Vägen Österut 11

Flyovers, vita bilar och medpassagerare

3.12 – Dag 63. Bangladesh Biman skulle ha lyft för 15 minuter sedan. Återstår bara några ”technical issues”. Vi ska flyga från Dhaka till Kathmandu, ett undantag från principen att hålla oss till marktransporter. Detta för att senare slippa söka ytterligare visum till Indien.

Breda vägar av gedigen betong på pyloner överdäckar många av Dhakas gator. Däruppe flyger de vita bilarna fram. Nedanför på gatorna syns få vita personbilar, här dominerar cykelrickshorna och gamla buckliga stadsbussar. Däruppe lyser solen, därnere skugga och människor som sakta tränger sig fram i larmet och avgaserna.

På morgonen åker vi med Hasan i hans vita bil på motorvägarna under himlen. Till sist når vi verkligheten på marken. Med små snabba glidande rörelser knixar chauffören vår bil mot avtagsvägen till flygplatsen. Här finns enbart vita bilar, flertalet med en man i baksätet. När kön stått still i 20 minuter ger jag upp. Säger farväl till Hasan och stiger ur. Det är bara ett par kilometer till flygplatsen.

Inne i flygplatsen köar nu de människor som tidigare satt i de vita bilarna. På planet syns inga män med kalotter på huvudet, inga kvinnor i täckande svarta slöjor. De finns kvar där nere under ”flyovers”.

Efter ytterligare två timmar rullar planet ut på startbanan. Inte samma plan som vi tidigare satt i, utan ett nytt med plats för båda mina ben samtidigt. Skälet till att lasta om passagerare och bagage var att kabintrycket inte fugerade. Vi ska ju flyga högt.

Jag – en hållbar gräsrot?

Fågelvägen är det 670 km till Kathmandu. Med flyg tog det åtta timmar från hotellet i Dhaka till Shiva Guest House. Grämer mig nu att vi inte gjorde oss besväret att resa upp genom Bengalen, in i Assam och sedan bussen från sydöstra hörnet av Nepal. På tre dagar hade vi gjort det bekvämt. En plump i vårt protokoll!

Annars tycker jag om att leva ett enkelt liv, vilket är exakt samma sak som att leva ”hållbart”, som man numera säger. Jag äter helst vegetariskt, men försmår inte en nyss nackad höna. Vegetariskt är normalt godare, mer hälsosamt, billigare och kostar bara en tiondel av kons CO² utsläpp. Jag är noga med var jag lägger mina pengar, dvs jag handlar hellre i den lilla boden än i köpcentrumet. På ICA stormarknad i Nacka har jag aldrig varit, inte heller på HM. Trivs där inte, helt enkelt. Kanske råkar det också vara mer hållbart.

Vi var tidigt på Dhakas flygplats. Frukost hade vi inte hunnit med och var därför lite hungriga. Tyvärr hade jag redan hunnit växlat mina thaka och restauranten tog inte kort. Spritaffären tog däremot gärna kort. Taxfree erbjöd allt det vanliga, men de hade även en hylla med skylten SALE. Där såldes spritflaskor som tidigare beslagtagits av smugglande inkommande resenärer. Lägg särskilt märke till flaskan invirad i aluminiumfolie som skulle skydda från upptäckt i röntgen. Ett cirkulärt ekonomiskt tänkande som jag absolut ville stödja. Dessutom är jag snål.

Från paradis till megapolis – Kathmandudalen

4-17.12. Dag 64-77. Dalen hette Kathmandou och fick senare ge namn åt hela det område söder om höga Himalaya som år 1758 ”enades” av Pritvih Narayan Shah. Han var kung i bergsriket Ghorka och lyckades besegra kringliggande små kungariken och slå ihjäl deras härskare med stor grymhet. Först senare talade man om Nepal. År 1767 anfölls Nepal av Brittiska Ostindiska kompaniet försett med moderna vapen och kanoner. Alla européer utvisades och landet förblev stängt för västerlänningar fram till år 1951 när kungen gjorde revolution. En dramatisk historia som är för lång för att berättas här. Googla gärna på saken. Även senare försökte britterna erövra Kathmandudalen för att öppna handelsvägarna till Tibet och införliva området norr om Hindustan med ”the Jewel in the Crown”, det  dyrbaraste landet i det brittiska kolonialväldet. Nepal förblev oberoende och ett av få områden som aldrig koloniserats av européer.

År 1969 kom jag första gången till Kathmandu. I dalen låg några små traditionellt byggda städer med var sitt kungapalats och tempelområden. Däremellan ett intensivt odlat landskap. I morgondimman balanserade män varor på bärstång in till stadens marknad. Då fanns fler cykelrickshor än bilar. Kanske någon enstaka motorcykel. För en ung svensk var detta paradiset.

”the wildest dreams of Kew are the facts of Kathmandu”

Rudyard Kipling (inte förstått om han faktiskt lyckades ta sig hit). ”Kew” syftar på Kew Gardens i London, berömt för sin skönhet.

Jag återkom nästan varje år under 70-talet Sammanlagt har jag varit i Nepal mer än 20 gånger, alltid med något ärende. Någon bok blev det emellertid inte. Kanske var kunskaperna för dåliga, tankarna för ytliga och tiden räckte definitivt inte till.

Städerna i Kathmandudalen har nu brett ut sig och växt ihop till en jättestad med en vildvuxen stadsplanering. Ett paradis för arkitekter som kan förverkliga sina vildaste drömmar, men en mardröm för en stadsplanerare. Här lever nu 7-8 miljoner människor, säger folk jag frågat. Den gröna dalen är nästan helt borta. Trafiken står ofta stilla och gör att all förflyttning måste övervägas noga. I de smala gränderna i världsarvsstaden Bhaktapur kommer motorcyklar rusande både framifrån och bakifrån. Kathmandudalen är omgiven av höga berg och när det inte blåser, har den i dag en av de värsta luftföroreningarna i världen. För en äldre svensk är detta inte längre ett paradis. Jag vill bort, kanske till ett avlägset hörn uppe i de små byarna i bergen eller till den tid som varit.

På morgonen förrättar hon puja vid dörren

Usch, så negativt jag skriver. Samtidigt finns fascinationen för de olika kulturerna kvar. Ingen annanstans har jag fått vara med om så spektakulära festivaler och ett vardagsliv där religion och traditioner är så självklara. I det avseendet har inte mycket förändrats. Nu kunde vi deltaga i byn Satungals årliga Jatra. Se och lyssna! Med ord är det svårt att beskriva. Och vrid upp volymen på din apparat! Ljudnivån är högre än vad mikrofonen i kameran klarar.

Shiva Guest House och Suresh Daubanjar

Shiva Guest House är min plats i Bhaktapur, utanför det gamla kungapalatset och vid det torg som omgärdas av tempel. Flera av templen skadades eller rasade helt vid jordbävningen år 2015. Fortfarande pågår ett minutiöst restaureringsarbete.  Bhaktapur är en av de fyra ursprungliga kungarikena i Kathmandudalen och den i särklass bäst bevarade. Hela staden är världsarvsskyddad och lokala byggnadsnämnden har strikta regler för all byggnation. Synlig betong är förbjuden, enbart handgjort tegel.

Här har jag alltid bott sedan 70-talet. Då träffade jag Suresh Daubanjar som behövde pengar för att renovera det gamla hus han köpt. Jag kunde låna honom vad han behövde och han kunde skapa det jag kallar ”Världens bäst belägna hotell”. I dag drivs det av yngste sonen Kailash, medan den äldre Naresh driver ett annat närbeläget hotell som är lite modernare. De är newarer, den folkgrupp som ursprungligen befolkade Kathmandudalen. Efternamnet anger kasten, eller deras traditionella sysselsättning. Daubanjar betyder yoghurtförsäljare. Uppenbarligen en viktig kast eftersom lerkrukor med yoghurt säljs lite överallt. I backen upp på en smal sidogata säljs enbart yoghurt. Världens godaste, vill jag tro.

