Räven berättar

  • God kväll!
  • God kväll! Min tolk Djarra besvarar hälsningen artigt och översätter sedan snabbt för mig.
  • Hur mår vår gäst?
  • Tack utmärkt.
  • Hur mår du själv?
  • Och hur mår hans fru?
  • Och hans barn?

    IMG_9500
    Dogon-man

I flera minuter studsade frågorna fram och tillbaka mellan den gamle mannen och min tolk. Ingen av dem tycktes bry sig om den andres svar och svaren ledde inte till några följdfrågor. Jag bevittnade Dogon-folkets utdragna hälsningsritual. Senare berättade Djarra att han brukade ta omvägar när han mötte dogons enbart för att slippa de utdragna ritualerna.

Vi befann oss uppe på platån, ovanför den 200 meter höga förkastningen Bandiagara i centrala Mali. Det här är Dogon-folkets område. År 2008 och kom jag hit för att rekognoscera för en resa i Mali. I tre dagar gick vi från by till by i detta spektakulära landskap. Byarna klättrade uppåt på klippans nedre delar. Bostadshusen var rektangulära med platta tak som är det normala i dessa mycket torra trakter. Sädesmagasinen är mindre med toppiga tak av vass. Här förvaras hirs och sorghum. Dogons byar såg annorlunda ut, men också deras kulturella och religiösa traditioner var deras egna. Norrut dominerade islam och i södra Mali är majoriteten fortfarande kristna.

IMG_9610

Redan då, några år före inbördeskriget som började 2012, var dogon-kulturen hårt pressad av en aggressiv islamifiering med stöd från Saudiska stiftelser.

Mannen framför oss var klädd i en vit dräkt av grovt hemvävt bomullstyg. Min tolk förklarade för mig att mannen var en hogon, dvs en religiös specialist där förutsägelser om framtiden är en viktig del av jobbet. Äldre, högt respekterade män får uppdrag som hogun på sina personliga meriter. Här hos dogons är hög ålder ett tecken också på klokskap. På min fråga fick jag veta att det även finns några kvinnliga hogons.IMG_9491

Vi stirrar alla på en tavla gjord i fin sand och inramad av stenar. Tavlan visar en närliggande by. Varje hus är utmärkt (en stående pinne), varje sädesmagasin, stigar och ägogränser. Allt ytterst detaljerat och prydligt. På olika ställen är jordnötter utplacerade. Ökenrävar tycker om jordnötter.

Vår hogun förklarade att han fått en fråga från en bymedlem: När kommer regnen och vad skall jag så? En livsavgörande fråga för familjen under det kommande året. Andra frågor han fått var: huruvida man skulle våga göra en längre resa eller vilken flicka en far skulle föreslå sin son att gifta sig med.

På natten skulle räven komma. Lockad av jordnötterna. I den fina sanden skulle dess små tassar lämna avtryck. Beroende på var i byn tassarna hamnade så skulle vår holun kunna lämna ett utförligt svar till frågeställaren. Balpa Dolo förklarade självsäkert att hittills hade hans spådomar alltid slagit in.

Själv förebrådde jag mig för att inte ge tid åt att nästa morgon följa med ut och se om räven verkligen varit där och klivit omkring i tavlan. Jag skulle ju vidare nästa dag! Hur många gånger har jag inte ångrat att jag inte haft en mer flexibel resplan i stället för att försöka optimera upplevelserna innom en snäv tidsram. Allra helst hade jag själv velat passa på att få svar på en pressande personlig fråga.

Jag reste till Mali 2008

Resorna till Afrika gick bra. Jag lockades att hitta nya resmål. Och att själv resa. Men Afrika är stort: 55 länder på en yta 67 gånger Sveriges. I praktiken är Afrika faktiskt större än Asien, dvs om man räknar bort det svårtillgängliga norra Sibirien. Svårfattbart stort och med ett oändligt antal möjligheter för den nyfikne resenären. Mina krav för att arrangera resor i ett nytt land brukade vara: Att det skulle vara någorlunda säkert, ha en vettig regim och kunna erbjuda en variation av upplevelser och gärna olika sorts transporter.

Jo, jag är förtjust i sådana transporter som inte enbart syftar till att förflytta sig till en ny plats utan är ett äventyr i sig. Här blev Mali-resan ett utmärkt exempel: Tre dagar med traditionell transportbåt på floden, flera timmar på en ytterst obekväm tillika illaluktande dromedar samt en skräckfylld färd med skakig åsnekärra i högsta fart. Lägg därtill den långa vandringen mellan Dogons byar. En bra komposition av en resa.IMG_2518

Jag läste om Mali vid kanten av Sahara i västra Afrika. Ingen okänd turistdestination, men där fanns mycket att göra som inte fanns på turistkartan. Inte minst fascinerades jag av det faktum att landet haft en demokratisk regim sedan 1992. Landet var känt för sina vackra moskéer byggda i lera, sagostaden Timbuktu och inte minst för sin suggestiva musik.

