Bak Himalayas rand, — där händer det konstiga saker ibland

Jo det är sant. Där går en halvtam noshörning på huvudgatan i staden Saurah i södra Nepal. Potentiellt livsfarlig, men älskad av lokalbefolkningen, som har givit den namnet Shah. Nästan varje dag går han en runda mellan olika gräsplättar i staden. Den intensiva motorcykeltrafiken stannar av, bilarna stannar och en svärm av turister följer noshörningens snabba, bestämda steg. Shah betyder ”kung” på Nepali. Ett väl valt namn.

Saurah ligger invid gränsen till nationalparken Chitwan där det förutom alla andra djur i Djungelbokens Värld i dag finns 600 noshörningar. Ett farligt djur som varje år dödar ett 10-tal människor. Visserligen är noshörningen en gräsätare, men närsynt och lättirriterad attackerar den om man kommer för nära. Och det är lätt hänt när man går på en stig som slingrar sig genom det höga gräset på flodslätterna.

Men Shah då? Bakgrunden är denna: Översvämningarna vid monsunen 2017 var ovanligt omfattande och många noshörningar dog och ungar kom ifrån sina mödrar. Armén patrullerade på elefanter och hittade lille Shah som då vägde under 100 kilo och var utsvulten. Han togs om hand av nationalparksförvaltningen, som lyckades så väl att man nu har en nästan tam noshörningshanne som idag väger närmare två ton.

Det var en kväll strax före Jul och det hade varit mörkt i några timmar. Jag går stora gatan fram i letandet efter en lämplig restaurang för en god middag. Upptäckte att jag blev omgången på gatan av en noshörning. Vid tidigare besök i Chitwan har jag sprungit för livet några gånger, så nu tog jag skydd inne i en affär. Men djuret fortsatte till synes opåverkad i ett fyrverkeri av blixtar från mobiler och kameror, som den filmstjärna han faktiskt var. Alla gick bakom honom, ingen vågade sig framför. Så vek han av på en sidogata och försvann i mörkret. Nästa morgon vaknade jag tidigt, tittade ut genom fönstret, såg att det stod en noshörning och betade på hotellets gräsmatta.

Det här är förstås en märklig och söt historia. Det verkligt intressanta, och skälet till att jag vill berätta den här historien, är den syn man har på vilda djur – de har rätt att existera, man dödar dem inte! Inte i det här lilla fattiga landet vid kanten av Himalaya. Ett fantasifullt tankeexperiment: Om något liknande inträffat i vårt eget land, vad hade då hänt? Pang!

Nästa lördag ska jag berätta om den studieresa jag ordnade för medlemmar i föreningarna Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen, där jag är aktiv. Den resan gick två veckor i början av december och blev lyckad på flera sätt. Jag planerar nu för en andra resa i slutet oktober.

IMG_0843 PS
Två hannar gör upp om reviret. Den högra segrade och motståndaren flydde

Nya intryck från Nepal, Indien och Bangladesh

Tidigare har jag besökt de här länderna många, många gånger. Tillsammans blir det flera år. Den här resan gjorde jag i november – december. Nu blir det inte rapport IRL, men nyheter blir ju aktuella först när de når mottagaren. Oavsett om de kommer med löpande brevbärare eller direktsänds på Facebook. Det finns m a o inga gamla nyheter.

I Nepal är jag VIP

Den 16 november fick jag visa-on-arrival på Kathmandus flygplats. En procedur som tog 2,5 timmar tills jag till sist blev utsläppt. Tror jag stod i fem olika köer för olika moment för inpassagen. Lite slitigt när man är trött efter natt-flygning. Vid åsynen av skylten på bilden stod jag och funderade ett tag. Vid utgången stod 50 taxichaufförer och Kailash Daubanjar och väntade.

IMG_0101IMG_0104

Genom den gräsliga trafiken fördes jag till Bhaktapur, en mindre, betydligt lugnare stad där trafiken i centrala delar är avstängd. Kailash är ägare till Shiva Guest House och mitt bagage bars upp till rum 302 där jag alltid bor. Och gratis. Enligt min uppfattning är det världens bäst placerade hotell. Utsikten från mitt rum över tempeltorget är spektakulär.