Annons

Bhaktapur är en plats alla någon gång i sitt liv borde besöka. En besökare kan enbart sakna turismens lyxliv. I stället får du vandra i ett virrvarr av smala gränder och inandas atmosfären av det religiösa livet. Nästan dagligen är det någon festival med orkestrar som går genom gatorna.

Du ska bo på Shiva G H! Hälsa från mig. På torget utanför hotellet finns ingen trafik alls. På natten helt tyst, förutom hundarna som ibland skäller på varandra. I gryningen vaknar du av att små klockor ringer i templet utanför ditt fönster. Det är kvinnorna som förrättar morgonandakt och den finaste tiden att strosa runt i staden. Klockan åtta slår en soldat på stora klockan utanför och du är garanterat vaken.

Under damm och spindelväv samt handgjort papper

Svårt hitta dit. En smal sidogata bakom Dattaraya Temple. Mittemot påfågelsfönstret. En liten smutsig skylt ”Paper factory” ovanför en mörk gång, som man hukande tar sig igenom. I första rummet ligger papperstryck på hyllor från golvet till det låga taket. På golvet två jättelika elefanter skurna i hårt trä. Väger hundratals kilo. – Not for sale!, svarar Ram Narayan Pratapaty. (alltså krukmakarkasten). Det är han och hans fru har byggt upp tillverkningen av det traditionella nepalesiska pappret som görs av barken av lokta-trädet. Ett hållbart papper med vacker struktur. Skrivbordet är belamrat med handtryckta boken ”Nepali and Tibetan iconography”. Den är skriven av sonen som fick ett Fulbright stipendium och nu doktorerat i USA. Ett konstverk på 500 sidor med ett pris motsvarande en halv månadslön, men vem läser något sådant? Jodå, den har tryckts i 15 000 ex på sju olika språk. Och nu måste de trycka fler.

Huset är gammalt och i rummen saknas räta vinklar. Jag visas uppför branta trappor, in i mörka rum. I ficklampans sken ser jag skulpturer, de klassiska handskurna fönstren längs alla väggar. Häpnar över vilka konstskatter som ställts längs väggarna. Flera trappor, små rum åt olika håll. Mörkt, dammigt och spindelväv. Ram Narayan berättar hur han hittade det ena och det andra, vem som sålde när ett gammalt hus revs, vad han fick betala och åldern. Här finns fönster från 1200-talet. – Och varför han samlade?, det var den enda frågan den tidigare universitetsprofessorn inte kunde svara på.

Mitt ärende den här gången är att träffa de vänner jag under åren lyckats behålla kontakten med.

Vän sedan 1969 och reseledare nr 6, Madhab Lal Maharjan

På min första resa 1969 kom jag till Nepal. Reste med buss upp över bergen från indiska gränsen och ned i Katmandudalen. Då den enda vägen i hela landet. Det var hippie-tiden, men jag var inte en av dem. Tvärtom gjorde jag allt för att markera distans. Lite för mycket någon gång när jag klippte till en fransman som satt och tiggde. Åskådarna jublade och polisen log gillande.

Nära tempelområdet låg en bokhandel. Nyfiket tittade jag på allt som fanns skrivet om landet. Minns Toini Hagens mästerverk med fascinerande bilder från stigar i bergen och hisnande broar över skrämmande älvar. En ung kille plockade fram böckerna och efter flera besök blev vi vänner. Vänskapen har befästs under det 20-tal gånger jag varit här.

Madhab bor i den lilla staden Panga i södra delen av dalen. En av de traditionella Newar-byarna som jag själv betraktar som städer. Traditionellt är Maharjans bönder. Madhab kom att skaffa sig ett CV som är längre än någon annans bland mina vänner. Under alla år har han varit drivande för Janasewa Secondary School, som utnämnts som nationell modellskola. I dag har skolan 1600 elever från både närområdet och avlägsna delar av landet. Många svenskar har lämnat bidrag till skolan. Jag lyckades samla in ett 50-tal begagnade laptops under 90-talet. De låg i lådor på kontoret. Alla som reste med Läs och Res ombads med viss skärpa, dvs beordrades, att ta med sig en i handbagaget. Utan en kronas kostnad kom de till skolan och förbi den nepalesiska tullen. Enkelt och fiffigt.

Även den här gången tog Madhab med oss till Janasewa. Vi fick titta in under lektioner, lyssnade på högstämda tal i det fina biblioteket och blev mottagna hos rektorn. Avslutningen blev magnifik. Framför 900 elever i skoluniformer stod vi uppe på podiet. Rektorn höll tal, Madhab talade om hur viktigt det var att tänka självständigt, ”outside the box”. Till sist stacks mikrofonen under min haka. Minns inte vad jag sa, men så stor publik har jag aldrig haft. Vilken final på den karriären!

Vid jordbävningen våren 2015 rasade många gamla hus i Panga. Få hade råd att bygga upp och reparera. Genom mitt fantastiska nätverk av tidigare resenärer lyckades vi samla in drygt en kvarts miljon kronor. Madhab ledde återuppbyggnadsarbetet och för mig var han en pålitlig mottagare.

Sedan 80-talet driver han en egen bokhandel – Mandala Book Point. Böcker bokstavligt från golvet till taket. Lagret bakom är svårgenomträngligt. Här har han under åren skapat en samlingsplats för huvudstadens akademiker och intellektuella elit. En av dem är Karna Sakya (guldsmeds-kast). Honom lärde jag känna när jag under 70-talet använde Kathmandu Guest House som inkvartering för mina första grupper. Det var Karna som gjorde hotell av det tidigare Rana-palatset och där bodde flertalet utländska besökare. I dag är han mest känd som en produktiv författare och vass politisk kritiker. Nu skall han ge ut en reviderad utgåva av sin bok om Dolpo, Nepals mest svårtillgängliga dalar där byarna ligger på 4000 meter. Där har jag vandrat tre gånger och har många fantastiska bilder.

När jag nu träffade ” Sakya begärde han att få låna mina bilder. En ära för mig förstås. – ”and you shall write five pages as a preface!” Här sviktade nog omdömet hos den gamle mannen, men jag skall fundera på om jag kan bidraga på något sätt.

Madhab var självskriven som reseledare från första början år 1981 och fortsatte ända till år 1999, då Shekar tog vid. Alla resenärer var inte så förtjusta i Madhab. Om någon klagade över att det inte fanns kniv och gaffel vid middagen eller varmvatten i duschen, så brydde han sig nog inte så mycket. Madhab såg oss svenskar som gäster i sitt land. Och en god gäst anpassar sig förstås till vad världen kan erbjuda. Själv tycker jag ungefär likadant.

Byar på över 4000 meter och möte med en superkändis

Att vandra genom övre Dolpo tar tre veckor för en svensk med något nedsatt fysisk förmåga. År 2014 fick vi tillkalla räddningshelikopter, en historia jag alls inte vill berätta. Ett fruktansvärt oväder med 40 döda omöjliggjorde vidare vandring och vi 13 svenskar blev fast i byn Komang under ett par dagar. Vi besökte skolan som hade fyra lärare och 35 barn i klasserna 1 -5. Regeringen betalade lönen för endast en lärarlön och vi svenskar bestämde att vi ville stödja skolan. Väl hemma i Sverige bildade vi en föreningen ”Tripoid of Koma” och har sedan dess kunnat följa verksamheten noga. Med vårt stöd fungerar den i dag utmärkt och den har även kunnat ta emot barn från närliggande byar. Vi behöver fler medlemmar som vill engagera sig i projektet. Mer information får du av Jerry Jansson tel +46 73 045 95 51.

