Darwin Shooting club

3.11 Dagen började lite märkligt. Vi hamnade på en skytteklubb. Bilder på kamouflage klädda, bredaxlade killar med solglasögon. Själv har jag en stark aversion mot vapenintresserade män, vare sig de siktar på människor eller djur. Kanske en del i militär träning? Hur som helst; skytteklubben lånade bara ut lokalen till en grupp unga väninnor som i liten skala samlade pengar och köpte drönarkomponenter och Starlink uppkopplingar.

Radystky, Women Volunteering Group

Jag frågade Ira hur många i befolkningen som på olika sätt stöder landets ansträngningar i kriget. Hon gissade på ca 75%. En del hjälper till i någon av de tusentals volontärorganisationer som stöder militären, hjälper pensionärer, tar hand om husdjur, reparerar skadade hus, osv. 208 000 organisationer eller grupper av privatpersoner enligt en uppgift på nätet. Andra lämnar en del av sin lön. Det känns som att stora delar av befolkningen har mobiliserat. Framför allt är det ungdomar som är aktiva. Undrar hur stor del av svenskarna som på något sätt ger stöd till Ukraina.

Informella kompisgäng drar in pengar alla upptänkliga sätt. Radystky är duktiga att samla in pengar, inte så mycket, men de är uppfinningsrika; auktioner på skänkta föremål, fixar fester, bakar och ordnar smink-kurser. Alla dessa privata initiativ sammantaget stärker försvarsviljan och ser till att det civila samhället fungerar. Samtidigt är det en enorm konkurrens om givarmedel, precis som i Sverige. Undrar om något liknande skulle ske i Sverige om kriget kommer hit.

Vandring runt i Kyiv

En av Iras kompisar tog oss runt i de centrala delarna. Själv satt jag på hotellet och skrev förra bloggen. Även om jag har sett mycket av de främsta sevärdheterna, så hade jag tydligen missat en del. Strax före mörkret gick jag ut en sväng. Ville se flaggorna vid Maidan. Varje liten flagga nedstucken i gräsmattan markerar en fallen soldat. Varje gång jag varit i Kyiv har jag varit där, stått still en stund och försökt ta till mig innebörden.

Nu är det packat med flaggor, omöjligt göra sig en uppfattning om hur många. På bilden syns enbart ukrainska flaggor. En avdelning upptas av flaggor som markerar dödade i Azov-bataljonen som tre månader höll stånd i stålverket i Mariupol vid Svarta Havet nära gränsen till Donetsk. De männen har nu en särskild hjältestatus i Ukraina.

Gick runt och tittade lite noggrannare; hittade polska, tjeckiska, turkiska, brittiska, kanadensiska, japanska flaggor. Och svenska. Räknade till fem svenska flaggor. En sjätte skall nu sättas dit hörde jag på nyheterna. Varför organiserar inte Sverige en frivillig kår för Ukraina? Vi gjorde det för Finland, många deltog också i spanska inbördeskriget.

Building Ukraine Together

4.11 Vi träffar Adriana som vältaligt och på utmärkt engelska berättar om en av de största organisationerna. Inte kunde man tro att det här landet producerar så många välutbildade, vältaliga ungdomar. BUT startades när kriget började med Rysslands anfall i Donetsk 2014. Sedan dess har de engagerat tusentals ungdomar i återuppbyggnad av förstörda hem. En bärande tanke är att bygga förtroende och samhörighet mellan unga från olika delar av landet.

Zhovten – biografen i krigets Kyiv

Det här är titeln på en film som ligger på SVT Play. En charmig berättelse om de anställdas hängivenhet inför uppdraget att förmedla en viktig kultur. De har visningar barn och för soldater på permis. Zhovten är Ukrainas äldsta biograf som öppnade i början av 1930-talet. Den stängdes i början av Rysslands storskaliga anfall, men visar nu filmer under hela dagarna till tidig kväll. När flyglarmet går måste alla besökare ner i källaren.

Vi valde en film som låg bra i tiden och skulle vara textad på engelska. Ämnet spelade mindre roll. Sedan satt vi i mörkret och tittade på en armenisk kultfilm från 50-talet textad på ukrainska. Vackra bilder men urtrist.

På kvällen är det dags att resa hem. Sovvagn över gränsen till Chelm i Polen. Ira hade lyckats fixa underbäddar åt alla. Bekvämt och lite lyxigt med en tågvärd som serverade te. Mindre bekvämt var det att mitt i natten bli väckt av ukrainsk passkontroll och en timme senare av deras polska kollegor. I Kyiv tog vi farväl av Ira och uttryckte vår stora beundran och tacksamhet för hennes fantastiska insats som reseledare.