IMG_4781

I två veckor reste jag med min dotter Anna. Vi såg de kända platserna i Kathmandudalen, vandrade i bergen med utgångspunkt från den lilla staden Bharatpur i Thakkoladalen, nordväst om Pokhara. Till sist besökte vi Chitwan nationalpark där något synnerligen märkligt inträffade. Det ska jag berätta om nästa lördag.

Vandringen med Anna blev lyckad, så mycket mer finns inte att säga, mer än möjligtvis att jag såg tydliga tecken på mitt eget åldrande. Måste ha en bärare och flåset hängde inte med i kilometerlånga uppförsbackar. Trist!

I början av 70-talet var Nepal ett vackrare land och folk levde isolerade i byar långt bort i bergen. Ingen el, ingen skola, enbart ett hårt slit för att överleva. Då fanns en körbar väg i hela landet. Husen var vackert täckta med halm eller skiffer. Landet hade då 12 milj invånare.

I dag går bra vägar mellan alla större orter och enklare ”dirt roads” finns  överallt i bergen. I mörkret lyser ljusen från bergssidorna och alla barn går i skolan. Samtidigt har ungdomar och yngre människor flyttat till städerna eller till jobb i Indien eller Mellanöstern. I Kathmandu finns högre utbildning och bättre avlönat arbete. I många byar bor nästan enbart gamlingarna kvar. Husen i byarna täcks av blå korrugerad plåt.

IMG_1106
Utsikt över dalen från Swayambodnath stupa

Kathmandudalen har på 50 år ökat sin befolkning 12 gånger om och hela dalen blivit en megastad på ca tre miljoner invånare. Trängseln är stor och trafiken tät. Luften är förstås usel och många går på gatorna med munskydd. Ändå har levnadsstandarden  ökat väsentligt med BNP upp ca 5% under många år.

 

Ändå bara en bland många

Jag var en av de nästan 1,5 milj turister som besökte landet 2019. Och antalet besökare ökar med ca 25% om året. Inte förvånande är det landets största ”exportvara” (vid sidan av de pengar som migrantarbetare i Mellanöstern skickar hem).

Att göra flera saker på en gång — det är jag expert på! Dagen efter att Anna rest hem kom studiegruppen från de två föreningar jag är aktiv i, 14 personer. Vi skulle studera naturskydd och bevarandet av de vilda djuren under två intensiva veckor. Studiebesök hos myndigheter och organisationer, samt långa vandringar i de viltrikaste områdena i detta land där all jakt är förbjuden. ”Djungelbokens Värld” på riktigt. Om den resan skall jag berätta senare.

Men först — nästa lördag berättar jag om vad som hände när noshörningen Shah kom till sta´n.

Boken om Läs och Res

Nu har jag landat efter en lång resa i Nepal, Indien och Bangladesh. Känner att jag har så mycket jag bara MÅSTE berätta. Allt från noshörningar på gatorna till svårbeskrivbara föroreningar. Och om den studieresa till Nepal jag ordnade för föreningen Jaktkritikerna (och gör om nästa höst). Varje lördag (från 1.2) skall jag komma med en ny historia.

Konstaterar att jag nu har 62 böcker kvar av min tjocka bok (490 s) om tiden med Läs och Res (1975 – 2015). Tryckte 500 ex. Själv är jag mycket nöjd med att få berätta vad som egentligen hände och förklara min syn på resande och resebranschen. Maila mig om du inte fått den. christianjutvik@hotmail.com

Priset är 260 kr inkl det nya portot. Massor med färgbilder kostar mycket att trycka. Säljer jag alla så bör även det här bokprojektet gå jämnt upp, vilket var min målsättning.

Hälsar Christian

Boken kom, men…

Sista sommardagen inföll lördagen 14 september. Sol, vindstilla och 14 grader. Då hade jag min Bok-släpps-fest. Många kom och bägge terrasserna var fyllda med besökare som lyssnade på mig, på Olof Dalne som recenserade boken och på ett dussin medförfattare som berättade lite om vad och varför de ville medverka i boken. Vi som höll talen stod uppe på balkongen mellan terrasserna. Aldrig har det varit så mycket folk hemma hos mig på Skyttevägen 25.

