Höga diskantstämmor i tropiknatten

Kjell Dennersten, Salomonöarna 2008

Året 2008 reste jag till Salomonöarna med Christian Jutviks utomordentliga Läs och Res. Få turister kommer hit. Merparten är australiensiska dykare och endast ca 1000 européer om året besöker landet. Läs och Res var det enda företag som organiserade resor som inte hade med dykning att göra.

Musikaliska upplevelser är viktiga för mig och resan gav mig härliga minnen. Ön Ngongosila är konstgjord, byggd av korallsten. Här fick vi en fantastisk tid under några dagar. Jag mötte byhövdingen, en grov och jovialisk man, och tänkte, den här mannen måste gilla blues och mycket riktigt – det var hans favoritmusik. Vi satt tillsammans en halv natt i den ljumma vinden under hans hus byggt på pålar. Jag hade med mig min gitarr och spelade alla blueslåtar jag kunde och spelade dem om och om igen (eftersom jag inte kan så många – jag är egentligen pianist). Speciellt gillade han Eric Claptons ”Before you accuse me”. Jag skall aldrig glömma hans hjärtliga skratt.

En annan upplevelse var att höra ungdoms- och barnkörer på den stora ön Malaita.

h28Gudstjänst hölls tre gånger om dagen och barnen fick en otrolig träning i att sjunga och agera på en scen, eftersom man varje dag spelar och sjunger. Underbart att lyssna på även för mig som halvprofessionell musiker. På något sätt, som jag inte kan förklara, låter höga diskantstämmor vackrare i den varma tropiknatten. De har inga noter utan har lärt sig på gehör och hittar spontant stämmor. Jag kommer speciellt ihåg en liten tjej, som hade en stor begåvning och mycket lätt kunde hitta egna snygga stämmor. Jag lärde henne några sånger och stämmor efteråt och hon sög åt sig min lilla undervisning som en svamp. Skulle jag träffa henne idag tror jag att hon skulle komma ihåg sångerna!

Invånarna i byn Fataia på Malaita bjöd oss på traditionell dans med tillhörande kläder och kroppsmålning. Jag förklarade för ledaren av denna uppvisning att vi svenskar inte ville vara sämre. I vår lilla grupp fanns ett par som sysslade med folkdans och jag förklarade att vi ville bjuda på svensk ”infödingsdans”. Sagt och gjort – vi bjöd på folkdans och jag kompade bland annat Gärdebylåten till allas förtjusning.

Högt upp i bergen finns fortfarande en liten befolkningsspillra som lever traditionellt F1000050med mycket få kontakter med civilisationen. Kwaio har en mycket speciell animistisk religion med mängder av tabun och regler om bestraffning när man bryter mot dessa tabun. Tillsammans med Ronnie Butala, vår reseledare, klättrade vi upp i bergen mitt på ön för att möta kwaiofolket. För övrigt kända för att ha varit en av de värsta kannibalerna i Söderhavet. Så sent som 1940-talet förekom ännu kannibalism och jag träffade flera utbildade unga män som berättade att deras farfar och morfar visade människoben för dem när de var små. Ett skeppsbrott nära ön var lika med ens egen död. För lokalbefolkningen kunde det räcka med att passera en annan bys område för att själv bli uppäten. Man åt människor för att tillägna sig deras kraft och intelligens. Det förekom till och med att man åt människor med viss kompetens enkom för att själv kunna bli duktig på detta område. Om man till exempel åt en framgångsrik tjuv, kunde man själv också bli en sådan.g46

Jag gick först i vår lilla svenska grupp tillsammans med Ronnie. Till sist hade vi bara en uppförsbacke kvar och jag kunde redan urskilja ett par hyddor när plötsligt en äldre man, iklädd endast höftskynke, dök upp ur buskarna med ett vansinnesgrin och spänd pilbåge med pil riktad mot mig. Ronnie visade också tecken på rädsla när plötsligt det oväntade sker – den gamle mannen som visade sig vara byns hövding tog ner pilbågen och brast ut i ett bullrande skratt. Hans ansikte var nu lika uttrycksfullt glatt som det nyss varit skrämmande. Jag undrade också varför den gamle mannen ville skämta med mig på ett så absurt sätt i bästa Monty Python-anda! Jag frågade Ronnie om byn tidigare haft besökare från ”civilisationen”. Han svarade att möjligtvis någon enda gång hade byn tidigare mottagit besökare. Hövdingen måste helt enkelt ha en utvecklad känsla för absurd humor och jag tror inte han hade sett Monthy Python-filmer!

När vi sedan efter vår måltid hade en ömsesidig frågestund i hövdingens hydda med Ronnie som tolk kommer jag särskilt ihåg en mycket märklig fråga från hövdingen

Vem är den här Jesus som tar ifrån mig medlemmar i min stam?

