Synpunkter på resan till Ukraina

Efter hemkomsten skrev Antra Johanssons Rantins i vår What´s App-grupp

My very best friends,
I do this in English to include Ivan, our hero of the trip.
Nobody asked for my opinion, but I give it to you anyway, while the memory still works somehow.
Above everything else, greatest thanks to Christian for coming up with such a splendid idea to go there at all. We met a lot of people with tears in their eyes, grateful for visiting them, they felt not been totally forgotten in the misery they are forced to live in. Recognition is more than material help, always.
Gratitude from all of us goes out to the vice president of our trip, Boel. Her patience with us made all the difference and balance within the group, us searching in all directions like ants. Congratulations, Boel, you made it, we all are learning from you.
Last not least, Glory to our hero, Ivan. Slava to Ukraine! You did put all your soul and heart into the success of this trip and we did not make it easy for you at all, we know that.
Thanks to you all from Antra

(Två dagar efter att den här bloggen skrevs anmälde Antra intresse för en ev ny resa.)

Tre målsättningar

Jag hade i utgångsläget några målsättningar med resan:

Ge några personer som är aktiva med bistånd till Ukraina en möjlighet att besöka landet. En studieresa, alltså.
Besöka volontärorganisationer i Ukraina. Kanske kunde vårt besök generera donationer från oss. Jag trodde också att vi skulle bli varmt välkomnade. Att de skulle glada över att få besök av utlänningar som vågade, och gjorde sig besväret, att resa till Ukraina.
Visa att det trots ett grymt krig, bakom krigszonen, fortfarande finns ett normalt liv. Visa hur ett helt folk har gått samman för att stödja kampen för sitt land. Visa att Ukraina i högsta grad är ett civiliserat och europeiskt land.
Jag hoppades även att deltagarna skulle inse att den risk vi utsatte oss för var ganska liten. Och uppmuntra andra att resa till Ukraina.

Själv känner jag mig nöjd. Målsättningarna infriades. För mig var det mycket jobb med resan, inte minst att sprida informationen. Alla volontärorganisationer i Sverige gillade inte, eller förstod inte, mina idéer. I 45 år har jag arrangerat resor. Den här resan var nog den som jag lade mest tid på.

Som planerat blev det ett överskott från resan – 27 636 kronor kommer jag att fördela på de tre organisationer som du kan titta på här nedan. Jag hoppas att du vill hjälpa till med ytterligare bidrag! Behoven är ändlösa!

Tre organisationer värda vårt stöd

Jag har diskuterat med reseledaren Ivan och kommit fram till att de här tre organisationerna känns synnerligen gedigna och väl värda din hjälp. Vi träffade ju dem alla under resan.

Volonteering and Help Centre, L´viv

Charitable foundation “Volunteering and Help Center”

Facebook: https://www.facebook.com/Volunteerandhelpcenter

Glory Ukraine, Kiev

Home

Där hittar du även den hisnande filmen vi fick se i Kiev – Follow me!
Korta delar av filmen visades även på svensk TV.

FOLLOW ME project

Perres Matpåsar i Kharkiv

Facebook grupp av Björn Ekegren
Perre’s Matpåsar i Ukraina 🇸🇪0736008020 Swish 🇳🇴92288320 Vipps

Blir det ytterligare en resa?

Ivan, reseledaren, var den som först tog upp saken. Frågor kring hans jobb och hans familj, måste först få ett svar. Själv är jag försiktigt positiv och det finns redan ett tiotal intresserade. Mejla mig om du själv är intresserad. christianjutvik@hotmail.com.

Tack för den här gången!

Ukraina bygger, bygger upp. Och ryssen river, river ner…

27.10 fredag. Rubriken bygger på en populär disco-låt avAlina Devecerski. Den här dagen hade vi inget program, vi skulle gå omkring på egen hand i Kiev. Ivan gav ett antal förslag med bifogade kartor på vårt gruppkonto. Själv skulle jag förstås vila, fortfarande omskakad efter gårdagens olycka. Emellertid blev det inte så.

Vännen Eva mejlade: …modiga Ukraina resenärer!! Jag svarade henne så här;

Visst var vi det, men inte på det sätt jag tror du menade.

Den fysiska faran upplevde jag inte större än ett besök i en svensk förort.