Komang har även en skola med internat för äldre elever i Kathmandu. Även detta fungerar utmärkt, om än med små resurser. Nu träffade vi Nyima Bhuti som leder verksamheten och hennes far Thulku Rimproshe, en återfödd (reinkarnerad) lama med stort inflytande över hela Dolpo. Han blev förtjust när jag berättade om mitt engagemang mot dödandet av vilda djur i Sverige. Förbjudet och otänkbart i Nepal.

Alla människor jag träffar i Kathmandudalen känner till filmen Caravans (även lanserad som Himalaya) gjord av den kände franske filmaren Eric Valli. Filmen nominerades år 2000 till en Oskar som bästa utländska film. Alla i Kathmandu känner till namnet på huvudpersonen, den gamle mannen Thinley som bodde i byn Saldang på 4200 meter. Ett fantastiskt drama som utspelades med hisnande naturscenerier som bakgrund. Filmen finns på Youtube.

Jag träffade på Thinley under två olika vandringar. En vresig gubbe som jag på något sätt lyckades etablera en relation till. Att fotografera honom var inte lätt. Fick en örfil och därefter ett brett leende. Sån var han även i filmen. När jag satt i hans hus bad han mig stötta skolgången för hans barnbarn Nuryang, vilket jag då lovade. Thinley var gammal och såg döden närma sig. Den kom år 2015 när han hans häst snubblade och han föll utför en brant. Jag och Boel betalar fortfarande för Nuryangs skolgång.

Shekar Dangol. Meste reseledaren. Nr 7

Mina första resor gick alla till Nepal. Senare blev det tre olika resor om året under alla år, endast avbrutet av ”maoistupproret” i början 2000-talet. Av alla reseledare bör det vara Shekar som haft flest resor. Kanske kring 800 resenärer. Själv blir jag imponerad när jag nu sammanfattar 53 år med Läs och Res.

Fortfarande kommer grupper från nya Läs och Res om än inte i samma utsträckning. Alla gillar Shekar. En del tycker kanske han är väl pratsam, kanske inte orkar lyssna på allt han vill berätta, men hans researrangemang fungerar perfekt och han kan alltid justera planer så de passar besökarens intressen. På så sätt har han skapat ytterligare en källa för inkomster: Tidigare gruppresenärer återvänder på egen hand. Jag lämnade alltid ut mailadresserna till mina reseledare och uppmuntrade mina kunder att åka tillbaka på egen hand. Sådant är hemligheter i resebranschen!

Även Shekar bor i staden Panga. Dangols är också bönder. Ett stort fint hus, vacker fru och två mycket begåvade söner. Invid huset finns även en intensivt odlad trädgård med diverse köksväxter och avokadoträd. Tidigare var han lärare vid Janasewa School.

Förlänger resor livet?

Nej, det tror jag inte, men nyfikenhet och livslust lockar till resande. Förr var det kanske så, men i dag tar nog föroreningar bort den eventuella vinsten. Den 16.12 fyller min äldsta resenär 100 år. Jag ringer upp Mejt Ahlmark i Falun. Hon svarar säkert på What´s App och kommer då se en gammal man sjunga till sin sarangi i bakgrunden. Resorna till Nepal för många år sedan, blev en stor del i hennes liv.

Planlöst resande

Utan egentlig plan har vi hittills rest. Det har fungerat hyfsat och vi har kunnat ta tillvara flexibiliteten. Men nu är det slut på det lättsamma resandet. Vi måste tillbaka till Indien: till Gujarat längs i väster, till Kerala längst i söder och avsluta i Chennai för att ta flyget till Malaysia. Det blir många dagar och nätter på tåg, avstånden är enorma i ett land 7,5 gånger större än Sverige. Vi gillar tågresor, men nattågen är fullbokade minst ett par veckor framåt. Jo alla! På söndag reser vi till Saguali. Kanske kan vi få två avbokade sovplatser på ett tåg mot sydväst.

Vägen Österut 10

24.11 – Dag 54. Inga problem komma över gränsen. Avkrävdes Covidintyg vid gränsen. Sådana hade vi alla fyra, jag, Boel, dotter Anna och hennes man Henrik. Men det hade nog gått bra utan också. Överallt skyltar om mask-krav – ”No mask , no ticket”. Samtidigt såg jag nästan ingen som bar mask. Likadant i Indien.

Efter gränsen var det min gamle vän Hasans planering som tog vid. Snabbt vinkades vi in i en stor vit bil. Nu skulle vi åka till en flod där hans båt låg ankrad. På håll såg jag min gamle vän och hans fru Topo sitta på båten. Mötet med de båda var en av mina utgångspunkter när tanken på att en andra gång resa till Indien landvägen dök upp i mitt huvud för ett par år sedan. Hasan och Topu blev mina närmaste vänner under de två år jag arbetade för Sida i Dhaka 1976-1979. Det var jag och Hasan som tog de första utländska besökarna till Sundarbans. Jag arbetade på ambassaden och blev inbjuden av Forest Department att följa med på en inspektionsresa. Nu är turismen i Sundarbans en omfattande industri. Ville skynda mig att träffa mina gamla vänner medan tid var.

Båten vi stiger ombord på är egentligen en pråm ursprungligen byggd för att transportera timmer och palmblad för taktäckning. Den saknar alltså motor och knuffas av en nästan lika stor motorbåt. Längst bak hänger en liten motorbåt som används för att utflykter in i de smalaste flodarmarna.

Vi träffade på fiskare som bedrev sitt fiske med tama uttrar. Sedan generationer uppfödda i fångenskap. Ett yrke som går från far till son.

En av mina ovanor är att pröva på ett bad när så är tänkbart. MEN att bada när högvattnet är på väg ut är inte så bra. Jag kunde hamnat på Antarktis!

Hasan Mansur. Reseledare nr 5

Läs och Res registrerades i juli 1979. Första resan gick till Nepal i oktober 1980. Nästa resa var ”Natur i Sydasien” i december samma år med Hasan som ledare. Ett sådant förtroende vågade jag endast ge till vänner jag kunde helt lita på. Nya reseledare rekryterade jag under alla rekognoseringsresor på företagets bekostnad. Under alla år och i alla länder använde jag kanske sammanlagt ett 50-tal reseledare. Endast ett fåtal var professionella guider. Den professionelle guidens kravlöshet och romantiserande pladder skulle inte finnas på mina resor! Stolthet och självförtroende blev en av mina urvalskriterier.

Hasan var med mig under tio år innan han startade ett eget företag, The Guide. Hans företag växte snabbt med resorna i Ganges delta, Sundarbans, som grund. Alla diplomater och biståndsarbetare i Dhaka reste dit under hans ledning. Snart hade företaget blivit landets största arrangör för utländska turister. Tre stora båtar, bussar och bilar administrerades från kontoret i Dhaka. När äldste sonen tog över sjönk verksamheten snabbt ihop och är nu nedlagd.

Yngste sonen Rubai äger i dag båten Kisti som jag nu sitter på. I motsats till sin fars större ambitioner nöjer han sig med de små inkomster turerna med den båten ger honom. I stället har han gjort en annorlunda karriär. Han är den som känner skogen och allt som växer och kryper där, kanske bättre än någon annan. När de stora filmbolagen gör dokumentärer från Sundarbans, (och det har gjorts många), då är det Rubai som står för logistiken och informationen. Hans namn står alltid med i filmernas eftertexter.

Annons

Ordna ditt eget äventyr och ditt livs stora naturupplevelse. I Sundarbans, världens största område täckt av mangrove.
Kontakta Rubai Mansur
Mail: mowgliz@gmail.com
Kostnaden blir väsentligt lägre än om du gör något liknande genom en europeisk resebyrå. Lägre än halva kostnaden!
Mer information får du gärna av mig.

