Varanasi – Benares – Kashi

20-21.11 – Dag 51-52. Det var mörkt när vi kom till Varanasi. Lyckades packa in vår lilla trupp på sex personer i två ”three-weelers”. Det går till så att tre sitter där bak, en fram bredvid föraren hängandes halvt utanför, bagaget i det lilla utrymmet längst bak. Vi skulle bo på Alka Hotel. Enligt min uppfattning tog de endast emot hinduer, alls inga turister. Med DK Burmans hjälp lyckades det i alla fall. De trehjuliga moped-rickshorna släppte av oss i trafikröran. Hela vägen fram till hotellet går det inte att köra. Själv hade jag aldrig bott där, men sett det från flodstranden och tänkt – Där måste jag få bo om jag någonsin kommer tillbaka. Högt, högt reser det sig över en av de många ”ghats” som utgör strandlinjen i den heliga staden.

Dragandes våra rullväskor trängde vi oss fram bland pilgrimer, ilsket tutande motorcyklar och en och annan ko. Trodde jag skulle hitta, men började inse att vi lika gärna kunde vara på väg någon helt annanstans. – I will show you the way to Alka. Only 100 Rupees, sa en man som kom fram och insåg vår belägenhet och sin chans. Så kom vi fram, fick våra tre rum och en bokstavligt gudomlig utsikt. Hela strandlinjen låg upplyst djupt där nere under oss.

Varanasi har haft många namn som letar sig tillbaka till vedisk tid, myterna och sagornas tid. Staden grundades av Shiva och hans följeslagare gudinnan Parvati. Staden har alltid funnits. Ingenting har rivits, det nya har byggts ovanpå det gamla. Endast nyligen ändrade premiärminister Narendra Modi på detta när han lät riva fyrahundra hus för att ge den heligaste platsen av alla, Gyllene Templet, en modern inramning. Stilfullt, men den unika atmosfären är borta. Men, var inte orolig, större delen av de smala gränderna finns kvar och du går fortfarande oundvikligen vilse.

Att följa de troendes religiösa ritualer nere vid floden i soluppgången är en stark upplevelse. En uppfattning som dock inte riktigt delades av barnen. De krävde förklaringar till varför man gjorde på ett visst sätt, en logik som på något sätt stod i samklang med vår form av religiöst tänkande och det gjorde den förstås sällan. Försökte förklara, utan krav på att de skulle förstå, enbart acceptera utan ett tonårsmässigt förakt för det annorlunda.

Varanasi är den mest intensiva och färgstarka plats jag någonsin besökt. Liv och död blir så uppenbart. Lyckan hos pilgrimer som låtit sig förenas med Moder Ganges och få med sig en liten mässingsbehållare med det heliga vattnet (numera en plastdunk) samtidigt som den korta tid de (och vi) lever på jorden, är påtaglig. Vi såg ”Burning Ghats” där 200 kroppar bränns varje dag. Vi såg det på nära håll från en båt på floden. Skrämmande för oss, men vi gör ju samma sak fast det praktiska sköts av anställda tjänstemän med hjälp av maskiner. Hos oss lämnas den döde och möter sina barn först när han eller hon blivit till aska. Äldste sonen tänder bålet. En hindu följs hela vägen från döden genom förvandlingen till aska till dess han förenas med det strömmande vattnet och gudarna.

Det hela måste ha varit synnerligen påtagligt för Henrik vars mamma avled dagen innan de flög till Delhi. Han hade bestämt sig för att inte resa så länge hon levde.

2nd class sleeper till Kolkata

Jag ville visa så mycket av Indien som möjligt under den korta tid vi hade på oss. Beslöt därför att vi skulle åka cykelrickshor till järnvägsstationen. Sex personer i fem rickshor. Klara vågade inte åka ensam. Sedan hände det som inte får hända –  Anna och var försvunnen. Nu låg paniken på lut. Anna var både upprörd och rejält skrämd när Henrik efter en timme till sist hittade henne. Gråt och hårda ord. Det här var något jag inte trodde kunde hända. Hur skulle nu vår relation bli under den korta tid som återstod? Mina tankar kortslöt sig.

Vi hann i alla fall med tåget, men talade inte med varandra den kvällen. Trots allt som hänt tror jag vi alla hade sovit hyggligt när vi anlände till Howrah, världens största järnvägsstation.

Hugo tyckte det var knepigt med en äldre man som tydligt visade att han ogillade lukten av hans säkert ganska snuskiga strumpor. Detta i sovvagnskupén på nattåget till Kolkata. Själv tyckte han detsamma om medpassagerarnas nakna fötter. Framför mig ser jag Hugo 192 cm elegant svingande sig upp på översta bädden i ”Second class sleeper”. Själv försöker jag inte längre förstå allt som sker kring mig, men har lärt mig acceptera, som att bara flyta med i floden utan att göra motstånd. Det vinner jag själv på.

Kolkata glädjens stad

22-23.11 – Dag 53. Kolkata, som namnet ändrades till för länge sedan, förknippar vi nog med all tänkbart mänskligt lidande, synbart med de handdragna rickshorna. Oftast dras de av tunna äldre män. Förr fanns dessa rickshor över hela Asien. Nu enbart i Kolkata, trots regeringens ibland brutala försök att stoppa dem. Rubriken är titeln på en bok skriven av fransmannen De La Pierre. Han bodde under en längre tid i den fattigaste slummen bland sjuka, handikappade, transvestiter, tjuvar och prostituerade. Han skrev inte så mycket om eländet, utan mer om vänskaper och fester; samma blandning av med- och motgångar som vi alla möter i våra liv. Kanske kan jag tänka att det är lättare för en hindu att acceptera ett svårt liv som ”dålig karma”. Egentligen tror jag mer på att människan är en art med en förunderlig förmåga till anpassning. Antagligen kommer den arten att överleva både jordens uppvärmning och en nukleär vinter. Båda katastroferna verkar f ö vara på gång.

Redan vid ankomsten mådde jag dåligt och magen värkte. Lyckades hålla mig till ankomsten till hotellet ”Salvation Army” där jag fick min frälsning på toaletten. Som att pissa där bak, om man så säger. I två dagar låg jag i sängen med slutna ögon. Boel tog framgångsrikt över ledarskapet; tog dem till ikoniska New Market och Kali-templet. De letade även efter böcker i några av de många bokhandlarna. Bengalerna själva ser på sitt Kolkata som landets intellektuella huvudstad. Parken där råttorna matas tyckte jag inte var så klokt att visa för ungdomarna. Råttor älskas av många här (förvisso inte av alla), det är guden Shivas ständige följeslagare. Ingen bild på guden utan att man kan hitta en liten råtta någonstans. Att se råttor, vår sinnebild av snusk, skulle knappast påverka deras bild av Indien i den riktningen jag tänkt mig.

Sista kvällen är det Annas tur att bli magsjuk. Klaras och Hugos flyg går efter midnatt. Hoppas Anna nu bara är i transportabelt skick när vi i morgon måste ta oss över gränsen till Bangladesh.

Bangladesh

24.11 – Dag 54. Klara och Hugo försvann genom incheckningen i går kväll och nu på morgonen är vi bara fyra som knölar in oss i en taxi för att åka till Shielda Station. Boel ställer sig i kön för kvinnor och köper snabbt fyra biljetter till Benapole, ändstationen nära gränsen. Två timmar på förortståget som går snabbt, men stannar ofta. Gått om plats och vi har bra sittplatser. Anna försöker sova, men kan i alla fall vila. Köper de små, oändligt söta, små bananerna, som jag aldrig kan bli mätt på.

Så är vi framme. Lång kö till indiska immigration, men inte mycket tjafs på någon av sidorna. Så – äntligen Bangladesh, igen, efter så många gånger, under så lång tid. Hit kom jag första gången som ung Programme Officer för Sida år 1976. Nu kunde jag slappna av och ta paus i min roll som reseledare.

En stor vit bil väntade på oss. Växlade Rupees till Thaka. Och vi for iväg för att leta upp båten som skall ta oss söderut till Ganges och Bhramaputras enorma delta. Där väntar Hasan och Topo, mina vänner sedan tiden i Dhaka i slutet av 70-talet.

