Mina vänner i Bangladesh

År 1977 jobbade jag för SIDA i Bangladesh. Jag gick på ett inrikesflyg till Takurganj. En kille i min ålder satte sig på sätet bredvid. Han var pratglad och jag var frågvis, nyfiken på allt. Vi pratade och pratade men flygturen var kort. Vi bytte telefonnummer och träffades snart igen. Därefter gjorde vi väldigt mycket tillsammans under de 1,5 år jag hade kvar i landet.  Han hette Hasan Mansur. Heter så fortfarande.

Jag var ansvarig för projekt inom landsbygdsutveckling. Där låg också skogsfrågor. Mitt jobb innebar även högtidliga möten med höjdare inom Bangladeshiska myndigheter. Jag lyckades snacka in mig och tydligen göra intryck på chefen för Forest Departement, en synnerligen uppsatt person i Bangladesh.

Det var så jag erbjöds följa med på Forest Departements inspektionstur i Gangesdeltat, Sundarbans. Frågade om jag fick ta med mig en god vän och fick ett JA, om än med tvekan. Den resan kom att avgöra en hel del i både mitt och Hasans liv. I namn av LÄS och RES ordnade jag resor till Sundarbans. Minst en resa varje år fram till slutet 2015. Hasan blev självklart en uppskattad reseledare de första åren. Därefter startade han eget, The Guide, som växte till att bli landets största researrangör.  

Nu är båda företagen borta och vi själva framlever bägge vår ålderdom på skilda platser. Hasan bor sedan 20 år med sin fru Topu i Bandarban, tre timmars kurvig bilresa upp i bergen öster om Chittagong.

I tre dagar kunde jag prata med Hasan och Topu och tillsammans såg vi bilder från Dhaka på 70-talet och resorna vi gjort i Sundarbans; smala flodarmar kantade med mangrove, fattiga fiskare och möten med tiger. Jag hade en lite dator med mig. Det blev väl inga djupare samtal eller någon genomgång av livet som varit, men vi var nöjda med att bara träffas.

För att hålla ångan uppe gjorde jag långa promenader, men den här gången fick jag gå ensam. Rimligen lär jag aldrig se Hasan och Topu igen.

För 20 år sedan flyttade de från infernot i megastaden Dhaka till Chittagong Hilltracts. Faktiskt bara 20 km från gränsen till Myanmar.

• Tänk om jag skulle kvista över till Myanmar och träffa min tidigare reseledare X i Mandalay, tänkte jag. Jag kallar honom X eftersom all kritik mot den styrande militärjuntan är bokstavligt livsfarlig. Jag reste dit – men det blev inte så enkelt!