25.11 – Dag 55. Sakta går vi rakt mot söder. Genom storstaden Khulna och snart genom landets näst största hamn Chalna Port. Väldiga broar rör sig över oss. Oceangående fartyg ligger ankrade i floden.  Vi åker genom industrirök. Jag kan identifiera en cementfabrik och det i dagarna öppnade Rapiol coal powerplant. Det sticker i näsan. Den andra sidan av verkligheten är att levnadsstandarden har ökat väsentligt. Här ser jag inte den smuts, nedskräpning och elände som inte går att komma undan i de indiska storstäderna. Befolkningsmängden har ökat kraftigt, men samtidigt har levnadsstandarden i Bangladesh ökat ännu snabbare. På 70-talet, – Vem hade trott något sådant var möjligt? Men fler människor som kräver bättre liv leder till förorenad mark, vatten och luft. Så har det också gått till i Sverige. Men hur ska vi tänka inför framtiden? Frågan har flera svar. Ett är att befolkningsmängden måste ner drastiskt. Luftföroreningarna må vara västvärldens ansvar, men befolkningsexplosionen har fr a skett i utvecklingsländerna. På 120 år har jordens befolkning femfaldigats!

Så övergår stränderna i landsbygd. Höga vallar mot den förrädiska floden med enkla byar på upphöjda kullar ovanför risfälten. Till sist når vi fram till Kalabogi Forest Station.

En kompakt grönska

Här tar skogen över utan kompromisser eller undantag. Jag och Henrik går av båten, hälsar på stationens personal och går en sväng på den tre meter upphöjda gångväg i betong som byggts genom mangroven. En skylt förklarar detta som  ”eco-tourism”. Pompöst, fult och till hög kostnad, men en möjlighet att komma in i mangroven som annars är fullständigt ogenomtränglig. Här hämtar vi också upp de två obligatoriska beväpnade vakterna som skall med oss under ytterligare fyra dagar.

Vi svänger in på en smalare flodarm och kommer närmare lerbankarna som nu är höga. Det är lågvatten. Vid högvatten släpar trädens grenar i vattnet. Allt här handlar om månens dragningskraft och när havet rusar in mot land och ut igen. Även vår båt måste följa vattnets kraft. Att köra emot tidvattnet går långsamt och kostar mycket diesel. Skillnaderna är oftast kring två meter, men kan vara upp till fem meter. Här finns två olika kartor och vegetationen och djurlivet har anpassat sig till detta.

Kungsfiskare skräms upp av båten, men sätter sig snart på en annan torr gren lite längre fram i båtens färdriktning. Då kommer ett nytt fototillfälle. Missar man också detta, så kommer strax ett nytt, osv. Synnerligen tillrättalagt för alla oss nyblivna fågelfotografer. Så under några blad av nipah-palmen ser vi en krokodil. Båten stannar och kamerorna klickar. Det här är deltakrokodilen, en art som klarar både bräckt och salt vatten. Den kan bli ruskigt stor och påstås vara världens största. Så farlig att jag gärna avstår från att bada. Snart kommer nästa krokodil som poserar fritt på leran. Den här är betydligt större. Gissar på fem meter. Medan vi sitter bekvämt på båten och stoppar i oss frukt och nyfriterade pakoras, så rullas naturen fram längs vår väg. Bekvämt i en behaglig lyx.

På båten finns tre dubbelhytter, toalett och dusch om man oroar sig för krokodiler. Besättningen består av fem män, två vakter och Farzana som blev vår guide när Rubai måste vara hemma och ta hand om Dillon och Amaya som skulle ha sina årliga prov i skolan.

Det är nu länge sedan det blev mörkt och på natten ligger båten still. Vi somnar till ljudet av cikador och brusande vatten. Om vattnet går in eller ut, vet jag inte och det spelar heller ingen roll.

26.11 – Dag 56. Till frukost serveras chapati, stekt ägg, stekta grönsaker, två sorters honung och yoghurt. Hasan sitter tyst. För länge sedan hörde jag historien om hur han och Topu träffades. Den är härligt häftig och utspelades i inbördeskrigets slutskede. Nu berättar han historien för Boel, Anna och Henrik.  Hasan berättade i närmare två timmar. Exakta datum, namn på alla inblandade och personbeskrivningar. Här en kort och färglös redogörelse;

Den 29 mars 1971 startade upproret i Östpakistan mot förtryckarna från Västpakistan. Som alla inbördeskrig blev det här kriget särskilt grymt. Två av Hasans bröder kämpade i guerillarörelsen Mukthi Bahini och en av dem dödades. Tio miljoner flydde över gränsen till Indien. Hasan var en av dem. Tog sig till Calcutta där han hade vänner. Han är välutbildad, fick snabbt nya vänner och blev ofta hembjuden för att berätta de senaste nyheterna från Dacca. Bl a till en brahminfamilj där det uppenbarligen fanns en söt flicka. Topu arbetade då som lärare i en flickskola och bodde i sin äldre systers familj. Här hände det något.

Högkastiga hinduer och muslimer är knappast grupper som normalt umgås. Och Hasan är förstås muslim, inte som troende, men en identitet man inte kan komma undan, åtminstone inte i Indien. Motståndsrörelsen började få övertaget och kriget avslutades snabbt när Indiska armén gick in i det som dittills kallats Östpakistan. Den 16 december 1971 utropades det självständiga Bangladesh – Bengalernas land.

Strax efteråt, på julafton, lämnade Topu ensam Calcutta. I handen hade hon en biljett till New Jaipalguri i norra Bengalen där hennes far var lärare. Systern och svågern vinkade adjö när tåget ångade ut från Shielda station. Vad de inte visste var att hon inte skulle utnyttja hela biljetten. Istället steg hon av tåget nära Dinajpur, där Hasan väntade på andra sidan gränsen. Nu berättar hon för mig om hur rädd hon var. – Om du inte kommer nu ser du mig aldrig mer, hade Hasan sagt innan de skildes. På perrongen dröjde det innan hon hörde någon ropa hennes namn. En månad senare gifte de sig helt utan ceremonier.

Hasan visste att familjens plan var att han skulle giftas bort så snart han kommit hem. Han lämnade sin nyblivna fru och reste till Dacca och för att förklara situationen för sina föräldrar. Tre dagar tog det. Vägar och broar var förstörda och landet i kaos.

Ryktet hade spritt sig och familjen i Dacca accepterade hans val av kvinna. För att fira tog den yngre brodern tog fram sitt automatgevär och sköt hål på grannens vattentank uppe på taket så vattnet sprutade. Ett dubbelt firande; grannen var känd som Pakistan-vänlig. Modern gav Hasan de kläder och smycken en gift kvinna förväntas bära och han återvände för att hämta hem sin Topu.

• Du är välkommen till oss, men du måste bli muslim, så sa fadern. Om du inte accepterar kan ni resa någon annanstans.

Hårda ord kan tyckas, men något annat hade de knappast kunnat vänta sig. Inte på den tiden och ännu mindre i dagens Bangladesh där islamifieringen tagit ny fart. Topo minns att hon skrev sin namnteckning på ett papper med flera stämplar, vips blev hon muslim. Då brydde hon sig inte, senare har det gjort ont, sa hon till mig. Lite som en kulturell våldtäkt. Hasan visade styrka och viljekraft, Topu ett oerhört mod. Senare fick de två söner och på flera sätt ett bra liv. I dag är de båda 77 år.

27-30.11 – Dag 57-60. Under två dagar reser vi söderut längs smala flodarmar och havsbreda floder till Bengaliska viken. Underbara scenerier när solen står lågt. Insåg dock att jag själv sett allt tidigare och att äventyren var större förr. Inga av de nya bilderna kan matcha de jag redan tagit med en stor kamera. Inte ens de tre uttrarna med fisk i munnen. Och tigern visade sig inte, fast den hade jag ju redan en bra bild på. På dagarna och vilade jag länge i den varma solen och sov gudomligt under stjärnorna på båtens tak. Det här är min sista resa i Sundarbans. Är mätt på intryck och framgång, nu vill jag bara fortsätta ett tag till för att göra fler avslut.