Delhi ligger vid Yamuna, en av Ganges bifloder. Vi följde floden till Agra, vidare mot världens medelpunkt Varanasi och nådde Kolkata där en av dess flodarmar når Bengaliska bukten.

Från receptionist till generaldirektör. Och reseledare – Dinesh Kumar Burman

15.11 – Dag 47. Jhelum express. Trevligt se familjen på tåget. Helt fullsatt i vår vagn. Bagage människor överallt trångt komma fram i mittgången försäljare pressa sig fram. Hugo sitter bekvämt uppkrupen invid fönstret och talar med en man som intresserar sig för hans stjärntecken. Klara har besvär med åksjuka och sitter vid fönstret och stirrar stint ut. Sträckan är bara 20 mil men tar fyra timmar. Alla (utom jag) nervösa för att inte hinna av tåget när det stannar vid en av Agras stationer.

Vi skall besöka en tidigare reseledare, D K Burman, min förste vän i Indien. När jag kom till Varanasi 1969 letade jag som vanligt upp det billigaste hotellet. Rickshawförarna blev mina betrodda medhjälpare. Här blev det delstatliga UP Tourist Bungalow. En ung kille stod i receptionen och vi började omedelbart prata, blev vänner och han tog mig senare ut på fantastiska upplevelser i den urgamla staden. År 1975 kom jag tillbaka till Varanasi. Då med en stor grupper på 36 äventyrssugna ungdomar. Äldst var Mejt Ahlmark som nyss bjudit mig på födelsedagskalas. I december fyller hon 100 år. Gruppen inkvarterades på Tourist Bungalow. Även nästkommande år var jag tillbaka med en stor grupp. Då var Burman borta. Han hade fått förflyttning till en högre tjänst, men hela tiden höll vi någon form av kontakt. Senare hjälpte han mig med många grupper genom Indien. På nittiotalet gjorde vi tillsammans den resa som kanske blev den mest ambitiösa resan jag någonsin ordnade i namn av Läs och Res: ”Sjukvård i Indien” var en resa avsedd för läkare, tandläkare, sjukvårdspersonal. Här fick de prova på den indiska verkligheten. Sida vid sida detta med inhemsk personal fick de arbeta på stora sjukhuset i Varanasi och på Health Posts ute på landsbygden, i fattiga områden i en sk Tribal Area. Här fanns inga bilar, knappt vägar. Läkare färdades på cykel för att komma ut till byarna. Alltså var vi tvungna att skaffa cyklar till deltagarna i vår resa. Burman berättade nu att han hade 26 cyklar stående på sin gård. Någon av deltagarna skrev i utvärderingen att den här resan blev den viktigaste delen i hans läkarutbildning. Han hade fått andra perspektiv i sitt yrke.

Under kommande år fick D K Burman ytterligare förflyttning uppåt i den delstatliga turistorganisationen och slutade som turistchef för delstaten Uttar Pradesh (med 200 miljoner invånare) innan han pensionerades år 2010. Nu driver han ett litet Home Stay i Agra med fem rum i en traditionell, men synnerligen elegant miljö.

På plattformen möttes vi av representanter för den lokala turistorganisationen och Tourist Police. Två stora vita bilar körde oss hem till D K Burman och hans Bansi Home Stay.

Jag hade inte sett DK på många år och det kändes lite högtidligt att nu möta honom. Äldre förstås lite böjd, men fortfarande mycket energi och snabba fötter. På eftermiddagen såg vi Agra Fort, som byggdes av mongulkejsaren Shahjahan på sextonhundratalet. Agra blev huvudstad och imperiets centrum.

16. 11 – Dag 48. Nu skulle vi se världens underverk – Taj Mahal. Vi var där strax efter att solen gått upp. Själv hade jag varit här tidigare men, ”the Taj”, som många av respekt säger, är en upplevelse man aldrig kan fullt ut kan tillfredsställa. Byggnaden, som är ett mausoleum, tog endast 22 år att färdigställa med tjugotusen arbetare som arbetade dag och natt. Byggherren Shajahan var en galning, med vår tids mått, som ägnade sitt liv och rikets resurser åt att bygga monument över sig själv. Han son Aurangzeb insåg nog detta och lät klokt nog fängsla sin far på fortet för att stoppa honom från att bygga ett nytt planerat Taj Mahal. Detta i svart sten.

En kopp te på morgonen. I minnet fanns the Taj kvar, men på något sätt känns det större, mäktigare än vad jag kunde minnas. Storleken och den perfekta symmetrin. Minareterna lutar två grader utåt, detta för att de vid en eventuell jordbävning inte skulle rasa på huvudbyggnaden. Optiska villor som att mer avlägsna föremål upplevs som mindre har trollats bort genom att storleken på texter ökar ju längre avståndet är från betraktaren. Klokt nog betalade jag för en guide. Han berättade att det här mausoleet som byggdes över kejsarens favorithustrus grav började byggas år 1631. Senare fick han själv här sin viloplats. Helt i skinande vit marmor och till synes oanfrätt av tiden. Skönt och fridfullt att gå på kall marmor.

Vad guiden inte berättade och vad som inte står i turistbroschyrerna är att Shajahan efter fullbordat verk lät hugga händerna av det konstnärer som uppfört hans palats. Skälet var förstås att de inte någonsin skulle kunna uppföra något liknande åt en ny härskare. Det är sådana här insikter som ger mig tvångstankar och sömnproblem. Måste tala med min psykolog om det här.

En ytterligare tanke med vårt stopp i Agra var att besöka fågelreservatet Keoladeo Ghana. Här har jag tidigare haft en av mina starkaste naturupplevelser.

Keoladeo nationalpark

Hit kom jag några gånger redan på sjuttiotalet då jag började min resekarriär med att för rent nöjes skull ordna resor till Nepal. Parken ligger nära Agra och ett bra tillfälle att få in lite natur i en annars ganska urban resa. Jag hade hört och läst att det här skulle vara ett av världens finaste fågelreservat. Nu ville jag visa Boel och lilla familjen vad jag själv tidigare fått uppleva.

17-18. 11 – Dag 49-50. Tidigt på morgonen är det som gäller när man vill uppleva fågellivet. Hyrde cyklar och en guide. Kändes som att kliva in i ett aviarium, alltså ett rum med instängda fåglar. Plötsligt var vi omgivna av skrik, tjatter, krax, tjut och flax. Tror inte det var någon art som sjöng som våra svenska fåglar. Fåglar på marken, i acasia träden och svävande högt upp. 375 arter enligt senaste räkningen. Tyvärr ett minskande antal, men ändå fler arter än vi kan räkna till i Sverige (ca 250). Det här är våtmarker, inte naturliga, utan skapade av tidigare maharadjor. De byggde enorma dammar, inte av intresse för någon avifauna, utan för att skapa de bästa förutsättningarna för att kunna bjuda in kungligheter och brittiska koloniala potentater till fantastiska jaktfester. Massaker efter massaker har noga dokumenterats på den berömda stentavlan inne i parken. Det var inte så noga vilka fåglar som sköts, det var antalet som räknades som i en tävling. I statistiken skilde man på två sorters fåglar: short-legged och long-legged. T ex änder contra storkar.

Samtidigt måste jag medge eller påpeka att det är just dessa kungars, adelns och kolonial herrars intresse för jakt och manlig bravur, som blev förutsättningen för de många nationalparkerna i södra Asien. Jakt var ett privilegierat nöje för maktens elit och deras tillgång till vilt fick ingen röra. Utan historiens kungliga jakter hade sannolikt inte tigern funnits kvar. Idag är det helt annorlunda. All jakt förbjöds i Indien redan år 1972. Senare även i Nepal och Bangladesh. Senare tiders ökande välstånd multiplicerat med befolkningsökningen, giftspridning och allmän miljöförstöring är nu de stora hoten mot nationalparkerna i den här delen av världen.