 Olof Dalne sa

”I dag är det viktigare än någonsin att upptäcka världen genom direkta upplevelser med egna sinnen . Bakom varje hörn man rundar, öppnar sig nya möjligheter”.

”Christian gick sin egen väg. I boken får du följa honom under 50 år och låta dig själv bli inspirerad.

 

Framsida 3
490 sidor, 220 kr med porto. Betala med Swish eller till bankkonto som jag kan maila dig. 

300 böcker anlände dagen innan den stora festen. Jag öppnade en av kartongerna och bläddrade nyfiket i den översta boken. Den var vacker och färgbilderna OK, men skrämmande tung.

MEN, ett förödande feltryck! Lämnar jag ut den boken så får jag allvarliga problem. Det är fredagskväll och i morgon kommer det 120 personer…! Vad göra?

På lördag morgon lade jag fram 20 blädder-exemplar. Mina vänner bad jag skriva upp namn och adress samt att redan nu betala. Så långt funkade det fint.

Att det var fel i boken visade sig vara förlagets fel. De hade skickat en gammal fil till tryckeriet och tog på sig skulden. Jag behöver inte betala fakturan på 75 000 kr.

MEN, ännu i dag, en månad efter festen, har boken, som nu skulle tryckas i Turkiet, inte kommit varken till mig eller till de 110 personer som redan beställt och betalat. Enligt uppgift skall de skickas den här veckan. Tänk att det är så sällan jag kan få vara helt nöjd!

Ännu inte beställt boken? Maila mig din postadress: christianjutvik@hotmail.com

IMG_0032

Långt bort i Ryssland

Varför Ryssland igen?

Landet fascinerar mig. Så nära och ändå så långt bort. Människorna är samma som vi, men med en helt annan historia och helt andra erfarenheter av livet. Slaveri under tsaren, slaveri under kommunismen och helt alienerade under Putin. I dag är folk inte rädda, men allt är osäkert och svårförutsägbart. Ingen litar på media.

Jag reste i två veckor med sambo Boel, två utvalda vänner och en rysk familj med tre barn vi nyligen lärt känna. Vi skulle till Kenozero nationalpark. Ingen resplan, bara bokade platser på tåg till en plats ingen av oss kände till. Allt skulle fixas på plats. Och med ett sådant upplägg blev det naturligtvis en strålande resa.

3:e klassIMG_0686

Ryska tåg är utmärkta. Manglade lakan, städning flera gånger om dagen och en ångande samovar där det bjöds på te 24 timmar. Klockan 22 släcks belysningen och det var bara dunkandet från järnvägsskarvar som hördes. Alkohol var förbjudet, det var bara någon som smusslade lite (jag). ”Första klassens resa i tredje klass”, sa Boel.

Slutat flyga

IMG_0002
Här var det nog fotografen som vinglade

Det är lätt att låta bli flyget när resmålet ligger nära. Viking Line till Helsingfors och direkt med tåg till S:t Petersburg går på 24 timmar. ”Tax-free” står det på båten. Det är nog sant, men snuset var billigare på Willys än på båten som lever på sin skattebefriade sprit. Hytterna däremot var billiga, 500 kr för en 4-bäddshytt T o R. Fast då låg vi på ”ankardäck” under alla bilar. Men sjöutsikt hade vi!

Vandrade mellan övergivna byar

I fyra dagar gick vi i nationalparken. Beklämmande se byar som övergavs när Sovjet föll 1991 och kolchoserna stängde. De som odlat marken hade varken rätt till marken eller maskinerna. Alla flydde till större samhällen. De som hade kontakter lyckades ta sig till Moskva eller S:t Petersburg. Nu växer åkrarna igen, skogen känns som urskog och taken faller in på de gamla vackra stockhusen.IMG_0440 Vi kom till helt övergivna byar och till andra där några gamlingar bodde kvar, några hus var nödtorftigt rustade som sommarstugor (datchor). Vackert var det, men det var nog betydligt vackrare förr när bygden var befolkad.

