Shey Gompa Festival 2012

Willi Reichhold, text och bilder

Hemkommen från Nya Guinea i slutet på våren fick jag ett mejl av Christian där han informerade om en enastående resa – redan i augusti- till Nepal med vandring i höga regioner och mot slutet vistelse vid ett kloster där det vart tolfte år hålls en religiös festival med tillresta troende från alla håll. Jag hade ju verkligen inte tänkt mig att så snabbt ger mig av igen på en långresa men jag räknade ganska lätt ut att jag 2024 vid min sjuttioårsdag kanske inte känner för att vandra upp till över 5 000 meters höjd.

Willie Reichhold 1

Det sägs att vissa lokala festivalbesökare vandrar upp till två veckor för att nå fram till Shey Gompa. Att se över 2 000 mycket originella människor i de oerhörd udda dräkterna församlade vid en så ödslig ort högt uppe i Himalaya där det enbart finns ett kloster som har storleken av en större villa är imponerande. Det fanns allt som allt max ett femtiotal utländska turister vilket förstärkte upplevelsen av något i dag ganska svårt att få uppleva.

Mina främsta intryck är nog kontrasten av de fattiga troende och den plufsige Laman som mest liknade Nordkoreas dästa Baby-diktator Kim Jong-Un. Laman kom två dagar försenad influgen med helikopter från Kathmandu. Då kunde festligheterna börja. Man hade t o m byggt ett eget utedass för hans höghet. Han satt i lotusställning i festtältet med blick på ceremoniplatsen där skolklasser från olika trakter framförde danser och sånger samtidigt som han petande i tänderna och kollade sin surfplatta. Innan dess råkade jag befinna mig i klostret då laman gav en interview till några influgna journalister från en ansedd internationell agentur. Han var på alla sätt tillmötesgående, ställde upp på foto och samtal men efteråt var de upprörda över att festivalledningen ville ha en, jo 1 dollar kameraavgift av dem. Deras filmkameror kostade hundratusentals kronor. I sådana situationer skäms man över sina västerländska rötter.

willie Reichhold 4

Ett intryck som har förstärkts alltmer ju längre resan ledde var hur mycket energi och pengar människorna i Nepal lägger ner på sin religion. Att man vid vissa dagar inte kan utföra vissa saker för att något helgon har dött denna dag eller något liknande. Att man inte får slakta kor för matens skull, men att man en speciell dag offrar ett hundratal bufflar för att blidka någon guds lynne, är bara några av alla påbud som folk ålägger sig. Vidskepelse kunde inte bli tydligare än vad man får se där.

Alla resor med Läs och Res har varit till full belåtenhet. Jag har letat efter andra spännande resor, som jag inte kan göra på egen hand, och insett att det inte finns något bolag som ligger lika nära mina egna ideal. Jag uppskattar att man alltid anlitar lokala aktörer när det gäller hotell, transport etc. Samma med reseledarna; alla ytterst kunniga om sitt lands historia, natur och kultur, vilket gjorde kvällarnas sammankomster givande och spännande. Jag gillar också nivån på standarden. Jag kan gärna vara utan stjärnmärkta inkvarteringar och luftkonditionerade lyxbussar. Det är viktigt för förståelsen av ett land att man beblandar sig med lokalbefolkningen, kommer ut på landsbygden och träffar de som bor där. Detta är för mig som ett utvecklingsbidrag i lillformat. För mig är Läs och Res som en hippie som har överlevt juppieeran och alla andra egocentriska perioder som vi har upplevt sedan 1970-talet. Jag hoppas att de nya ägarna lyckas värna denna nisch bland gruppresearrangörer.

Willie Reichhold 2

För mig är resandet som bildningsprojekt på plats. Mina resor har berikat mig mycket mer än alla filmer och böcker tillsammans och farmför allt upplevt live. Ska man belasta miljön med att flyga till avlägsna resmål, så ska man göra det med nyfikenhet och öppenhet för den kultur man möter. Alltså motsatsen till ett all-inclusive paket, då man ser lokalsamhället endast två gånger; från bussfönstret mellan flygplatsen och semesteranläggningen.

Jag hade en dröm – Dolpo!

Great Himalayan Trail

Redan på 1970-talet hade jag en dröm – att få komma till Dolpo i Inre Himalaya. Vad doldes där? Jag hade en karta över mellersta Nepal där det området var markerat som vitt. På gamla kartor betydde en vit fläck på kartan att området var ”outforskat”. Bara en sådan sak lockade!