Om du läst min blogg, så kanske du minns att Perre som bor i Kharkiv, sa något liknande.

Däremot var det ganska modigt av mig att arrangera en resa för en grupp, och att försöka hitta medresenärer som också vågade utmana den etablerade uppfattningen att man absolut inte kan resa till ett land i krig, att utmana UD:s beskyddande avrådan och, kanske fr a att resa utan reseförsäkring. Att utmana det heliga trygghetstänkandet.

Ukrainarna snabba att reparera

Jag ville absolut inte missa chansen att återse en mycket speciell plats. Bilden av lekande barn framför sönderbombade hus i förstaden Borodyanka. Jämföra bilden från juni 2022 med hur det ser ut nu.

Reseledaren Ivan hjälpte mig hitta platsen och få fram adressen. Tog en taxi dit. Peter Handberg hoppade in i bilen, när han förstod att det här var en intressant plats.

På 18 månader har man alltså hunnit riva och ta bort ett stort höghus. På huset till vänster har man rivit en sektion och renoverat de intilliggande lägenheterna. – Det var klart i somras, sa kvinnan som vaktade sina barn på den högra bilden. Min hypotes bekräftades: Ukrainarna är snabba att bygga upp det ryssarna förstör.

Banksy

Den mystiske gäckande Banksy hade också varit här. Detta visste Peter Handberg som är författare och bland annat skrivit boken Världens yttersta spår, som delvis handlar om Ukraina. Vi klättrade in i en ruinhög där Peter hittade en bild. Peter först.

Peter hade en karta i telefonen med alla Banksy-målningar. Vi hittade fler gömda under en presenning framför stadshuset. Bad om tillstånd att få se dem. Vi väntade, till slut vek vi fräckt undan presenningen, tog våra bilder, la tillbaka presenningen och avlägsnade oss skyndsamt.

42 timmar till Saltsjöbaden

Tåget till Chelm i Polen gick enligt tidtabellen 18.14. Tåget är populärt och de 19 vagnarna är alltid fulla. Ivan var snabb att boka, men lyckades ändå bara få överbäddar. I min kupé fick vi sällskap av Olena och hennes 12-åriga dotter Monique. De är nu flyktingar i Aberdeen och hade rest till Kiev för att hälsa på man och pappa som krigar vid fronten. Hon arbetar nu med volontärbete för sitt land. Olena erbjöd vänligt mig sin underbädd.

Olena Meleshkina

28.10. Tåget kom till Chelm exakt i tid. Lite trist att lämna Ukraina så snabbt, – Men nu har vi i alla fall försäkring, sa Boel lakoniskt. Tåg vidare till Warszawa, bytte till Gdansk, tog lokalbussen till Westerplatte och checkade in på Polferries. Allt klickade perfekt. Färjan gick en kvart före utsatt tid. Kanske ville de spara diesel.

29.10 söndag. Båten la till i Nynäshamn och den här gången gick pendeltåget. Från bussen till Saltsjöbaden såg jag en affisch om en utställning av Banksyverk på Fotografiska muséet.

Ytterligare ett inlägg tänker jag göra på den här bloggen. Min egen utvärdering, men även lyssna på Ivan och på vad jag hör från mina reskamrater. Kanske kan det bli intressant för några av er som läser det här.

Akuta problem!

26.10. Hyrde en buss för att besöka Irpin och däefter Butcha, två av de förstäder norr om Kiev som ryssarna attackerade under krigets första dagar. Vi minns den 60 kilometer långa pansarkolonnen med ett tjetjenskt regemente i spetsen. Enbart i Irpin dödades 290 civila, oproportionerligt många kvinnor och flertalet dödade med handeldvapen. Kropparna slängdes i massgravar. Minns du filmen på den gamle mannen som kom cyklandes, försökte vända, men då sköts ner mitt ute på gatan?

*I början av juni 2022 var det mesta krigsskrotet borttaget. Såg bara den här stridsvagnen. Kanske hade den lämnats för kattungarnas skull.*

Jag satt bredvid Boel i bussen och kände mig tröttare och tröttare. Enligt uppgift svimmade jag. Reskamrater försökte få liv i mig, men det tog tydligen någon eller några minuter innan jag vaknade till. Förargligt, var min första tanke och jag tog mig ut ur bussen som nu kommit fram till Irpin. Strax kom en ambulans. – Lustigt sammanträffande, tänkte jag. Men det var varken lustigt eller ett sammanträffande. Ivan hade ringt på ambulans redan innan jag vaknat till.