Vi kunde njuta av stigar genom skog som inte rörts på många år och över den sorts blomsterängar som i dag är sällsynta hemma. Det blev bad i sjöarna vi passerade på stigen längs den ås som var vattendelaren mellan Östersjön och Vita Havet.IMG_0348

För mig personligen var det härligt att lite överallt längs de guppiga grusvägarna få se min IMG_0111 PSfavoritblomma jättebjörnlokan i stora bestånd. I Sverige hatad, fruktad och förföljd. Den kallas på oklara grunder för ”invasiv”, vilket innebär att alla medel är tillåtna för att utrota den ståtliga växten. Vad som verkligen är ”invasivt”, åtminstone här i Saltsjöbaden är tujan. Överallt planteras den trista växten längs tomtgränserna. Den vill jag gärna utrota!

En tavlaIMG_0195

Vill man sätta upp en bild på väggen så kan man rama den redan i bilden. Smart och billigt.

Fönster jag sågIMG_0306

Jag fäster mig gärna vid vissa motiv. Förr var det oxar och bufflar i arbete. Nu i Ryssland fönster och människor jag mötte. Överallt i Ryssland hittar man konstfärdigt IMG_0604utformade snickerier i fönsterfoder och takskägg. Och i fönstren finns ofta något vackert som blir som ett stilleben.

 

F1000049

 

Människor jag mötte

Inte mötte vi mycket folk ute i skogen eller de mestadels övergivna byarna. Men några förstås. Här presenterar jag tre stycken som jag fick lite kontakt med.

IMG_0663
Ivan Alexandrovich, chef för nationalparken. Såg ut som jag vill tänka mig en rysk björn. Namnet motsvarar ”Kalle Karlsson” i Sverige. Pratade med honom en timme.
IMG_0629
En ovanligt varm dag satt hon vid vedtraven. Sa inget, men ögonen såg undrande ut. Vem – var jag?
IMG_0255
Vasiliy, han som skulle ro oss över sjön. Men vi ville ro själva. Han visade oss den av norrmän restaurerade kvarnen och talade utmärkt engelska

IMG_0287
Gubbe skuren i trä. Ryssarna excellerar i träskulpturer

Inga björnbärIMG_0365

Däremot hejdades vår gång hela tiden av rika hallonbuskar. Samtidigt var det just hallonen som gav barnen raster och motiverade dem att fortsätta gå. Även här var det ett dåligt blåbärsår, men smaken på det vi hittade var något annat än Willys vattniga amerikanska s k blåbär.

IMG_0323Björn fanns det däremot gott om. Vi såg spår ett flertal gånger och jag blev lovad att få se björn om jag kom tillbaka nästa år. Kanske ska jag göra det. Nationalparkens förvaltning har odlat upp åkrar med havre och jordärtskockor för att ge mat till björnar och harar. Endast lokalbefolkningen får jaga i parken (älg, mård och varg), men antalet jägare minskar och vargen är ett problem genom att det finns för lite älg och vargen går in i byarna och tar hundar för att hitta mat. Däremot träffade jag ingen som var rädd för varg.

Ryska gästfriheten

Var helst det bodde människor mötte vi den. Vi bjöds på nyfångade småabborrar och hemgjord vodka av turister från Moskva. Vi betalade för maten när vi åt hemma hos någon, men bjöds alltid det bästa och alltid något extra.

IMG_0089
Inbakad gädda

Men Ryssland är ju förskräckligt!

Ja regimen, politiken är det. Och det är huvudsakligen vad som sägs och görs av Kreml, som blir den mediala sanningen i utlandet. Vad jag vill förmedla här är att de ryssar jag mött under både den här resan och flera tidigare har varit påfallande trevliga och hjälpsamma. Frågar du om vägen, så stannar de upp och försöker hjälpa dig trots språkförbistringen. Gästfriheten är redan nämnd.

Välutbildade människor i de stora städerna litar inte på de egna tidningarna och allra minst på statlig TV. Våra vänner och många av deras vänner har inte ens brytt sig om att skaffa TV. ”Inget som skrivs eller sägs på TV är sant”, är deras utgångspunkt. De tittar på BBC på Internet.

Men kriminaliteten? Vem har inte hört talas om den ryska maffian, drogmissbruk och ruggiga islamister? De finns säkert, men något gatuvåld har jag inte kommit i kontakt med. F ö går ryska tonåringar omkring i S:t Petersburgs tunnelbana med telefonen eller plånboken halvt nedstucken i bakfickan. Det gör man knappast på T-centralen i Stockholm.