Ashok Faujdar, reseledare nr 4

Ashok fanns inte med i Läs och Res broschyrer, men var länge med som medhjälpare åt andra reseledare och tog även självständigt hand om grupper i norra Indien. Nu bor vi på hans lilla hotell Jungle Lodge 500 m från entrén till nationalparken. Här skall du bo när du kommer på besök! Ashok är en klok man med lågmäld framtoning och en man med bestämda åsikter.

• Chris it is not like 50 years ago! Now people ask for comforts and amenities. And they do not hesitate to complain. Many do not even care to behave.

Tillsammans med briljante sonen Shekar talade vi om indisk politik under premiärminister Modi och hans hindunationalistiska BJP. De två andra reseledarna jag träffat och även andra jag talat med har alla röstat på BJP. Nu uttryckte samma personer starka tvivel, det har gått för långt. Kanske röstar de på kongresspartiet i valet 2024. Klyftan mellan hinduer och muslimer i Indien är stor, dock minskande. Det påstås att muslimska kvinnor föder långt fler barn än hinduiska, och t o m att muslimerna  något visst år kommer att vara i majoritet. Fakta är att år 2015 var antalet barn för muslimska kvinnor 2,6, medan motsvarande siffra för hinduiska kvinnor var 2,2, detta enligt amerikanska PEW institute. Problemet är att bland många hinduer fortfarande finns uppfattningen att skillnaderna i födelsetal fortfarande är lika stora som de var för bara 30 år sedan. Allt kokar egentligen ner till kvinnans underordnade ställning inom islam, sämre utbildning och att många fortfarande inte tillåts arbeta utanför hemmet.

Covid drabbade Indien hårt. Hårdare än vi trygga Sverige och Europa kan göra oss en föreställning om. Syrgas saknades och många dog förstås (officiellt ca 10 miljoner), men än värre var konsekvenserna av de neddragningar som beordrades. För Ashoks familj Innebär det att hotellet inte fick några gäster på två år. Familjen tvingades ta stora lån, elektriciteten var avstängd i ett halvår, de levde på potatis och linser. Människor svalt, men tack vare enorma statliga insatser var det ingen som dog, berättade den mycket väl informerade Shekar. Där hemma hävdade jag tidigt att man skulle låta pandemin ha sitt naturliga förlopp. För mig handlade det inte enbart om att så många som möjligt skulle överleva, utan också att vi alla skulle kunna leva någorlunda mänskliga liv. Leva, inte enbart överleva! Nu tvingades även gamlingar bryta kontakten med sina käraste under sin sista tid i livet. Själv försökte jag leva på som vanligt. Dock tror jag par vänner tyvärr försvann.

Just i dagarna har vi blivit åtta miljarder människor som trampar omkring på vårt jordklot. Och ju fler vi blir desto mer förstör vi vår egen värld. Jag ville se covid som naturens försök till självförsvar.

Shekar är 27 år och snart klar med utbildningen till domare. Berättar utförligt om våld mot kvinnor och sexualbrott, sådant han särskilt vill engagera sig i. Normalt skulle han redan vara gift och ha ett par barn. Under sex år har haft en flickvän. Nu krävde flickans föräldrar giftermål, men Shekar ville inte. Hans far är liberal och han får bestämma själv.

– I want to travel but she was not interested, säger Shekar och tillägger lite förläget att flickan mest var intresserad av pengar.

– Expensive saris, frågade jag lite elakt.

– Exactly!

Drömmar att få resa och se världen, är något de flesta unga människor, i alla länder vi besökt, har talat om.

Tjuvar och terrorister

Sitter på altanen utanför våra rum och njuter av de sista solstrålarna. Här växer banan, papaya och flera träd med guava. Fåglarna för ett jäkla liv, sjunger inte som hemma, bara oväsen. På bordet låg nyss en banan, vips var den borta. En stor ap-hanne hoppade fräckt ner från taket och stal den. Snabbt som blixten och jag vågade inte utmana. Ashok och hans son för dagligen en kamp för att hålla aporna från sina guava träd. På natten kan apor ta sig in i köket, öppna kylskåpet och riva ut allt ätbart, berättade Ashok. Nu har de satt hänglås på kylskåpet. Nyckeln gömmer de.

Min största fiende – det är jag själv!

Att ni vågar? Så sa många när vi berättade om vår resa. Jo, visst är man utsatt som ensam resenär. Konsekvenserna av att bli av med pass och pengar är lite katastrofala, även om risken är liten. Man kan bli både bestulen och rånad, men risken är större att själv glömma. Jag hade en resenär som glömde sin värdeväska under kudden på hotellet och upptäckte fadäsen först när han skulle betala för lunchen. Han fick tillbaka sin väska. Själv brukar jag säga att det är jag själv som är min störste fiende.

Idag har vi varit borta i 50 dagar utan några större problem eller incidenter. För mig personligen anser jag största risken vara att halka på våta badrumsgolv. Både här och hemma.

19. 11 – Dag 51. Halv åtta på morgonen rullar Howrah Superfast Express ut från Bharapur. Vi skall gå av i Varanasi, en resa på 1153 kilometer över Gangesslättens platta jordbrukslandskap. Vi har lite svårt att hitta våra platser, men hamnar i alla fall i rätt vagn. Tåget har 21 vagnar och det finns fler resenärer än platser. Ändå långt ifrån fullt. Jag har åkt med sådana tåg.

Ibland står tåget still, ibland rusar det fram supersnabbt. Jag sitter och tittar ut genom de gallerförsedda fönstren på det ganska enahanda landskapet. Klara är uttråkad och tittar på något i mobilen.

Vi svenskar kan uppleva trängsel som besvärande. Indier viker smidigt undan, ger plats för den som vill förbi och tränger ihop sig ytterligare för att ge plats. Medan en svensk skulle bli irriterad, säga ifrån och påpeka rätten till sin sittplats, så flyttar sig indier ytterligare lite, eller viker sig undan i korridoren för att släppa fram försäljare som kommer med hinkar med mat, tunnor med chai eller tiggare utan ben som hasar fram genom vagnen.

Vi stiger av i Moghul Sarai Junction. Starka ljus på den långa plattformen. Åt vilket håll ligger utgången? Det finns flera. Vi är omgivna av rickshawförare. Alla vill köra oss.

Amritsar

10.11 – dag 41. Waggha Checkpoint är inte en vanlig gräns mellan två länder. Det är en mur som delar ett folk med en flertusenårig gemensam historia. I dag är det i stort sett omöjligt att besöka det andra landet. Flyg från Pakistan till Indien går via Arabiska halvön. Vid alla gränser har vi kryssat oss fram genom oändliga köer med långtradare, ibland flera kilometer, vid Waggah fanns inte en enda lastbil. Indien och Pakistan har utkämpat två krig och formellt råder fortfarande inte fred. Så mycket lidande, så stora ekonomiska förluster denna gräns på religiös grund har skapat.

Vi klev på bussen som tog oss till järnvägsstationen i Amritsar. Härifrån gick tågen till Delhi, ja, t o m det legendariska tåget Howrah Mail ända till Kolkata. Men nu fanns det ingen anledning att skynda på våra förflyttningar. Det var fortfarande några dagar kvar tills min dotter Anna med familj skulle landa i Delhi.

Hamnade lite snett på lyxiga hotellet Nirula för 520 kr. Lyxigt med alla attribut. Jacuzzi i badkaret, som knappast fungerade (hur som helst saknades proppen i badkaret) och AC som jag alltid är rädd skall göra mig förkyld. Visst kunde vi bytt, men det tar tid och osäkert om nästa passar bättre. Under den senaste tiden har vi inte behövt leta hotell och har nästan glömt hur man gör.

10.11 – dag 42. Amritsar är en medelstor indisk stad med 2,5 miljoner invånare. Sverige blir så litet när jag jämför med Indien. Delhi sägs inofficiellt ha 22 miljoner och landet är stort som Europa minus Ryssland. I Amritsar finns en av landets verkligt stora sevärdheter och vi ville ägna dagen åt sikhernas Gyllene Tempel, deras heligaste plats.