Förklaringen fick jag långt senare: Kartan var hemlig och Dolpo förbjudet att besöka (även för nepaleser). Skälet till detta var att tibetanska flyktingar bedrev ett gerillakrig mot kineserna i Tibet från baser i Dolpo. CIA hade ett flygfält i Dolpo där de under stor hemlighet på nätterna flög in materiel och förnödenheter från Thailand.

Men nu hade man öppnat Dolpo för turister. Nu ville jag förverkliga min ungdoms dröm. Inre Himalayas stenöken bebott av ett tibetanskt folk med en förbuddistisk kultur. Världens högst bebodda område. Klart det lockade mig!

Klart jag skulle ordna en gruppresa till Övre Dolpo. Slagningar på Internet visade att det fanns några arrangörer i Kathmandu som ordnade den vandringen. Skrev till samtliga och begärde uppgifter och prisförslag. Svar kom från 3-4 företag. Efter att ha läst deras resplaner och konstaterat att det hela skulle kosta förskräckligt mycket, så gjorde jag ett flertal ändringar. Jag krävde att det skulle vara jakar som bar packningen och att resenärerna skulle utspisas med inhemsk, lokal mat. Att använda jakar i stället för hästar kostade mer, men med lokal mat kunde de ändå sänka priset ganska rejält. Jag bestämde också att själv ordna alla arrangemang i Kathmandudalen. Det blev billigare och jag kunde ordna det precis som jag ville ha det.

Resan skulle börja med flyg från Kathmandu till Nepalganj i sydvästra Nepal. Därifrån är det inte särskilt långt till den nationalpark som anses vara landets bästa, kanske hela Sydasiens bästa. Så jag lade till två dagar i Bardia National Park.

I Nepals nationalparker är det tillåtet att gå till fots, i Indien måste alla turister sitta i en jeep eller rida elefant. Därför rekommenderar jag alla som verkligen är naturintresserade att välja Nepal.

Uppleva naturen kan du aldrig göra från ett fordon – du måste trampa marken.

Efter att prutat ner priset rejält, kom jag till sist överens med en arrangör. Då hade vår reseledare Shekar också kollat upp företaget och intervjuat chefen.

Tidpunkten var viktig. Jag ville se skörden av korn i de högst belägna byarna. Kom vi senare fanns det risk att de höga passen snöade igen. Kom vi tidigare fanns det risk att monsunmoln dröjt sig kvar och hindrade det lilla flygplan som skulle ta oss upp i bergen från Nepalganj. De flyger endast i klart väder.IMG_6146

Första veckan i oktober 2011 landade jag med en grupp på sju personer i Kathmandu. Som på alla resor bodde vi på Shiva Guest House i Bhaktapur. Hela den staden är världsarvsskyddad. Tidigt på morgonen, redan första dagen, gjorde vi sightseeing till fots. Innan solen gått upp går kvinnorna till templen och förrättar offer. Då är luften är kylig och morgondimman ligger ofta kvar. Att se den urgamla staden vakna upp är en underbar upplevelse. Att nästa dag se Kathmandus världsberömda tempel var inte precis underbart, men ett absolut måste.

Från planet till Nepalganj kunde vi titta ut på flera av Nepals vita 8000-meterstoppar. Nu var vi på väg till dalarna bakom dessa berg. Till Inre Himalaya – ordet har smak av Sven Hedin, Shangri La och Äventyr! Vid flygplatsen blev vi upplockade av jeepar och snart var vi i Nationalparken Bardia.

Jag hade rätt! Vi fick se det mesta vi kunnat hoppas på. Bardia var enbart en avstickare på vägen mot vårt mål och jag hade lagt enbart en dag i nationalparken. Nästa morgon hade solen ännu inte kommit över träden, de sneda strålar som trängde igenom färgade marken röd och fåglar av allehanda slag tävlade om vår uppmärksamhet. Den kraftiga daggbildningen hade gjort stigens lera mjuk och vår guide kunde lätt peka ut vilka djur som nyligen använt densamma. Vackra, snabba langurapor väsnades i träden och kunde lätt fotograferas när de drack vatten vid vattendragen. Hela dagen var vi ute. Gick, vadade mindre älvar och pausade på platser där vi hade utsikt över terrängen. Och så kom det en tigerhanne och gick över det lilla vattendraget. Och strax därefter en noshörning med unge.

IMG_2440IMG_2451

Nästa dag var det molnfritt strax efter soluppgången och vi flög upp i bergen. Planet landade skuttande i gruset på en klipphylla. Men inga jakar där. De kan inte vistas på så låg höjd som 2500 meter. I stället var det hästar som mötte och de bar vår packning under en veckas tid upp till byn Ringmo på 3500 meters höjd. Och här väntade våra jakar.IMG_2887

Nu väntade en dramatisk väg – Djävulsstigen. Stigen slingrar längs ett bergsstup och är uppbyggd och bitvis inhuggen i klippan högt ovanför den onaturligt turkosblå sjön Pukshondo. Man kan lätt tro av den blå färgen att bilden är ”photoshoppad” (vilket den inte är).IMG_6882

– Som en porrtidning för fotografer, sa reskamraten Danne i en av sina träffande kommentarer.

