När jag först började fantisera om den här rean hade jag en självklar reseledare: Den man jag reste med i Ukraina, juni 2022. Under märkliga omständigheter förvann han, slutade kommunicera. Desperat letade jag efter alternativ. Kontaktade till och med mina vänner i Ryssland. Dvs, alla har nu satt sig i säkerhet utomlands. En av dem har en ukrainsk fru, hon föreslog en man som hette Ivan och också var bosatt på Cypern.
Jag tog kontakt i maj och det blev träff direkt. Att jag glömt presentera honom beror på stressen och en därmed ökad virrighet. Vi hade många och långa samtal över nätet och jag kände tidigt att han skulle bli en utomordentlig reseledare.
Ivan är 42 år och arbetar för flera volontärorganisationer sedan kriget bröt ut. Mycket med organisationen Glory UA, som vi senare skulle besöka i Kiev. På meritlistan finns bland annat att han skickat ett 70-tal terränggående bilar till fronten. När kriget bröt ut flydde han med fru och tre barn till Cypern. Mer än tre barn innebär att man undantas militärtjänst. Jobbet för ett ukrainskt företag sköter han på distans.
Elitsimmare som nu satsar på triathlon och gärna springer både upp- och nedför berget Olympos.
Charmig, oftast med ett leende och med snabba svar på allt från busslinjer till orsakerna till Carl XIIs nederlag vid Poltava, något han för övrigt beklagade.
Ivan mötte oss i Przemysl nära ukrainska gränsen. Strax gjorde han en What´s App grupp där all information fanns tillgänglig för oss 14 i gruppen. Han visade sig som en självklar ledare och en god värd för vår studieresa.
23.10 Vi var väl 5-6 svenskar som orkade ta oss ner i skyddsrummet när flyglarmet gick strax före midnatt. Jag var först att gå upp de sex våningarna till mitt rum. Jag frös, genomtrött och måste försöka blogga. Ivona med ena roten i Polen, hade tagit med sig en sovsäck.
Klockan är midnatt, staden är helt nedsläckt och inte en bil på stora gatan nedanför vårt fönster. Utegångsförbudet gäller till 05.
Reseledaren Ivan har instruerat oss hur man lägger in appen ”flight-alarm”. Boel försöker, lyckas nästan hela vägen tills hon skall klicka in vilket område alarmet skall gälla. Namnet på området står med kyrilliska bokstäver. Hon chansar och får upp ”Airpollution London”. Hon ger upp.
Därefter var det tyst, mörkt och kanske 14 grader i rummet. Vi sov gott.
18.10. Själv skulle jag åka en dag tidigare för att besöka vänner i Puck, 55 km norr om Gdansk. Nära missa färjan eftersom pendeltågen till Nynäshamn var stoppade p g a elfel. Boel var så hygglig att hon körde mig till färjan. och jag kom två timmar för tidigt.
Inte ensam i hytten. En polack, som sa sig jobba som skatteplanerare.
— berättade jag var på väg till L´viv i Ukraina
— Staden heter L´vov och ligger i Polen! Folk i östra Ukraina är samma som ryssar. I västra Ukraina är det blandat, men mest polacker. Ukraina är inte ett land!
Svarade honom inte. Föredrog att lyssna till allsköns gamla motsättningar mellan polacker och ukrainare. Polens gränser har under århundraden varit som ett gummiband.
Zelinsky kallade han ”Den lille judiske pajasen”. Kaczy´nski fick ett liknande epitet. Och Biden kunde inte hålla tätt. Märkligt nog uppskattade han nyvalde presidenten Tusk. Så anlände ytterligare en hyttkamrat, en arab och polacken fick en ny person att berätta för. Samma saker som jag redan fått höra. Klokt nog hade jag tagit med mig mina hörselkåpor för motorsågen. Fullständig tystnad och med understöd av en stor öl, somnade jag strax in medan pladdret i hytten fortsatte. Såg att araben (en sympatisk man från Irak) lämnade hytten och på morgonen var han borta. Hade han lyckats byta hytt?
19.10. Boel ringer. Polferries har tidigarelagt avgången med 1,5 timme. Hur ska mina resenärer hinna till båten? Hon ringer, messar, mejlar. Får tag på alla utom Ulf. Honom lyckas jag själv nå. Får till sist beskedet att alla är med på båten – utom Ulf!