Dhaka

1.12 – Dag 61. Vid tolvtiden går bussen till Dhaka. Det tar bara fyra timmar. På 70-talet fick man räkna med 15 timmar. En enorm bro har byggts över Brahmaputra, som tillsammans med ett otal mindre broar har gjort den här resan möjlig. Vägarna kantas av grova träd (plus valaffischer) och eftermiddagssolen silar genom grenverket. Med bussens fart blir intrycket ett blinkande ljus. Nedanför vägbanken syns Bengalens intensiva grönska och dammarnas vattenspeglar. Det här blev den vackraste delen av vår resa som nu varat i två månader.

2.12 – Dag 62. Hasan hade inkvarterat oss på ett 4-sjärnigt lyxhotell. Om detta finns inget annat att säga än det som kan sägas om alla andra lyxhotell. Dessutom var sängen så mjuk att jag omöjligen kunde somna. I morgon flyger vi till Kathmandu. Nog kunde vi ta landvägen, men det skulle kräva ytterligare en visering för Indien. Och just sådant krångel orkar jag inte med. Skall faktiskt bli lite spännande att komma till Kathmandudalen igen!

Varanasi – Benares – Kashi

20-21.11 – Dag 51-52. Det var mörkt när vi kom till Varanasi. Lyckades packa in vår lilla trupp på sex personer i två ”three-weelers”. Det går till så att tre sitter där bak, en fram bredvid föraren hängandes halvt utanför, bagaget i det lilla utrymmet längst bak. Vi skulle bo på Alka Hotel. Enligt min uppfattning tog de endast emot hinduer, alls inga turister. Med DK Burmans hjälp lyckades det i alla fall. De trehjuliga moped-rickshorna släppte av oss i trafikröran. Hela vägen fram till hotellet går det inte att köra. Själv hade jag aldrig bott där, men sett det från flodstranden och tänkt – Där måste jag få bo om jag någonsin kommer tillbaka. Högt, högt reser det sig över en av de många ”ghats” som utgör strandlinjen i den heliga staden.

Dragandes våra rullväskor trängde vi oss fram bland pilgrimer, ilsket tutande motorcyklar och en och annan ko. Trodde jag skulle hitta, men började inse att vi lika gärna kunde vara på väg någon helt annanstans. – I will show you the way to Alka. Only 100 Rupees, sa en man som kom fram och insåg vår belägenhet och sin chans. Så kom vi fram, fick våra tre rum och en bokstavligt gudomlig utsikt. Hela strandlinjen låg upplyst djupt där nere under oss.

Varanasi har haft många namn som letar sig tillbaka till vedisk tid, myterna och sagornas tid. Staden grundades av Shiva och hans följeslagare gudinnan Parvati. Staden har alltid funnits. Ingenting har rivits, det nya har byggts ovanpå det gamla. Endast nyligen ändrade premiärminister Narendra Modi på detta när han lät riva fyrahundra hus för att ge den heligaste platsen av alla, Gyllene Templet, en modern inramning. Stilfullt, men den unika atmosfären är borta. Men, var inte orolig, större delen av de smala gränderna finns kvar och du går fortfarande oundvikligen vilse.

Att följa de troendes religiösa ritualer nere vid floden i soluppgången är en stark upplevelse. En uppfattning som dock inte riktigt delades av barnen. De krävde förklaringar till varför man gjorde på ett visst sätt, en logik som på något sätt stod i samklang med vår form av religiöst tänkande och det gjorde den förstås sällan. Försökte förklara, utan krav på att de skulle förstå, enbart acceptera utan ett tonårsmässigt förakt för det annorlunda.

Varanasi är den mest intensiva och färgstarka plats jag någonsin besökt. Liv och död blir så uppenbart. Lyckan hos pilgrimer som låtit sig förenas med Moder Ganges och få med sig en liten mässingsbehållare med det heliga vattnet (numera en plastdunk) samtidigt som den korta tid de (och vi) lever på jorden, är påtaglig. Vi såg ”Burning Ghats” där 200 kroppar bränns varje dag. Vi såg det på nära håll från en båt på floden. Skrämmande för oss, men vi gör ju samma sak fast det praktiska sköts av anställda tjänstemän med hjälp av maskiner. Hos oss lämnas den döde och möter sina barn först när han eller hon blivit till aska. Äldste sonen tänder bålet. En hindu följs hela vägen från döden genom förvandlingen till aska till dess han förenas med det strömmande vattnet och gudarna.

Det hela måste ha varit synnerligen påtagligt för Henrik vars mamma avled dagen innan de flög till Delhi. Han hade bestämt sig för att inte resa så länge hon levde.

2nd class sleeper till Kolkata

Jag ville visa så mycket av Indien som möjligt under den korta tid vi hade på oss. Beslöt därför att vi skulle åka cykelrickshor till järnvägsstationen. Sex personer i fem rickshor. Klara vågade inte åka ensam. Sedan hände det som inte får hända –  Anna och var försvunnen. Nu låg paniken på lut. Anna var både upprörd och rejält skrämd när Henrik efter en timme till sist hittade henne. Gråt och hårda ord. Det här var något jag inte trodde kunde hända. Hur skulle nu vår relation bli under den korta tid som återstod? Mina tankar kortslöt sig.

Vi hann i alla fall med tåget, men talade inte med varandra den kvällen. Trots allt som hänt tror jag vi alla hade sovit hyggligt när vi anlände till Howrah, världens största järnvägsstation.

Hugo tyckte det var knepigt med en äldre man som tydligt visade att han ogillade lukten av hans säkert ganska snuskiga strumpor. Detta i sovvagnskupén på nattåget till Kolkata. Själv tyckte han detsamma om medpassagerarnas nakna fötter. Framför mig ser jag Hugo 192 cm elegant svingande sig upp på översta bädden i ”Second class sleeper”. Själv försöker jag inte längre förstå allt som sker kring mig, men har lärt mig acceptera, som att bara flyta med i floden utan att göra motstånd. Det vinner jag själv på.

Kolkata glädjens stad

22-23.11 – Dag 53. Kolkata, som namnet ändrades till för länge sedan, förknippar vi nog med all tänkbart mänskligt lidande, synbart med de handdragna rickshorna. Oftast dras de av tunna äldre män. Förr fanns dessa rickshor över hela Asien. Nu enbart i Kolkata, trots regeringens ibland brutala försök att stoppa dem. Rubriken är titeln på en bok skriven av fransmannen De La Pierre. Han bodde under en längre tid i den fattigaste slummen bland sjuka, handikappade, transvestiter, tjuvar och prostituerade. Han skrev inte så mycket om eländet, utan mer om vänskaper och fester; samma blandning av med- och motgångar som vi alla möter i våra liv. Kanske kan jag tänka att det är lättare för en hindu att acceptera ett svårt liv som ”dålig karma”. Egentligen tror jag mer på att människan är en art med en förunderlig förmåga till anpassning. Antagligen kommer den arten att överleva både jordens uppvärmning och en nukleär vinter. Båda katastroferna verkar f ö vara på gång.

Redan vid ankomsten mådde jag dåligt och magen värkte. Lyckades hålla mig till ankomsten till hotellet ”Salvation Army” där jag fick min frälsning på toaletten. Som att pissa där bak, om man så säger. I två dagar låg jag i sängen med slutna ögon. Boel tog framgångsrikt över ledarskapet; tog dem till ikoniska New Market och Kali-templet. De letade även efter böcker i några av de många bokhandlarna. Bengalerna själva ser på sitt Kolkata som landets intellektuella huvudstad. Parken där råttorna matas tyckte jag inte var så klokt att visa för ungdomarna. Råttor älskas av många här (förvisso inte av alla), det är guden Shivas ständige följeslagare. Ingen bild på guden utan att man kan hitta en liten råtta någonstans. Att se råttor, vår sinnebild av snusk, skulle knappast påverka deras bild av Indien i den riktningen jag tänkt mig.