Så, jag reste dit sommaren 2008. Man kan tro att sommaren är för varm i utkanten av den stora öknen. Den är den, men i juli-augusti kommer regnen och dämpar hettan. Samtidigt blir lanskapet vackrare med spirande grönska och därmed gladare människor. Det vet jag från Bangladesh: När monsunen kommer blir folk tokiga av glädje. Alla ska ut och plaska.IMG_9754

Väl på plats i huvudstaden Bamako hittade jag snart en äldre herre som skulle visa sig blien utmärkt tolk och reskamrat.

Han hette Jara och tog mig först till en by där befolkningen vävde och IMG_0172färgade de vackraste textilier jag sett. Grovt bomullstyg som färgades med växter, sav från träd och med lera. Har fortfarande flera dukar på väggarna hemma och som draperi. Utsökt vackra i sin enkelhet, men tvätta dem, de skall man akta sig för. Rödvinsfläckar förstörde den allra vackraste.

Jag fick göra allt jag föresatt mig: vandra i Dogonfolkets område, bo ute i en by och lyssna till professionella musiker i södra delen av landet. Här skall jag bara berätta om ett av flera äventyr.

Staden Mopti ligger vid den stora floden Niger. Flodhamnen är minst sagt livlig. Stora transportbåtar (pinasse) kommer lastade med allt tänkbart, men framförallt torkad fisk. Niger ger det torra landet liv, bevattnar stora områden och ger tillräckligt med fisk för export. Utan Niger vore Sahara större. I sällskap med Jara reste jag nedströms i en mindre båt kallad pirouge. Så mycket till ström var det förstås inte i det till synes fullständigt platta landskapet.

IMG_2677Varje flods uppgift är att finna den enklaste vägen till havet. Niger rinner upp i Guineas berg, helt nära Atlantkusten, men i stället för att ta den korta vägen mot söder, så väljer floden vägen mot norr, rakt ut i världens största öken. Ett misstag som dödat andra floder. Långt ute i Sahara inser floden sitt ödesdigra misstag och efter Timbuktu vrider floden mot öster och söker sig i en vid båge mot söder. Då har Afrikas tredje längsta flod nästan 300 mil kvar innan den hittar havet i Nigeria.

På Niger får jag tre dagar av bekväm sightseeing. Det här IMG_9804kändes verkligen som flodkryssning à la LÄS och Res och, om inte tidigare, hade jag bestämt mig. Nu skulle det ordnas resor till Mali! Jag kunde bara luta mig bekvämt tillbaka i fören och rikta kameran mot fullastade pinasser, fiskare i rangliga kanoter och titta in i små byar. Mycket fågel förstås och flodhästar på håll ett par gånger. Besättningen lagade mat och jag kände mig just då som världens lyxigaste kryssningsreseär.

Nätterna tillbringade jag i mitt lilla tält som jag satte upp i sanden inom synhåll från båten. Det gällde bara att få upp tältet i tid, innan solen gått ner. Sen var det svart. Nästa morgon väcktes jag när solskivan kommit halvvägs över den raka horisonten. Jara sov i båten med besättningen. Första natten var underbar, lite prassel i buskarna intill, något mindre djur som tassade förbi. Varje natt måste jag upp och pinka. Jag krånglade jag mig ur sovsäcken, öppnade tältet och klev ut i den nattfuktiga sanden. När jag lyfte huvudet mot den enorma stjärnhimlen svajade mina ben. Minnet av nätterna i öknen kom tillbaka när jag efter hemkomsten tömde sovsäcken på sand. En 5-stjärnig inkvartering

Sent nästa eftermiddag kom moln och långt bort såg jag dem växa och mörkna. Kapten styrde mot land och la till vid en by. Som vid tidigare landstigningar möter en skock ungar vid stranden. I början lite rädda hoppar de undan om jag kommer för nära, samtidigt som några modiga försöker ta på mig när jag vänder ryggen till. Som det brukar vara.

I sällskap med barnen går jag runt i byn för att bekantgöra min ankomst. Solen är borta och jag ser på kamerans ljusmätare att det blivit ganska mörkt. Även barnen har försvunnit. Så kommer en vindstöt och luften blir gul. Sandstorm alltså, och jag lägger ner kameran i väskan och går mot närmaste hus för att ta skydd.