Vi tog det försiktigt över utlagda plankor mellan klipputsprång och höll oss tätt intill klippväggen. De tunga jakarna däremot traskade på i jämn fart till synes oberörda. Men vi skulle högre. Under två dagar slet vi oss upp genom en brant ravin till vandringen högsta punkt passet Kang La på 5500 meters höjd. Vi gick på månghundraåriga karavanstigar, högt upp, djupt ner och längs långa bergssidor. Hela tiden mötte vi karavaner med jakar och mulor. Landskapet är kargt här långt ovanför trädgränsen. Ibland såg vi bergsfår och lammgamar. Dock ingen snöleopard!

Några dagar senare gick vi in i byn Saldang. Här på 4465 meters höjd är skörden i full gång och jag kunde nöjt konstatera att vi kom i rätt tid. På fälten skördades kornet med skäror och säden bars i kärvar till tröskningsplatsen. Slagorna dunkade i jämn takt. En kvinna satte två fingrar i munnen och visslade. Gudarna hörde och skickade vinden, agnarna for i väg som stora moln.IMG_7343 PS

– Tashi Delay, den tibetanska hälsningsfrasen ropas från alla håll och jag svarar glatt med samma ord. F ö det enda jag kan på tibetanska.

Efter ytterligare några dagars vandring kom vi till byn Charkabhot på 4370 meter. Husen är byggda med den lokala stenen och smälter ihop med det steniga landskapet. Endast dörr- och fönsterkarmar är av trä. Dyrbart virke som måste fraktas på jakar två veckor från söder. Jag hade sett en bild på byn tidigare och fascinerats. Att få komma hit var en av flera anledningar till att göra den här vandringen. Och det stämde – det här måste vara ”Världens vackraste by”. Som klippt ur en medeltida skildring.

Även här var alla, kvinnor och män, barn och gamlingar, ute på fälten och jobbade. Skördetiden är kort och osäker, vintern kan komma plötsligt. Barnen behövs på fälten så skolan var stängd. Här blev det förstås ytterligare en vilodag för oss trötta vandrare, men även för vår hårt arbetande personal som kunde låta tälten stå kvar i två nätter. Även mitt tält. Eftersom jag påstås snarka hade jag tagit med mig mitt eget tält. Nu hade jag uppgraderat till ett rött Hillebergs-tält.

Ännu var det fyra dagar kvar till Jomsom där vi skulle få njuta civilisationens fröjder. Men först måste vi ta oss över två 5000-meters pass i hård vind. Belöningen när vi nådde passen var att se Dhaulagiris topp på 8167 meter rakt söderut. Först därefter fick vi sträcka ut och ta de efterlängtade långa stegen man tar när det lutar utför. Det blåste nog storm när vi gick över den brusande älven på en 150 meter lång hängbro. Jag höll mig i räcket för att inte trampa vid sidan av de två golvplankorna. Breda sådana, men i alla fall. Ankomsten till Himalaya Guest House firades omgående med varm dusch. Lite senare också med en strikt icke-vegetarisk middag med kall öl och rakshi. Det senare lokalt framställd sprit som i och för sig smakade inte smakade så bra, men som gjorde gott.

Från Jomsom flyger man på 20 minuter till Pokhara. Jag hade i stället valt (och redan betalt) för en indisk fyrhjulsdriven minibuss som skulle ta tolv timmar. Naturligtvis var mitt val billigare. Mina medresenärer tyckte det var ett dåligt val. Mycket riktigt: planet som skulle komma upp från Pokhara var ”delayed”. Man kan nämligen aldrig på förhand vara säker på att flyget ska gå. Moln och vindar avgör. Två dagars fördröjning och alla hade missat sina flyg hem. Och vem är det som får köpa nya flygbiljetter? Researrangören! Så säger paketreselagen.

IMG_8316
Byn Marpha 2011
F1000057
Byn Marpha 1969

Så vi hoppade in i vår buss som sakta skumpade ner mot Pokhara med Bollywood musik i högtalarna. Ungefär samma sträcka som jag 42 år tidigare gick på stigar i en vecka. Utvecklingen går framåt. Två gånger fick vi byta buss och gå över jordskred, men vi kom fram till vårt lyxhotell i Pokharas turistområde strax efter mörkret.

