27.10 fredag. Rubriken bygger på en populär disco-låt avAlina Devecerski. Den här dagen hade vi inget program, vi skulle gå omkring på egen hand i Kiev. Ivan gav ett antal förslag med bifogade kartor på vårt gruppkonto. Själv skulle jag förstås vila, fortfarande omskakad efter gårdagens olycka. Emellertid blev det inte så.
Vännen Eva mejlade: …modiga Ukraina resenärer!! Jag svarade henne så här;
Visst var vi det, men inte på det sätt jag tror du menade.
Den fysiska faran upplevde jag inte större än ett besök i en svensk förort.
Om du läst min blogg, så kanske du minns att Perre som bor i Kharkiv, sa något liknande.
Däremot var det ganska modigt av mig att arrangera en resa för en grupp, och att försöka hitta medresenärer som också vågade utmana den etablerade uppfattningen att man absolut inte kan resa till ett land i krig, att utmana UD:s beskyddande avrådan och, kanske fr a att resa utan reseförsäkring. Att utmana det heliga trygghetstänkandet.
Ukrainarna snabba att reparera
Jag ville absolut inte missa chansen att återse en mycket speciell plats. Bilden av lekande barn framför sönderbombade hus i förstaden Borodyanka. Jämföra bilden från juni 2022 med hur det ser ut nu.
Reseledaren Ivan hjälpte mig hitta platsen och få fram adressen. Tog en taxi dit. Peter Handberg hoppade in i bilen, när han förstod att det här var en intressant plats.
På 18 månader har man alltså hunnit riva och ta bort ett stort höghus. På huset till vänster har man rivit en sektion och renoverat de intilliggande lägenheterna. – Det var klart i somras, sa kvinnan som vaktade sina barn på den högra bilden. Min hypotes bekräftades: Ukrainarna är snabba att bygga upp det ryssarna förstör.
Banksy
Den mystiske gäckande Banksy hade också varit här. Detta visste Peter Handberg som är författare och bland annat skrivit boken Världens yttersta spår, som delvis handlar om Ukraina. Vi klättrade in i en ruinhög där Peter hittade en bild. Peter först.
Peter hade en karta i telefonen med alla Banksy-målningar. Vi hittade fler gömda under en presenning framför stadshuset. Bad om tillstånd att få se dem. Vi väntade, till slut vek vi fräckt undan presenningen, tog våra bilder, la tillbaka presenningen och avlägsnade oss skyndsamt.
42 timmar till Saltsjöbaden
Tåget till Chelm i Polen gick enligt tidtabellen 18.14. Tåget är populärt och de 19 vagnarna är alltid fulla. Ivan var snabb att boka, men lyckades ändå bara få överbäddar. I min kupé fick vi sällskap av Olena och hennes 12-åriga dotter Monique. De är nu flyktingar i Aberdeen och hade rest till Kiev för att hälsa på man och pappa som krigar vid fronten. Hon arbetar nu med volontärbete för sitt land. Olena erbjöd vänligt mig sin underbädd.
28.10. Tåget kom till Chelm exakt i tid. Lite trist att lämna Ukraina så snabbt, – Men nu har vi i alla fall försäkring, sa Boel lakoniskt. Tåg vidare till Warszawa, bytte till Gdansk, tog lokalbussen till Westerplatte och checkade in på Polferries. Allt klickade perfekt. Färjan gick en kvart före utsatt tid. Kanske ville de spara diesel.
29.10 söndag. Båten la till i Nynäshamn och den här gången gick pendeltåget. Från bussen till Saltsjöbaden såg jag en affisch om en utställning av Banksyverk på Fotografiska muséet.
Ytterligare ett inlägg tänker jag göra på den här bloggen. Min egen utvärdering, men även lyssna på Ivan och på vad jag hör från mina reskamrater. Kanske kan det bli intressant för några av er som läser det här.
Projekt Läs & Res 