Jag protesterade förstås, men var inte längre den som bestämde. Undersöktes noga av flyhänta sjuksköterskor. Blodtryck, EKG och syrsättning var okey, men det beslutades att jag skulle till sjukhus i Kiev. Själv hade jag blivit rädd och uppgiven och vågade inte längre protestera. Nu missade jag det återbesök till platser jag såg och fotograferade för 18 månader sedan. Ännu värre kändes det att Boel inte skulle få komma dit.

Efter en kvart rullades jag in på akutmottagningen. Ingen kö, vi var helt ensamma. Diverse undersökningar igen och en spruta i armen med något livgivande. Undersöktes av neurolog, kardiolog och till sist av en akutläkare som på god engelska förklarade, – I am sorry, but we see no reason to keep you here.

Taxi till hotellet och vila för resten av dagen och tacksam för den fina vård jag fått. Nu hade det hänt som absolut inte skulle få hända: Inte belasta den ukrainska sjukvården! Och inte fick jag betala. – Emergency is free in Ukraine, sa den skrattande akutläkaren. Bad att i stället få göra en donation till sjukhuset, vilket dock inte heller lyckades. Min känsla av skuld kommer jag förstås kompensera senare. Ambulanspersonalen accepterade dock mitt bevis på uppskattning.

Åldrandet är inte ett sluttande plan, utan en trappa som går nedåt. Jag hade fått en varning.

Nästa dag skall vi resa med ett direkttåg till Chelm i Polen, men det tåget går först på kvällen. Övriga dagen har vi inget program. Passade mig utmärkt att kunna vila ännu en dag. Alternativet var att ta semester och stanna kvar i Kiev några dagar. Så blev det inte. Inte heller blev morgondagen en vilodag.

Kiev, huvudstad i Rus

25.10. Tåget ankommer perrongen 05.41. Samma tid som står i min resplan. Tunnelbana tre stationer till Maidan och hotell Ukraina. Du känner förstås igen hotellet. Byggt på 1960-talet i en redan då förlegad sovjetisk stil.

Maidan har många gånger varit platsen för Ukrainsk frihetskamp. Senast under Euromaidan 2014, då jag själv faktiskt var där.

Vid mitten av 800-talet intogs Kiev av Rurik, som anses ha kommit från Roslagen och grundade kungadynastin Kievan Rus samt blev anfader till släkten Romanov, Rysslands tsarfamilj, som störtades först 1918. Mina tankar svindlar – Ukraina (centrala) behärskades ursprungligen av en svensk! Och landet kallades för Rus! En svagt uppbyggd och romantisk tanke blir då att Ukraina en gång var svenskt. Carl XII återknöt banden och färgerna i våra flaggor är ju desamma, vilket kan tyckas bekräfta mina tankar. På eftermiddagen går vi på sightseeing i Kiev och besökte förutom undersköna kyrkor det moderna muséet Making of the Ukranian Nation.

Färdena gick från Birka, via Novgorod och Kiev, längs Dnepr till Bysans. Birka lite tokigt placerad.

En europeisk kulturstad

När du besökt Rom, Paris och Prag, då borde Kiev stå på tur. Vi har bara några timmar, hade behövt några dagar. Hela eftermiddagen faller ett lätt regn. Bilderna blir grådaskiga och ibland med vattendroppar på linsen. Här bilder på Sofiakatedralen. Och det finns många fler sagolika byggnader och monument.

Glory. UA – en volontärorganisation som stödjer armén

Vi tar tunnelbanan från Maidan till Admirality. Världens djupaste tunnelbana berättade någon. Hur djup vet jag inte, men det tog mig 2,5 minuter att åka rulltrappan upp. Ändå går den fortare än i Stockholm.

Checkar in i receptionen på bottenplanet i en modern kontorsbyggnad. Hiss högt upp till en flott konferenssal. Möts av vackra unga kvinnor på höga klackar som bjuder på läckra snittar. Har vi kommit rätt? Bitarna faller på plats när jag frågar Ivan – ett stort företag har upplåtit sin flotta lokal och betalar både för snittar och värdinnor.