Hit lär det kunna komma 300 000 besökande under en dag vid de stora högtiderna. Nu var det långt färre och för oss en absolut underbar plats. Bara fötter på svala marmorgolv som omgav den stora dammen. Vi ställde oss i kön på bron till det allra heligaste i centrum av dammen. I sakta mak rörde sig kön under en timmes tystnad ut till templet med de tre prästerna som kontinuerligt reciterade texterna.

Indien har så mycket gammal historia och sådant vi kallar sevärdheter. Skulle vi använda samma skala som när vi K-märker eller UNESCO beslutar om världsarv, så skulle hela landet K-märkas.

11.11 – dag 43. Vi köpte tågbiljett till Delhi på en resebyrå med namnet Nirvana. Lite så kändes det faktiskt att äntligen få resa med tåg. Och det skall det bli mer av. Mycket mer! Hela Indien skall vi erövra med tåg, Kolkata i öster, Bhuj allra längst i väster och Trivandrum nästan nere vid sydspetsen.

Kl 15.10 Shan-e-Punjab Express i sju timmar och 49 mil till New Delhi Ry station. Vi reser i 2nd class sitting. Helt okey bekvämlighet med polstrade fåtöljer som kan justeras till bekväm position. Lugnt och trevligt i en helt fullsatt vagn i ett tåg med 21 vagnar. Resan kostade 200 Rupees för en person, 27 kronor.

Här i andra klass talade folk med varandra. På bussarna i Iran och Pakistan var minst 90% av passagerarna män, här i vagn nr 11 var nästan hälften kvinnor. Själv pratade jag mycket med några sikher med färggranna turbaner på sätena intill.

En parad av försäljare passerade i mittgången. Även tiggare. Tre blinda gamla män. En ung flicka från musikerkasten sjöng och klappade takten. Hon hade ett stolt, fräckt uppträdande, knyckte på nacken och såg på mig med förakt när jag räckte fram en 10-rupee sedel. Där kom även ”hirja”, en mans-kvinna som fick pengar av många, dock inte av mig. Hirjas anses stå gudarna nära och har en respekterad ställning i det hinduiska samhället.

Tåget passerade Kurukshetra. I vedisk tid kämpade här Arjuna mot Pandavabröderna under många år. För tusentals år sedan, i sagornas tid.

Delhi och reseledare nr 2

Tåget ankom Delhi en minut försenat. Tog en rickshaw till Hotel Tourist 500 meter från järnvägsstationen. Ett enkelt, traditionellt hotell som jag använde för Läs och Res grupper ända sedan slutet av 70-talet. Nu är det renoverat och personalen förstås ny. Men visst, de kände igen mig. För mig var det lite som att komma hem. Och strax fick jag ett samtal från Sunil Sharma som var min reseledare på 80- och 90-talen.

12.12 – dag 44. Kvällen på middag hos Sunil Sharma som bodde i storfamilj med sonen Manan och hans familj. Samarbetet bröts av någon anledning som jag nu inte kan komma ihåg. Har alltid undrat hur han skulle klara sig utan pengar från mig. Men han hade klarat sig synnerligen bra. Bodde nu i en perfekt stor lägenhet med marmorgolv i alla rum, t o m på den stora takterrassen. I garaget en lyxbil med privatchaufför. Han och hans son hade byggt upp ett företag som sålde ”sound therapy” och var nu Indiens största producent och exportör av ”singing bowls”. En fantastisk karriär inom ett synnerligen smalt område, kan jag tycka. Verkligen roligt att se både honom och hans son strålande av självförtroende. Men ”I Indialand där händer det konstiga saker ibland” (Lennart Hellsing), som en kamrat nyss påpekade på What´s App. Fick också med mig en flaska whiskey, något jag drömde om när jag låg på golven på polisstationerna i Pakistan.

13.11 – dag 45. Vi tog tunnelbanan från Connaught Place till Old Delhi. Jättestaden täcks av en matris med linjer. Modern, mer avancerad än i Stockholm. Här transporteras dagligen 3,5 miljoner passagerare. Ändå är trafiken på gatorna ett kaos med mina svenska ögon. Otäckt och tjockt med avgaser.

I Old Delhi trängde vi oss fram genom människomassorna. Kom fram till den enorma moskén Jama Mashid, där Boels knä började göra för mycket ont efter snubblingen i Armenien. Vi satte oss i en rickshaw och satt därefter i trafikkö i närmare en timme innan vi var tillbaka vid Metro. Från New Delhi järnvägsstation kryssade vi mellan bilar och gatuförsäljare tillbaka till rum 308 på Hotel Tourist.

Lilla familjen anländer

14.11 – dag 46. Airport Express ut till flygplatsen. Snabbt och bekvämt för åtta kronor. Snart hittade vi Anna, hennes man Henrik och Klara 21 samt Hugo 18. De fick en smakstart med palak butter masala med ugnsheta bröd i basaren på vägen till hotellet.

Efter en natt på flyg utan sömn imponerade de på mig med att acceptera en tur till gamla Delhi och moskén Jama Mashid. Klara är ung, vacker och blond, alla ville bli fotograferade med henne. Till sist orkade hon inte mer. Vi lämnade moskén och fortsatte vandringen genom de vindlade gatorna. Själv tycker jag det är rätt härligt att gå vilse i en gammal stad. Tyckte min utmattade familj hängde med riktigt bra. Stannade vid ett litet krypin och njöt av alu poori och samosas med chai. Bara att beställa mer gång på gång.

Nu skall jag i första hand ägna mig åt min lilla familj under tre veckor. Därför blir det troligen ingen blogg innan vi vinkat dem adjö i Dhaka i början av december.

I morgon reser vi till Agra för att träffa D K Burman. Därefter blir det fågelparadiset Keoladeo Ghana, Varanasi, Kolkata och en vecka på båt i Ganges delta, Sundarbans.

Inshallah – Om Gud vill

Khomeini, som kom med revolutionen 1979. Khamenei, som nu låter skjuta ungdomar för att de vill ha en ny revolution.

Framför oss ligger nu ett antal dagar av ovisshet och plågsamma bussresor. Ingen plats som kan kännas som ett mål, något att se fram emot och erbjuda en väl behövd paus. Tvärtom, resa så snabbt som möjligt för att minimera risker och obehag. Cirka 150 mil i bussar och två dygn på tåg, kanske en veckas resande genom områden som alla resenärer bara vill ta sig helskinnade igenom.

30-31.10 – dag 30-31. Mycket bekväm buss till Kerman som är en av landets större städer. Nätverket av långdistansbussar och bussterminaler är helt modernt och fungerar utmärkt för oss. Vi reser VIP Class och några andra klass bussar har vi inte ännu sett. Hamnade på ett utsökt hotell för 172 kr natten. Med frukost. Vi passade på att ta paus och stannade två nätter.

Som turist lade jag redan i Teheran märke till ett nog så irriterande problem. Det finns nästan inga restauranger! Skyltar ”Coffee shop, Pizza, Hamburger”, gata upp och gata ner, men ingen riktig mat. Varför, så har det inte sett ut tidigare? – We prefer to make food at home, förklarade en kvinna. Nu råder emellertid modernare tider och medelklasskvinnan har inte längre tid. Så hämtmat blir lösningen. Och överallt skyltar på både farsi  och engelska och latinska alfabetet? Ytterst få kan mer än någon fras på engelska, men både språket och matvanor är uppenbarligen något eftersträvansvärt. Något man vill känna samhörighet med och vill vara en del av. Och visst, deras civilisation är så mycket äldre än vår är. De kunde kalla sig indoeuropéer för 4000 år sedan.

1.11 dag 32. Vi tar VIP-bussen till Zahedan kl 10.30, vilket vi kom att ångra senare. Efter en timme kom en ny buss, ”en Classic” med snålare utrymme, som i Sverige. Ny biljett med bilagd återbetalning.

Granatäpplen och hägrande sjöar

I väg åker vi.

200 meter. Bussen stannar i kön till bensinmacken. Till sist får vi tankat.

300 meter. Bussen stannar för att ta upp fler passagerare. Två underbart vackra baluchiska unga kvinnor klädda i traditionella färgsprakande kläder hjälpligt dolda under det obligatoriska svarta skynket som regimen påtvingat den iranska kvinnan.

