De som bor vid resans mål

Av Klas Grinell, student i idéhistoria vid Göteborgs Universitet.

Infört  i Läs och Res Nyhetsbrev, september 1999. Klas doktorerade senare på en Klas Grinellavhandling med titeln Att sälja världen.

Turismen är världens största näringgren. Inte minst i många fattiga länder. Men varför diskuteras och ifrågasätts turismen så sällan?

Målet med min forskning i ämnet idéhistoria är att granska turismen och dess möjligheter att vara en arena för möten mellan verkliga människor i en jämnlik situation för att därigenom motverka fördomar. De resultat jag kommit till så här långt har tyvärr varit ganska nedslående.Tvärtom har de visat att turismen snarast förstärker fördomar och skapar distans till människor i annorlunda länder. I stället för att se lokalbefolkningen som människor tenderar vi, när vi reser, förvandla dem till estetiska objekt. Varför blir det så?

Få turister reser för att möta människorna i landet de besöker. Vi reser snarare till

2005-07 A 308 PS 2
En stolt kvinna som spelade teater för fotografen på Madagaskar. Foto CJ

sevärdheter och upplevelser av det annorlunda. Människor är blott intressanta i den mån de bär folkdräkt, myllrar på cyklar, kröker rygg i risfält eller på annat sätt avviker från det vi ser som normalt, modernt beteende här hemma. Resebranchens reklam låter människorna vid resans mål endast medverka som exotiskt blickfång. En vardagsmedborgare får aldrig plats bland katalogens bilder. Över lag får inget vardagligt plats. Som turister söker vi det exceptionella i alla dess former. Kanske är detta ett av turismens stora problem: Att turisten är på semester från just – det vardagliga! Semestern framstår som vår tids karneval, som ett avbrott från vardagens normer, som annars garanterar den vardagliga ordningen.

Eftersom turismen lever av att ge upplevelser av det annorlunda används vedertagna föreställningar om folkslag och nationalkaraktärer för att framhäva det exotiska hos resmålet. I detta sökande efter platsens olikhet från det vardagliga inser man inte själv att man genom att välja ut vissa särskiljande drag själv skapar de annorlunda människor som man vill möta på sin resa.

Våra drömmar om annorlunda länder har ofta med vår saknad efter enkelhet och ursprunglighet än med det verkliga landet att göra. Vår västerländska kultur är fylld av rasistiska föreställningar om andra folk, som vi får oss till livs i Buffalo Bill, Nordisk Familjebok och många fler sammanhang än vi kanske anar. Dessa föreställningar återanvänds och förstärks av turistindustrin.

Världen är inte kuliss för våra identitetsskapande äventyr, det är en plats där likvärdiga människor bor. Det måste vi ta mycket större hänsyn till om vi skall kunna resa med ett gott samvete.

Vägen till Indien

Känner mig lite lycklig.

Nu hoppas jag bara du vill läsa.

Till och från har jag hållit på i över ett år.

Vägen till Indien är berättelsen om en händelserik resa när jag 1969 liftade till Indien, kom till Kolkata, Ganges delta och gjorde sin första långa vandring i Nepal.

När jag 2015 städade ur mitt kontor hittade jag dagböckerna från min första resa. SjälvCJ 15 hade jag aldrig öppnat dem. Och ingen annan hade läst dem. Du blir den första som får läsa.
Ruggiga äventyr, helt osannolika möten, men viktigast blev förståelsen för människors olika livsvillkor. Här föddes tankarna kring den sköna konsten att resa och vad man själv bör tänka på som god resenär.

CJ 1

Christian Jutvik (f 1947) var 21 år när han liftade till Indien 1969. Tio år senare startade jag resebyrån Läs och Res som jag drev fram till 2015.
Grunden fanns i 1970-talets idealism. Jag ville skapa ett bättre, ett seriöst alternativ till den ytliga resebranschen och till massturismen.

