L´viv, Odessa

30.4. Resan går fort, har själv lite svårt att hänga med. Men nu befinner vi oss i alla fall i L´viv. I går gjorde vi en lång promenad genom den vackra staden. I förra bloggen glömde jag för övrigt att presentera vår reseledare Iryna Prokopyshyn, 27 år, studerande och sambo med man och hund i L´viv. Kallas Ira.

Hon är förstås med när vi gör vårt första besök hos en volontärorganisation, Volunteering and Protection Centre Center, den största organisationen, åtminstone i västra Ukraina. Vi går in i en enorm lagerlokal fylld med humanitär hjälp från Västeuropa och västra Ukraina. Möts av en av ledarna Iryna Orshak som talar utmärkt engelska. Jag känner minst fyra Irina, bra att chansa med när man glömt namnet.

Den här organisationen besökte vi även i oktober 2023. Skickade dem hälften av överskottet från den resan, 12000 kr. Nu kunde jag överlämna kontanter. Pengar är alltid den bästa gåvan, då kan de köpa just vad som för tillfället behövs av både humanitärt bistånd och utrustning för soldater vid fronten.

Iryna säger…

• I början, månaderna efter den ryska attacken i februari, kom det 20 lastbilar med hjälpsändningar om dagen. Nu kanske två. I början kunde vi inte ta emot alla som ville hjälpa till, nu är det inte så många som kommer. Liksom i Sverige tröttnar man. Det är svårt att hålla ut i längden, svårt bibehålla engagemanget.

Besök vid ett lokalt bibliotek i utkanten av L´viv. Förutom att låna ut böcker så deltar de i biståndsarbetet. Flätar kamouflagenät. Materialet är täckduk från jordbruket. Alltså, bönderna har gått över till kamouflagefärgad täckduk, som sedan återanvänds av armén. Inte bara att ukrainarna arbetar hårt, de är också synnerligen uppfinningsrika.

En soldat dundrar in på biblioteket. Han heter Yevhen och har slagits vid Bahmuth och Zaporizjzja. Tre gånger har han blivit skadad och är nu på rehabilitering.

Skall du tillbaka till fronten? Vill du..?

• Naturligtvis!
• Om vi kollapsar – då dör Europa!

I två minibussar gör vi ett kort besök vid Memorial, kyrkogården. Här vilar hjältarna från andra världskriget, kommunismens offer och framför allt de män från Lviv som inte kom tillbaka från striderna efter Rysslands senaste anfall. Lunchen blev sen, den fick för min del dubblera som middag.

Förra bloggen gick lite väl snabbt. Iväg till stationen för att ta tåget mot Odessa. Där hade jag också stämt möte med Elin Jönsson som rapporterar från Ukraina för SvT nästan varje dag. Försenad kom hon springande och hann inte filma den planerade intervjun. Otur, jag hade sett fram mot den. Elin skulle med ett annat tåg som gick tidigare än vårt. Av någon, lite udda anledning, kom hon i sällskap med sin korrespondent-kollega Elin Mendel, som normalt rapporterar från Indien.

Jag hade lyckats boka underbäddar i sovvagnen. Bekvämare för oss gamlingar över 70, tänkte jag. Vad jag inte förutsett blev den lyckade mixen med ukrainare. En del talade lite engelska och några av oss somnade sent. Själv hittade jag en söt flicka som tyckte jag hade en snygg T-shirt.

Onsdag 1.5. Förste maj, en rysk högtidsdag. Det förväntas att Putin vill fira med fyrverkerier över Ukraina. Det gjorde han. I Odessa på kvällen.

Trådbuss till Palais Royal. Centralt beläget invid det vackra operahuset. Från något fönster gick det nog att se Svarta havet. Namnet på hotellet avspeglar inte alltid den standard som erbjuds. När jag arrangerar resor vill jag ha enkla hotell till lågt pris. Lyx och onödigheter skyr jag. Det här hotellet passade mig, det var bra, men alls inte något kungligt palats. För ett rum betalade jag 320 kronor.