50 meter. Bussen bromsar tvärt in, stannar. Alla passagerare rusar ut för att köpa granatäpplen i storpack. Inte vi.

Varsågod, de balutchiska kvinnorna bjöd på nyinköpta frukterna. Men nej tack, vi ville inte fläcka ner våra relativt rena kläder.

Strax bjöd även mannen i sätet framför. OK, ja tack, efter sedvanligt trugande. Granatäpple är en perfekt frukt för iranska långfärdsbussar: Ett bär isänder, som vi såg medpassagerarna göra. Ätandet kräver både koncentration och lång tid. Jag åt frenetiskt under 16 mil. Orkade inte räkna bären, men enligt Google kan en frukt innehålla 1400 små röda syrliga bär. Min irritation var dessutom borta.

Många mil genom Lut-öknen. Rak väg och raka horisonter. På håll syns vatten, stora sjöar, eller… Nej, det kan ju inte finnas en droppe här. Ändå tycker jag mig tydligt se sjöarna. Varningsskyltar med en bild på en dromedar. I kvällsljuset är öknen vacker. Sommartid har man uppmätt 56 grader här.

Det hade blivit mörkt och vi såg ljusen från Zahedan uppifrån bergen. Ny poliskontroll. Nu var det jag och Boel som var i fokus för intresset. Pass, visum, kände vi någon i Iran, hade vi FB, Instagram, What´s Up..? Boel ljög för första gången och jag slingrade mig. Hade de hittat Yas namn i telefonen så hade hon kanske fått problem. Och inte bara hon.

Under en timme kontrollerades och förhördes vi. Väl i bussen gjorde jag stora segergesten och fick ett jubel till svar. Vi hade ju rejält sinkat deras resa.

Staden Zahedan stod i medias rubriker världen över för tre veckor sedan. 90 människor sköts under protesterna mot ayatollornas förtryck. Nu ännu fler, sa någon jag kollade med. Vi gick omkring på gatorna, men såg inget annat än överstruket klotter. Senare fick vi höra att ytterligare ett tiotal skjutits till döds.

Över gränsen. Från en islamisk republik till nästa

2.11 – dag 33. Taxi tio mil mot gränsen. På vägen tog vi upp en familj med tre barn. Jag bekvämt i framsätet och sex personer där bak.

En stor hall. Folk passerar åt båda hållen. Ut från Iran och in från Pakistan. Inte en enda västerlänning sedan Shriaz. Fullt begripligt eftersom här inte finns någonting och vägen är lång och svår. Fick stora röda stämplar på våra visumpapper och våra bilder tagna, liksom vid alla gränsövergångar. Här togs även digitala avtryck av samtliga 10 fingrar.

Bad om tillstånd att ta en bild. Hade vi tillräckligt med pakistanska kontanter för att ta oss genom Baluchestan? Jag la upp sedelbunten på skrivbordet och de såg nöjda ut. Vidare till Immigration där formulären skulle fyllas i. Problemet var nu att just detta formulär kunde de inte hitta. De hade tagit slut och det tog tid att trycka nya. Efter någon timme kom en bunt nytryckta formulär. Så var vi strax inne och kunde fortsätta resan. Trodde vi!

Utanför mötte polisen. – Follow me! Så gjorde vi, han på motorcykel och vi med rullväskor. Han bankade på en järnport, nycklar rasslade och porten öppnades. Vi visades glatt in och porten stängdes. Här mötte oss två glada spanska ungdomar, Elena och Adrian, som huvudsakligen tagit sig hit på cykel. Det hade blivit omhändertagna dagen innan. Först i morgon skulle vi tillsammans åka vidare med beväpnad eskort.

För natten var vi alltså instängda på polisstationen. – Welcome to Pakistan!, sa någon av poliserna med glad sarkasm. Vi var väl inte så överraskade, eftersom vi läst en hel del på nätet om strikt polisövervakning av utlänningar i provinsen Baluchestan. Orsakerna till den strikta bevakningen av oss och den påtagliga militariseringen i hela provinsen kan nog sökas ända bort till den Brittiska tiden. Redan då var de västra provinserna i Indien oroliga och svåra att bemästra. Balutcherna är en etnisk grupp med eget språk och en kultur som hyllar männens styrka och en våldskultur. En av poliserna berättade att en Kalasjnikov är vanlig doppresent till en son.

Vi fyra gäster fick ett rum med en matta på golvet att sova på. Toaletten såg ut som de brukar på landsbygden. Detaljerna vill jag inte störa din läsning med. Du kan hoppa över nästa stycke om du inte planerar en att resa till den här delen av världen. Fast det är ju bra att veta hur en stor del av världens befolkning sköter sina toalettbestyr.

Man sitter alltså på huk på två upphöjda fotsteg. Bilden ovan illustrerar detta.

Allt hamnar i en stor skål, som kan vara mer eller mindre ren. På mer offentliga toaletter och på balutchiska polisstationer, rejält snuskiga.

När detta är avklarat, tvättar man sig ren i stjärten med vänster hand (den högra äter man med). Vatten finns alltid intill.

När detta är gjort är man verkligen ren. Detta i motsats till det hos oss allmänna bruket av papper. Det är vetenskapligt bevisat att bakterieförekomsten i stjärten är lägre när man gör sig ren med vatten.

Jobbigt för en svensk att sitta på huk, men stärkande för lårmuskulaturen.

Lämpligen avslutas det hela med att man tvättar sig om händerna.

Ris, kyckling och det underbara brödet serverades, så det gick verkligen ingen nöd på oss. Dessutom var det inte läge att klaga.

Det fanns fler rum runt polisstationens gård. Där vistades lokala gäster bakom rejäla järngaller.

Sov alldeles utmärkt på cementgolvet. Så har jag sovit många gånger, men det var åtskilliga decennier sedan, och nu är jag 75 år. Boel värmdes av en liten katt på magen.

Thieves, smugglers, terrorists… and foreign tourists

3.11 – dag 34. Vi lastar in oss i en täckt pickup med fyra säten, två isärtagna cyklar, spanjorerna och deras ca dussinet kolli, vi två, våra rullväskor och två poliser med Kalasjnikov. Full fart mot Quetta! Trodde vi!

Efter 12 mil stannar vi vid en polispostering och bilen stannar.

– Passport, visa! Noggrant skrivs alla uppgifter ner.

– Change car! Vi hade kommit till ett nytt polisdistrikt och lämnades nu över till nya poliser och deras bil. Nu en personbil.

Två cyklar och bagage stod upp ur bakluckan. Två damer i framsätet och tre män, en Kalasjnikov och mer bagage baksätet. Ska vi åka så här i 40 mil ytterligare så dör jag, tänkte jag. Jag dog inte, vilket nog berodde på att det snart var byte av bil och vakter igen, med samma formaliteter. Så kom ett tredje byte och jag anade att vi inte skulle nå Quetta den dagen.

Bilen stannade i en by vid polisstationen. En liten lucka öppnas i den kraftiga järnporten. Någon kikar ut, tittar åt alla håll för att se om vi är vän eller fiende. Portarna öppnas och stängs snabbt bakom oss.

Polischefen talade lite engelska och jag fick några förklaringar till det i min uppfattning opåkallade, t o m galna säkerhetspådraget.

• Thieves, smugglers, murderers, they are all criminals, sa han och pekade på den stora buren med män som satt, stod och låg därinne.  
• They are waiting to face the Court.

Men så farliga var de nog inte och jag kunde växla några ord med en äldre stilig man, prydlig klädd i vit ”kurta” och pösbyxor. Han hade olagligt tagit sig över gränsen, dvs sannolikt även haft en del varor med sig. Kanske opium från Afghanistan, gränsen låg bara någon mil åt norr.

Klockan är sex och kvällsbönen annonseras i kanon över hela den lilla staden Dalbandin. Som extra service har en högtalare installerats i arresten och ropen kommer nu även oss tillgodo.

Polischefen erbjöd oss generöst golvet i sitt tjänsterum för natten och bjöd på hämtmat. Passade på att ta en dusch på hans rena tjänstetoalett.