Hög servicenivå på polska tåg
20.10. Jag tog tåget tillbaka från Puck till Gdansk. I den vackra vänthallen ser jag Boel mitt i en klunga människor som absolut måste vara svenskar. Flertalet med vita skägg. Tillsammans är vi nu 13 stycken som sitter på tåget mot Krakow långt ner i söder. Förutom Boel, blir alla nya bekantskaper. Gemensamt är att vi alla på olika sätt har arbetat med att bistå Ukraina.
I Krakow skulle vi bytt tåg, men det var kort anslutning och jag hade därför beställt en buss som nu väntade utanför huvudentrén. Till sist hittade vi den och kunde resa vidare på fina vägar till Przemysl nära ukrainska gränsen. Bra chaufför tydligen; han hade kört Erdogan till Lviv. Kommentaren från reskamraten Hans (som egentligen heter något annat) vill jag inte publicera.
Lång dag, nu sover nog alla. I morgon måste vi upp för att ta ett tidigt ukrainskt tåg till L´viv.
Om en vecka är det söndag och Saltsjöbanan går 09.15. Där börjar resan som KAN vara i ett halvt år. Från Centralen 10.22. Resten vet vi inte. Jag själv (75) och sambo Boel (65).
En sådan resa går inte att planera. Jag kan drömma och fantisera, men aldrig besluta. Ingenting är alltså bokat, varken tåg eller nattkvarter. Genom Europa reser vi med Interrail som också gäller i Turkiet. För 5000 kr får vi 15 resdagar ända fram till iranska gränsen. Varje kväll får vi den spännande diskussionen om vilket tåg vi skall ta nästa dag. Sover vi länge så tar vi ett senare tåg. Var vi sedan väljer att gå av detta tåg, behöver vi faktiskt inte bestämma förrän vi sitter på tåget. Humör och ork får avgöra, eller så går vi av där det ser trevligt ut eller vad medresenärer föreslår. Ibland blir vi förhoppningsvis hembjudna. Jag har rest förr och vet att nyfikenheten på utlänningar och gästfriheten ökar ju längre söder och österut vi kommer. Iran är favoritlandet i det avseendet.
Sedan gäller det ju att vara någorlunda överens. Vi har rest förr tillsammans i Ryssland, Belarus i Sydasien och faktiskt bråkat mindre under en resa än i vardagen hemma. Under en resa svetsas man samman – eller splittras. Så många gånger jag sett detta under de kanske femtio resor jag själv arrangerat och rest med i gruppen. Lägg därtill alla historier jag fått höra från de kanske femhundra resor jag ansvarat för sedan 1975, men fjärrstyrt genom pålitliga reseledare. Bör faktiskt ta på mig ansvaret för ett större antal giftermål och minst lika många skilsmässor.
När vi bestämt var vi ska gå av tåget, och först då, kan vi boka en inkvartering på Air Bnb eller något litet hotell i närheten av stationen. Eller: Fråga en lokal inföding med hederligt utseende! Senare blir det middag på något litet hak som inte rekommenderas av Lonely Planet. På det sättet har jag alltid läst resguider och internetsajter. Jag, läser men väljer något som inte syns där.
Ungefärlig, tänkt resväg genom Europa
Dyrare stanna hemma?
”Hur har du råd att resa?”. Den frågan får jag ibland. Alltid har mitt svar varit att det är dyrare att stanna hemma. Jämfört med att vistas i fattigare länder, alltså. Och visst är det sant att mat, inkvartering och transporter är väsentligt billigare. Billigaste tåg från New Delhi till Kolkata kostar från 8 dollar, en resa i 27 timmar och 150 mil. En delikat måltid i Esfahan, Iran, kan kosta 15 kr och då ingår en Jaguar, alkoholfritt öl.
Nu stämmer mitt påstående illa med denna vår resa österut. För det första har vi redan lagt ner åtskilliga dagar på visum till Iran, Pakistan, Indien och Bangladesh. Längre än så har vi inte orkat planera. Digitala bilagor, foton i olika format och huvudet i olika vinklar, rekommenderade försändelser eller besöka ambassader, allt tar en förskräcklig tid. Mina kostnader för visum, utökad reseförsäkring för sex månader (rekommenderar Gouda försäkringar om du ska vara borta längre än vad som ingår i hemförsäkringen och om du är äldre än 70 år), Interrailkort och en snabb rullväska är hittills 27 681 kr. Då ingår även några kartor.
