Vakumbomber och balett

Byar ockuperade av ryssarna

Onsdag 23.4. Kaffe med croissant i parken som frukost. Lätt vind, men den sneda solen värmer. En äldre man spelar nationalsången på trumpet. Samlar in pengar till armén. Klockan nio hålls varje dag en tyst minut i Mykolaiv. Allt omkring oss stannar upp.

Klockan tio kommer gårdagens buss och plockar upp oss. Vi är på väg österut till två byar som tidigare ockuperades av ryzzarna. Vår chaufför är nyklippt i klassisk kosack frisyr. Kosacker är ingen etnisk grupp utan en beteckning för stridbara folkgrupper som befolkat stäpperna i centra Ukraina. I dag en symbol för ett kämpande Ukraina.

– Today we are all cosacks, sa Ira

Oleksi, en av dessa hängivna unga ukrainare som ägnar all vaken tid åt biståndsarbete var med oss i två dagar.

Byn Chiroke var ockuperat under tio månader innan de drevs ut av ukrainska styrkor. För åtta månader sedan fick de tillbaka elen. Ukrainarna hade sina försvarsställningar här. Vi såg skolan. Bottenvåningen var renoverad och här hade man undervisning tre dagar i veckan. Källaren var omgjord till skyddsrum.

Vidare till byn .Sniborivka nära gränsen till Kherson Oblast. Området inkorporerades med Ryssland vilket gjorde att invånarna behandlades relativt väl.

Byn var ockuperad i åtta månader. Prästen Lyonya berättade att han förhandlade med ryssarna. Ett resultat var att stigen till marknaden inte minerades. Ändå är förstörelsen i byn bland det mest ruggiga jag sett. Byn hade beskjutits med fyra vakumbomber.

Lunch på ett nybyggt kafé i byn. Själv åt jag ”hot dog”. Smakade illa vilket gladde en av de många hundarna. Andra smakade på mer lokala specialiteter och såg nöjda ut.

I kvällssolen åkte vi tillbaka tillbaka till Odessa. Stannade där man röjde minor, män och kvinnor i koncentrerat arbete, men tilläts inte ta bilder. Slängde iväg en bild genom fönstret för att bevara i minnet.

Odessa. Bombningar och opera

Torsdag 24.4. Eugene försökte ansluta sig till armén, men fick avslag på grund av något fysiskt fel. I stället samlade han ihop likasinnade. Nu är de en registrerad organisation – Pivdenna Palianytsia. Oöversättbart. Och hur kunde de bäst göra nytta bland alla andra hjälporganisationer? Nu har de specialiserat sig på att importera bildelar och att utföra transporter.

– How do you get funding, frågade jag?

– Ukranian refugees abroad is our ecosystem.

Här lämnade jag en rejäl bunt sedlar, liksom jag gjorde vid besöken hos alla andra organisationer med något undantag. Jag hade ju lyckats samla in 32 000 kronor från bekanta innan vi reste och lite kom till under resan. Dessutom skall ett kalkylerat överskott från resan lämnas till några favoritorganisationer.

När ryssarna insåg att de inte snabbt kunde ta Ukraina så övergick de till terrorbombning. Enligt Eugene så använde ryssarna gamla kartor. Då var huset en militär ledningscentral. Nu, tjugo år senare, låg där en butik för jordbruksredskap. I buss åkte vi runt och visades platser som bombats. Den senaste för en månad sedan.

Imponerad av hur snabba ukrainarna är att röja efter bomberna, renovera och bygga upp. Väl medvetna om att det kommer nya anfall. Ryssland kommer aldrig acceptera en fred. Kanske en vapenvila, men aldrig en fred.

Alldeles i början av kriget bombades ett nybyggt hotell. Byggnaden förstörde utsikten över hamnen och var allmänt avskytt. Ryssarna hade nu löst problemet, sade Eugene med ett snett leende. Nu står det kvar som ett minnesmärke.

Känner ingen som helst otrygghet att gå i staden på kvällen. Folk ”uppför sig”. Under fyra resor har vi inte haft någon stöld, inga otrevligheter alls. Tvärtom; många kommer fram och hälsar oss välkomna. Bilarna stannar bara jag närmar mig ett övergångsställe. Det är perfekt rent på gatorna. På flera sätt känns det här landet mer civiliserat än hemma.

Bad i Svarta Havet

Väster om hamnen ligger badstranden. Det var en bit att gå, men hela vägen genom lummiga parker. Ira köpte tre flaskor vin i en-liters plastflaskor som tappades upp på plats. Dessutom snacks av torkad krabba, fisk och bläckfisk. De flesta av oss svenskar badade i det 15-gradiga vattnet. En gitarrist spelade.

På kvällen lever staden upp. Restauranger och barer ligger tätt kring vårt hotell i centra delen av staden.

Vackra byggnader

Fredag 25.4. Perre (han som delar ut matpåsar i Kharkiv) ringde och sa att han var sjuk igen och inte kunde komma och möta oss i Kyiv. I receptionen väntade Misha som skulle guida oss runt i staden. När vi gick ut genom entrén gick flyglarmet. Vi tittade på varandra och på reseledaren Ira. Så började vi gå genom långa stråk av parker med redan utblommade kastanjer. Stora träd skuggade i boulevarderna. Ändå var det varmt i skuggan.

Jag gick nedför Potemkin trappan. På uppvägen räknade jag trappstegen. Exakt 200 steg. Lite svettigt för en gammal man.

Operahuset låg granne med vårt hotell.

Prästen tror jag läste en förbön för den gamla kvinnan som stod bakom honom.

Balett på operahuset

I ett tidigare inlägg berättade jag att vi hamnade i samma sovkupé på tåget som dirigenten vid Odessas opera, Vasyl Koval. Att han var ”conductor” uppfattade jag förstås som att han var konduktör på tåget. Med ett snett leende förklarade han mitt missförstånd. Han bjöd in oss till fredagens föreställning av baletten Gisélle.

Vi köpte en plats i en fin loge på tredje våningen (av fem). En orgie i guld och rött sammet mötte oss. Jag, förvirrad och bortkommen på min första balett föreställning. Faktiskt lite stolt över att våga utmana invanda mentala gränser. I Ukraina finns det fem operahus. Boel hade köpt den största buketten blommor. Efter föreställningens slut när dirigenten stod på scenen för att ta emot applåderna, överlämnades våra blommor till honom.

Om flyglarmet gått hade föreställningen avbrutits. Balett och krig och bara 200 kilometer emellan.

Tillbaka till hotellet och spårvagn till järnvägsstationen för att ta nattåget till Kyiv två timmar senare.