4.11 – dag 35. Vi har 32 mil till Quetta och måste hinna dit före 15.00 för att få ett intyg ”No-objection-certificate”, vad det nu kan betyda. Innebörden är i alla fall att utan detta papper kan vi inte lämna Quetta. Men vi har gott om tid och bilen kör fort. Tänker att den här färden är betydligt riskablare än tänkbara terrorister och kidnappare. Tror faktiskt att det finns starka krafter i det här landet som har intresse av att upprätthålla hotbilden. Pakistan lägger över fyra procent på försvaret. Officiellt, alltså. Behövs kanske när de samtidigt för krig både i väster och i öster.

Trist nog var det snart dags för ett nytt polisdistrikt och nytt byte av bil. Och ytterligare en gång. Drömmen om Quetta tynade bort. Du tror mig förstås inte när jag nu skriver att det blev sammanlagt 15 byten av bil innan vi på kvällen kom fram till kontoret i Quetta, som då varit stängt länge. Det var fredag, och lördag – söndag är helgstängt. Vi måste vänta till måndag för att få vårt NOC. Sista polispickupen lämnade oss på illa beryktade Hotel Bloomstar där vi äntligen fick något att äta. Beväpnad vakt vid entrén.

De här dagarna blev även en mental resa för mig. Jag har rest i de här länderna under alla år sedan jag var mycket ung, som liftare, backpacker och senare som VIP. Sammantaget har jag alltid blivit väl mottagen och behandlad med respekt. Undantagen är så obetydliga att de hamnat i glömskans papperskorg.

Nu blev jag förbannad, visade det och sa det tydligt. Irritationen var inte mot enskilda konstaplar utan mot ett idiotiska urtida system och mot det uppenbart överdrivna, t o m falska säkerhetshotet. Med alla byten blev det många irriterade diskussioner, vilket förstås även påverkade mina medresenärer. Spanjorerna drog sig undan och Boel tröttnade på att höra mig: – Din grinighet gjorde resan ännu svårare och tjänade ingenting till.

Måste erkänna att hon har rätt. Förstår att det, men har alltid haft ett behov att tala om vad jag anser oavsett omgivningens inställning. Vill t o m hävda att det är en rättighet som rätt utnyttjad kan vara något positivt. Min åsikt kan påverka. Det gjorde den även nu, om endast marginellt. Senare blev den avgörande.

En av de yngsta poliserna talade lite engelska.

• You are going to India, will you get an escort there?

När jag rest under senare år har det varit som resebyråägaren som erbjuder pengar och jobb. Alla dörrar har öppnats. Oftast har jag rest i sällskap med en av mina suveräna reseledare och har själv inte behövt, eller ens tillåtits, befatta mig med resandets små praktikaliteter. Jag var ju chefen!

Vi västerlänningar är rika. Rika, relativt de människor vi möter i den här delen av världen. Det är bara därför vi kan resa runt halva jordklotet för ett par veckor av förlustelser. Med pengar kan du och jag köpa oss en behaglig tillvaro under en resa och de flesta små problem och olägenheter löser vi med plånbokens hjälp. I Balutchestan erbjuds inte den möjligheten.

Bloom Star Hotel

 5-6.11 – dag 36-37. Det är lördag, söndag och helg. Bloom Star är det enda hotellet i Quetta med tillstånd att ta emot utlänningar och upprätthåller därför principen om beväpnad vakt utanför porten. Inte heller här får vi gå ut utan vakter. Jag beställer en tur till basaren för att handla lite frukt och annat för att pigga upp tillvaron. Vakter anländer med pickup. Efter 400 meter stannar bilen. Nytt polisdistrikt, men ingen ny bil. Vänta igen och jag blir argare och argare. Ser en butik med bl a bananer. Några snabba steg åtföljd av osäkra vakter. Med en kasse bananer, söta russin och en liten förpackning som såg ut som den lokala varianten av snus, var jag tillbaka. Pekade på en polis och hans motorcykel. – Back to Bloom Star! Nu funkade det och snabbt susade vi tillbaka till hotellet. Tyckte mig se att även poliserna såg lättade ut av att bli av med den besvärlige gästen.

Under söndagen hände ingenting.

Må 7.11 – dag 38. Under måndagen hände allt. Glädje och tårar. Iväg till polishögkvarteret för att få våra efterlängtade NOC. Processen tog ett par timmar och vi bokades på en buss kl 17 till Lahore. Dagen på polisstationen. Fångar i kedjor fördes in och ut i glatt samspråk med sina väktare. Själv skrev jag på den här texten.

Efter några bilbyten var vi på busstationen. Några snabba inköp och vi satt lättade i bekväma VIP-säten på bussen. Äntligen andades vi ut. Lånade en mössa med sällsynt bra text av en medpassagerare.

Motorn startade och bussen började rulla, men stannade tvärt.

• Out! Security issue!

Vårt bagage lastades ur och vi ombads strängt att lämna bussen. Förvånad och förbannad lutade jag mig mot bussen. Vägrade flytta mig. Ofrånkomligen tillbaka till någon polisstation. I väntan vid andra bytet av eskort, tog det stopp igen. – I am not going back to Bloom Star, och gick inte på bilen. Stor palaver uppstod. Folk samlades och poliserna ringde i sina telefoner. Nu brast det för Boel. Hon började storgråta (mycket lägligt) och ännu mer folk strömmade till, däribland välklädda herrar som tycktes ta vårt parti. Order kom att vi skulle till chefen för säkerhetspolisen och vi fick nöja oss med det.

Denne chef bad vänligt om ursäkt och förklarade den senaste ”security issue” med att den väg bussen skulle gå inte var möjlig för oss. I stället bokades en buss kl 20 till Islamabad. Därifrån var det bara två timmar till Lahore, hävdade han. Eftersom alternativet var Bloom Star Hotel, så accepterade vi. Som att få skjuss till Jönköping när vi skulle till Stockholm.

Sleeper-bus till fel stad

Det visade sig vara en sovbuss där jag och Boel tilldelades varsin översäng. Där låg jag hela natten och kämpade för att inte ramla ur sovrummet när bussen gjorde tvära svängar i skarpa kurvor och vid hål i vägen. Vid enstaka ljus kunde jag se spår av översvämningarna. Trötta kom vi till Islamabad och åt en alldeles utmärkt frukost med chai, parata och masala omelett.

8.11 – dag 39. Bussen till Lahore tog fem timmar. Hittade hotell efter diverse trassel.

9.11 – dag 40. Den förbeställda taxin till Waggha border kom inte. Tröttnade på att vänta och tog en motorrickshaw för halva priset.

På avstånd kunde vi skymta den indiska flaggan. Nu fick inget gå fel, och det gjorde det inte heller, även om de två gränspassagerna tog lång tid. På pakistanska sidan stora bilder med soldater i heroiska positioner. Här är det militären som styr och resultatet har blivit fattigdom. Landet har nu halkat långt efter både Bangladesh och Indien mätt i bnp/capita. En förklaring är att Pakistan är hårt militariserat och de som i praktiken styr landet. I går utsattes den populäre förre premiäministern Imran Khan för ett attentat. Han klarade sig med lättare skador, men alla jag frågade ansåg att det var militären som låg bakom. Tror inte Pakistans landsfader Ali Jinnah skulle gilla resultatet av den delning av Brittiska Indien på religiös grundval som han drev fram.

Äntligen innanför den höga järnporten, äntligen Indien! Vi sa vi skulle resa till Indien landvägen. Nu hade vi faktiskt gjort det.

Vägen Österut 6

Lång natts färd mot Iran

Teheran var bussens destination, en minst 25 timmars resa. Det orkar vi bara inte och det får vara måtta på stress och självspäkning. Vi skulle hoppa av i Tabriz, stanna över natten och nästa dag ta tåget.

– When arrival in Tabriz?

– One O´clock.

– Nej, det går inte!

– Leta hotell mit i natten i en totalt främmande jättestad? Nej, inte igen.

Tillbaka till biljettkontoret

• Is it possible to change the tickets for Teheran? Frågade jag oroligt
• No problem!