5-6.11. Tidigt på morgonen låg det frost på de vackra våtmarkerna efter Chelm där vi bytt till tåget till Warszawa. Nytt tåg till Gdansk. Båten avgick kl 18 och nästa dag var vi i Nynäshamn.

När jag räknar restid, då räknar jag enbart den vakna tiden. Med det sättet att räkna, så vill jag alltså säga att det bara tar en och ett halv dag från Kyiv till Stockholm. Nynäshamn, om man ska vara petig. Och då har jag ju, som tidigare sagt, flygskam.

En efterräkning

Resan löpte efter plan. Efter 12 intensiva dagar kom vi hem, glada men trötta. Nu är det vår uppgift att berätta om alla möten. Möten med människor som gråtande berättade om ryssarnas härjningar. Om alla organisationer som presenterats av duktiga unga människor uppfyllda av framtidstro, samtidigt med hat och förakt för den framtid som ryssarna vill krossa.

Resan gav ett överskott på 20 100 kr. Betydligt mindre än tidigare resor, vilket berodde på att jag sänkt priset och på att vi var färre än de två tidigare resorna. De pengarna skickar jag till två av de organisationer vi mött under resan.

Utgifterna, enbart i Ukraina, uppgick till 65 100 kr. Om jag gissar att var och en av oss privat la ut omkring 4000 kr för mat och annat, så innebär det att vi lämnade ca 110 00 kr i Ukraina. Och det skall vi vara nöjda med!

Flera av de som var med på resan ”anmälde sig” till nästa. Ira vill gärna göra ytterligare en resa, Boel och jag själv, likaså. Kring den 19 april, talade vi om.

När Peter gick på båten i Gdansk sammanfattade han sin upplevelse;
– Resan kändes lång. Det var länge sedan vi var här!
– Resan kändes kort. Det har hänt så mycket!

Han uttryckte en känsla jag ofta haft, men aldrig kunnat formulera.

Artem Rakitin

31.10 På kvällen efter en lång dag hade Ira bjudit in Artem till en träff på hotellet.

I min kupé på nattåget från L´viv hade jag sällskap av en 18-årig tjej. Hon frågade vad som fick oss att resa till Ukraina. Läste resplanen och ropade till: Artem – han som räddade mitt liv!

Hon var en av dem som han lyckades evakuera från det belägrade Chernihiv. Under dramatiska former evakuerades 26 000 av Artem och hans kamrater. Hela tiden med risk för sina liv. Senare gjordes en film om evakueringen och Artem blev kändis över hela landet och fick hjältestatus. Senare anslöt han sig till armén som spaningssoldat. Under ett nattligt uppdrag stötte de på fienden. De var fyra i gruppen, samtliga sårades, men lyckades ändå ta sig bakåt i säkerhet. Artem var svårt skadad i huvudet och släpades bakåt av sina kamrater. Han miste sitt högra öga. Efter en lång konvalescens och många operationer återgick han i tjänst, då i en underrättelse befattning. Han organiserar också träningsläger för ungdomar 14 – 18 år.

– I have never been more handsome, sa Artem när jag tog bilden

Bombnatt

Det hade varit en lång och intensiv dag. Tog några klunkar ur en flaska, lade mig i sängen och försökte koppla av. Klockan 23.20 gick flyglarmet. Tio minuter senare kom en varning om förhöjd risk. Ringde reseledaren Ira och kollade. Do as you like, better to put the mattress in the corridor! Den generella regeln är att man ska två bärande väggar till fönstret. Svenskarna på ambassaden skall sova i badrummet. Nu var det bara Ira och Leif som faktiskt sov i korridoren. Jag och Boel stannade kvar. Boel hade inte slagit av Flight Alarm på sin telefon, hon sov djupt, men jag väcktes flera gånger under natten.

1.11 Vi var nog alla trötta när vi satte oss på bussen för att besöka Slavutuch. Åkte genom ett flackt landskap med fält till horisonten. Vetet var skördat, men majsen stod kvar. I skogarna skulle det finnas både björn och varg, enligt Sergei, som var med oss även i dag. Igelkottar vanliga i byarna. Staden byggdes 1986-87 för de evakuerade invånarna i Pripjat, där anställda vid Tjernobyl tidigare bodde. Slavutuch är den sista sovjet-staden! Den såg ut som våra miljonprogram, fast med fler träd och lite lägre hus.

