26.10. Hyrde en buss för att besöka Irpin och däefter Butcha, två av de förstäder norr om Kiev som ryssarna attackerade under krigets första dagar. Vi minns den 60 kilometer långa pansarkolonnen med ett tjetjenskt regemente i spetsen. Enbart i Irpin dödades 290 civila, oproportionerligt många kvinnor och flertalet dödade med handeldvapen. Kropparna slängdes i massgravar. Minns du filmen på den gamle mannen som kom cyklandes, försökte vända, men då sköts ner mitt ute på gatan?
Jag satt bredvid Boel i bussen och kände mig tröttare och tröttare. Enligt uppgift svimmade jag. Reskamrater försökte få liv i mig, men det tog tydligen någon eller några minuter innan jag vaknade till. Förargligt, var min första tanke och jag tog mig ut ur bussen som nu kommit fram till Irpin. Strax kom en ambulans. – Lustigt sammanträffande, tänkte jag. Men det var varken lustigt eller ett sammanträffande. Ivan hade ringt på ambulans redan innan jag vaknat till.
Jag protesterade förstås, men var inte längre den som bestämde. Undersöktes noga av flyhänta sjuksköterskor. Blodtryck, EKG och syrsättning var okey, men det beslutades att jag skulle till sjukhus i Kiev. Själv hade jag blivit rädd och uppgiven och vågade inte längre protestera. Nu missade jag det återbesök till platser jag såg och fotograferade för 18 månader sedan. Ännu värre kändes det att Boel inte skulle få komma dit.
Efter en kvart rullades jag in på akutmottagningen. Ingen kö, vi var helt ensamma. Diverse undersökningar igen och en spruta i armen med något livgivande. Undersöktes av neurolog, kardiolog och till sist av en akutläkare som på god engelska förklarade, – I am sorry, but we see no reason to keep you here.
Taxi till hotellet och vila för resten av dagen och tacksam för den fina vård jag fått. Nu hade det hänt som absolut inte skulle få hända: Inte belasta den ukrainska sjukvården! Och inte fick jag betala. – Emergency is free in Ukraine, sa den skrattande akutläkaren. Bad att i stället få göra en donation till sjukhuset, vilket dock inte heller lyckades. Min känsla av skuld kommer jag förstås kompensera senare. Ambulanspersonalen accepterade dock mitt bevis på uppskattning.
Åldrandet är inte ett sluttande plan, utan en trappa som går nedåt. Jag hade fått en varning.
Nästa dag skall vi resa med ett direkttåg till Chelm i Polen, men det tåget går först på kvällen. Övriga dagen har vi inget program. Passade mig utmärkt att kunna vila ännu en dag. Alternativet var att ta semester och stanna kvar i Kiev några dagar. Så blev det inte. Inte heller blev morgondagen en vilodag.
Projekt Läs & Res 
Så väl att du kom på benen igen.
Du driver på dig för hårt, tar för lite hänsyn till att din kropp är inte som förr, utbrändhet drabbar även unga , hoppas att det är långt till nästa trappsteg för din del. Ge Boel en Stor Kram. Vi hörs.
GillaGilla
Vilken klok och omtänksam kommentar ifrån en vän, som tydligen känner dig väl.
”En allvarlig varming” – javisst – och hur kom du att hanterade denna….
Spännande i stunden förstås – även att få läsa om efteråt för oss bloggläsare.
Varma hälsningar,
”Lilla Ann”
GillaGilla
Christian, jag är glad att det inte var något allvarligt!
Kram 🧡
Margareta
GillaGillad av 1 person
Jovisst, men jag ser det som en allvarlig varning.
GillaGilla
Hej Christian
Tack för intressanta bloggar från Dig!
Den senaste med din sjukdom verkar olycksbådande. Hoppas Du kollar upp det på hemmaplan sedan.
Ser fram emot att ses och få se bilders från resan.
/Stefan
GillaGilla
Jodå, blir svaret på bägge frågorna. Hör av dig!
GillaGillad av 1 person