Det bara smällde till. Som att få en sandbläster rakt i ansiktet. Ögonen täpptes igen och förtvivlat slängde jag mig ner på marken. Strax kom en hand som tog tag i min, drog mig uppåt. Fullständigt förblindad drogs jag stapplande iväg av en okänd man in i närmsta hus. En kvinna hällde vatten i mitt ansikte och jag pillade sand ur ögonen. Hela stora familjen var samlad. Först såg jag oroade blickar, men snart skrattades och fnittrades det glatt. Stormen slet fortfarande i husets plåttak, men sanden hade nu bytts mot ett piskande regn. En stor gryta hängde över elden i husets enda rum och jag bjöds till middag på afrikanskt vis. Alla samlades runt grytan och åt tillsammans med var sin sked, hela familjen och deras oväntade gäst.IMG_9877

När vinden stillnat och regnet dragit bort, så gick jag i skymningen ut för att se om mitt tält stod kvar.

Nästa eftermiddag kom vi fram till en skräpig, dammig, påtagligt ogästvänlig stad – det mytomspunna Timbuktu. Nästa år 2009 reste första gruppen till Mali.

I december 2012 började den Arabiska Våren i Tunisien och protesterna spreds över hela den muslimska världen. Motreaktionen blev våldsam; krig, terror och en tilltagande islamifiering. Flera resor fick ställas in: Mali, Egypten och naturligtvis de alltid fullbokade resorna till Syrien.

IMG_0068
Någon mil utanför Timbuktu. Min följeslagare, tuaregen Amellal Ag Tamaklast, till höger.

Min vän Torbjörn

– Va i helvete Christian!

Torbjörn är ovanligt kraftigt byggd utan att alls vara tjock. Trots att han är betydligt kortare än jag, så väger han nog mer. Normalt är Torbjörn en lugn och lågmäld man.

Vi ska äta lunch hemma hos mig och gå en riktigt lång promenad i skogen. Ungefär det vanliga när jag bjuder hem vänner mitt på dagen. Torbjörn bor på andra sidan sta´n och det är en lång resa till Saltsjöbaden.

Han har precis kommit in genom dörren och hejdat sig när han får syn på ödlan som står på en fönsterbänk i mitt vardagsrum. För Torbjörn är det inte bara en ödla. Snabbt gör han en artbestämning: En Komodovaran! Torbjörn är herpetolog (herpetologi = läran om kräldjur) och ordförande i Herpetologiska Föreningen. Han vet.

Komodovaranen är inte bara världens i särklass största ödla. Kan bli närmare fyra meter. Jag har själv sett den. Utbredningen är begränsad till två små öar belägna mellan de stora öarna Sumbawa och Flores och en nationell symbol för Indonesien. Som tigern för Indien.

Torbjörn Peterson Calumma parsoni
Torbjörn på Madagaskar 2015

Torbjörn sänker kroppen och fäster blicken stenhårt på mig. Som när noshörningen sänker huvudet, skrapar med framfötterna och laddar för en attack. Hans ögon glöder och munnen smalnar. Jag backar och höjer avvärjande händerna:

– Lugn, gå nära! Titta!

Han tar han några snabba steg fram. Tittar på den meterlånga ödlan, låter fingrarna försiktigt glida över den fjälliga ryggen och vänder sig snabbt mot mig. Fortfarande är ryggen böjd och ögonen stirrar underifrån på mig.

– Vad har du gjort?

– Lyft på den, Torbjörn. Titta på undersidan.

Han gör som jag säger. Känner antagligen en oväntad tyngd när han försiktigt lyfter upp den, ser att djuret saknar fjäll på magen och den långa svansen. Långsamt rätar han på kroppen. Ansiktet utstrålar nu bara en stor osäkerhet.

  • Den är inte riktig…?
  • Kör in nageln på undersidan!

Någon riktig rispa blir det tydligen inte, men han ser att ödlan inte är verklig, aldrig varit verklig, att den alls inte är uppstoppad. Han känner på den ordentligt och tittar noga. Ansiktet lyser upp och munnen rätas sakta ut.

  • Förlåt, men jag trodde…, trodde den var uppstoppad.
  • Den kunde varit levande!

Nej, den är skuren i trä och perfekt målad. Så naturtroget gjord att till och med Torbjörn blev lurad. Det gick inte att rispa den eftersom materialet är ett mycket hårt träslag.

Torbjörn ställer tillbaka den 1,20 meter långa ödlan på fönsterbrädan. Han står och tittar på den, uppenbart förvånad över träsnidarens osannolika skicklighet och vi är tydligen vänner igen.

På samma fönsterbräda har ödlan stått sedan 1987 då jag handlade den på Sarinah, det berömda varuhuset i Jakarta på avdelningen för turistsouvenirer. Där fanns bara denna Komodovaran bland hundratals grodor, ankor m m. Jag såg mästerverket mitt i det vanliga utbudet av sniderier i mjukt trä gjorda på Bali. Min gissning är att den för länge sedan tillverkats på uppdrag av någon som kunde betala minst en årslön till den allra skickligaste träsnidaren.

På flyget hem tog jag min ödla som handbagage och placerade den på hatthyllan. Undrande medpassagerare fick känna på den och konstatera att den faktiskt inte var det levande vidunder den tycktes vara.