Vi vandrade genom staden som länge varit centrum för handel i den här delen av världen. Här bodde ottomanska turkar, tartarer, greker, judar, armenier och förrymda ryska slavar. Före andra världskriget utgjorde judar 30% av befolkningen. Guiden Misha tog oss genom parker och långa boulevarder med blommande akacia-träd.

Under andra världskriget ockuperades Odessa av rumänerna. Fascister allierade med tyskarna, men mindre brutala i jämförelse. Staden undgick också den massiva förstörelse som drabbade många andra städer i Ukraina. Därav epitetet ”City of luck”. Nu under senaste kriget flydde många ukrainare till Rumänien där de enligt Misha fick ett varmt mottagande. Tiden slätar ut etniskt grundade känslor och historiska övergrepp.

Grekisk-katolska Transfiguration Cathedral raserades av sovjeterna, byggdes upp och bombades senast för ett halvår sedan. Nu bygger man upp igen.

Pansarkryssaren Potemkin är en sovjetisk stumfilm från 1925. Scenen när en kvinna skjuts och hennes barnvagn sakta rullar ner för den långa trappan, Potemkintrappan. Det blev många bilder, men tror ingen av oss gick ner hela den långa, breda trappan. En muskelbyggare sprang upp för att imponera på in flickvän.

Katakomberna i Odessa är inte som i Rom. Inte begravningsplatser, de är gruvgångar där man bröt den kalksten som byggt staden. Långa system av trånga gångar. som inte hänger ihop. Den längsta är 900 kilometer (niohundra) lång. Vår vandring 25 meter under marken var nog bara ett par kilometer. Osannolika historier om människors slit under ett par hundra år.

Inte heller i dag finns tid och plats för att äta middag, men grabbarna gick ut för att ta en öl. På kvällen hade jag tänkt att skriva på den här bloggen. Men inte – två larm!

Air alert! ”Go to shelter, don´nt let your overconfidence betray you”

Ner i källaren, inte ta hissen! Där satt vi någon timme i hotellpersonalens omklädningsrum innan ”Air-alert is over” och vi kunde ta hissen upp till rummen. I säng efter midnatt.

Torsdag 2.5. Två missiler hade träffat under natten. Ingen död, men 13 skadade. Själv såg och hörde jag ingenting. I Kharkiv träffades en sporthall och åtta barn skadades. Brutaliteten, den rena ondskan i Rysslands anfall känns närmare.

Vi besöker organisationen On the Wave. Egentligen en stor affär för friluftsartiklar. Vid anfallet 2022 lämnade man allt till militären och lokalen blev flyktingförläggning. Nu är det butik igen. I stället utvecklar de nu en fjärrstyrd vagn som skall hämta skadade vid fronten till säkerhet. Försedd med två boggier tar den sig fram genom svår terräng. Snart kan den masstillverkas. Kreativa och uppfinningsrika, tänker jag igen.

Lunch vid två-tiden. Men då gick skrek alarmet i telefonen igen. I en timme satt vi i en stormarknad i källarplanet. Sedan blev det lunch! Imponerad av mina medresenärers tålmodighet och flexibilitet.

Tech Guys är en volontärorganisation bemannad med unga datanördar. De har skapat en mjukvara där alla som har en telefon kan rapportera inkommande missiler och drönare i realtid. Man tar en bild med telefonen och positionen skickas till militären som skjuter ner projektilen. De har fått 2,5 miljoner rapporter under två år från över en halv miljon olika rapportörer. Det fungerar, alltså. Där kommer mina tankar om kreativitet och energiskhet, igen!

I morgon reser vi med buss till Mykolaiv. Sista chansen till ett efterlängtat dopp i Svarta havet. 17 grader sa Boel som njöt av det ganska salta havet. Efteråt lokalt rött, vitt och granatäppelvin på stranden Till detta torkad bläckfisk. Väl förtjänat!