om gränsen. Ett förslag som inte alls väckte våra värdars gillande.

Så följde två dagar med vandringar inne i Bardia från soluppgången tills solskivan låg i trädtopparna. Det är den maximala tiden man får vistas inne i parken. Sista dagen blev vi fördröjda och då blev det en forcerad gång mot parkentrén. Kommer turisterna för sent så är det guiderna som straffas.

Här kändes det som att markerna var mer orörda. Stigarna var otydliga och vi fick vada mindre vattendrag. Sällan såg vi andra turister. Nu hade vi inget mål för vandringen, utan satt långa stunder still i väntan på att gräset skulle vaja till, att fåglar skulle komma närmare eller varna. Själv kunde jag glädjas av att få syn på båda mina favoritfåglar samtidigt, den vackert röda Scarlet Minivet och den vackert sjungande Sommargyllingen. Leif antecknade flitigt och fick ihop en lista på ca 100 arter under resan. Bra gjort förstås, men han fick hjälp av förvånansvärt skickliga guider. Noshörningarna är betydligt färre i Bardia och vi såg endast några på långt håll.

Svarthuvad Sommargylling. Bäst i sångklassen

Så kom sista dagen och därmed sista chansen att få syn på den stora randiga katten. Ingen uttryckte någon besvikelse, åtminstone sades det inte högt, men alla gick nog och hoppades. Klockan sju stämplade vi in i parken. Än satt vi stilla och tysta i en halvtimme, än gick vi snabbt till en ny plats där guiderna nyligen sett tiger.

Så kom den långsamt ut ur det höga gräset mot det lilla vattendraget, sjönk ner i leran, satte sig lugnt, såg sig omkring för att sedan långsamt korsa vattnet. Vi såg den nog under två minuter på ca 300 meters håll. Förtjusta leenden hos alla. Även från guiderna som kunde hoppas på extra dricks.

Solen hade börjat dala och vi började gå den långa vägen hem mot hotellet. Passerade ett utsiktstorn och en av guiderna gick upp för att spana. Man vet ju aldrig! Så hördes ett väsande ”taajgeeer”. Snabbt var vi alla uppe och tornet som svajade under den sammanlagda vikten av svenskar, fyra guider och ett flertal långa objektiv. Visst såg jag den, men denna tiger var väl dold i det höga gräset. Nu var det slut på tittandet och fotograferandet. Vi fick hålla högsta möjliga fart för att nå parkkontoret i tid. Där kunde vi för övrigt bekanta oss med en fängslad noshörningshanne. Hans brott var att ha dödat fyra människor. Eftersom begreppet ”skyddsjakt” inte finns i Nepal, så hade man i stället valt att stänga in honom.

Så var resan nästan över. Flyg till Katmandu för att nästa dag besöka Världsnaturfonden. Generalsekreteraren Ghana Gurung gav en imponerande föreläsning i 1,5 timme. ”People are so close to nature, that´s why they support us”. Han berättade också att 90% av alla fåglar har plast i magen och ”all this happened after 1970”. WWFs representant gjorde ett starkt intryck och gav en värdig avslutning åt resan.

Christian Jutvik

Den här resan planerar jag göra om ca 1-15 november 2020. Hör av dig om du är intresserad. christianjutvik@hotmail.com

Nästa lördag berättar jag om en otäck färd ner till Indiska gränsen, glada dagar i Kolkata och om hur vi lyckades korsa gränsen till Bangladesh.

Nya intryck från Nepal, Indien och Bangladesh

Tidigare har jag besökt de här länderna många, många gånger. Tillsammans blir det flera år. Den här resan gjorde jag i november – december. Nu blir det inte rapport IRL, men nyheter blir ju aktuella först när de når mottagaren. Oavsett om de kommer med löpande brevbärare eller direktsänds på Facebook. Det finns m a o inga gamla nyheter.

I Nepal är jag VIP

Den 16 november fick jag visa-on-arrival på Kathmandus flygplats. En procedur som tog 2,5 timmar tills jag till sist blev utsläppt. Tror jag stod i fem olika köer för olika moment för inpassagen. Lite slitigt när man är trött efter natt-flygning. Vid åsynen av skylten på bilden stod jag och funderade ett tag. Vid utgången stod 50 taxichaufförer och Kailash Daubanjar och väntade.