Med lite Tippex och 4000 Dram ytterligare så var saken fixad. Sprang ut igen till den lyxiga iranska Scania-bussen i VIP-klass med breda liggfotöljer och benstöd. Vi kan nog stå ut under den här resan.

I lugn takt rullar vi genom ett torrgult, vidunderligt bergslandskap. Högre och högre på smala serpentinvägar. Snart låg det snö på bägge sidor vägen. Sen kom dimman. Chauffören hade kanske fem meters sikt och vi kröp fram i 25 km/tim. Sen gick bussen sönder. Chaufför, hjälpchaufför och mekaniker jobbade intensivt i en timme, medan jag passade på att gångträna i det lätta regnet.

Så gick bussen igång igen och klockan hade blivit midnatt när en skylt förkunnade ”Welcome to the Islamic Republic of Iran”. Boel var spänd och satte på sig en från Sverige medförd roströd sidensjal. Hur skulle vi tas emot? Vi var ju förvarnade.

Söndag 23.10 – dag 23. De stämplade inte i passet utan i det separata visumpappret, log och hälsade välkommen till Iran. Inga problem, inga fåniga frågor civilstånd, men för bussen blev det värre. I tre timmar kontrollerades den medan vi passagerare snällt fick vänta. Vet inte om och när bussen stannade i Tabriz. Vaknade när solen stod högt och vi rullade på motorvägen mot Teheran.

Ideal hotell: Den blonderade receptionisten saknade hijab och talade svenska

Efter lite fotarbete hamnade vi på Ideal Hotel. Den blonderade receptionisten utan hijab pratade svenska. Hade varit i Sverige och bott hos en kusin i Göteborg. Fick en elegant lägenhet med två rum och kök för 15 miljoner Real. Ett specialpris motsvarande 395 kronor. Till vardags räknar man emellertid i Toman, även om det står annorlunda på sedlarna, vilket blev synnerligen förvirrande för två nykomlingar. Ännu mer så när min digitala valutaväxlare säger något helt annat.

Boel låg kvar på rummet medan jag gick ut för att växla mer pengar och hitta en restaurang. Hittade varken restaurang eller växlingskontor, men träffade en ung kvinna utan slöja. Mariam var journalist och vägrade bära hijab, liksom många andra yngre kvinnor på gatan. Hon berättade att demonstrationerna hölls på onsdagar och lördagar och att hon alltid deltog samtidigt som hon demonstrativt tände en cigarett. – Ja, det här är en ny revolution, men vi har inga ledare. Den tidigare kungens son Cyrus Reza Palavi, som bor i USA, vill återvända för att leda landet mot demokrati. Men honom vill vi inte ha! I närheten stod militärfordon med kulspruta monterad på taket. Pengarna räckte till varsin hamburgare.

Måndag 24.10 – dag 24. Vaknade upp i en 15-miljonersstad. Inget bra läge för en nykomling att ge sig ut på sightseeing i. För mig var det biltrafiken som dominerade och avgaserna kliade i strupen. Det fanns inget alternativ till att fortsätta, ville bara fly till nästa delmål, till Esfahan, staden med världens vackraste moskéer. Bredvid mig i bussen satt Dr Ebrahim, specialist på lungsjukdomar. Inte helt oväntat kom snart en inbjudan till att visa oss runt och middag med familjen. Tackade naturligtvis ja.

Delar av Internet är nerstängt över hela landet. Jag kan se demonstrationerna i Iran på SVT och skicka mejl, men inte använda What´s app, FB, inte BBC eller CNN. Ofta är nätet svajigt och jag tröttnar på att försöka. Framför allt irriteras jag mycket av att inte kunna lägga ut min blogg.

Österländska prakten

Tisdag 25.10 – dag 25. Khomeini och Khameiny. Revolutionsledaren och hans arvtagare. Överallt vakar deras långa skägg över medborgarna. Den förstnämnde ser riktigt elak ut, den andre ser ut som en mild man. – Det är han inte, sa en ung kvinna, när jag frågade om saken.

Imam-moskén är en egen värld. Själva staden Esfahan sägs av invånarna vara ”halva världen”. Kanske var det så en gång i tiden innan befolkningen exploderade och torkan kom. Nu är det flera år sedan det rann vatten under de vackra broarna. Moskéns innergård är enorm. Näst största torg i världen, efter Himmelska Friden i Beijing, påstås det. Basaren är en saga. Att utforska den skulle ta 1000 och en dag. Undersköna moskéer i blått kakel utgör delar av torget. Jag får vrida nacken maximalt för att se kupolen högt däruppe. Inne på torget sprutar fontäner och här växer det friska gröna gräset, en lockelse i detta torra land. Inte undra på att här är fullt med folk även på en tisdag. Det finns ett flertal anledningar till att komma hit.

Den öppna platsen kantas av hundratals små butiker. Här säljs varken kinesiska varor i plast eller solglasögon. Här säljs undersköna handknutna mattor. En av dem kunde faktiskt flyga och är nu på väg hem till Saltsjöbaden. Enligt det bifogade kvittot var mattan ganska billig, detta för att minska svensk import-moms. Något jag inte själv behövde påpeka. Här säljs också finaste hantverk i olika metaller och i sten, miniatyrmålerier i klassisk persisk tradition. Försäljarna är inte buffligt påträngande, men synnerligen skickliga att väcka intresse och snabbt skapa en behaglig relation till en möjlig köpare. Jag häpnar och stortrivs, även om jag sett allt detta tidigare. Köpbegäret väcks av alla märkvärdiga fynd, men den här gången lyckas jag disciplinera mig.

Boel bjuds på te av matthandlaren

Basaren är en mötesplats, där sprids rykten och information, där talas alla språk. – Hej, är du från Sverige, sa någon som aldrig varit i Sverige. En annan man misstog oss för danskar, men växlade till svenska när jag påpekade hans misstag. Berouz var en äldre lågmäld man som talade bra svenska efter fyra år i Sverige. Nu sålde han tygtryck i basaren. Skrev ner några av hans synpunkter.

• 70% är aktivt emot regimen, men få vågar säga det högt. Andra säger 80%.
• Skriv inget, lägg det i ditt minne och skriv när du kommit till Pakistan.
• Om de tar dig, så hittar de lätt allt du skrivit – då har du problem!
• Nu demonstrerar de unga. De var inte med 1979. De vet inte vad en revolution kostar.

Armén, Revolutionsgardet, Basiji, moralpolisen och de som inte har något namn, civilklädda som pratar med folk på gatan. Har man då uttryckt fel åsikter kan man senare hämtas på natten. Uppmaningen att vara försiktig fick jag hela tiden: i hissen, i taxin, av folk jag pratade på gatan och framförallt i basaren.

Hotellet låg i Julfa. I de gamla armeniska kvarteren. Esfahan kallades tidigare Julfa och var en armenisk bosättning.

På 1600-talet bodde här en miljon armenier. Men staden härjades och brändes ner och de som överlevt blev anvisade en ny plats att bygga upp sin stad. Det blev Nya Julfa. Nu finns det endast 5000 armenier kvar. De flesta har utvandrat till USA. Vi bodde invid den vackra och väl bevarade kyrkan med tillhörande muséum. En synnerligen behaglig plats. Vad jag skriver är anteckningar från samtal med den entusiastiske museichefen. Kolla fakta på Google går inte.

Så händer det igen

Doktor Ebrahim hämtade oss tillsammans med fru, också läkare, och äldre dotter Nazanin vid hotellet. Nu ville han visa oss staden, men klockan var snart fem och jag trött efter moskéer och basaren. Ändå kunde han inte låta bli att stanna vid den berömda 33-valvsbron. Vandrade över den långa bron som inte längre hade något vatten att välva. Längre bort stod paddelbåtarna som ett minne från en tid när regnen fortfarande föll.

Hemma bjöds vi på nötter, mandel, äpplen, torkade aprikoser, apelsiner och granatäpplen. Åt glupskt av de senare. Fru Zhila skulle delta i ett utbyte med en medicinsk institution i Borås (av alla platser) och förberett sig väl med att intensivt plugga svenska i åtta månader. Några dagar innan det slutgiltiga beskedet skulle komma fattade svenska regeringen beslut om någon form av ny policy: Stopp, och resan ställdes in! Sa, hon grät i två dagar.