Sista kvällen är det Annas tur att bli magsjuk. Klaras och Hugos flyg går efter midnatt. Hoppas Anna nu bara är i transportabelt skick när vi i morgon måste ta oss över gränsen till Bangladesh.

Bangladesh

24.11 – Dag 54. Klara och Hugo försvann genom incheckningen i går kväll och nu på morgonen är vi bara fyra som knölar in oss i en taxi för att åka till Shielda Station. Boel ställer sig i kön för kvinnor och köper snabbt fyra biljetter till Benapole, ändstationen nära gränsen. Två timmar på förortståget som går snabbt, men stannar ofta. Gått om plats och vi har bra sittplatser. Anna försöker sova, men kan i alla fall vila. Köper de små, oändligt söta, små bananerna, som jag aldrig kan bli mätt på.

Så är vi framme. Lång kö till indiska immigration, men inte mycket tjafs på någon av sidorna. Så – äntligen Bangladesh, igen, efter så många gånger, under så lång tid. Hit kom jag första gången som ung Programme Officer för Sida år 1976. Nu kunde jag slappna av och ta paus i min roll som reseledare.

En stor vit bil väntade på oss. Växlade Rupees till Thaka. Och vi for iväg för att leta upp båten som skall ta oss söderut till Ganges och Bhramaputras enorma delta. Där väntar Hasan och Topo, mina vänner sedan tiden i Dhaka i slutet av 70-talet.

Delhi ligger vid Yamuna, en av Ganges bifloder. Vi följde floden till Agra, vidare mot världens medelpunkt Varanasi och nådde Kolkata där en av dess flodarmar når Bengaliska bukten.

Från receptionist till generaldirektör. Och reseledare – Dinesh Kumar Burman

15.11 – Dag 47. Jhelum express. Trevligt se familjen på tåget. Helt fullsatt i vår vagn. Bagage människor överallt trångt komma fram i mittgången försäljare pressa sig fram. Hugo sitter bekvämt uppkrupen invid fönstret och talar med en man som intresserar sig för hans stjärntecken. Klara har besvär med åksjuka och sitter vid fönstret och stirrar stint ut. Sträckan är bara 20 mil men tar fyra timmar. Alla (utom jag) nervösa för att inte hinna av tåget när det stannar vid en av Agras stationer.

Vi skall besöka en tidigare reseledare, D K Burman, min förste vän i Indien. När jag kom till Varanasi 1969 letade jag som vanligt upp det billigaste hotellet. Rickshawförarna blev mina betrodda medhjälpare. Här blev det delstatliga UP Tourist Bungalow. En ung kille stod i receptionen och vi började omedelbart prata, blev vänner och han tog mig senare ut på fantastiska upplevelser i den urgamla staden. År 1975 kom jag tillbaka till Varanasi. Då med en stor grupper på 36 äventyrssugna ungdomar. Äldst var Mejt Ahlmark som nyss bjudit mig på födelsedagskalas. I december fyller hon 100 år. Gruppen inkvarterades på Tourist Bungalow. Även nästkommande år var jag tillbaka med en stor grupp. Då var Burman borta. Han hade fått förflyttning till en högre tjänst, men hela tiden höll vi någon form av kontakt. Senare hjälpte han mig med många grupper genom Indien. På nittiotalet gjorde vi tillsammans den resa som kanske blev den mest ambitiösa resan jag någonsin ordnade i namn av Läs och Res: ”Sjukvård i Indien” var en resa avsedd för läkare, tandläkare, sjukvårdspersonal. Här fick de prova på den indiska verkligheten. Sida vid sida detta med inhemsk personal fick de arbeta på stora sjukhuset i Varanasi och på Health Posts ute på landsbygden, i fattiga områden i en sk Tribal Area. Här fanns inga bilar, knappt vägar. Läkare färdades på cykel för att komma ut till byarna. Alltså var vi tvungna att skaffa cyklar till deltagarna i vår resa. Burman berättade nu att han hade 26 cyklar stående på sin gård. Någon av deltagarna skrev i utvärderingen att den här resan blev den viktigaste delen i hans läkarutbildning. Han hade fått andra perspektiv i sitt yrke.

Under kommande år fick D K Burman ytterligare förflyttning uppåt i den delstatliga turistorganisationen och slutade som turistchef för delstaten Uttar Pradesh (med 200 miljoner invånare) innan han pensionerades år 2010. Nu driver han ett litet Home Stay i Agra med fem rum i en traditionell, men synnerligen elegant miljö.

På plattformen möttes vi av representanter för den lokala turistorganisationen och Tourist Police. Två stora vita bilar körde oss hem till D K Burman och hans Bansi Home Stay.

Jag hade inte sett DK på många år och det kändes lite högtidligt att nu möta honom. Äldre förstås lite böjd, men fortfarande mycket energi och snabba fötter. På eftermiddagen såg vi Agra Fort, som byggdes av mongulkejsaren Shahjahan på sextonhundratalet. Agra blev huvudstad och imperiets centrum.

16. 11 – Dag 48. Nu skulle vi se världens underverk – Taj Mahal. Vi var där strax efter att solen gått upp. Själv hade jag varit här tidigare men, ”the Taj”, som många av respekt säger, är en upplevelse man aldrig kan fullt ut kan tillfredsställa. Byggnaden, som är ett mausoleum, tog endast 22 år att färdigställa med tjugotusen arbetare som arbetade dag och natt. Byggherren Shajahan var en galning, med vår tids mått, som ägnade sitt liv och rikets resurser åt att bygga monument över sig själv. Han son Aurangzeb insåg nog detta och lät klokt nog fängsla sin far på fortet för att stoppa honom från att bygga ett nytt planerat Taj Mahal. Detta i svart sten.

En kopp te på morgonen. I minnet fanns the Taj kvar, men på något sätt känns det större, mäktigare än vad jag kunde minnas. Storleken och den perfekta symmetrin. Minareterna lutar två grader utåt, detta för att de vid en eventuell jordbävning inte skulle rasa på huvudbyggnaden. Optiska villor som att mer avlägsna föremål upplevs som mindre har trollats bort genom att storleken på texter ökar ju längre avståndet är från betraktaren. Klokt nog betalade jag för en guide. Han berättade att det här mausoleet som byggdes över kejsarens favorithustrus grav började byggas år 1631. Senare fick han själv här sin viloplats. Helt i skinande vit marmor och till synes oanfrätt av tiden. Skönt och fridfullt att gå på kall marmor.

Vad guiden inte berättade och vad som inte står i turistbroschyrerna är att Shajahan efter fullbordat verk lät hugga händerna av det konstnärer som uppfört hans palats. Skälet var förstås att de inte någonsin skulle kunna uppföra något liknande åt en ny härskare. Det är sådana här insikter som ger mig tvångstankar och sömnproblem. Måste tala med min psykolog om det här.

En ytterligare tanke med vårt stopp i Agra var att besöka fågelreservatet Keoladeo Ghana. Här har jag tidigare haft en av mina starkaste naturupplevelser.

Keoladeo nationalpark

Hit kom jag några gånger redan på sjuttiotalet då jag började min resekarriär med att för rent nöjes skull ordna resor till Nepal. Parken ligger nära Agra och ett bra tillfälle att få in lite natur i en annars ganska urban resa. Jag hade hört och läst att det här skulle vara ett av världens finaste fågelreservat. Nu ville jag visa Boel och lilla familjen vad jag själv tidigare fått uppleva.