Genom den gräsliga trafiken fördes jag till Bhaktapur, en mindre, betydligt lugnare stad där trafiken i centrala delar är avstängd. Kailash är ägare till Shiva Guest House och mitt bagage bars upp till rum 302 där jag alltid bor. Och gratis. Enligt min uppfattning är det världens bäst placerade hotell. Utsikten från mitt rum över tempeltorget är spektakulär.

I två veckor reste jag med min dotter Anna. Vi såg de kända platserna i Kathmandudalen, vandrade i bergen med utgångspunkt från den lilla staden Bharatpur i Thakkoladalen, nordväst om Pokhara. Till sist besökte vi Chitwan nationalpark där något synnerligen märkligt inträffade. Det ska jag berätta om nästa lördag.

Vandringen med Anna blev lyckad, så mycket mer finns inte att säga, mer än möjligtvis att jag såg tydliga tecken på mitt eget åldrande. Måste ha en bärare och flåset hängde inte med i kilometerlånga uppförsbackar. Trist!

I början av 70-talet var Nepal ett vackrare land och folk levde isolerade i byar långt bort i bergen. Ingen el, ingen skola, enbart ett hårt slit för att överleva. Då fanns en körbar väg i hela landet. Husen var vackert täckta med halm eller skiffer. Landet hade då 12 milj invånare.

I dag går bra vägar mellan alla större orter och enklare ”dirt roads” finns överallt i bergen. I mörkret lyser ljusen från bergssidorna och alla barn går i skolan. Samtidigt har ungdomar och yngre människor flyttat till städerna eller till jobb i Indien eller Mellanöstern. I Kathmandu finns högre utbildning och bättre avlönat arbete. I många byar bor nästan enbart gamlingarna kvar. Husen i byarna täcks av blå korrugerad plåt.

Utsikt över dalen från Swayambodnath stupa

Kathmandudalen har på 50 år ökat sin befolkning 12 gånger om och hela dalen blivit en megastad på ca tre miljoner invånare. Trängseln är stor och trafiken tät. Luften är förstås usel och många går på gatorna med munskydd. Ändå har levnadsstandarden ökat väsentligt med BNP upp ca 5% under många år.

Ändå bara en bland många

Jag var en av de nästan 1,5 milj turister som besökte landet 2019. Och antalet besökare ökar med ca 25% om året. Inte förvånande är det landets största ”exportvara” (vid sidan av de pengar som migrantarbetare i Mellanöstern skickar hem).

Att göra flera saker på en gång — det är jag expert på! Dagen efter att Anna rest hem kom studiegruppen från de två föreningar jag är aktiv i, 14 personer. Vi skulle studera naturskydd och bevarandet av de vilda djuren under två intensiva veckor. Studiebesök hos myndigheter och organisationer, samt långa vandringar i de viltrikaste områdena i detta land där all jakt är förbjuden. ”Djungelbokens Värld” på riktigt. Om den resan skall jag berätta senare.

Men först — nästa lördag berättar jag om vad som hände när noshörningen Shah kom till sta´n.

Boken om Läs och Res

Nu har jag landat efter en lång resa i Nepal, Indien och Bangladesh. Känner att jag har så mycket jag bara MÅSTE berätta. Allt från noshörningar på gatorna till svårbeskrivbara föroreningar. Och om den studieresa till Nepal jag ordnade för föreningen Jaktkritikerna (och gör om nästa höst). Varje lördag (från 1.2) skall jag komma med en ny historia.

Konstaterar att jag nu har 62 böcker kvar av min tjocka bok (490 s) om tiden med Läs och Res (1975 – 2015). Tryckte 500 ex. Själv är jag mycket nöjd med att få berätta vad som egentligen hände och förklara min syn på resande och resebranschen. Maila mig om du inte fått den. christianjutvik@hotmail.com

Priset är 260 kr inkl det nya portot. Massor med färgbilder kostar mycket att trycka. Säljer jag alla så bör även det här bokprojektet gå jämnt upp, vilket var min målsättning.