Great Himalayan Trail blev den i särklass bästa, mest intressanta vandring jag gjort. Och jag har gjort många i vitt skilda delar av världen. Två gånger senare gjorde jag om ungefär samma vandring. Dock inte med samma lyckade resultat. Men det är två andra historier.

Utvecklingen går framåt? Det har också inneburit att det i dag finns motorcyklar i en av byarna (där man kan köra på plan mark i tre kilometer). Nepal har redan byggt en väg till Dunai i södra Dolpo och Kina en väg upp till gränsen och är villiga att fortsätta söderut, in i Dolpo. När den vägen byggs tror jag att den lilla vandringsturism som nu finns i området kommer att upphöra. Så passa på!

Jag är rik som har råd att se världen!

av Stefan Gehrhardt, reste till Nepal i november 2011.Stefan Gehrhardt liten

Jag kom till Sverige 2009, men stannade bara i fyra år, så du får överse med att min skrivna svenska är lite speciell. Nepal var mitt första resmål utanför den bekanta och bekväma västvärlden.

Det var både en spännande och präglande upplevelse som jag har färskt i minne ännu idag, sju år senare. Jag och min dåvarande sambo Malin besökte en av Läs och Res resekvällar. Christian Jutvik höll en föreläsning och visade bilder från Nepal. Vi hade hittat en arrangör vars mission och budskap vi gillade och såg tiden mogen att boka in oss på en vandringstur i november.

Tanken bakom Läs och Res kräver väl ingen förklaring, företagsnamnet talar för sig själv. Vi fick ett litteraturpaket med guideböcker och skönliterattur om och från Nepal. Jag minns en dag när vi gjorde picknick i Observatorielunden i den värmande vårsolen och läste exotiska sagor från detta lands mytiska förflutna. Månaderna gick och plötsligt var det november. Vi flög över Himalayas snötäckta fjällandskap. Morgonsolen målade gyllene ljusreflexer på Air Indias passagerarkabin.

De första tre dagarna ägnade vi åt att yra omkring. Med stora ögon gick vi vilse i den nepalesiska huvudstadens trånga gränder mellan fruktförsäljare, omnipresenta motorcyklister med deras eviga tutande, tungt beväpnade turistpoliser, kossor, tiggande småbarnsmödrar och skäggiga präster. Från takterrassen häpnade vi över den urbana djungeln som bredde ut sig mot alla håll, omgivet av höga bergstorn vars toppar gömdes av moln.

Hotellet i Bhaktapur var ett litet hemtrevligt litet ställe med de mest oförglömliga utsikterna som någonsin varit mig förunnad. Hostellet befann sig mitt i en utsträckt tempelanläggning dit troende vallfärdade flera gånger om dagen för att med trumslag och sång ägna sig åt sina gåtfulla ritualer.

Vi tog bussen till Annapurnabergens fot där vi övernattade i ett rum vi delade med

Nepal
Solnedgång vid Machapuchare 6995 m ö h. Foto CJ

färgglada ödlor och det högljudda forsandet av älven. Ljudkulissen hade en hypnotisk inverkan på mig och jag försov mig på turens första dag. Så bra sover jag sällan. Under två veckor gick vi upp och ner på små stigar, genom risterrasser och bananplantager, täta regnskogar och ofta häpnadsveckande vyer. Ändå tog det flera dagar innan jag förstod var jag befann mig. En morgon i gryningsljuset gick jag till byns brunn för att ta mig en kort hundtvätt. Molnen som skuggat fjället i flera dagar gled plötsligt isär och de snötäckta topparna på 8000 meters höjd glimtade till i det röda morgonljuset. Ett magiskt ögonblick.

Ja, när det gällde boendet, vill jag lägga till att arrangören Läs och Res levde upp till sitt budskap. Mestadels övernattade vi hos lokala familjer som delade middag och frukost med oss. Detta var en erfarenhet som gjorde resan unik. Få talade någon engelska och för att hålla samtalet igång lärde vi oss några grundläggande glosor på Nepali för att komplettera det vi kunde uttrycka med mimik och gestik. Jag kommer ihåg en familj som på ett skyggt sätt visade intresse för oss. Två kvällar tillbringade vi hos Arati, Shyams och Mayas hus. Det var fest i byn, unga män iklädda jeans och Eminem-T-shirts och vackra kvinnor i långa traditionella dräkter dansade i det bleka skenet av ett ljusrör. Dieselgeneratorn muttrade högljutt i bakgrunden, hostade ett par gånger och så släcktes ljuset

När vi skildes åt fick vi vackra blomsterkedjor hängda om våra halsar. Vi delade e-postadress med Shyam. I deras by var el en lyx som fanns tillgängligt endast några timmar om dagen. Ändå fick vi flera mail av dem efter att vi återvänt till Sverige.