Jag tänker först ge ett absurt svar – Det är jag! Men jag hejdar mig och det var nog tur att jag gjorde. Frågan är mycket allvarlig för hövdingen som kunde konstatera att hans lilla grupp minskar från år till år.

Unga män och kvinnor flyttar ner till kusten, något som för övrigt Ronnie gjort själv en gång. Vid kusten kan de få utbildning och sjukvård mot att de accepterar att bli kristna och medlem av den lokala kyrkan. Sjukvården är särskilt viktig i ett land som härjas av en svår form av malaria som ingen örtagård kan råda bot på. Denna malaria skördade för övrigt tusentals dödsoffer bland både amerikaner och japaner under det andra världskriget.

Vägen till Indien

Vägen till Indien

– om den sköna konsten att lifta

Boken är klar! Dvs, den är skickad till tryckeriet. Först ett provtryck, sen får jag den i brevlådan.

Min resa år 1969 gick till Indien. Jag kom till Kolkata och Ganges delta, men jag har också skrivit om min första långa vandring i Nepal.

Vilket förlag? frågar många. Naturligtvis skall jag inte ge ut på något förlag. Att intressera ett förlag är nästan hopplöst i dag. Åtminstone för en oetablerad författare. Dessutom tidsödande och dyrt. Med ny teknik är det däremot lätt att både trycka och distribuera. Boken trycks i Tyskland av företaget Books on Demand, får ett isbn-nummer och kan köpas på Adlibris och Bokus. Även lånas på biblioteket .

Boken har 140 sidor och är illustrerad med bilder både från min resa 1969 i svart-vitt och bilder tagna under senare resor. Du kan också få den som e-bok.

Beställa nu?  Då meddelar jag dig när boken är klar och priset. Skicka mig ett mail christianjutvik@hotmail.com   Skriv bara JA! Eller ring.

Beställer du boken genom mig så får du ett bokmärke i papyrus leverat direkt från Nilens strand av reseledaren Soliman Goma. Eftersom jag trycker upp många själv blir priset lägre än hos internethandlarna. Betalning med Swish eller bank.

Christian Jutvik

christianjutvik@hotmail.com | 076 94 33 8 11 | Skyttevägen 25, 133 36 Saltsjöbaden

Nu skriver jag på nästa bok med arbetsnamnet The story of Läs och Res. Där medverkar många resenärer och reseledare.


Vägen till Indien är berättelsen om en händelserik resa när författaren 1969 liftade till Indien, kom till Ganges delta och gjorde en lång vandring i Nepal. När han 2015 städade ur sitt kontor hittade han dagböckerna från sin första resa. Själv hade han aldrig öppnat dem. Och ingen annan har läst dem. Du blir den första som får läsa.

Ruggiga äventyr, helt osannolika möten, men viktigast blev förståelsen för människors olika livsvillkor. Här föddes tankarna kring den sköna konsten att resa och vad man själv bör tänka på som god resenär.


Chris i MaliChristian Jutvik (f 1947) var 21 år när han liftade till Indien 1969. Tio år senare startade han resebyrån Läs och Res som han drev fram till 2015.
Grunden fanns i 1970-talets idealism. Han ville skapa ett bättre, ett seriöst alternativ till den ytliga resebranschen och till massturismen.

Föga anande vi vad som samtidigt pågick i Syrien

Bild: Reseledaren ”Santiago”. Foto CJ

av Susanne Härnsten. Resan till Syrien i mars 2011

Kriget i Syrien går nu in på det åttonde året och jag var där med Läs och Res sista resa.

Ombedd att skriva om resan har det känts svårt att berätta något i ljuset av det som hänt sen vi var där – blandade känslor av förtvivlan över att det liv som då pågick nu är raserat och ilska över att leva i en värld där krigets raseri tillåts fortsätta och människor tvingas fly sina hem.

Att resa kan innebära så många olika saker. För mig och sannolikt för de flesta av Läs och Res resenärer, som väljer okända och ofta udda, längre rundresor, handlar det om nyfikenhet och lust att se hur andra människor lever sina liv. De stora sevärdheterna, de man redan kände till och sen kan berätta om, är sällan det som blir de starkaste upplevelserna utan de egna strövtågen på okända platser och oväntade mötena med främmande människor är det som stannar kvar.

Att resa erbjuder också möjlighet att få syn på nya sidor hos sig själv, särskilt om man inte har för bråttom att samla på upplevelser utan möta det man möter. Det underlättar att vara lite förberedd och påläst för att kunna välja var och vad, hur är dels eget ansvar, dels något de lokala guiderna är ovärderliga för. Med deras hjälp, inte minst deras kultur-och språkkännedom, kan du få se mer och annat än vad du hittar själv under relativt kort tid i främmande land!