Hälsar Christian

Shey Gompa Festival 2012

Willi Reichhold, text och bilder

Hemkommen från Nya Guinea i slutet på våren fick jag ett mejl av Christian där han informerade om en enastående resa – redan i augusti- till Nepal med vandring i höga regioner och mot slutet vistelse vid ett kloster där det vart tolfte år hålls en religiös festival med tillresta troende från alla håll. Jag hade ju verkligen inte tänkt mig att så snabbt ger mig av igen på en långresa men jag räknade ganska lätt ut att jag 2024 vid min sjuttioårsdag kanske inte känner för att vandra upp till över 5 000 meters höjd.

Det sägs att vissa lokala festivalbesökare vandrar upp till två veckor för att nå fram till Shey Gompa. Att se över 2 000 mycket originella människor i de oerhörd udda dräkterna församlade vid en så ödslig ort högt uppe i Himalaya där det enbart finns ett kloster som har storleken av en större villa är imponerande. Det fanns allt som allt max ett femtiotal utländska turister vilket förstärkte upplevelsen av något i dag ganska svårt att få uppleva.

Mina främsta intryck är nog kontrasten av de fattiga troende och den plufsige Laman som mest liknade Nordkoreas dästa Baby-diktator Kim Jong-Un. Laman kom två dagar försenad influgen med helikopter från Kathmandu. Då kunde festligheterna börja. Man hade t o m byggt ett eget utedass för hans höghet. Han satt i lotusställning i festtältet med blick på ceremoniplatsen där skolklasser från olika trakter framförde danser och sånger samtidigt som han petande i tänderna och kollade sin surfplatta. Innan dess råkade jag befinna mig i klostret då laman gav en interview till några influgna journalister från en ansedd internationell agentur. Han var på alla sätt tillmötesgående, ställde upp på foto och samtal men efteråt var de upprörda över att festivalledningen ville ha en, jo 1 dollar kameraavgift av dem. Deras filmkameror kostade hundratusentals kronor. I sådana situationer skäms man över sina västerländska rötter.

Ett intryck som har förstärkts alltmer ju längre resan ledde var hur mycket energi och pengar människorna i Nepal lägger ner på sin religion. Att man vid vissa dagar inte kan utföra vissa saker för att något helgon har dött denna dag eller något liknande. Att man inte får slakta kor för matens skull, men att man en speciell dag offrar ett hundratal bufflar för att blidka någon guds lynne, är bara några av alla påbud som folk ålägger sig. Vidskepelse kunde inte bli tydligare än vad man får se där.

Alla resor med Läs och Res har varit till full belåtenhet. Jag har letat efter andra spännande resor, som jag inte kan göra på egen hand, och insett att det inte finns något bolag som ligger lika nära mina egna ideal. Jag uppskattar att man alltid anlitar lokala aktörer när det gäller hotell, transport etc. Samma med reseledarna; alla ytterst kunniga om sitt lands historia, natur och kultur, vilket gjorde kvällarnas sammankomster givande och spännande. Jag gillar också nivån på standarden. Jag kan gärna vara utan stjärnmärkta inkvarteringar och luftkonditionerade lyxbussar. Det är viktigt för förståelsen av ett land att man beblandar sig med lokalbefolkningen, kommer ut på landsbygden och träffar de som bor där. Detta är för mig som ett utvecklingsbidrag i lillformat. För mig är Läs och Res som en hippie som har överlevt juppieeran och alla andra egocentriska perioder som vi har upplevt sedan 1970-talet. Jag hoppas att de nya ägarna lyckas värna denna nisch bland gruppresearrangörer.

För mig är resandet som bildningsprojekt på plats. Mina resor har berikat mig mycket mer än alla filmer och böcker tillsammans och farmför allt upplevt live. Ska man belasta miljön med att flyga till avlägsna resmål, så ska man göra det med nyfikenhet och öppenhet för den kultur man möter. Alltså motsatsen till ett all-inclusive paket, då man ser lokalsamhället endast två gånger; från bussfönstret mellan flygplatsen och semesteranläggningen.