När jag först började fantisera om den här rean hade jag en självklar reseledare: Den man jag reste med i Ukraina, juni 2022. Under märkliga omständigheter förvann han, slutade kommunicera. Desperat letade jag efter alternativ. Kontaktade till och med mina vänner i Ryssland. Dvs, alla har nu satt sig i säkerhet utomlands. En av dem har en ukrainsk fru, hon föreslog en man som hette Ivan och också var bosatt på Cypern.

Jag tog kontakt i maj och det blev träff direkt. Att jag glömt presentera honom beror på stressen och en därmed ökad virrighet. Vi hade många och långa samtal över nätet och jag kände tidigt att han skulle bli en utomordentlig reseledare.

Ivan är 42 år och arbetar för flera volontärorganisationer sedan kriget bröt ut. Mycket med organisationen Glory UA, som vi senare skulle besöka i Kiev. På meritlistan finns bland annat att han skickat ett 70-tal terränggående bilar till fronten. När kriget bröt ut flydde han med fru och tre barn till Cypern. Mer än tre barn innebär att man undantas militärtjänst. Jobbet för ett ukrainskt företag sköter han på distans.

Elitsimmare som nu satsar på triathlon och gärna springer både upp- och nedför berget Olympos.

Charmig, oftast med ett leende och med snabba svar på allt från busslinjer till orsakerna till Carl XIIs nederlag vid Poltava, något han för övrigt beklagade.

Ivan mötte oss i Przemysl nära ukrainska gränsen. Strax gjorde han en What´s App grupp där all information fanns tillgänglig för oss 14 i gruppen. Han visade sig som en självklar ledare och en god värd för vår studieresa.

23.10 Vi var väl 5-6 svenskar som orkade ta oss ner i skyddsrummet när flyglarmet gick strax före midnatt. Jag var först att gå upp de sex våningarna till mitt rum. Jag frös, genomtrött och måste försöka blogga. Ivona med ena roten i Polen, hade tagit med sig en sovsäck.

Klockan är midnatt, staden är helt nedsläckt och inte en bil på stora gatan nedanför vårt fönster. Utegångsförbudet gäller till 05.

Reseledaren Ivan har instruerat oss hur man lägger in appen ”flight-alarm”. Boel försöker, lyckas nästan hela vägen tills hon skall klicka in vilket område alarmet skall gälla. Namnet på området står med kyrilliska bokstäver. Hon chansar och får upp ”Airpollution London”. Hon ger upp.

Därefter var det tyst, mörkt och kanske 14 grader i rummet. Vi sov gott.

18.10. Själv skulle jag åka en dag tidigare för att besöka vänner i Puck, 55 km norr om Gdansk. Nära missa färjan eftersom pendeltågen till Nynäshamn var stoppade p g a elfel. Boel var så hygglig att hon körde mig till färjan. och jag kom två timmar för tidigt.

Inte ensam i hytten. En polack, som sa sig jobba som skatteplanerare.

— berättade jag var på väg till L´viv i Ukraina

— Staden heter L´vov och ligger i Polen! Folk i östra Ukraina är samma som ryssar. I västra Ukraina är det blandat, men mest polacker. Ukraina är inte ett land!

Svarade honom inte. Föredrog att lyssna till allsköns gamla motsättningar mellan polacker och ukrainare. Polens gränser har under århundraden varit som ett gummiband.

Zelinsky kallade han ”Den lille judiske pajasen”. Kaczy´nski fick ett liknande epitet. Och Biden kunde inte hålla tätt. Märkligt nog uppskattade han nyvalde presidenten Tusk. Så anlände ytterligare en hyttkamrat, en arab och polacken fick en ny person att berätta för. Samma saker som jag redan fått höra. Klokt nog hade jag tagit med mig mina hörselkåpor för motorsågen. Fullständig tystnad och med understöd av en stor öl, somnade jag strax in medan pladdret i hytten fortsatte. Såg att araben (en sympatisk man från Irak) lämnade hytten och på morgonen var han borta. Hade han lyckats byta hytt?

19.10. Boel ringer. Polferries har tidigarelagt avgången med 1,5 timme. Hur ska mina resenärer hinna till båten? Hon ringer, messar, mejlar. Får tag på alla utom Ulf. Honom lyckas jag själv nå. Får till sist beskedet att alla är med på båten – utom Ulf!

20.10. Jag tog tåget tillbaka från Puck till Gdansk. I den vackra vänthallen ser jag Boel mitt i en klunga människor som absolut måste vara svenskar. Flertalet med vita skägg. Tillsammans är vi nu 13 stycken som sitter på tåget mot Krakow långt ner i söder. Förutom Boel, blir alla nya bekantskaper. Gemensamt är att vi alla på olika sätt har arbetat med att bistå Ukraina.

I Krakow skulle vi bytt tåg, men det var kort anslutning och jag hade därför beställt en buss som nu väntade utanför huvudentrén. Till sist hittade vi den och kunde resa vidare på fina vägar till Przemysl nära ukrainska gränsen. Bra chaufför tydligen; han hade kört Erdogan till Lviv. Kommentaren från reskamraten Hans (som egentligen heter något annat) vill jag inte publicera.

Lång dag, nu sover nog alla. I morgon måste vi upp för att ta ett tidigt ukrainskt tåg till L´viv.