 

 

Så här får du boken:

”Vägen till Indien – och den sköna konsten att lifta”

130 kr inkl porto + bokmärke i papyrus. – Beställ av mig:  christianjutvik@hotmail.com

188 kr inkl porto på Adlibris

45 kr ca som e-bok

009
Papyrus förstås!

 

 

 

 

 

 

 

Betala med Swish eller överför till mitt bankkonto

CJ 1969Christian Jutvik

mobil: 076 94 33 8 11 (hit betalar du med Swish)

mail: christianjutvik@hotmail.com

 

Min bok har kommit!

Känner mig lite lycklig.  😁

Nu hoppas jag bara du vill läsa. 😉

Till och från har jag hållit på i över ett år. Samtidigt skriver jag på nästa bok som handlar om allt som hände med Läs och Res under de 37 år jag höll på. Där finns också resenärernas berättelser om sina resor. Och reseledarnas. Tänkvärda, tokroliga berättelser.

Vägen till Indien är berättelsen om en händelserik resa när författaren 1969 liftade till Indien, kom till Kolkata, Ganges delta och gjorde sin första långa vandring i Nepal.
När han 2015 städade ur sitt kontor hittade han dagböckerna från sin första resa. SjälvCJ 15 hade han aldrig öppnat dem. Och ingen annan har läst dem. Du blir den första som får läsa.
Ruggiga äventyr, helt osannolika möten, men viktigast blev förståelsen för människors olika livsvillkor. Här föddes tankarna kring den sköna konsten att resa och vad man själv bör tänka på som god resenär.

CJ 1

Christian Jutvik (f 1947) var 21 år när han liftade till Indien 1969. Tio år senare startade han resebyrån Läs och Res som han drev fram till 2015.
Grunden fanns i 1970-talets idealism. Han ville skapa ett bättre, ett seriöst alternativ till den ytliga resebranschen och till massturismen.

 

 

Så här får du boken:

”Vägen till Indien – och den sköna konsten att lifta”

136 kr (med porto 155 kr)  – Adlibris

130 kr inklusive porto. – Beställ av mig på mail eller på telefon *

90 kr  – Hämta hos mig på Skyttevägen 25 i Saltsjöbaden *

90 kr – Hämta hos Läs & Res på Lundagatan 27 på Södermalm i Stockholm *

45 kr ca som e-bok

009
Papyrus förstås!

 

* jag lägger i ett bokmärke

 

 

 

 

 

 

 

Betala med Swish eller kontant eller överför till mitt konto hos SHB 6101-723 270 228

CJ 1969Christian Jutvik

mobil: 076 94 33 8 11 (hit betalar du med Swish)

mail: christianjutvik@hotmail.com

 

 

Höga diskantstämmor i tropiknatten

Kjell Dennersten, Salomonöarna 2008

Året 2008 reste jag till Salomonöarna med Christian Jutviks utomordentliga Läs och Res. Få turister kommer hit. Merparten är australiensiska dykare och endast ca 1000 européer om året besöker landet. Läs och Res var det enda företag som organiserade resor som inte hade med dykning att göra.

Musikaliska upplevelser är viktiga för mig och resan gav mig härliga minnen. Ön Ngongosila är konstgjord, byggd av korallsten. Här fick vi en fantastisk tid under några dagar. Jag mötte byhövdingen, en grov och jovialisk man, och tänkte, den här mannen måste gilla blues och mycket riktigt – det var hans favoritmusik. Vi satt tillsammans en halv natt i den ljumma vinden under hans hus byggt på pålar. Jag hade med mig min gitarr och spelade alla blueslåtar jag kunde och spelade dem om och om igen (eftersom jag inte kan så många – jag är egentligen pianist). Speciellt gillade han Eric Claptons ”Before you accuse me”. Jag skall aldrig glömma hans hjärtliga skratt.