 

 

 

En första klassens resa i Ryssland


Jag skulle köpt T-skjortan i S:t Petersburg! Den där med Putin ridande på en björn, med bar överkropp och gevär i knäet. Tänkte att det var enklare att köpa den i Moskva strax innan hemresan. Men, slutsåld i alla souvenirbutiker kring Röda Torget! Men – varför var den så populär? Jag ville ha den för dess ironiska och träffsäkra bild av den politiska situationen i Ryssland. Tyvärr tror jag att många ryssar ville ha den för att de faktiskt gillade den hårda, maskulina framtoningen av en stark ledare. I stället fick jag nöja mig med den ovan avbildade skjortan. Alltid skall man ta fågeln när den kommer flygande, aldrig tro att det kommer fler chanser. Hur många gånger har jag inte missat ett köp eller en bild, för att jag trott att det blir fler tillfällen. Det gör det oftast inte!

Jag, min sambo Boel och vännerna Bim och Lasse reste till snö och kyla i Vorkuta ute på tundran i norra Ryssland. Medan andra reste till sol och värme under Jul-Nyår, gjorde vi tvärtom.  Och ångrar oss absolut inte.

Jag älskar att resa och har gjort så i hela mitt liv. Att flyga anser jag inte är ”att resa”, enbart ett sätt att transportera sig. Vår resa började därför med Viking Line och båtresa till Helsingfors. Dagen var 22:e december och båten var därför utrustad med julbord enligt konceptet: Ät så mycket du förmår, drick så mycket du törs. Fullständigt förödande för en man med svag karaktär. Vid borden bredvid satt ett gäng kinesiska turister som var mer sparsmakade, de nöjde sig med godbitarna. Den mesta maten lämnade de på tallrikarna. ”Ät upp vad du tagit för dig”, minns jag min mammas ord. Med sprängande mage och lite yr i bollen tog jag mig till min hytt djupt ner i båten under bildäck.

I Helsingfors regnade det. Finskt snabbtåg tog oss till S:t Petersburg där det snöade intensivt. Nästa dag, på själva julafton, var vi alla hembjudna till Andrei och hans familj. Det var han och hans företag Geografic Bureau som bjudit in oss. En formell inbjudan är en förutsättning för att få visum. Kul att kunna utnyttja gamla affärsförbindelser från tiden när Läs och Res ordnade resor i Ryssland.

Nästa dag började äventyret på riktigt. Vi gick på tåget till Vorkuta beläget i det allra nordöstligaste hörnet av Europa. 237 mil på 47 timmar. Jag var lite orolig. Hur skulle tågen se ut nu? Skulle mina vänner gilla den långa resan i tredje klass?

IMG_0387
Första klassens resa i tredje klass

Tågvärdinnan stod på perrongen utanför vår vagn. Hon kontrollerade biljetterna och visade oss våra platser. Sängarna i kupén för fyra personer var bäddade och vi bjöds på te efter avgång. Så fint, så rent set var! Jag gick barfota. Tåget var 15 vagnar långt inklusive två restaurangvagnar. För att äta lunch gick vi genom fyra vagnar fulla med barnfamiljer som skulle hälsa på hos tomten (som bor i Kotlas). Matsedeln var på ryska förstås. För att inte omedelbart göra bort oss beställde vi den enda rätt vi kunde uttala – borsht. Serveringen är långsammare än i Sverige eftersom all mat lagas på tåget. Priserna ungefär hälften jämfört med en svensk lunchservering.

Klockan tio släcktes lyset i taket och tystnaden i vagnen var fullständig. Låg fart, skarvfria skenor, bredare spårvidd och en stor öl gjorde att jag lätt somnade in. Vaknade vid åttatiden, men eftersom det fortfarande var mörkt ute, somnade jag om i min översäng. Först när tågvärden kom för att dammsuga golvet vaknade jag. Boel kom med te från den koleldade samovaren. Det hade långsamt blivit dag och nu var det mycket snö utanför. Tåget stannade ofta och alla stationsbyggnader tycktes ha haft samma arkitekt. Stationsnamnen var även skrivna med latinska bokstäver och varje station visade tid och temperatur på en elektronisk tavla. När tåget stannade i Ushta var det bara 24 timmar kvar och -17.

IMG_0136
Vi stannade i Ushta. Lägg märke till de två tuffa killarna i shorts.

Vid middagen hade jag helt gett upp min känsla av skam för att kunna så lite ryska trots att jag varit i Ryssland tidigare flera gånger. Med hjälp av djurläten och pantomimer fick vi in fyra olika kötträtter. Själv fick jag ett smakligt anklår.