Slavutuch och en noggrann genomgång av en modell av Chernobyl som nu är stängt för besökare

2.11 Tidigt tåg till Kyiv. Tre stationer med tunnelbanan till Maidan och Hotell Ukraina. Det anrika hotellet hade nyligen sålts av staten på offentlig auktion 60 miljoner dollar.

En berömda statyn utanför hotellet. En spegling i fönstret

Perre mötte i receptionen

Per-Olov Karlsson är en kändis för oss i Sverige som engagerar oss för Ukraina i Sverige. Två gånger i veckan live-sänder han från Kharkiv i östra Ukraina. Han delar ut mat till fattiga i det distrikt han bor i. Du hittar honom på FB https://www.facebook.com/groups/1412771495878450/

Perre och hans nya kvinna mötte oss i receptionen. Alltid skrattande och positiv. Kharkiv har bombats hårt under den senaste månaden. Två glidbomber landade för några dagar sedan nära Perres bostad. Ändå säger han att han aldrig varit så lycklig. Kanske beror det också på att han träffat en söt grannkvinna.

Bilderna tagna i Kharkiv i oktober förra året

Glory UA

Liksom vid de två tidigare resorna togs vi emot av organisationen Glory UA. De har tidigare gjort en fantastisk film; Follow Me, som handlar om det osannolika i att den drönare räddar livet på två personer. Du hittar den på Youtube. Nu har de gjort en ny som lär finnas på Netflix

Filmen är propaganda för att motivera män att anmäla sig till armén. Ukraina har stora problem med att rekrytera. Många unga män håller sig undan, gömmer sig inomhus eller flyr landet. Filmen är ett sätt att öka försvarsviljan.

UA Postcards

Spännande liten grupp av ungdomar som hittat på ett kul sätt att samla pengar till militären. Det är i den här gruppen Ira är aktiv.

Gå in på https://uapostcards.org/sv/ Här väljer du bland ca 40 kort

. Välj någon du vill skicka den till.

• Skriv en hälsning (helst på engelska)

• Betala en summa du själv väljer. Minst 10 $.

• Om några veckor får din vän kortet som skickas från Ukraina.

Jag och Boel har resdan bidragit med en rejäl slant, men jag tänker också skicka dem några av mina bilder. Verksamheten drivs av tvillingarna Alex och Alex Tebenko. De ser exakt likadana ut och har samma namn, vilket ju underlättar kommunikationen väsentligt.

Varje dag skickar de ut omkring 25 kort över hela världen. Kort till Ungern och Slovakien lägger de i ett kuvert, eftersom det hänt att ryssvänliga posttjänstemän slänger dem. Samma sak lär hända om du väljer att skicka ditt kort till Ryska ambassaden i Stockholm.

30.10. Nattåget till Chernihiv. Sov gott hela vägen. Vaknade inte ens när tåget gjorde ett långt uppehåll i Kyiv, inte ens av flyglarmet och smällarna från drönare som tog sig igenom luftförsvaret. Chernihiv ligger 130 km nordväst om Kyiv, 50 km från gränsen till Belarus.

Min text blir kort med ett fåtal bilder. Tiden räcker bara inte. Känns som att en dag skulle kunna fylla en bok.

Stanislav anmälde sig till armén dagen efter ryssarna anföll. Han var tränare för ukrainska simlandslaget och hade i det sammanhanget varit i Sverige flera gånger. Nu satt han i vår buss och visade runt till de platser där de hårdaste striderna utspelats. Inte så mycket att se, bara trasiga, utbrända byggnader.

Staden stod hjältemodigt emot det ryska anfallet, men var omringat i 47 dagar. Försvaret bestod av av en stridsvagnsbataljon, ett infanterikompani och hemvärn. Man sprängde broar och målade över vägskyltar vilket stoppade upp ryssarnas avancemang mot Kyiv. Ändå klarade sig Chernihiv relativt bra. Mycket har resdan reparerats och alla nya fönster visar att läget varit mycket värre. Staden har fått lite av hjältestatus och vi mötte några av de som på olika sätt deltog i kampen.

Roligare var att vandra i den centrala staden med en historia sedan 900-talet och då huvudstad i landet Rus. Staden ligger vackert på en hög strandbrink över floden Desna. Hit kom vikingar från norr samt osmaner och venetsianska köpmän från söder.

Räknade till fem kyrkor med glänsande kupoler längs flodstranden. Alla med rötter i tidig medeltid.

Tanken med att löven måste bort har jag aldrig förstått. Men över hela landet sopas det i parkerna.