Efter flera dagar steg vi ner från bergen och kom till staden Pokhara, som förde mina tankar till Gardasjön. Ett turistiskt, dock ändå trivsamt, på det hela taget passande ställe för återföreningen med civilisationen. Under vandringen åt vi det vi blev serverade av våra värdar och denna diet bestod främst av ris, dhaal och té som ibland kunde spetsas till med ägg, stekt risbröd och även några glas av hembränt riswhisky, rakshi, som värmer gott under svala nätter. Nepaleserna är väldigt kunniga i bruket av alla möjliga kryddor och varje måltid blev därför en njutning, särskilt efter en hel dag ute på tur mellan 2000 och 4000 meters höjd. I Pokhara serverades mat från alla världens hörn, men alla tålde inte denna nya mat.

Från Pokhara bussades vi söderut till Chitwan, nationalparken vid indiska gränsen. Här förändrades resans karaktär och plötsligt kände jag mig påmind om Hemmingsways

Nepal 2
Kanot i gryningen. Foto CJ

Afrika. Det släta lantbruks- och regnskoglandskapet bakade i hettan. Den vida älven ringlade lugnt förbi byn. Genom dimman såg dagens första solstrålar ut som flytande guld. Om morgonen åkte vi i smala båtar, som hade huggits ur ett enda träd, och drev nerför älven förbi vattenfåglar i det grunda, ångande vattnet och krokodiler som värmde sig i de första solstrålarna.

Vi vandrade en hel dag genom djungeln och hoppades få se den fruktade tigern som kunde smyga genom skuggorna. Dagen därpå åkte vi på elefantrygg och promenerade förbi antiloper, hjortar och även noshörningar vars hotfulla åsyn gjorde att även vår elefant verkade darra av rädsla.

Från Chitwan återvände vi norrut, korsade en i Nepal blygsam fjällkedja som skulle överskugga Alperna, och återvände till Bhaktapur där vi avslutade vår resa med en middag på takrestaurangen vid Durbartorget .

Under de gångna dagarna hade vi lärt känna varandra och några av dem träffar jag fortfarande ganska ofta, fastän vi numera bor i olika länder. Till sista middagen i Nepal bjöd vi vår guide Jukta och hans trolovade. Ironiskt nog beställde de hamburgare medan vi unnade oss en sista Newari tallrik. Så slutade en resa och vår vistelse i ett land som ännu idag tar stort utrymme i mina tankar.

Nepal 3
Nyatapola Temple i Bhaktapur står kvar. Mycket är återuppbyggt. Foto CJ

I april 2015 – drabbades områdena vi besökt av ett förödande jordskalv som tog 10 000 liv och som gjorde hundratusentals människor hemlösa. Bland de kulturella förlusterna fanns de väldiga tempelanläggningarna i Kathmandu och Bhaktapur. Den innan blygsama turismen i Nepal försvann nog helt och hållet – och därmed den största inkomstkällan i ett av världens fattigaste länder.

Vi läste och vi reste, men lärde vi oss något, eller var detta i slutänden bara underhållning? Resan vidgade min horisont, öppnade dörrar och ökade min aptit på mer.  Jag gjorde många resor efteråt, särskilt till Latinamerika. Nu pluggar jag språk, jobbar inom resenäringen och letar efter reseerfarenheter bortom det vanliga. Jag undviker all-inclusive och simbassänger, oftast även mina landsmän och föredrar kontakten med lokalbefolkningen.

Jag lärde mig vad rikedom egentligen är. I fattiga länder får jag ofta höra att jag är rik som har råd att se världen. Jag brukar resonera att jag i mitt eget land tillhör medelklassen, att min boendesituation har varit långt från skrytsam och att jag bara satte mina pengar på resor. Just detta är min rikedom – Möjligheten att läsa och resa! De flesta har inte den möjligheten. Mina farföräldrar, som bodde bakom järnridån, hade inte denna möjlighet. Jag kan ta långhelger utomlands, resa till andra sidan jordklotet och blir skickad på tjänsteresor för att mingla med utländska kunder. Min försäkring betalar grundläggande hälsoskydd, varmt vatten kommer ur kranen dygnet runt och alltmer folk unnar sig lyxen att välja bort viss mat för att det inte passar deras övertygelser. Vi är rika och jag försöker tänka på det och på dem som har det sämre. Så banal är min lärdom.

Vandring i monsunen i Nepal 1969

Jag har liftat mig fram till Indien, besökt Ganges delta och med tåg och buss tagit mig till Nepal. Om denna resa berättar jag i mitt Projekt Läs och Res och några utdrag har jag publicerat på den här bloggen. Nu berättar jag lite om vandringen upp mot Jomsom och till sist skall jag berätta om den mödosamma hemresan.


