Jo det är sant. Där går en halvtam noshörning på huvudgatan i staden Saurah i södra Nepal. Potentiellt livsfarlig, men älskad av lokalbefolkningen, som har givit den namnet Shah. Nästan varje dag går han en runda mellan olika gräsplättar i staden. Den intensiva motorcykeltrafiken stannar av, bilarna stannar och en svärm av turister följer noshörningens snabba, bestämda steg. Shah betyder ”kung” på Nepali. Ett väl valt namn.
Saurah ligger invid gränsen till nationalparken Chitwan där det förutom alla andra djur i Djungelbokens Värld i dag finns 600 noshörningar. Ett farligt djur som varje år dödar ett 10-tal människor. Visserligen är noshörningen en gräsätare, men närsynt och lättirriterad attackerar den om man kommer för nära. Och det är lätt hänt när man går på en stig som slingrar sig genom det höga gräset på flodslätterna.
Men Shah då? Bakgrunden är denna: Översvämningarna vid monsunen 2017 var ovanligt omfattande och många noshörningar dog och ungar kom ifrån sina mödrar. Armén patrullerade på elefanter och hittade lille Shah som då vägde under 100 kilo och var utsvulten. Han togs om hand av nationalparksförvaltningen, som lyckades så väl att man nu har en nästan tam noshörningshanne som idag väger närmare två ton.
Det var en kväll strax före Jul och det hade varit mörkt i några timmar. Jag går stora gatan fram i letandet efter en lämplig restaurang för en god middag. Upptäckte att jag blev omgången på gatan av en noshörning. Vid tidigare besök i Chitwan har jag sprungit för livet några gånger, så nu tog jag skydd inne i en affär. Men djuret fortsatte till synes opåverkad i ett fyrverkeri av blixtar från mobiler och kameror, som den filmstjärna han faktiskt var. Alla gick bakom honom, ingen vågade sig framför. Så vek han av på en sidogata och försvann i mörkret. Nästa morgon vaknade jag tidigt, tittade ut genom fönstret, såg att det stod en noshörning och betade på hotellets gräsmatta.
Det här är förstås en märklig och söt historia. Det verkligt intressanta, och skälet till att jag vill berätta den här historien, är den syn man har på vilda djur – de har rätt att existera, man dödar dem inte! Inte i det här lilla fattiga landet vid kanten av Himalaya. Ett fantasifullt tankeexperiment: Om något liknande inträffat i vårt eget land, vad hade då hänt? Pang!
Nästa lördag ska jag berätta om den studieresa jag ordnade för medlemmar i föreningarna Jaktkritikerna och Rovdjursföreningen, där jag är aktiv. Den resan gick två veckor i början av december och blev lyckad på flera sätt. Jag planerar nu för en andra resa i slutet oktober.
Vi kom till helt övergivna byar och till andra där några gamlingar bodde kvar, några hus var nödtorftigt rustade som sommarstugor (datchor). Vackert var det, men det var nog betydligt vackrare förr när bygden var befolkad.
favoritblomma jättebjörnlokan i stora bestånd. I Sverige hatad, fruktad och förföljd. Den kallas på oklara grunder för ”invasiv”, vilket innebär att alla medel är tillåtna för att utrota den ståtliga växten. Vad som verkligen är ”invasivt”, åtminstone här i Saltsjöbaden är tujan. Överallt planteras den trista växten längs tomtgränserna. Den vill jag gärna utrota!
utformade snickerier i fönsterfoder och takskägg. Och i fönstren finns ofta något vackert som blir som ett stilleben.
Björn fanns det däremot gott om. Vi såg spår ett flertal gånger och jag blev lovad att få se björn om jag kom tillbaka nästa år. Kanske ska jag göra det. Nationalparkens förvaltning har odlat upp åkrar med havre och jordärtskockor för att ge mat till björnar och harar. Endast lokalbefolkningen får jaga i parken (älg, mård och varg), men antalet jägare minskar och vargen är ett problem genom att det finns för lite älg och vargen går in i byarna och tar hundar för att hitta mat. Däremot träffade jag ingen som var rädd för varg.
Projekt Läs & Res 