Nästa morgon klev vi av i Vorkuta kl 10.20. Två kvinnor rusar fram. ”I am Yuliya and this is Tanya”. Vår tolk och stadens resebyrå-ägare tog kommandot direkt. ”We must do sightseeing now, before it gets dark”. Själv hade jag tänkt ordna mina saker på hotell Gornyak och ta en het dusch, men min erfarenhet säger att jag måste låta lokalbefolkningen bestämma när jag själv är nyanländ.

Sightseeing alltså. Vi hoppade in i en liten minibuss och kördes ut på den iskalla, blåsiga tundran. Det vi fick se var minnesmärken och begravningsplatser från kommunisttiden, men också från olyckan i en av kolgruvorna 2016 när 36 människor dog. Vorkuta var ett av de största slavlägren inom Gulag-systemet som täckte hela Sovjetunionen. De första startades av Lenin som ville utnyttja fängslade politiska motståndare som gratis arbetskraft i gruvor och skogar. Stalin ökade förtrycket, men lägren fanns till viss del kvar ända till Sovjets fall 1991. 25 miljoner människor beräknas ha levt i Gulag under någon tid. Väldigt många dog där.

IMG_0156
År 1953 sköts 66 fångar ihjäl

Klockan ett är vi på Hotel Gornyak och jag får min dusch. Det gäller att ställa in varmvattnet försiktigt om man inte vill riskera att bli skållad. På maximal värme kan man koka ägg, tror jag, fast jag prövade aldrig.

IMG_0324
Vladimir Lenin

Staden började byggas under Stalin. Statyer och pampiga offentliga byggnader ger en känsla av makt respektive litenhet. Men Lenin har fått stå kvar över hela Ryssland. Vi går längs huvudgatan (Lenin-gatan, som i de flesta städer). In och ut i butiker; kläd-, sko- och mataffärer, apotek och bagerier. Sortimentet snarlikt vad vi har hemma. Mycket är märkeskläder från Europa; Helly Hansen och samma vinterstövlar tillverkade i Jämtland jag köpte inför resan på byggvaruhuset i Nacka.

På gatorna är det skyltat för Nyår, som är den stora högtiden i Ryssland. Inte julafton. Mycket snö dämpade trafikljuden. På trottoarerna dras barnvagnarna på medar och bilarna stannar självmant vid övergångsställena. Mina tankar går till minnen av vintrar i Stockholm för länge sedan.

 

IMG_0351
Några få gamla trähus, men mycket slitna

Inte så många som talade engelska, men de som gjorde det, gjorde det väldigt gärna. Kunde de inte förklara vägen för oss, så följde de med och visade oss. Vänligt och lite nyfiket. Vi var nog de enda utlänningarna i stán just då, kanske sedan länge. Tre gånger var vi hembjudna. Först till Ludmilla som var ekonomiprofessor vid Geologiska Institutet. Hon kom fram till vårt bord när vi satt på en enkel restaurang och åt lunch. Hemma i sitt kök berättade hon om sin svåra uppväxt med föräldrar som båda var Gulag-fångar. Vi träffade även Yulias mamma som upprymd av att få träffa utlänningar talade utan avbrott under två timmar. Hon talade bra engelska, men visade också upp sin tyska och franska. Hon gav oss en bok hon skrivit om förtrycket under kommunismen. Bad oss översätta och publicera den. Det kändes lite uppfordrande, men vi kan i alla fall ge den till någon rysk-talande och höra vad de säger.

Jag hade förberett mig på att det skulle vara iskallt i Vorkuta. Bara stadens namn gav en känsla av iskyla. ”When I was young, every winter, there were some days with minus 40, or even worse, minus 25 was normal”, svarade Ludmilla på min fråga om dagens temperatur. Dagen vi lämnade Vorkuta visade stationstermometern minus en grad. Uppenbarligen är jordens uppvärmning tydligast i de arktiska områdena. Ludmilla saknade nog inte kölden, men snart är tundran inte längre tundra.

Besök hos det renskötande Komi-folket stod på programmet under tredje dagen. Först tåg söderut till en samling slitna eller tomma hus. Men stationsbyggnaden var präktig. Här möttes vi av skotrar (kanadensiska) på perrongen. Vi tilldelades ansiktsmasker, skidglasögon och filtstövlar – de berömda valenkis. Vi hade lämnat tundran och befann oss i en gles, pinnig granskog. Efter en timme i minus 15 grader på skoter såg vi två mindre renhjordar och snart lägret med kåtor byggda av störar klädda med renskinn.