Glory UA startades av jurister. Uppgiften de tagit på sig är att bidraga med lämpliga fordon, avancerade drönare och pålitliga kommunikationssystem. De samlar även in bevis på ryssarnas krigsbrott för att kunna ställa Putin´s medhjälpare inför rätta och kräva kompensation.

Mycket prat om drönare och vad de förmår

Mycket prat om drönare. För mig låter det som fantasikrig, eller ett videospel. Förstår att det stämmer ganska bra när Mykola berättar att videospelande är en merit vid rekrytering av drönarpiloter. Fast kriget är inte fantasi. Piloten, han som styr drönaren, spåras snabbt av ryssarna, som hänger med oväntat bra i den tekniska utvecklingen.

– En teknisk innovation ger fördel i högst tre månader, sedan har fienden hittat motmedel.

Boel och jag kommer att skicka pengar till Glory UA, bland annat en del av det överskott som resan gav. Du kan ju också fundera på den saken. De personer vi mötte gav ett synnerligen gediget intryck. Och, som sagt, Ivan samarbetar mycket med dem. Känns lite som en förmån att kunna stödja den här organisationen.

https://glory.foundation/en/

FOLLOW ME project

Här hittar du också en film de producerat – Follow me.

Filmen har hyllats internationellt, fått många utmärkelser och nog sänts på alla TV-kanaler i demokratiska länder. Själv såg jag den för några månader sedan i ett längre inslag på Aktuellt. Filmen bygger på drönarbilder som visar en verklighet som överträffar videospelens mest fantasifulla påhitt. Att den slutar lyckligt på ett helt osannolikt sätt, gör att jag gärna ser den igen. Klicka på bilden! – Du får något du knappast glömmer!

Duggregnar fortfarande när några av oss går tillbaka mot hotellet. Promenaden blev extra lång då vi måste gå runt avstängda regeringskvarter. 21 00 steg i dag.

I morgon skall vi åka ut till Butcha och Irpin, två förstäder som drabbades fruktansvärt hårt när den ryska pansarkolonnen försökte inta Kiev under krigets första dagar. Vi skulle alla komma dit, – alla utom jag!

En promenad i Kharkiv

Min rapportering har hakat upp sig. Något hände under vår andra dag i Kharkiv. Förklaringen kommer senare.

24.10. Huj, va’ fort resan har gått! Bara sjätte dagen när vi vaknar upp i Kharkiv, bara 55 kilometer från ryska gränsen. Natten var lugn, så till vida att jag sov någorlunda, trots att det gick några larm för inkommande bomber av något slag.

En härjad stad

1918. Lokala parlamentet röstade för en självständig Ukrainsk republik. Snart intogs dock Kharkiv av bolsjevikerna.
1932-33. Holodomyr, Stalins framtvingade svält då minst 3 miljoner människor i Ukraina dog av brist på mat.
1940. Intellektuella, potentiella nationalister, 3400 polska fångar och blinda gatumusikanter skjuts.
1941. Staden erövras av Nazi-Tyskland.
1943 i februari återtas Kharkiv av Sovjet.
1943 i mars återtas Kharkiv av Nazi-Tyskland
1943 i augusti ”befrias” Kharkiv av Sovjet. Då var 70% av staden förstörd och endast 28% av befolkningen fanns kvar.
2022 attackerades Kharkiv av Ryssland redan under krigets första dag. En av de som dog var en gammal man som överlevt Holodomyr, deporterats till koncentrationsläger i Tyskland och överlevt detta.

Perres Matpåsar i Ukraina

Strax före nio hämtar Perre oss vid hotellet. Formellt heter han Per-Olov Karlsson. Sedan år 2017 har han bott i Kharkiv och har valde att stanna kvar när kriget började och ryska bomber regnade över miljonstaden. Frontlinjen gick bara något tiotal kilometer öster om staden. Nu är han en ikon på FB.