F1000097 PS
Hemsk trafik i Damaskus och mycket turister. Foto CJ

Så när jag lite trött och lätt förvirrad efter ankomst Damaskus och taxifärd med gråtonade rutor kom fram till vårt hotell och möttes av en vänligt leende ung Santiago (som egentligen heter något annat, men som vår reseledare var han Santiago) och han helt självklart antog att jag var jag – då kändes det både tryggt och spännande att vara på plats i ett land som med mina ögon och begränsade kunskaper framstod som så främmande.

Väcktes av böneutrop från närliggande minaret, de var tätt placerade i och för sig, i tidig morgonstund när det fortfarande var mörkt och att efter en enkel frukost gå ut till en uppvaknande ny värld – det är lycka! Ingen tydlig plan för dagen, en enkel karta med telefonnummer till hotell och reseledare och en ny verklighet att ta in, gav jag mig ut.

Så mycket att se, gick och gick, till enh lokal souq (arabiskt handelskvarter) och in i dess upplysta mörker. Om du någonsin gjort det vet du hur det känns att stiga in i sagans värld med allt glitter, alla dofter och ansikten som både är nyfikna och lite avvaktande. Ja, inte försäljarna förstås, de är både ivriga och ihärdiga!

Nya utrop från minareterna och allt blir förvandlat till stillhet. Antar att det var dags för bön, mat och vila så jag letade mig fram till en park där mackor- inte limpa med prickig korv- fanns att köpa och unga pojkar tog upp beställningar på te. I trädens skugga fanns ro att se äventyret i en så enkel sak som att få till en liten måltid utan att kunna något av språket och känna samhörighet utifrån vanliga mänskliga behov av mat och dryck.

Två dagar i vårlikt Damaskus med alla imponerande byggnader och påminnelser om olika högstående kulturepoker väckte funderingar på klimatets betydelse för mänsklig utveckling och kulturella framsteg. Här verkade allt ha blomstrat medan vi i norr forfarande frös framför elden. Även i den vardag jag iakttog verkade människor glädjas åt livet med dess täta väv av vardag, religion och kultur – såklart en utifrån kommande turists förenklade syn vid första anblick och kontakt.

Världens bästa godis
Damaskus – ett paradis för snaskälskare. Foto CJ

Föga anandes vad som samtidigt pågick relativt nära i Darra, där ungdomar anklagades för att ha skrivit anti-Bashar slagord på väggarna, vilket ledde till demonstrationer och moteld från regimen. Om det fick jag kännedom hemifrån, som svar på lyriska betraktelser av den antika staden Bosra med dess magnifika amfiteater där vi satt i solnedgången, med en ironisk kommentar om att några mil bort blev människor skjutna för sina åsikters skull.

Kvällskylan som börjat utifrån kröp längre in – vår absurda värld där så mycket sker samtidigt och där det går så snabbt att kommunicera, på gott och ont.

Reseledaren visste inledningsvis inte så mycket om vad som pågick, vi kunde inte ta del av media på platsen och den var dessutom svårvärderad – det var hemifrån nyheter kom och med dem en smygande oro.

Resan fortsatte som planerat, med ökad uppmärksamhet på den nu växande spänningen i landet. Santiago la om rutten för att undvika städer under fredagarna och manade oss att vara försiktiga i folksamlingar; att fotografering kunde väcka irritation, i värsta fall uppfattas som spioneri och väcka en redan uppjagad folksamlings vrede där ingen vågade lita på den andre.

Med tiden gav han oss förklaringar till den djupa splittringen av historiska, religiösa, politiska och ekonomiska skäl, som alltid präglat regionen och vuxit i besvikelsen över uteblivna reformer sen Bashar kom till makten efter sin fars död år 2000. Även om vissa förhoppningar väckta av den arabiska våren fanns anade han inbördeskrig och dess förödande konsekvenser.

Drömmen om att få besöka Palmyra hade jag länge haft, troligen inspirerad av de där affischerna man tidigare hade i skolorna och hängde upp i en krok framför svarta tavlan medan läraren berättade om karavaner på väg med värdefulla varor som stannade till vid oasen.

Kändes som att vara i den drömmen när vi vandrade omkring i det forna tempelområdet under klarblå himmel och fantiserade om hur människorna där kan ha levt. Det är lätt bland imponerande kolonner, rester av bostäder, djurstallar, butiker och badinrättningar – färger och dofter från ett dåtida liv. På de rikas gravar fanns reliefer där ansiktsdrag och tygveck framträder så tydligt att man nästan kan känna dem. Hur levde de, vad tänkte de på och drömde om?

Möten med nutida människors liv blir extra tydliga under sk ” home-stays” som ofta ingår i reseprogrammet. En god tanke om att komma närmre vanliga människors liv och samtidigt bidra till lokal turism.