IMG_0233

Komi är områdets ursprungliga befolkning. En liten del av dem bedriver fortfarande nomadiserande renskötsel. På den här platsen hade de vistats i en vecka och här skulle de stanna i ytterligare en vecka. Utanför kåtan stod stora kälkar som användes vid flyttningar och ett antal kärvänliga dragrenar som trånade efter att bli klappade. En renfäll veks upp och vi bjöds in i kåtans 25-IMG_0237gradiga värme. Skönt för oss, men min iskalla kamera immade igen. Vi bjöds på middag hemma hos familjen Taagepera. Här bodde mamma, pappa, pappas bror och två nästan jämngamla barn. IMG_0268Bordet dukades upp med kokt ren, rökt ren och rensylta, dessutom fisk i olika anrättningar. De senare hade tagits med nät under isen i den närbelägna älven Usa (jo, den hette faktiskt så). Den stora plåtspisen stod i centrum och eldades kontinuerligt med ved. När jag gick ut för att naturen kallade och för att ta några bilder, hade det blivit nästan mörkt. Eldskenet i toppen av kåtan var enda ljuset i det nu gråvita landskapet.

IMG_0303

IMG_0315Vi måste passa tåget klockan sju i Seyda. Snöfallet hade upphört och färden med snöskoter i mörkret genom den glesa granskogen blev en härlig upplevelse. För Yulia var det första gången hon besökte komis, liksom resebyrån Putniks första arrangemang. Vi var förstås också Putniks första utländska kunder.

Enligt min ursprungliga plan skulle vi ha firat nyår i Vorkuta. Bra tanke, men flyget till Moskva ställdes in och vi fick åter igen ta tåget. På nyårsaftons eftermiddag gick tåget, 42 timmar till Moskva. I min föreställning skulle det festas rejält på tåget med fyrverkerier genom fönstren och champagnekorkar i taket. Så blev det inte alls. På kvällen delade vi på en flaska röd champagne och åt mörkt bröd med den dyraste korven som pålägg. Klockan tio var det helt tyst i vagnen. Lasse viskade två timmar senare, ”nu är klockan tolv”, sen somnade vi om bägge två.

Jag var besviken över det uteblivna firandet.  Hade hoppats att få sjunga ryska pråmdragarsånger och dricka vodka med våra medpassagerare. Min känsla var tvärtom att ryssarna uppförde sig mycket städat. Inga berusade män och den enda vodka jag såg drickas var min egen. Ändå var butikerna fyllda med vin, sprit och champagne. Åtminstone på offentliga platser uppförde sig folk ytterst civiliserat. Inga konstiga, eller skrämmande knäppgökar som i Stockholm. Det offentliga livet såg ut som det gjorde förr i Stockholm.

Att resa långa sträckor med tåg är inte enbart en förflyttning rent geografiskt. För mig blev det också en mental resa. Det jag normalt gör på dagarna, kunde jag inte göra på tåget. Ingen riktig dator (knäppa på telefonen har jag inte tålamod med), inte heller någon fysisk uteaktivitet. Jag läste mycket och sov gott, eftersom det inte spelade någon roll vid vilket klockslag jag krånglade mig ner från översängen. I övrigt satt jag och tittade ut genom fönstret på den passerande granskogen. Alltså – jag kopplade av på ett sätt som varit helt otänkbar under alla de där normala dagarna.

En annan iakttagelse var att flera av de ryssar vi fick kontakt med var påfallande intresserade av Europa. De talade och frågade om Italien, Frankrike och Tyskland. Flera hade också varit i där. Min upplevelse var att ryssarna är mer intresserade av Europa än vi européer är av Ryssland. Jag vill gärna ge dem rätt – de är lika mycket européer som vi själva. Vi delar mycket historia, även om den inte alltid varit av den trevliga sorten. Dessutom ser vi likadana ut, både i ansiktet och klädseln (även om antalet pälsklädda kvinnor var stort i Moskva). Ingen som såg mig på gatan kunde tro annat än att jag var en annan ryss.

IMG_0406
Inte så charmigt. Men bra

Vi kom till ett Moskva med barmark och 12 grader varmt. Inte den vackra vinterstad jag tänkt mig. Vårt rum låg på 28:e våningen i ett hotell med 2000 rum. Izmailovo byggdes för olympiaden 1980 och var då världens största hotell. Inte så charmigt kanske och rumstemperaturen var 27 grader. Läget är långt från centrum, men nära Metro Partizanskaya. Efter ett kort besök på rummet tog vi metron till Revolutionstorget, som det fortfarande heter på ryska (Röda Torget). Moskvas tunnelbana är snabb, eftersom det är långt mellan stationerna, och tågen går varannan minut. Även om man inte förstår de kyrilliska tecknen är det ganska lätt att hitta rätt och att byta mellan olika linjer.

IMG_0418

Även om det nu var två dagar efter det stora firandet, så var det ändå väldigt mycket folk utanför Kreml. Julskyltningen var spektakulär med ljusdekorationer som kunde påminna om norrsken. Det var packat med folk och köerna till säkerhetskontrollerna, karusellerna, alla stånden där det erbjöds traditionell snabbmat, var långa. Särskilt länge fick vi vänta på att visiteras vid dörrarna till Gum, varuhuset som byggdes redan under den siste tsarens tid (ca år 1890). I dag är Gum inte längre ett varuhus, utan upptas av privat ägda butiker med ett lyxsortiment. Liksom NK.