Så mycket förmånligare blir kostnaderna när du flyger, får visa-on-arrival, reser vidare på marken och sedan flyger vidare till nästa huvudstad. Då behöver du bara boka flygen och slipper alla våra bekymmer. Tänker du korsa gränser till fots krävs andra, krångligare visum. Min uppfattning är att de här länderna inte vill ha besökare från grannländer, inte fattiga människor. Pakistan är tydliga med detta. ”Destitutes” släpper man inte över gränsen. Rika västerlänningar är förstås välkomna och sådana flyger alltid. Flygskam, vart tog det ordet vägen?
Och vart tog det riktiga resandet vägen? Förr tog resenärer tid på sig och korsade gränser. Ungdomar i dag tycks inte ha tid; studier och en maxad karriär tillåter inga hål i ett CV. Och visst är det mycket krångligare att resa i dag trots att all information finns lätt tillgängligt på nätet. Eller så är det på det viset att just för att allting är möjligt att planera in i minsta detalj, så blir det alltför krångligt att resa. I praktiken går det inte. Förr kunde man inte planera så noga. Nu när allt är möjligt, så törs man inte låta bli att boka transporter och hotell. Följden blir förstås en mental kollaps av allt det arbetet och vetskapen om att det aldrig kommer att funka i praktiken. Att inte kolla vad andra tyckt om hotellrummet blir närmast ansvarslöst. Undrar om Sven Hedin kunnat göra sina långa resor genom Asien i dag.
Välja väg
Vägval någonstans i Ryssland
Vi reser mot sydöst. Det enda som är bestämt är att vi skall vara i Khulna 25.11. Staden ligger i västra Bangladesh och dit går det många vägar.
Det var lätt att planera en hisnande resa och att rita en imponerande resväg på en karta. Jag vet mycket väl att det finns påtagliga risker av flera slag och att resan kan ta stopp varsomhelst. Då måste vi ge upp, köpa en flygbiljett och åka hem till ”den stora tryggheten”. Nyckeln ligger ju i skon.
Mangrovevaran tar sig slingrande uppför strandbrinken. Den här är drygt två meter.
Över gränsen
Från Kolkata reste Boel och jag enkelt och bekvämt till gränsen. Tåg från Shielda Station till Bongaon och cykelrickshaw till gränsen. Den senare drevs av en elmotor. Väl i Bangladesh slogs jag av hur annorlunda allt såg ut jämfört med för 40 år sedan då jag flera gånger passerade samma plats. Borta var männen som med svettiga överkroppar stretade bakom enkla, tungt lastade dragkärror. Borta var skjulen där människor levde under plast och säckväv. Tydligt var hur mycket bättre livet blivit. Ordning och reda med rödljus i gatukorsningarna. Borta var också turistdrömmen om de pastoralt vackra byarna med halmflätade väggar och tak täckta av palmblad. Borta var de läckra oxspannen och båtarna med svällande segel. Allt drevs nu av motorer. Nog var jag lite besviken. Och för detta skämdes jag.
Då, slutet 70-talet
Nu, december 2019
Då, slutet 70-talet
Nu, Khulna julafton 2019
Fem dagar i Ganges delta – längst ut i Sundarbans
Vi skulle hälsa på min gamle vän Hasan som jag träffade när jag jobbade i Bangladesh 1976-79. Honom gjorde jag senare till reseledare för Läs och Res grupper i början på 80-talet. Det varade några år, sedan statade han sitt eget reseföretag. The Guide växte och blev till slut landets största för ”incoming” turister, utlänningar alltså. Snart hade företaget tre stora båtar som turnerade runt i Sundarbans och Hasan var en kändis. Egentligen var allt tack vare mig…, När jag 1978 blev inbjuden att följa med Forest Department att följa med på en inspektionstur, så tog jag med min kompis Hasan som då fick upp ögonen för den enorma attraktionen i världens största mangroveskog. Och han har betalat tillbaka mer än väl – jag har varit gäst på hans båtar åtskilliga gånger. Det här skulle bli en sista gång, men vi får väl se.
Här finns inte plats att skriva om tidvatten, mangroven eller om människoätande tigrar. Du kan läsa här.