En annan upplevelse var att höra ungdoms- och barnkörer på den stora ön Malaita.

h28Gudstjänst hölls tre gånger om dagen och barnen fick en otrolig träning i att sjunga och agera på en scen, eftersom man varje dag spelar och sjunger. Underbart att lyssna på även för mig som halvprofessionell musiker. På något sätt, som jag inte kan förklara, låter höga diskantstämmor vackrare i den varma tropiknatten. De har inga noter utan har lärt sig på gehör och hittar spontant stämmor. Jag kommer speciellt ihåg en liten tjej, som hade en stor begåvning och mycket lätt kunde hitta egna snygga stämmor. Jag lärde henne några sånger och stämmor efteråt och hon sög åt sig min lilla undervisning som en svamp. Skulle jag träffa henne idag tror jag att hon skulle komma ihåg sångerna!

Invånarna i byn Fataia på Malaita bjöd oss på traditionell dans med tillhörande kläder och kroppsmålning. Jag förklarade för ledaren av denna uppvisning att vi svenskar inte ville vara sämre. I vår lilla grupp fanns ett par som sysslade med folkdans och jag förklarade att vi ville bjuda på svensk ”infödingsdans”. Sagt och gjort – vi bjöd på folkdans och jag kompade bland annat Gärdebylåten till allas förtjusning.

Högt upp i bergen finns fortfarande en liten befolkningsspillra som lever traditionellt F1000050med mycket få kontakter med civilisationen. Kwaio har en mycket speciell animistisk religion med mängder av tabun och regler om bestraffning när man bryter mot dessa tabun. Tillsammans med Ronnie Butala, vår reseledare, klättrade vi upp i bergen mitt på ön för att möta kwaiofolket. För övrigt kända för att ha varit en av de värsta kannibalerna i Söderhavet. Så sent som 1940-talet förekom ännu kannibalism och jag träffade flera utbildade unga män som berättade att deras farfar och morfar visade människoben för dem när de var små. Ett skeppsbrott nära ön var lika med ens egen död. För lokalbefolkningen kunde det räcka med att passera en annan bys område för att själv bli uppäten. Man åt människor för att tillägna sig deras kraft och intelligens. Det förekom till och med att man åt människor med viss kompetens enkom för att själv kunna bli duktig på detta område. Om man till exempel åt en framgångsrik tjuv, kunde man själv också bli en sådan.g46

Jag gick först i vår lilla svenska grupp tillsammans med Ronnie. Till sist hade vi bara en uppförsbacke kvar och jag kunde redan urskilja ett par hyddor när plötsligt en äldre man, iklädd endast höftskynke, dök upp ur buskarna med ett vansinnesgrin och spänd pilbåge med pil riktad mot mig. Ronnie visade också tecken på rädsla när plötsligt det oväntade sker – den gamle mannen som visade sig vara byns hövding tog ner pilbågen och brast ut i ett bullrande skratt. Hans ansikte var nu lika uttrycksfullt glatt som det nyss varit skrämmande. Jag undrade också varför den gamle mannen ville skämta med mig på ett så absurt sätt i bästa Monty Python-anda! Jag frågade Ronnie om byn tidigare haft besökare från ”civilisationen”. Han svarade att möjligtvis någon enda gång hade byn tidigare mottagit besökare. Hövdingen måste helt enkelt ha en utvecklad känsla för absurd humor och jag tror inte han hade sett Monthy Python-filmer!

När vi sedan efter vår måltid hade en ömsesidig frågestund i hövdingens hydda med Ronnie som tolk kommer jag särskilt ihåg en mycket märklig fråga från hövdingen

Vem är den här Jesus som tar ifrån mig medlemmar i min stam?

Jag tänker först ge ett absurt svar – Det är jag! Men jag hejdar mig och det var nog tur att jag gjorde. Frågan är mycket allvarlig för hövdingen som kunde konstatera att hans lilla grupp minskar från år till år.

Unga män och kvinnor flyttar ner till kusten, något som för övrigt Ronnie gjort själv en gång. Vid kusten kan de få utbildning och sjukvård mot att de accepterar att bli kristna och medlem av den lokala kyrkan. Sjukvården är särskilt viktig i ett land som härjas av en svår form av malaria som ingen örtagård kan råda bot på. Denna malaria skördade för övrigt tusentals dödsoffer bland både amerikaner och japaner under det andra världskriget.