Mina känslor efter dessa vistelser är ofta blandade, så även efter den hos en syrisk, lantligt boende familj i en av de ”döda städerna” nordväst om Damaskus på gångavstånd från Simenons kyrka och resterna av den pelare på vilken han på 400-talet satt och predikade högt uppe i luften i 47 år – en turistattraktion redan på sin tid.

Vattenhjulen i Hama
Vattenhjulen i Hama lär vara oskadade. Foto CJ

Familjen bestod av man och hustru med åtta barn födda i tät följd, hälften söner, hälften döttrar. Flickorna vistades oftast i köket med sin mor och hennes syster som tillkallats för att hjälpa till när vi anlände. Pojkarna fick vara med i det största rummet och sitta med under måltiderna. Detta rum var täckt av en matta där vi till natten erbjöds sängplatser tillsammans med värden och hans telefon. Efter toabesök tittade jag in i köket där mor och barn trängdes på golvet, alla kuddar och filtar verkade gästerna ha fått – det var lite svårt att somna och jag låg och tänkte på varför det är så orättvist för kvinnor? De får stå tillbaka samtidigt som de förväntas se till att vardagen fungerar.

Funderingarna förstärktes nästa dag när vi blev vittnen till barnuppfostran på olika villkor, i våra ögon. Två av barnen bråkade om något, pojken knuffade omkull sin syster som föll och började gråta. Fadern grep in genom att lyfta upp flickan och huta åt henne medan brodern gick fri. Våra invändningar om orättvisan i detta gick inte fram och det kan ju ha berott på saker vi inte kände till, men orättvist kändes det.

Till faderns fördel skall framhållas att han var mån om den äldsta flickans uppbildning och stolt över att hon börjat lära sig engelska. Han hade nämligen planer på att starta en egen turistanläggning och behövde någon som talade bra engelska. Möjligen en andra hustru tillade han och såg sig omkring bland oss. Blicken fastande vid mig. Han undrade om jag ville bese hans fårstallar som i framtiden skulle hysa turister. Övriga i gruppen såg menade på mig, nu hade jag kanske chansen att få ett helt nytt liv? En vänlig, manlig, resekompis erbjöd sig följa med och jag blev lättad, tror knappt jag hade klarat det hårda slit tillvaron där innebär. Nu undrar jag såklart hur de har det allihop? Lever de och hur ser deras framtid ut?

Minnena från detta land med alla vackra platser längs Eufrats strand, stillheten i armeniska kyrkan, de hisnande vackra moskéerna, vänliga leenden och korta, icke-verbala utbyten i byar och städer längs vår långa rundresa finns kvar i mig, men hur är det i verkligheten efter alla år av krig? Hur många år till kommer de att pågå, går det att återuppbygga det som förstörts? Syrienregionen har genom historien präglats av konflikter och stridigheter, riken har kommit och gått, men detta inbördeskrig med moderna metoder, t o m gasattacker mot civilbefolkning som det just nu rapporteras om, är svårt att både förstå och stå ut med.

Hur skall alla de som tvingats på flykt eller förlorat någon kunna behålla hopp om fred och återgång till någon slags vardag med en omvärld som inte hittar något sätt att ingripa?

 

2 böcker blir det

För två år sedan trodde jag det skulle bli EN bok, i stället blir det TVÅ! Förlaget ville ha det så.

 

Vuxna frågar det lilla barnet och ler glatt när de får svaret.

  • Vad skall du bli när du blir stor?”

När jag var 10 år och gick i fjärde klass, svarade jag:

  • Forskningsresande!

Så blev det väl inte, men, ändå.

Vägen till Indien   

—   om den sköna konsten att lifta

CJ 1

Kommer i början av hösten och handlar i första hand om när jag liftade till Indien 1969. Och kom tillbaka. Resan blev starten till ett livslångt engagemang för världen och för resande. Inte så mycket om platserna jag kom till, mer om tankar och erfarenheter under resan, men också om slutsatser jag kunnat göra först nu. En måste-bok för dig som är intresserad av resande och turism eller som rest med Läs och Res.

 

The Läs och Res story

—   hur jag missade tåget, men ändå hann med

Den andra boken bör vara klar vid tiden för julklappsinköp.

Under 37 år drev jag Läs och Res och ordnade där resor som hade ett inslag av ”forskningsresor”, eller resor där syftet var att lära sig något – och att upptäcka! I den här boken berättar jag om företagets och resandets förändring och allt jag fått lära mig.

Du får Läs och Res märkliga historia, hur allt började med studiecirklar och föredrag med dia-bildsvisning i mitten av 70-talet . Nu har jag snart skrivit färdigt och häpnar själv över vad jag skrivit

Du får också mina resenärers berättelser. Och reseledarnas berättelser. Tokroliga berättelser varvat med djupa existentiella funderingar och när resan gick helt fel. Garanterat läsvärt.