Röda Torget är belagt med återvunnet tegel från skadade byggnader. Bilder och minnesord över de stadens söner som senast stupat i kriget. Poeten Taras Chevchenko står staty i varje stad. ”Staden känns så lugn och jag möts av så mycket vänlighet överallt”, sa Rune.

31.10. Buss söderut till byar som ockuperats av ryssarna. Nu ska vi få se och höra vad som hände. Passerar flera vägspärrar och ser skyltar som markerar var det kan finnas minor.

Gregori, företagaren

I byn Lukashivka där storbonden och framgångsrike entreprenören Gregori tar emot oss. Han berättar med stolthet och stora gester om motståndet när ryssarna kom. Till sitt försvar hade de två stridsvagnar, 64 infanterister, 12 hemvärnsmän och Gregori var en av dem. 3 – 4000 ryssar anföll. Byn stod emot i tre dagar. Den 6:e mars träffades byn av 60 klusterbomber. Då flydde de.

Kyrkan byggdes 1740 och har bastanta väggar, taket däremot är tunnare. Här förvarade ryssarna ammunition och mat. Festade säker en hel del och rökte. De var över 100 man samlade. Så slängde en smart kille en fimp och allt for upp genom taket. Alla dog förstås och ”hängde som DNA i träden”, som Gregori förtjust uttryckte saken.

– När förstod ni att ryssarna skulle anfalla, frågade jag

– För 20 år sedan!

– You must understand the natures of these creatures.

- Ryssarna stal ALLT i mitt hus; kläder, porslin, kylen, t o m min frus underkläder. De tog vattenkokaren, men förstod inte att den behövde en bottenplatta. De skruvade bort toalettstolen för att ta med sig hem till Sibirien. 120 kor dödades av artilleri eller sköts innan byn befriades.

- Ni måste förstå att om vi faller så är det snart er tur. Antingen vinner vi det här kriget eller så förlorar vi alla.

En ryss är en person som lever i Ryssland, men det är ingen etnisk grupp och alla har inte ryska som modersmål. Dessutom finns det många som har ryska som modersmål, men lever i andra länder, t ex i Ukraina. De ryssar som ockuperade Lukashivka kom från Tuva och Burjatien. På en vägg hade någon klottrat:
Vem har bestämt att ni skall leva så mycket bättre än vi?

Georgi har på et mirakulöst sätt lyckats dra igång en imponerande verksamhet som nu sysselsätter hela byn. Här finns nu 300 kor och i år har han de skördat 5000 ton potatis. Han förklarade undret med att: I Ukraina jobbar vi hårdare än ni gör i Västeuropa. Räntefria lån till jordbruket är nog också en förklaring.

Owen, irländaren

Vi åkte vidare och träffar irländaren Owen Sharkey som är en del i nätverket Repair Together. Han leder återuppbyggnaden i en by med hjälp av volontärer, utländska och ukrainare. Hittills ingen från Sverige. Få har någon fackkunskap; But they learn quickly. Under det varmare halvåret har han lett arbetet med att reparera söndersprängda hus. Själv bor han i ett tält. En imponerande kille som nu längtar hem till familjen norr om Dublin.

Intresserad av att arbeta en tid som volontär i Ukraina? Kolla på https://www.repair-together.com/stones-en/. Om inte, så kan du stödja verksamheten ekonomiskt. Byggmateriel finns, men kostar pengar. Och han har nu slut i kassan.

Lunch hittade vi sent på eftermiddagen. Vinerbröd, mikrade dumplings och yoghurt i en ”kiosk”.

Svetlana och Vitaly

Bilden: Svetlana och Vitaly med bild på den den lilla flickan som var nyfödd och nästan dog av svält i mars 2022.

Efter den eminenta lunchen gick vi till huset där Svetlana och Vitaly bodde i byn Yugdine.

De berättar: Den 3:e mars 2022 kom de i stridsvagnar genom skogen. Det ringde på dörren. Vitaly tog mod till sig och öppnade, annars hade de slagit in dörren. De slog honom med geväret och hotade att slänga ner en handgranat i källaren där vi andra gömt oss. De letade efter ukrainska soldater som de kallade ”banditer”. Under vapenhot tvingades 300 bybor ner i skolans källare. Där satt vi i 27 dagar på 90 kvm. Två hinkar fanns för toalett. Det fanns ingen ventilation och stanken svår att uthärda. Vissa dagar fick vi bara en halv kopp med soppa. – Jag gick ner 20 kg, sa Vitaly medan Svetlana gråter. Några av de äldre blev galna och några dog. Först ett par dagar senare fick vi begrava kropparna. När graven var färdig började de skjuta på oss. Vi tog skydd i graven, där några av oss dog. Svårast var det för barnen. Sju män i byn avrättades.

bilden från Time

– Vi har kommit för att befria er från nazisterna !