IMG_0465
Nästan som norrsken

Jag, Boel och våra två vänner tyckte vi haft en bra resa, eller som Boel sa: ”En första klass resa i tredje klass tåg”. Lite trist att inte fler vågar eller vill resa i Ryssland. Svenska researrangörer erbjuder enbart tråkig sightseeing i de två stora städerna, s k flodkryssningar och biljetter på Transibiriska. Res dit på egen hand! Tåg och hotell bokar du hemma lika lätt som du bokar på SJ och stadshotellet i Nora.

Mitt liv har jag ägnat åt att erbjuda avtagsvägar från turismens motorvägar. Vår resa i Ryssland är bara ett exempel.

 

 

Den Stora Tågresan

Mellan Stockholm och Saigon skiljer 1500 mil och 350 tågtimmar.

Ta tåget? Vansinne! Säkert! Men ett härligt vansinne. Att boka Transsibir till Beijing i turistvagnar hade varit enkelt. För enkelt för att locka mig och andra. Mer intressant kändes det att utnyttja den då nyligen öppnade järnvägen över Pamir, mellan Kazakstan och Kina.

Ryssland

Den Stora Tågresan gick år 2002 och endast två gånger. På våren var de 16 deltagare, på hösten 12. Redan nästa år la vi ned den pga för få anmälningar. Resan började på Läs och Res kontor, varifrån gruppen eskorterades på tunnelbanans röda linje till T-Gärdet. Från Värtahamnen gick båten till Tallin och därifrån åkte de nattåget till Moskva där den

Stora Tågresan Får jag be om biljetterna. Jaan Ungerson
Biljetten, tack! Foto Jaan Ungerson

ryske reseledaren Misha Samarski hälsade välkommen på perrongen på Leningradskij stationen. Efter två dagar i Moskva steg gruppen på tåget till Tasjkent i Uzbekistan och kunde då se fram emot 60 timmar i 4-bäddskupé på den Transkaspiska järnvägen. Detta var den längsta delsträckan. På vägen stannade de i Orgenc för att besöka Heva, den minsta och i dag mest ursprungliga av de klassiska centralasiatiska sagostäderna. Därefter gjordes kortare uppehåll i Bukhara och Samarkand. Efter Samarkand gick tåget vidare med utsikt mot 7000-meters topparna i Tian-Shan bergen i söder.

25 timmar efter att ha lämnat Samarkand gick gruppen av tåget i en liten stad, strax efter att ha korsat gränsen till Kazakstan.

Stora Tågresan Samarkand är lika fantastiskt som man tror
Samarkand. Blått och rött i solnedgången. Foto Jörgen Fredriksson

Här hade vi lagt in en två dagars vandring på 2500 meters höjd. Två dagar var för kort tid för att administrera alla praktikaliteter som hör till en vandring och att sedan hinna komma ut ur bebyggelse, från vägar och sedan hinna gå någon vidare sträcka. Vandringen blev i alla fall ett avbrott från de monotona dagarna på tåg, men som vandring blev det inte så lyckat. De hann se de lockande bergen och passera ett nomadläger, så mycket mer blev det inte. Efter de två dygnen var det bara att hoppa på tåget igen och fortsätta till Kazakstans stora stad Almaty. Här hade de bara en natt på hotell för att duscha och tvätta kläder inför nästa del av resan.

Nästa kväll kunde de se fram emot 38 timmar på den då nybyggda järnvägen som förbinder Kazakstan med östra Kina. Att resa den här vägen erbjuder ett klart mer spännande alternativ till Transsibiriska. Spårvidden i alla delar av före detta Sovjetunionen är större (89 mm bredare) än standarden i större delen av övriga världen. Vid gränsen högt uppe i bergen lyfts vagnarna upp och nya boggier rullas under, en procedur som tar några timmar innan tåget kan fortsätta in i Kina.

Tre reseledare

Reseledare Misha (som i dag driver en resebyrå i S:t Petersburg med inriktning på stora äventyr) var med hela vägen upp till bergspasset vid gränsen. Där mötte Gao Xia, den kinesiska reseledaren som tog dem genom Kina ända fram till den bro som utgör gräns till Vietnam, där hennes vietnamesiske kollega Van Ngoc Danh, mötte gruppen.

Två gånger gick resan, två gånger klaffade alla dessa möten. Det kunde förstås ha gått fel av tusen goda skäl, något som oroade mig hemma vid skrivbordet. Reseledarna hade instruktioner att ringa kontoret från den stad som låg närmast gränsen. Och mottagande reseledare skulle bekräfta att de hittat gruppen. Som en stafett!