17-18. 11 – Dag 49-50. Tidigt på morgonen är det som gäller när man vill uppleva fågellivet. Hyrde cyklar och en guide. Kändes som att kliva in i ett aviarium, alltså ett rum med instängda fåglar. Plötsligt var vi omgivna av skrik, tjatter, krax, tjut och flax. Tror inte det var någon art som sjöng som våra svenska fåglar. Fåglar på marken, i acasia träden och svävande högt upp. 375 arter enligt senaste räkningen. Tyvärr ett minskande antal, men ändå fler arter än vi kan räkna till i Sverige (ca 250). Det här är våtmarker, inte naturliga, utan skapade av tidigare maharadjor. De byggde enorma dammar, inte av intresse för någon avifauna, utan för att skapa de bästa förutsättningarna för att kunna bjuda in kungligheter och brittiska koloniala potentater till fantastiska jaktfester. Massaker efter massaker har noga dokumenterats på den berömda stentavlan inne i parken. Det var inte så noga vilka fåglar som sköts, det var antalet som räknades som i en tävling. I statistiken skilde man på två sorters fåglar: short-legged och long-legged. T ex änder contra storkar.

Samtidigt måste jag medge eller påpeka att det är just dessa kungars, adelns och kolonial herrars intresse för jakt och manlig bravur, som blev förutsättningen för de många nationalparkerna i södra Asien. Jakt var ett privilegierat nöje för maktens elit och deras tillgång till vilt fick ingen röra. Utan historiens kungliga jakter hade sannolikt inte tigern funnits kvar. Idag är det helt annorlunda. All jakt förbjöds i Indien redan år 1972. Senare även i Nepal och Bangladesh. Senare tiders ökande välstånd multiplicerat med befolkningsökningen, giftspridning och allmän miljöförstöring är nu de stora hoten mot nationalparkerna i den här delen av världen.

Ashok Faujdar, reseledare nr 4

Ashok fanns inte med i Läs och Res broschyrer, men var länge med som medhjälpare åt andra reseledare och tog även självständigt hand om grupper i norra Indien. Nu bor vi på hans lilla hotell Jungle Lodge 500 m från entrén till nationalparken. Här skall du bo när du kommer på besök! Ashok är en klok man med lågmäld framtoning och en man med bestämda åsikter.

• Chris it is not like 50 years ago! Now people ask for comforts and amenities. And they do not hesitate to complain. Many do not even care to behave.

Tillsammans med briljante sonen Shekar talade vi om indisk politik under premiärminister Modi och hans hindunationalistiska BJP. De två andra reseledarna jag träffat och även andra jag talat med har alla röstat på BJP. Nu uttryckte samma personer starka tvivel, det har gått för långt. Kanske röstar de på kongresspartiet i valet 2024. Klyftan mellan hinduer och muslimer i Indien är stor, dock minskande. Det påstås att muslimska kvinnor föder långt fler barn än hinduiska, och t o m att muslimerna  något visst år kommer att vara i majoritet. Fakta är att år 2015 var antalet barn för muslimska kvinnor 2,6, medan motsvarande siffra för hinduiska kvinnor var 2,2, detta enligt amerikanska PEW institute. Problemet är att bland många hinduer fortfarande finns uppfattningen att skillnaderna i födelsetal fortfarande är lika stora som de var för bara 30 år sedan. Allt kokar egentligen ner till kvinnans underordnade ställning inom islam, sämre utbildning och att många fortfarande inte tillåts arbeta utanför hemmet.

Covid drabbade Indien hårt. Hårdare än vi trygga Sverige och Europa kan göra oss en föreställning om. Syrgas saknades och många dog förstås (officiellt ca 10 miljoner), men än värre var konsekvenserna av de neddragningar som beordrades. För Ashoks familj Innebär det att hotellet inte fick några gäster på två år. Familjen tvingades ta stora lån, elektriciteten var avstängd i ett halvår, de levde på potatis och linser. Människor svalt, men tack vare enorma statliga insatser var det ingen som dog, berättade den mycket väl informerade Shekar. Där hemma hävdade jag tidigt att man skulle låta pandemin ha sitt naturliga förlopp. För mig handlade det inte enbart om att så många som möjligt skulle överleva, utan också att vi alla skulle kunna leva någorlunda mänskliga liv. Leva, inte enbart överleva! Nu tvingades även gamlingar bryta kontakten med sina käraste under sin sista tid i livet. Själv försökte jag leva på som vanligt. Dock tror jag par vänner tyvärr försvann.

Just i dagarna har vi blivit åtta miljarder människor som trampar omkring på vårt jordklot. Och ju fler vi blir desto mer förstör vi vår egen värld. Jag ville se covid som naturens försök till självförsvar.

Shekar är 27 år och snart klar med utbildningen till domare. Berättar utförligt om våld mot kvinnor och sexualbrott, sådant han särskilt vill engagera sig i. Normalt skulle han redan vara gift och ha ett par barn. Under sex år har haft en flickvän. Nu krävde flickans föräldrar giftermål, men Shekar ville inte. Hans far är liberal och han får bestämma själv.

– I want to travel but she was not interested, säger Shekar och tillägger lite förläget att flickan mest var intresserad av pengar.

– Expensive saris, frågade jag lite elakt.

– Exactly!

Drömmar att få resa och se världen, är något de flesta unga människor, i alla länder vi besökt, har talat om.

Tjuvar och terrorister

Sitter på altanen utanför våra rum och njuter av de sista solstrålarna. Här växer banan, papaya och flera träd med guava. Fåglarna för ett jäkla liv, sjunger inte som hemma, bara oväsen. På bordet låg nyss en banan, vips var den borta. En stor ap-hanne hoppade fräckt ner från taket och stal den. Snabbt som blixten och jag vågade inte utmana. Ashok och hans son för dagligen en kamp för att hålla aporna från sina guava träd. På natten kan apor ta sig in i köket, öppna kylskåpet och riva ut allt ätbart, berättade Ashok. Nu har de satt hänglås på kylskåpet. Nyckeln gömmer de.

Min största fiende – det är jag själv!

Att ni vågar? Så sa många när vi berättade om vår resa. Jo, visst är man utsatt som ensam resenär. Konsekvenserna av att bli av med pass och pengar är lite katastrofala, även om risken är liten. Man kan bli både bestulen och rånad, men risken är större att själv glömma. Jag hade en resenär som glömde sin värdeväska under kudden på hotellet och upptäckte fadäsen först när han skulle betala för lunchen. Han fick tillbaka sin väska. Själv brukar jag säga att det är jag själv som är min störste fiende.

Idag har vi varit borta i 50 dagar utan några större problem eller incidenter. För mig personligen anser jag största risken vara att halka på våta badrumsgolv. Både här och hemma.

19. 11 – Dag 51. Halv åtta på morgonen rullar Howrah Superfast Express ut från Bharapur. Vi skall gå av i Varanasi, en resa på 1153 kilometer över Gangesslättens platta jordbrukslandskap. Vi har lite svårt att hitta våra platser, men hamnar i alla fall i rätt vagn. Tåget har 21 vagnar och det finns fler resenärer än platser. Ändå långt ifrån fullt. Jag har åkt med sådana tåg.

Ibland står tåget still, ibland rusar det fram supersnabbt. Jag sitter och tittar ut genom de gallerförsedda fönstren på det ganska enahanda landskapet. Klara är uttråkad och tittar på något i mobilen.

Vi svenskar kan uppleva trängsel som besvärande. Indier viker smidigt undan, ger plats för den som vill förbi och tränger ihop sig ytterligare för att ge plats. Medan en svensk skulle bli irriterad, säga ifrån och påpeka rätten till sin sittplats, så flyttar sig indier ytterligare lite, eller viker sig undan i korridoren för att släppa fram försäljare som kommer med hinkar med mat, tunnor med chai eller tiggare utan ben som hasar fram genom vagnen.