Vi går en en kort sträcka till höger vid nästa gatukorsning. Ser en folksamling. Mest äldre kvinnor, böjda, alla med en kasse i handen. Ett bord sätts upp. Några unga volontärer plockar ut lådor från flaket på en pick-up. Tyst formerar sig några hundra kvinnor till en ordnad kö, går fram till bordet och visar upp det papper som berättigar till en ranson. I dag får de en påse bovete, en flaska matolja och en burk majonnäs. Nästa vecka får de något annat. Maten köps för insamlade medel i Polen där priserna är mycket lägre. Tydligen lönar det sig trots att det är över 1000 kilometer till polska gränsen.

Maten tar slut före kön. Två kvinnor gråter. – ”Ni får nästa vecka”, säger Perre. Jag ger dem 200 grivna var, ca 50 kronor och känner mig nöjd över att själv direkt kunna bidraga. Tidigare har jag och Boel förstås lämnat rejäla bidrag på Perres Swish-konto.

Perre’s Matpåsar i Ukraina 🇸🇪0736008020 Swish 🇳🇴92288320 Vipps

Tisdagar och fredagar på parkeringen bakom en stormarknad

På vägen tillbaka visar Perre oss lägenheten han tidigare bodde i. Han bodde på tredje våningen. Huset träffades av en missil i början av kriget.

Boel och jag åt var sin rejäl hamburgare som lunch. Länge sedan jag åt en sådan. 100 grivna och nog den godaste jag nånsin ätit.

Vandring genom Kharkiv

Under eftermiddagen promenerade vi i samlad skock runt i stadens centrala delar. Först buss, sedan T-bana till Istorychily Muzey, där vi mötte vår guide. Första jobbet på länge, sa han.

Alla T-banestationer vi såg, både här i Kharkiv och senare i Kiev, var utsmyckade med högaktuell konst, här i emalj och många barnteckningar. Alla för att stärka viljan till motstånd. Porträttet föreställer gissningsvis president Zelensky. Lägg märke till den goda ukrainska fen som fångar raketer med sin håv.

Vi ser den polkagrisliknande Usbenska Kyr kyrkan ( Heliga moderns) som fortfarande tillhör Moskva-patriarkatet, något som tydligen diskuteras mycket just nu.

Huset var känt som en samlingsplats för ukrainska nationalister under sovjettiden. År 2014 sprängdes det av ryska infiltratörer som kallade sig för Ryska Våren. Epitetet lånat från ”Arabiska Våren”.

Nu går flyglarmet igen. Ca 5 – 10 gånger på ett dygn, säger Perre. Vår guide slår uppgivet ut med händerna och fortsätter prata på lite knagglig engelska. Bland folk på gatan ser jag ingen som reagerar. Livet måste ju fortsätta.

Kuzma Skriabin, hyllad artist och symbol för kampen mot ryssarna. Moderssången blev hans största hit. Dog i en bilolycka 2022. Stora väggytor täcks ofta av iögonfallande målningar. Här en gavel på ett femvåningshus.

Mycket musik på gatan. Folkmusik, dragspelaren är fantastisk och det ligger tjockt med sedlar i en pappask. Hade före resan läst att Kharkiv är känt för parker och blomsterarrangemang. ”Slava Ukraina”, är skrivet med växter. Ett av världens största öppna torg är Frihetstorget, stalinistisk skapelse byggd av tvångsarbetare på 30-talet. Min känsla var snarast den motsatta – känslan av den lilla människan omgärdad av Makten.

Nattåget går sent på kvällen

Först ska vi träffa Perre och den vackra tolken Dianka på en restaurang för en avskedsmiddag. Men, innan vi når dit, gör vi ett kort stopp i förorten Savtika som besköts av ryskt raketartilleri, Grad raketer, som tyskarna kallade Stalin-orgel.

Tåget går 22.43, exakt på utsatt tid. 19 vagnar. Alla sovvagnar. Fyra bäddar i varje kupé, madrasser och manglade lakan på mjuka bänkar. Själv hamnar jag förstås på en överbädd. Tågvärden serverar te för sex kronor. På tåget är det lugnt, tyst och någon alkohol ser jag inte, förutom ett lätt klirrande från mina reskamraters grannkupé.

Boel och jag delar kupé med Oleg, major i armén. Han är på tjänsteresa och avböjer därför en skål med mig. Däremot erbjuder han mig sin underbädd.