Mykolaiv, sönderbombade byar

Fredag 3.5. Från Odessa kom vi med buss till Mykolaiv. På höger sida blänker havet i solen, på vänster ligger enorma nyplöjda fält. Inte mycket syns av den ursprungliga stäppen. Staden hade före kriget en dryg halvmiljon innevånare. Som Göteborg. Vi har bokat på ett centralt, relativt enkelt hotell. Stadens lyxhotell vid flodstranden bombade ryssarna för fem dagar sedan. Även i dag gick flyglarmen flera gånger. Lite ruggigt med tanke på att vi nu bara är 80 km från fronten, men vi ser och hör inget. Martha säger:

Nu har vi fått en mer avspänd inställning till flyglarmen

Mykolaiv attackerades redan under de första dagarna i februari 2022. Vi träffade Oleksy som berättar:

Fallskärmstrupper hade landat i norr. Inne i staden väntade vi att de skulle komma med pansar från öster. Vi satt på vindarna längs de större gatorna och fyllde flaskor med bensin. Tack och lov lyckade armén stoppa ryssarna in de nådde de centrala delarna. Byarna i öster blev ockuperade i ett halvt år. Därifrån sköt de med artilleri under de första månaderna. Varje natt mellan 02.00 och 04.00 satt vi i skyddsrum.

Oleksy har startat organisationen BAD. Låter inte så bra på engelska, men förhoppningsvis något bättre på ukrainska. Första dagen tog han familjen till centrala Ukraina, därefter hjälpte han, vänner och hans anställda i textilfabriken till med att skaffa mat till soldater och flyktingar som kom från de ockuperade byarna öster om staden. Hans familj är tillbaka sedan ett år.

Oleksy tar oss runt i staden. Först till distrikts administrationens byggnad.

Här dog 37 människor. Jag känner igen bilden från svensk TV. Kanske var fjärde hus är skadat eller raserat. Nu Har Oleksy dragit igång textilfabriken och syr kläder till soldater. Han påpekar att det viktigaste är att ordna arbete till alla flyktingar. Att leva på bistånd gör varje människa bekväm. Folk blir lata! Förlorar motivationen.

Vågor av terror

Vågor av terror har rullat över Mykolaiv. Här var striderna hårda mellan de vita och bolsjevikerna under revolutionen. År 1919 sköt bolsjevikerna 113 motståndsmän mot den här husväggen. Under åren 1933-34 dog 3,5 – 5 miljoner människor i landet av den av Stalin framtvingade svälten, kallad Holodomor. Sedan kom andra världskriget där kommunister och nazister först var allierade, därefter fiender. Krigsfronten rullade fram och tillbaka över samma byar, samma människor. Stalin har ansvaret för fler människors död än Hitler, har jag läst mig till. Fast Mao var allra värst.

Nu är ryssarna här igen.

Minor är ett helvete

Peter är med på resan. Han är ukrainare, fast bosatt i Sverige sedan flera år och har ett svenskt pass. Men släktingarna är kvar i Ukraina. Nu får han chansen att träffa sin systerson. Vlad 29 år utbildar minröjare och talar utmärkt engelska.

When I saw what happened, I wanted to use my intelligence

Det är svårt och farligt att röja minor. Vlad säger att de hittar kanske bara 50% av personminorna. Dessutom att ryssarna världsbäst på minor. En del är tekniskt sofistikerade. Man kan desarmera dem, men senare ändå utlösas av kroppsvärme eller rörelse. En gång sprängdes en bil som transporterade en mängd desarmerade minor. Han tror att ca 500 civila har dödats av minor. 35 minröjare har dödats och fler lemlästats.

Hela Vlads familj är engagerad i kriget. Mamma är combat nurse, pappa är kirurg och lillebror lägger ut minor för ukrainska armén. Själv tycker han sig vara expert på att återanvända ryska minor. Hans bror har fått en del av dem.

Det här kriget är inte bara granater och bomber. Det är också hjärnornas kamp och pengars makt.

Ockuperade områden

lördag 4.5. I dag tar oss Oleksy ut till byar som ockuperades av ryssarna i två veckor. Byn Shevchenkove ligger bara 40 km från fronten i där den är i dag, nära staden Kherson. Vi står utanför det delvis förstörda kulturhuset. Olga 67 leder sin cykel, kommer fram till oss och säger genom tolk;

Mitt hus träffades, men jag bad aldrig om hjälp eftersom min granne drabbades mycket värre. Jag hade en ko som jag sålde. Nu har jag min pension på 1050 kronor i månaden.

Huset träffades av en flygbomb. Mannen som bodde där överlevde och har nu fått ett nytt litet hus med hjälp från den lokala kyrkan. Huset har ett rum och kök och elektricitet, men inte vatten. Själv betalade han 2500 kronor.

Vidare till byn Lych. Svetlana 38 år har blivit byns informella ledare och är chef för återuppbyggnadsarbetet. På min fråga säger hon att ryssarna inte begick övergrepp eller plundrade i hennes by. Däremot hade ställt upp artilleriet nära byn vilket gjorde det svårt för ukrainarna att återta området.

Vi hade flytt när ryssarna kom, men 38 män stannade för att försvara byn. De lyckades förstöra en pansarbil med ett granatgevär de stulit från ryssarna. De tog 19 sådana och sköt tre ryssar. Efter två månader kunde vi återvända. Vi hörde när missilerna kom. Min hund hörde dem först, varnade oss genom att springa ner i källaren. Barnen stod på taken, ropade till oss och vi meddelade militären. På natten patrullerade våra pensionärer.

Vi gick in i den nästan helt förstörda skolan. Ett klassrum var helt orört efter sista skoldagen 24.2 2022. Såg ut som det varit en fin skola med höga ambitioner. Där fanns en bild av Karlsson på taket, en välkänd figur i Ukraina.

Nu har vi det bra, säger Svetlana. Barnen går i skolan, vi har både vatten och elektricitet. Butiken öppnade igen en månad efter att ryssarna jagats ut. Posthuset förstördes helt, men nu fungerar det bra med en bil som kommer hit en timme om dagen.

Cheburek till lunch

I dag gick tiden ovanligt fort. På vägen tillbaka mot Mykolaiv stannade vi för en snabb lunch. Cheburek är en frasig pirog med innehåll av antingen kött eller ost.

En krossad by

Det var här Ukraina stoppade anfallet mot Mykolaiv. I byn Posad-Pokrovske. Tidigare en liten by med hus och trädgårdar längs en eller två gator. Nu var i stort sett alla hus sprängda av retirerande ryssar eller av granater. Högarna med granathylsor förklarar historien. Ett stort återuppbyggnads projekt har kommit igång genom National Agency for Restoration. En del nya hus är klara, men verksamheten står nu still i väntan på mer pengar.

På kvällen såg vi tillverkningen av textilier för armén som bedrevs av volontärorganisationen BAD. Oleksy visade stolt upp deras fleece-tröja. Fräck som jag kan vara, bad jag att få köpa en. Tillverkningskostnaden var 280 kronor. Hittills har de kunnat hålla uppe produktionen med hjälp av donationer. Jag har frågat många gånger; det verkar som de flesta ukrainska företag lämnar donationer. Familjer, åtminstone i medelklassen, brukar lämna 10-15% av inkomsten.

På kvällen gick tåget till Kiev. Sov gott på en en utmärkt underbädd.