Vi stiger av i Moghul Sarai Junction. Starka ljus på den långa plattformen. Åt vilket håll ligger utgången? Det finns flera. Vi är omgivna av rickshawförare. Alla vill köra oss.

Amritsar

10.11 – dag 41. Waggha Checkpoint är inte en vanlig gräns mellan två länder. Det är en mur som delar ett folk med en flertusenårig gemensam historia. I dag är det i stort sett omöjligt att besöka det andra landet. Flyg från Pakistan till Indien går via Arabiska halvön. Vid alla gränser har vi kryssat oss fram genom oändliga köer med långtradare, ibland flera kilometer, vid Waggah fanns inte en enda lastbil. Indien och Pakistan har utkämpat två krig och formellt råder fortfarande inte fred. Så mycket lidande, så stora ekonomiska förluster denna gräns på religiös grund har skapat.

Vi klev på bussen som tog oss till järnvägsstationen i Amritsar. Härifrån gick tågen till Delhi, ja, t o m det legendariska tåget Howrah Mail ända till Kolkata. Men nu fanns det ingen anledning att skynda på våra förflyttningar. Det var fortfarande några dagar kvar tills min dotter Anna med familj skulle landa i Delhi.

Hamnade lite snett på lyxiga hotellet Nirula för 520 kr. Lyxigt med alla attribut. Jacuzzi i badkaret, som knappast fungerade (hur som helst saknades proppen i badkaret) och AC som jag alltid är rädd skall göra mig förkyld. Visst kunde vi bytt, men det tar tid och osäkert om nästa passar bättre. Under den senaste tiden har vi inte behövt leta hotell och har nästan glömt hur man gör.

10.11 – dag 42. Amritsar är en medelstor indisk stad med 2,5 miljoner invånare. Sverige blir så litet när jag jämför med Indien. Delhi sägs inofficiellt ha 22 miljoner och landet är stort som Europa minus Ryssland. I Amritsar finns en av landets verkligt stora sevärdheter och vi ville ägna dagen åt sikhernas Gyllene Tempel, deras heligaste plats.

Hit lär det kunna komma 300 000 besökande under en dag vid de stora högtiderna. Nu var det långt färre och för oss en absolut underbar plats. Bara fötter på svala marmorgolv som omgav den stora dammen. Vi ställde oss i kön på bron till det allra heligaste i centrum av dammen. I sakta mak rörde sig kön under en timmes tystnad ut till templet med de tre prästerna som kontinuerligt reciterade texterna.

Indien har så mycket gammal historia och sådant vi kallar sevärdheter. Skulle vi använda samma skala som när vi K-märker eller UNESCO beslutar om världsarv, så skulle hela landet K-märkas.

11.11 – dag 43. Vi köpte tågbiljett till Delhi på en resebyrå med namnet Nirvana. Lite så kändes det faktiskt att äntligen få resa med tåg. Och det skall det bli mer av. Mycket mer! Hela Indien skall vi erövra med tåg, Kolkata i öster, Bhuj allra längst i väster och Trivandrum nästan nere vid sydspetsen.

Kl 15.10 Shan-e-Punjab Express i sju timmar och 49 mil till New Delhi Ry station. Vi reser i 2nd class sitting. Helt okey bekvämlighet med polstrade fåtöljer som kan justeras till bekväm position. Lugnt och trevligt i en helt fullsatt vagn i ett tåg med 21 vagnar. Resan kostade 200 Rupees för en person, 27 kronor.

Här i andra klass talade folk med varandra. På bussarna i Iran och Pakistan var minst 90% av passagerarna män, här i vagn nr 11 var nästan hälften kvinnor. Själv pratade jag mycket med några sikher med färggranna turbaner på sätena intill.

En parad av försäljare passerade i mittgången. Även tiggare. Tre blinda gamla män. En ung flicka från musikerkasten sjöng och klappade takten. Hon hade ett stolt, fräckt uppträdande, knyckte på nacken och såg på mig med förakt när jag räckte fram en 10-rupee sedel. Där kom även ”hirja”, en mans-kvinna som fick pengar av många, dock inte av mig. Hirjas anses stå gudarna nära och har en respekterad ställning i det hinduiska samhället.

Tåget passerade Kurukshetra. I vedisk tid kämpade här Arjuna mot Pandavabröderna under många år. För tusentals år sedan, i sagornas tid.

Delhi och reseledare nr 2

Tåget ankom Delhi en minut försenat. Tog en rickshaw till Hotel Tourist 500 meter från järnvägsstationen. Ett enkelt, traditionellt hotell som jag använde för Läs och Res grupper ända sedan slutet av 70-talet. Nu är det renoverat och personalen förstås ny. Men visst, de kände igen mig. För mig var det lite som att komma hem. Och strax fick jag ett samtal från Sunil Sharma som var min reseledare på 80- och 90-talen.

12.12 – dag 44. Kvällen på middag hos Sunil Sharma som bodde i storfamilj med sonen Manan och hans familj. Samarbetet bröts av någon anledning som jag nu inte kan komma ihåg. Har alltid undrat hur han skulle klara sig utan pengar från mig. Men han hade klarat sig synnerligen bra. Bodde nu i en perfekt stor lägenhet med marmorgolv i alla rum, t o m på den stora takterrassen. I garaget en lyxbil med privatchaufför. Han och hans son hade byggt upp ett företag som sålde ”sound therapy” och var nu Indiens största producent och exportör av ”singing bowls”. En fantastisk karriär inom ett synnerligen smalt område, kan jag tycka. Verkligen roligt att se både honom och hans son strålande av självförtroende. Men ”I Indialand där händer det konstiga saker ibland” (Lennart Hellsing), som en kamrat nyss påpekade på What´s App. Fick också med mig en flaska whiskey, något jag drömde om när jag låg på golven på polisstationerna i Pakistan.

13.11 – dag 45. Vi tog tunnelbanan från Connaught Place till Old Delhi. Jättestaden täcks av en matris med linjer. Modern, mer avancerad än i Stockholm. Här transporteras dagligen 3,5 miljoner passagerare. Ändå är trafiken på gatorna ett kaos med mina svenska ögon. Otäckt och tjockt med avgaser.

I Old Delhi trängde vi oss fram genom människomassorna. Kom fram till den enorma moskén Jama Mashid, där Boels knä började göra för mycket ont efter snubblingen i Armenien. Vi satte oss i en rickshaw och satt därefter i trafikkö i närmare en timme innan vi var tillbaka vid Metro. Från New Delhi järnvägsstation kryssade vi mellan bilar och gatuförsäljare tillbaka till rum 308 på Hotel Tourist.

Lilla familjen anländer

14.11 – dag 46. Airport Express ut till flygplatsen. Snabbt och bekvämt för åtta kronor. Snart hittade vi Anna, hennes man Henrik och Klara 21 samt Hugo 18. De fick en smakstart med palak butter masala med ugnsheta bröd i basaren på vägen till hotellet.

Efter en natt på flyg utan sömn imponerade de på mig med att acceptera en tur till gamla Delhi och moskén Jama Mashid. Klara är ung, vacker och blond, alla ville bli fotograferade med henne. Till sist orkade hon inte mer. Vi lämnade moskén och fortsatte vandringen genom de vindlade gatorna. Själv tycker jag det är rätt härligt att gå vilse i en gammal stad. Tyckte min utmattade familj hängde med riktigt bra. Stannade vid ett litet krypin och njöt av alu poori och samosas med chai. Bara att beställa mer gång på gång.

Nu skall jag i första hand ägna mig åt min lilla familj under tre veckor. Därför blir det troligen ingen blogg innan vi vinkat dem adjö i Dhaka i början av december.

I morgon reser vi till Agra för att träffa D K Burman. Därefter blir det fågelparadiset Keoladeo Ghana, Varanasi, Kolkata och en vecka på båt i Ganges delta, Sundarbans.