Kina

Vid gränsen byttes personal och restaurangvagn. Nu fick våra resenärer lära sig plocka upp ärtorna med pinnar i stället för att försöka pricka dem med gaffeln. 38 timmar efter att ha lämnat Almaty var de framme i Urumchi, huvudstad i provinsen Xinjiang.

Urumchi är en modern jättestad, som helt domineras av inflyttade han-kineser. Redan nästa morgon var det tåg till Turfan. Med sina fantastiska buddhistiska muralmålningar från 300-talet, ruiner av forna städer, ökenlandskap och vindruvsodlingar är Turfan den trevligaste staden i nordvästra Kina. Här dominerar också den ursprungliga befolkningen, uigurerna. Den lilla staden ligger i en sänka på minus 154 meter under havet, den näst lägsta platsen på jorden.

På tågen i Kina bokade vi alltid hard sleeper, som trots namnet inte alls är särskilt hårt. Kupéerna är öppna med sex bäddar och inga väggar. Öppenheten gör att stämningen på kinesiska tåg ofta blir livlig och det är lätt att få kontakt med sina lokala medresenärer – just det som är det roligaste med långa tågresor.

Efter två hela dagar i Turfan gick tåget vidare i 40 timmar till Xian där de stannade i tre dagar för att hinna se alla sevärdheter. Sista kvällen nattåg till Sichuans huvudstad Chengdu i mellersta Kina. Väl där tog de en buss till Leshan och världens största Buddha. Här mäter han 72 meter och ler, mystiskt stolt över sin storlek. Kineserna gillar att bli fotograferade på hans tånaglar. I närheten ligger Emeiberget, som är både ett turistmål och en viktig pilgrimsort. Här kan man vandra från 500 meter upp till högsta toppen på 3000 meter. Men det finns förstås också en linbana. Vilken väg våra resenärer tog fick jag aldrig veta. De övernattade i alla fall nära toppen.

Stora tågresan Vandra i Kina 155

Dag 31-33 Världens tunneltätaste järnväg lär vara sträckan mellan Chengdu och Kunming. Kanske också den som krävt flest liv vid byggandet. På vägen stannade de och besökte den gamla staden Lijang vid Jadedraksbergets fot. Ett världsarv, liksom så många andra platser som dittills besökts under resan.

Vietnam

Efter en kort paus i Kunming var det dags att stiga på tåget på den smalspåriga järnvägen (spårvidd 1 meter) som leder till Hanoi. Järnvägen byggdes av fransmännen (som endast byggde smalspår i kolonierna) i förhoppning om att lägga den kinesiska provinsen Yunnan till sin Indokinesiska samling. Under 45 mil på den kinesiska delen passerar det lilla tåget 107 broar och 155 tunnlar. På bron över Röda Floden, där gränsen går, lämnade Gao Xia över stafettpinnen, dvs gruppen, till Danh, vår vietnamesiske reseledare. Efter 30 timmar på det nya tåget var de äntligen framme i Hanoi.

Länge hade våra tappra resenärer varit långt från haven. Nu fick de till sist komma ut i Halong Bay under tre dagar, njuta av ljumma vindar och bada för första gången under resan. Detta 40 dagars ständig förflyttning.

Stora tågresan. Cat Ba CJ
Hamnen i Cat Ba i Halong-bukten. Foto CJ

Efter ytterligare en dag i Hanoi steg de på tåget för de sista 173 milen och minst 36 timmarna till Saigon. Även denna järnväg byggdes av den forna kolonialmakten och är förstås både smalspårig och långsam. Järnvägen följer i huvudsak kusten. Vid en punkt går den över ett mindre berg. Lutningen är då för stark för att ett ensamt lok skall orka dra upp alla vagnar. Lösningen är ett hjälplok som ansluter i bakre änden av tåget, puttar på bakifrån och hjälper till att bromsa när det går utför. Varje sann tågentusiast skulle bli förtjust!

Av de sista fyra dagarna användes tre för en utfärd i Mekong-flodens delta. Dag 47 hade vi bokat flyg hem. Priset för resan var 33 000 kr. Enbart kostnaden för visum till fem länder var nästan 3000 kr. Det var Anna Mnatsakanova som ansvarade för resan på vårt kontor. Att alla bitar klickade ihop med flera länder, tre reseledare och att det fanns marginaler för de små missöden som inträffade, var helt hennes förtjänst. Sen hade vi nog också lite tur.

I dag, år 2018, diskuteras flygets del i den annalkande klimatkatastrofen. Då, för bara 20 år sedan, fanns inte den diskussionen. Kanske var Läs och Res för tidigt ute, kanske skulle Den Stora Tågresan locka fler deltagare i dag?

Det tror inte jag. Få skulle lockas av den långa tiden på tåg. Ännu färre skulle anse sig kunna avvara den tiden. I dag tar det 14 timmar att flyga till Saigon. Pris från 3700 kr.