Till L´viv, ända bort till Kharkiv

21.10. Så rullar tåget från Przemyl i Polen. Passerar gränsskylten utan att jag hinner få upp kameran. Från stationen i L´viv kliver vi på spårvagn nr 1. 30 min resa till hotellet. Därifrån gångavstånd till den stora parken i centrum. Det är lördag och mycket folk, ungdomar och barnfamiljer. Här väntar också en inhyrd guide med det vackra namnet Artemis. Energiskt, fortpratande om alla historiska detaljer kring de makthavare som behärskat staden. Och de är många. L´viv undgick förstörelse under senaste världskriget, så mycket av historien finns kvar i byggnaderna.

22.10. Vi besöker Center of volonteer and protection. En av de största frivilligorganisationerna. De hade fr a fått bistånd från Tyskland, Lettland och Belgien. Fantastisk verksamhet och jag fick tillfälle att överlämna en donation. Det är ju söndag, så vi missade den dagliga verksamheten. Lite illa planerat!

Mot alla odds dyker Ulf upp på kvällen. Starkt gjort, tycker jag. (Varje hotell har ett skyddsrum).

Artemis, vår guide Barnkören i katolska kyrkan Ulf som hann upp oss i L´viv

På kvällen kliver vi på nattåget till Kharkiv. En lång resa, 1020 kilometer rakt österut och ruggigt nära ryska gränsen. Fint och med en servicenivå som ligger på en annan nivå än i en svensk sovvagn. Själv valde jag en överbädd, vilket jag fick ångra flera gånger under natten.

23.10. På perrongen möter Per-Erik Karlsson, alias Perre. Han har bott i Kharkov sedan 2017 och driver sedan kriget började Perres Matpåsar. Ett absolut fantastiskt initiativ. Två gånger i veckan delar han ut matpåsar till 350 fattiga i sitt distrikt. Pengar får han från donationer från Sverige. https://www.facebook.com/groups/1412771495878450

Vi tar in på hotell X. Namnet kan jag inte skriva ut förrän vi lämnat Kharkiv. Vi kan inte berätta för ryssarna var de kan hitta 14 utlänningar. Vi har fått tillstånd att besöka byar i ”deoccupied territories”. Först till Biskvitne. Perre har med sig stora kassar med mat. En tung dimma ligger och på avstånd kan vi höra dova smällar av artillerield. Kanske fem kilometer bort, säger Perre som är van.

Sasha berättade om 6 månaders ockupation Per Karlsson Matpåsar delas ut

– Vad modiga ni är som kommer hit. Utlänningar brukar inte våga det, sa Sasha

Jag känner mig inte modig, men förstår att de ser vårt besök som en solidaritetshandling. Och det var ett av mina syften med att ordna den här resan. Vi fortsätter till den större byn Kutuzivka. Här är förstörelsen skrämmande. Otäckt att se de halvt raserade flervåningshusen. Människor berättar gråtande när de visar oss in i sina söndersprängda hem. Hukande tar jag mig in i mörka, brända rum bakom fönster de fått täckta med plast.

På huset på sista bilden står texten FRED VÄNSKAP FÖR OSS. Det första ordet sköts bort av en rysk stridsvagn.

Nyss gick flyglarmet och några av oss gick ner till skyddsrummet sex trappor ner i källaren. Vår ledare Ivan skrattade, men följde med oss. Han menade att det inte var möjligt att springa ner flera gånger varje natt och få nattsömnen förstörd, jämfört med den minimala risken för att verkligen bli träffad. Jag tog detta till mig och gick strax upp. Dessutom var det ruskigt kallt.