Den 22.7 1969 vaknade jag nöjd efter att ha sovit både längre och bättre än på länge. (Det gör jag oftast i tält). Tittar ut genom tältöppningen, men kan bara se några meter eftersom skogen ligger insvept i mjölkvit dimma. En plötslig vindpust sveper bort dimman och jag ser att tältet bara står två meter från branten mot den rusande älven några hundra meter där nere. På kanten står ett bambusnår och jag såg inte branten i mörkret. Nu drar även de högre liggande molnen undan. Där ligger den – Machapuchare! Gnistrande vit i solen lyste den sylvassa obestigna 7000-meterstoppen över allt annat. (Berget är stängt för klättrare av religiösa skäl). Skådespelet varade några minuter innan nya moln avslutade föreställningen.

Klockan var bara sju när jag packat och stod klar att fortsätta mot nästa by. Nu gick allt lätt, humöret strålande, solen sken och stigen sluttade neråt mot byn Bhirethani på knappt 1000 meters höjd. Sträckan dit var kanske bara någon kilometer, men i de branta trapporna tog det mig flera timmar att komma ner. På vägen ner möttes jag av ett sällsamt ekipage. En ”porter” som i sin korg bar en överklassyngling från Calcutta. Önskar jag vågat ta en bild. Jag stannade och frågade – Jo det var som jag trodde – han tyckte det var för jobbigt att gå! Av min blick kunde han knappast undgå föraktet i mina ögon.

Men vadå? Vad är skillnaden mot spring-rickshawn i Calcutta? En stor gradskillnad, tycker jag. Hur skulle bäraren orka upp för den hårda stigningen? Undrar vad han fick betalt? Skulle ynglingen i korgen pruta? Under senare besök har jag flera gånger mött bärare med en sjuk människa eller med en gamling i korgen, men det jag såg här var som klippt ur en marxistisk propagandaskrift från förr. Den allra tyngsta bördan såg jag nog tio år senare i västra Nepal. Mannen bar en låda i plywood med sin bärrem. Lådan var stämplad 140 lb net, alltså 64 kilo netto. Sedan det här mötet har jag många gånger både förundrats och beundrat dessa män som orkar bördor som bara är fantasi för en svensk kille. Förklaringen är enkel – deras fattigdom och vår rikedom. Konsekvensen är att deras yrkesverksamma liv blir kort.

Efter att ha passerat Bhirethani slog jag mig till ro. Badade i ett bakvatten i älven, solade lite, skrev dagbok och mådde finfint. Riktiga pauser var annars sällsynta. Livet igenom har jag nog betraktat pauser som något onödigt, förspilld tid.

Stigen gick längs floden, nu uppåt genom en fuktig trollskog av mossbevuxna träd intrasslade med lianer och andra klättrande, krypande växter. Mina ynkliga kilo på ryggen gjorde sig påminda i ben och axlar. Var ligger byn Ulleri? Mannen jag frågade svarade med ett leende och pekade snett uppåt mot molnen. Det visade sig stämma bra. Efter att ha passerat en svajande hängbro gick stigen uppåt på trappor utan avbrott. Nu var det mer vilja än styrka som gällde. Letade efter en plats att slå upp tältet på, men minsta lilla slät mark var odlad. Kände en lätt förtvivlan innan jag till slut hittade en plats där man i ett kärvt läge kunde sätta upp ett enmanstält. Kröp utmattad ner i sovsäcken, orkade inte tänka på vare sig mat eller dagbok. Regnet slog mot tältduken, men vad brydde jag mig om regn? Inte ännu så länge.

Strax efter midnatt vaknade jag av vattendroppar i ansiktet. Taket var alltså inte tätt. Golvet däremot hade Fjällräven lyckats bättre med. Där samlades vattnet i små pölar som sakta blev större. Under natten tilltog regnet. Allt blev vått. Sovsäcken som var stoppad med dun låg som en blöt klump i ett hörn. Och jag frös. Att jag lyckades sova några timmar med vatten till öronen förblir en gåta. På morgonen hade det slutat regna. Började med att vrida ur kläderna och därefter sätta på dem igen. Ulleri kunde inte vara långt borta och jag försökte snabbt komma iväg för att få upp värmen i kroppen. Allt i ryggsäcken var genomblött och det kändes som om vikten dubblerats. Sovsäcken vägde nog fem kilo efter att ha vridit ur så mycket vatten jag kunde. Ändå var humöret förvånansvärt gott. Men två blöta nätter i rad hade jag inte klarat.

aug 2007 340

Alla som går i Nepals berg har ett ärende, oftast något som skall transporteras

Efter att ha fortsatt gårdagens uppstigning i en timme nådde jag Ulleri. Vitkalkade hus med skiffertak längs stigen omgiven av klättrande risterrasser. Blev vänligt mottagen av ett gäng bärare som bjöd på ljuvligt hett te. Bjöd själv på en andra runda i en tea-shop. När ägarinnan såg mitt blöta tillstånd föreslog hon att jag skulle stanna över natten. Det hade också börjat regna igen, men trycket på att fortsätta var alltför starkt.