Ett år med familjen
I Khulna mötte Hasan och Topu, hans evigt unga fru. Tillsammans skulle vi hälsa på deras son Rubai som aldrig tog över företaget, men i stället etablerat sig som den som kan mangroveskogen bäst: lett forskningsgrupper, filmprojekt och även figurerat i SVT. Senaste projektet är att bo ett år på en båt som förflyttar sig runt i virrvarret av flodarmar – Med fru, och barnen Amaya 6 och Dillon 10 år. Nu skulle vi hälsa på i fem dagar.
Hasan Mansur 74 år
Här bodde vi under några dagar
Tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen gjorde vi turer med en liten motorbåt längs de smalaste flodarmarna. Man sitter i båten, letar efter djur med ögon och öron på helspänn och försöker hinna ta en bra bild innan de flyger, springer eller krälar iväg. Vid lågvatten ser vi spår i leran av tiger, utter och ormar. Att gå ur båten är svårt. Mangroven inbjuder inte till promenader. Jag vet. Vid första steget ut från båten ner i leran riskerar man att sjunka till låren. Efter att ha kämpat sig uppåt så möter Sundariträdets fruktansvärda spikmatta av luftrötter och rottingpalmens långa taggiga revor. En utmaning, men absolut spännande.
Axishjort, lokalt kallad Chital
Euro-Asian Kingfisher. Lär även finnas i Närke
Ruddy Kingfisher
Biätare
Mangroveskogen är en svår och fientlig miljö för allt som går på marken. Anledningen till att området inte är bebott och odlat är förstås att det är fullständigt omöjligt för människor. De däggdjur som finns har trängts undan av människomassor som blivit så stora är enbart för att de stora flodernas delta gav en bördig jord kunde föda många. Befolkningstäthet är ett mått på hur många jorden kunde föda. Åtminstone var det så förr.
Krabbfångare
På våra utflykter mötte vi hela tiden män i små båtar, dinghi. Fiskat har man alltid gjort i floderna, det nya, som började för mindre än tio år sedan, är krabborna som nu tävlar med jätteräkor i exportstatistiken. Räkodlingen förstör marken och nu såg vi enorma dammar utan vatten där inget kunde odlas, en biologisk öken. Krabbfångarna sover, äter och arbetar hela tiden på sina små båtar innan de sakta paddlar hem mot sin by med något tusental krabbor per båt. Ett hårt liv i regn och hetta. Under cyklonsäsongen vågar få sig ut. Naturligtvis är det här ett jobb för de allra fattigaste. Frestelsen till tjuvjakt på axishjortar är begriplig. Vi hittade både fällor och en nyss dödad hjort.
Fyra kusiner
I vår besöksgrupp ingick även Amayas och Dillons kusiner, två flickor Mercy 7 år och Lara 10 år. De här fyra kusinerna älskade varandra och lekte hela dagarna utan inblandning från vuxna. På kvällarna flyttades matbordet bort och blev säng för Rubai. På golvet lades en stor madrass där alla kusinerna sov. Men innan det var sovdags och lampan släcktes fick jag förmånen att lägga mig i mitten och berätta mina godnattsagor, historier om händelser långt bak i tiden. Till saken hör att alla barnen talade flytande engelska. Ofta skräckfyllda nära-döden-äventyr som på något sätt ändå slutande väl. De handlade om skräckfyllda upplevelser med ruggiga djur eller påstått livsfarliga infödingar. Alla sanna förstås, jag har en rik historieskatt.
Dear President!
Sista kvällen fick jag frågan om anledningen till att vi varit i Nepal. Förklarade att skälet var att studera hur duktiga nepaleserna var att skydda sina vilda djur, medan vi i Sverige dödade våra stora djur nästan ner till utrotningens gräns. Tror t o m att jag försökte förklara begreppet ”licensjakt” på bear, wolf and lynx. Järven hoppade jag över. Så var det pussar och Godnatt.
– Do you have a President in Sweden, frågade Lara nästa morgon. Slarvigt svarade jag – Ja. Efter någon timme kommer hon med ett kuvert dekorerat med pärlor. I kuvertet ligger ett brev – Dear President of Sweden. Jag tror det går bra att läsa på bilden. Jag lovade både henne och mig själv att det skall nå Stefan Löfven.
Vi återvände till Khulna, tog nattåget till Dhaka och flög hem till Sverige.
Projekt Läs & Res 