Vi satt i köket som var modernt placerat öppet mot vardagsrummet. Lägenheten hade ytterligare tre rum där de två tonårsdöttrarna hade varsitt. Prydligt och skinande rent, med undantag för yngsta dottern Nobahars (betyder ”ny vår”) 16 år, tonårsstökiga rum. ”Hijab-revolutionen” är droppen som fick ett jäsande missnöje att visa sig i öppen protest. Inflationen, västs sanktioner, Covid och en regim med andra prioriteringar än de världsliga, allt detta som gjort livet svårare, har lagt grunden till protesterna som fortfarande växer. Alla delar av livet skall styras av religionen. Yngsta dottern berättade om matematikundervisningen i skolan – Pojkarna i bakersta raden gjorde ”fula kommentarer” och grimaser när Mohammed kom in mitt i trigometrin.

Tror nog familjen är ovanligt frigjord för iranska förhållanden. Pappa Ebrabim bad flickorna att inte gå till demonstrationerna, men inte förbjudit. Döttrarna talar öppet om framtidsplaner och drömmar. De tycker pappa är lite sträng och gammaldags. Så är han också Bachtihari, en högt respekterad stam, förklarar en av döttrarna.

När pappan lämnar köket passar jag på att ställa mer närgångna frågor. Jo, Nazanin har en pojkvän. Det var nog acceptabelt, men han är afghan och detta törs hon inte berätta för pappa. Snabbt fick jag se pojkvännens bild i mobilen. Om några dagar hoppas hon klara språktestet IS och hoppas därefter få en plats på ett universitetet i Nederländerna. Att få komma dit och få komma bort från alla problem tycks uppta hennes drömmar.

Oaser och plastpåsar i motljus

Onsdag 26.10 – dag 26. Sex timmar på ännu en Scania buss. Första timmarna syns inget grönt. Höga berg bildar en taggig horisont i soldiset. Över den platta stäppen växer bara torra buskar. Alla gardiner bussen är fördragna förutom vid vårt fönster och solen lyser oss i ögonen. Plastpåsarna som fastnat i de taggiga buskarna påminner om seglen vid starten på en större regatta. Förstås inget nytt för Iran. Så har det sett ut hela vägen från Turkiet. Pakistan översvämmat och här råder svår torka sedan många år. Floden genom Esfahan finns inte längre och de vackra broarna saknar praktisk mening. Här nog marken billig, tänker jag. Därför har man kostat på sig en mittremsa på motorvägen som ibland är ett par hundra meter. Tänkvärt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Full fart mot Shiraz i ytterfil med kvinnlig chaufför. När såg jag en sådan senast? Hotellet var för första gången bokat och i morgon skulle vi träffa den första reseledaren. Yas blir den första av ca dussinet som vi räknar med att kunna träffa. Och den enda kvinnan.

Samtidigt som vi rullar in på busstationen detonerar en bomb vid en helig plats nära vårt hotell. 15 döda och många förstås skadade. Media går genast ut med att det var ett dåd av IS, något ingen trodde på. Kanske ville regimen få de protesterande ungdomarna att tänka på något annat, att hitta en annan fiende.

Farakonde Yas Zareie. Reseledare

Torsdag-lördag 27-29.10 – dag 27-29. Stor känsla möta Yas i Hotel Args reception. Vi hade nog ett dussintal resor tillsammans. År 2006 reste jag med gruppen, styrde om lite och fick henne förstå mina tankar om hur jag ville ha resan. Hon gillade det annorlunda konceptet och vi blev nära vänner.

Tillsammans gick vi runt i den gamla täckta basaren med 1000-tals butiker och gångar hit och dit. Så här såg det nog ut även för ett par hundra år sedan. Vill påstå att ingen utländsk besökare som går in i basaren på egen hand kan hitta tillbaka till samma ingång. Vi tycktes vara de enda utlänningarna, men kommersen är livlig med de varor som folk behöver i vardagen. Inga mattor, dyrbara stenar eller märkliga konstföremål.

Som väntat hade Yas mycket att bjuda på. Första kvällen fick vi träffa hennes närmaste vänner, en kulturell elit. En snabb genomgång visade att samtliga var skilda eller på väg dit. Några hade med sig nya pojkvänner. – Det är svårt att skilja sig för en kvinna, sa Yas. För henne hade det tagit tio år. Värdinnan var utbildad ekonom, men ägnade sig helt åt att hästar. Hon målade dem. Otroligt skicklig, tavlor som en dröm för varje hästälskare. Tavlor med sköna hästar täckte väggarna. Problemet var att den konstköpande allmänheten inte ville ha hästar på väggen. I Sverige kan vi med offentliga medel försörja konstnärer som valt att arbeta med sådant som ingen vill ha, här var det en rik pappa som stod för försörjningen. En av de nya pojkvännerna drev en hemlig biograf som visade förbjuden iransk film och utländsk konstfilm. Dessutom höll han på att skriva en bok om de verk i världslitteraturen som senare filmatiserats. Två gånger hade han blivit arresterad p g a av den illegala biografen och jag frågade hur han kunde försörja sig, men svaret förstod jag inte riktigt.

Alla tiotalet vänner denna exklusiva krets talade utmärkt engelska. Inställningen till regimen behövde jag inte fråga om, däremot vågade de inte delta i demonstrationerna. Flera av dem uttalade även kritik mot Väst:

• Varför hjälper de oss inte?
• Varför stänger de gränserna?
• Vi vill ju bort från allt elände.

Några av dem menade att Västs sanktioner mot landet enbart drabbade befolkningen medan de rika och ledarna kunde resa som de ville och skicka sina barn till universiteten och tryggheten i Väst.

• Utvisa elitens barn! Beslagta deras tillgångar!

Fredag och därmed helgdag. Bjudning till sommarhuset hos en rik familj tillsammans med ett tjugotal gäster. Alla uppenbart mycket välbärgade. Männen spelade kort och drack hemgjord sprit. Kvinnorna dukade fram snacks, frukt och hämtmat. Dessutom fick vi smaka den berömda druvan från Shiraz som frälst världen, men förbjuden här sedan revolutionen 1979. Samtidig sprutade fontänerna och poolen fylldes. Frestelsen att ta mig ett dopp fanns där, men jag föreslog inte ens på skämt att vi skulle ta ett dopp. – Vattnet är för kallt, förklarade någon när jag försiktigt penetrerade saken.

Lördagen med Yas och hennes väninna Samoneh, som också ordnade den obligatoriska inbjudan när vi sökte visum. Det blev kväll och månen en smal skära.  På vägen hem ville hon ville visa väggmålningarna i Shiraz äldsta delar. Märkvärdigt och suggestivt i den svaga gatubelysningen med månskäran ovanför. Bilderna var filosofiska fantasier kring historia, sagor och den älskade poeten Hafes dikter. Som i en saga öppnades en port och ut steg den märklige konstnären själv, herr Abdel Yazdi med långt skägg och pigga ögon. Vi bjöds in till hans galleri, museum, konstnärens eget tempel. Små rum med utstuderad svag belysning i olika färger och musik med tonsatta dikter av gamla poeter. Det översta rummet hade ett trappsteg som lutade fel i två dimensioner. Konstruktionen var avsiktlig med tanken att rummet endast skulle kunna nås av ett fåtal. Allt tillsammans en andlig och tankeväckande upplevelse.

Söndag 30.10 – Dag 30. Nu börjar den långa färden rakt österut som kommer att vara i 4-5 dagar, En dag till Kerman, en till Zahedan (där sköts 90 människor ihjäl för tre  veckor sedan, i går ytterligare några), en dag över gränsen till Pakistan (får vi beväpnad eskort?), därefter 50 mil buss till den inte så väl beryktade staden Quetta i Baluchistan. Väl på ett tåg därifrån tror jag vi kan pusta ut.

Ingenting av detta skulle visa sig vara riktigt.