Slingrande gick stigen under jätteträdens kronor och med murar av växtlighet på bägge sidor. Allt droppade av fukt. I Nepal går man sällan på plan mark. Antingen går stigen upp eller så går den ner. Skämtsamt kallas fenomenet för ”Nepali flat”. Vatten hördes hela tiden, tunga droppar från trädkronorna, kluckande bäckar och den stora älvens dån på avstånd. Kängorna klafsade fram på stigen.

Stigen mot Jomsom var sedan århundraden den stora handelsvägen till Tibet för mellersta Nepal. Därför är den väl underhållen, välbyggda trappor där marken lutar och rejäla broar över vattendragen. En dröm för alla som gått Kungsleden.

Under mina två veckors vandring mötte jag bara en enda turist. Under de kommande decennierna blev vandringen från Pokhara till Jomsom den populäraste ”trekkingen” i Nepal. Varje by hade flera tea-shops som erbjöd turistmat och inkvartering. I början av 2000-talet gjorde årligen tusentals utländska besökare den här vandringen. År 2008 tog det slut. Då var vägen klar och vare sig turister och än mindre lokalbefolkningen var längre intresserade av den gamla stigen. Alla som haft inkomster från turismen fick fundera på annat. I dag går det flera dagliga flyg och otaliga bussar från Pokhara. Bekvämt kan tyckas, men mina medresenärer på resan Great Himalayan Trail 2011 klagade bittert över bekvämligheten under 12 timmars bussresa, inkluderande några jordskred. Eftersom säkert hälften av alla flyg ställs in, så är inte heller flyg något riktigt bra alternativ.

Regnet fortsatte och förnuftet fick råda över krigarhjärtat, så jag stannade i den lilla byn Ghorepani på 3000 meters höjd. Bodde i ett stort rum tillsammans med det gäng (andra) bärare jag träffat tidigare. Här fick jag värma mig framför den öppna elden och försöka torka kläderna. Det var fint att se eldskenet lysa upp de ansikten som tryckt sig närmast elden. Vår värdinna lagade mat hela tiden förutom när hon ammade sin minsta. Småflickor i trasiga klänningar sprang tjoande omkring och serverade mat och glas med chai och rakshi (brännvin). Männen som burit hela dagen satt nu tysta och tittade in i elden eller koncentrerade sig på sin bidi, en handrullad liten, mycket billig cigarrett. Själv somnade jag bredvid elden med ett tjockt täcke över mig.

På morgonen vaknade jag i ett iskallt rum. Frös ordentligt. Det blev bättre när jag satt mig framför elden och fått lite varmt te i mig. Hade svårt att slita mig från det varma torra rummet och ge mig ut i regnet. Så jag kom i väg rätt sent. Regnet upphörde efter ett tag och stigen vinklade nedåt mot by Sikha på strax under 2000 meter. En härlig väg genom en skog med höga träd och jättelika lianer som hängde ner likt ormar väntande på sitt byte. Passerade ett högt vattenfall som stänkte ner träbron och gjorde den såphal. Allt var toppen och tidigare små problem glömda.

Jag passerade byn Marpha augusti 1969 (bilden t v). Det gjorde jag även november 2011 (bilden t h).

Alla små problem glömda….! När jag nu 2017 för första gången läser dagboken efter att den skrevs 48 år tidigare, så läser jag med förvåning om min svajiga hälsa och bristande ork. Allt detta har varit bortsopat ur minnet. I stället har jag haft en bild av en Christian, som då, när jag var ung, orkade allt, och kunde gå tills jag nådde horisonten. Så var det tydligen inte. Den hemska hemresan, magsjukan och nästan utan pengar, har jag dock inte glömt.

 

What is your price, Sir?

Av Sten Ahlmark. Nepal 1977.

Vår uppmärksamhet fångas av det sjudande, larmande livet på basargatorna och kring templen. Alla stadens invånare tycks vara på benen nu när kvällmörkret lagt sig över Kathmandu och luften är svalare. Tusentals oljelampor, stearinljus, fotogenlampor och elekriska lampor lyser upp tusentals stånd. Vi överger vår tutande taxi och blandar oss med den glada folkmassan. Smarta smidiga ynglingar rycker då och då i min skjorta och frågar lågmält om vi vill sälja dollar eller köpa hasch. Det vill vi inte. Och de uppvaktande ynglingarna accepterar detta. De blir aldrig påträngande och försvinner lika omärkligt som de kommit.