Ingen i byn samarbetade med dem. Några av vägarna i byn var asfalterade, något som saknades i soldatens hemby.

– Hur kan ni vara så rika? Jag vill komma tillbaka och och bli er borgmästare.

– Soldaterna kom från Sibirien; från Burjatien, Tuva och Jakutien. Tuvinerna var otäckast, t o m de ryska officerarna var rädda för dem, sa Svetlana. De behandlade oss som vargar i en fårhage.

Yugdine befriades den 30 mars. Allt i deras hus var förstört. Alla rutor utslagna, soffan uppsliten och allt som kunde bäras var stulet, även Svetlanas underkläder. Överallt låg avföring. De var som vildar!

Svetlana och Vitaly driver en butik i miniformat. Där plockade soldaterna åt sig det mesta redan första dagen. Så berättar Vitaly en historia han gått och hållit på;

– De hittade kondomer. Några paket hade bilder på goda frukter. De slet upp paketen, tuggade dem som tuggummin.

En osannolikt givande dag, önskar fler hade kunnat dela våra upplevelser. Och ännu var dagen inte slut. På kvällen kom Artem Rakitin, rikskänd som hjälten i Chernihiv. För mig är det nu bara ett stort glas öl och direkt i säng.

Tittade på Rapport i går kväll. Fredag kväll. Eländes-bilder från Gaza, från Libanon. Liksom varje kväll. Inget om kriget i Ukraina denna kväll. Varför, angår det oss mindre? Kyiv ligger 127 mil från Stockholm (som till Treriksröset), Gaza betydligt längre bort. Normalt brukar medias uppmärksamhet avta exponentiellt med avståndet.

För mig som engagerar mig mycket för Ukraina och blivit förtjust i folk och kultur, känns rapporteringen skev. Funderar på förklaringen. Död och förödelse drabbar både Gaza och östra Ukraina. Skillnaden är att det dör många, många fler i Ukraina än i kriget i Mellanöstern. Hela tiden bombarderas civila över hela Ukraina, varje dag dör några i sina bostäder, när de är ute och handlar eller när ryssarna lyckas träffa ett sjukhus. Ännu fler ukrainska soldater dör när de försvarar sitt land. Vi ska även räkna de ryssar som tvingas fram till fronten. Varje dag dödas eller skadas svårt över 1000 ryska soldater. Sammanlagt har ca 686 000 ryska soldater satts ur stridbart skick sedan februari 2022. Detta enligt Youtube kanalen https://www.youtube.com/c/JakeBroe/videos

Bilden ovan påstods vara målad av Banksy. Borodyanka oktober 2023

Rysslands anfall på Ukraina berör oss. Det är ett anfall på en del av Europa och på det sätt vi i Europa har valt att leva. Ukrainarna är lika mycket européer som vi svenskar och nu visar de oss betydelsen av den frihet och det välstånd vi svenskar tar för givet.

De ryska övergreppen är vidriga. Det finns bilder och filmer både från ukrainsk och rysk sida som visar när krigsfångar skjuts, och bilder på bakbundna civila som grävs upp ur massgravar. Här är bara ett exempel: https://edition.cnn.com/2024/09/06/europe/video-russia-surrendering-ukrainian-soldiers-killed-intl-cmd/index.html

Och det här rapporteras från Kyiv Independent nu på morgonen: https://kyivindependent.com/finishing-off-the-defenseless-how-the-russians-execute-ukrainian-soldiers/

I kväll kan du själv se vilka bilder SvT väljer att visa.

Allt känns klart

Rullväskan är packad med varm tröja, underställ, två par strumpor och två kalsonger. Där ligger också påsen med lite piller, rakhyvel, öronproppar, första förband och tandborste. I en annan packpåse ligger diverse sladdar, pannlampa, adapters och en liten dator. Kameran, som ju alltid skall vara till reds, tar jag i en gammal sliten axelväska. Två buntar med Hrivnas, överblivet från förra resan, pass och två bankkort ligger i midjeväskan. Papper om resan och buntar med alla biljetter har Boel i sin väska. I Nynäshamn träffar vi de övriga nio i gruppen. Vi har en grupp på What´s App för snabb kommunikation. Allt ska nu vara klart och jag har väl aldrig känt mig så lugn inför en resa. Tidigare två resor har ju allt fungerat enligt plan.

Obehagliga överraskningar hoppas jag slippa.