Besvärligare är då de tibetanska flyktingar som säljer ”antika” saker från sitt hemland.

  • Vad säger ni om den här vackra kniven, Sir? Den är väldigt fin och dessutom ovanlig. Jag säljer den gärna till er och ni skall få den till ett specialpris, bara 200 rupees.
  • Jag vill inte ha någon kniv, jag har redan en likadan.
  • Men Sir, den kan inte vara likadan, för det här är ett original. Men vi är ju vänner, så jag är beredd att sälja den till er för enbart 150 rupees.
  • Nej tack, jag är inte intresserad!
  • Men, den här kniven är verkligen ett fynd. Hur mycket vill Ni betala?
  • Mitt pris? Jag vet inte…., tja, mitt pris – 50 rupees!
  • OK Sir, ni får den för 50 rupees. Den har kostat mig mycket mer, men ni får den för vänskaps skull.

Så hade jag ytterligare en kniv. Ett sådant här köpslående blir lätt en tävling mellan försäljaren och turisten, som går ut på att pressa varandra så hårt som möjligt. Dragkampen sker med skratt och leenden, men hos gatuförsäljaren kan man bakom leendet ana ett drag av bitterhet. Han måste tjäna en viss summa varje dag för att klara sin och sin familjs försörjning. Det måste kännas bittert för honom, han vet att turisten prutar mer av tävlingslusta än av ekonomiska skäl.

IMG_0469

Souvenirförsäljning vid Durbar Square, det stora tempelområdet i Kathmandu

Ibland är det turisten som drar det korta strået. Det visar följande självupplevda historia från Durbar Square i Kathmandu.

Jag går ensam släntrande utmed en av stadens livligaste gator. Solen är skarp och brännande. Plötsligt dyker en skoputsare upp i folkmängden. Han pekar på min ena sko, där det hamnat en stor äcklig fettklump, och frågar om han får borsta mina sandaler. Jo det måste han ju få, den otäcka fettklumpen skall ju bort.

  • Vill ni vara så snäll och ta av er sandalen, Sir, så att jag inte smetar ner er strumpa med skoputs! Jag tar av mig sandalen och räcker den till honom utan att fundera om det det låg någon lurig tanke bakom denna begäran. Han tar emot den och går samtidigt tvärs över gatan, varpå han ivrigt börjar putsa sandalen. Så småningom kommer jag hoppande över gatan som en skadskjuten kråka.
  • Jag måste gå över till skuggsidan, Sir, det blev för varmt i solen. Men titta här, Sir, klacken har gått söder på er sko. Jag måste sätta på en ny klack, det tar bara några minuter. Han visar upp sandalens undersida, och jag konstaterar förvånat att halva klacken är borta. Kanske har jag trampat på en trasig flaska så att klacken gått av.

Utan att vänta på svar tar han fram en skomakarkniv och skär bort den trasiga klacken, halar fram ett nytt klackämne ur sin smutsiga axelväska och skär till en ny klack som han limmar och spikar fast. Allt är gjort inom loppet av fem minuter. Jag får min nyklackade och putsade sandal och lämnar över den andra för samma behandling. Jag frågar hur mycket jag blivit skyldig.

  • 72 rupees, Sir! 70 för klackningen och två för putsningen

Plötsligt står det klart för mig att jag hamnat i en fälla. När han kommit över på andra sidan gatan, har han passat på att skära bort en bit av klacken och jag var dum nog att inte först göra upp om priset. Och naturligtvis var det han eller en kompanjon som placerat fettklumpen på min ena sko. Den begärda penningsumman är så hög att det motsvarar en halv månadslön för en tjänsteman.

  • Jag tycker inte du skall ha mer än 20 rupees. Vänta lite, så ska jag gå och fråga polisen som står där borta.
  • Tråkigt att ni inte uppskattar mitt arbete. Men OK, jag accepterar 25 rupees för klackningen och två för putsningen.

Han fick sina 27 rupees och jag gick med snabba steg på nyknarriga sandaler ifrån hans revir in på en annan av Kathmandus myllrande basargator. Kände mig lite slokörad över att vara så lättlurad, men också road av att på nära håll fått följa en gatans affärsman i verksamhet. Måste beundra hans humor och smartness som säkert gav en viss yrkesstolthet.

IMG_0498

Renoveringsarbete efter jordbävningen 2015