Vägen till Indien. Första resan 1969

20.2 Nu har jag fått texter från några reseledare och en del resenärer. Senare skall jag lägga ut några av de texterna. Nu har jag dock valt att lägga ut den första sidan av min berättelse om när jag liftade till Indien 1969.

Är det bra, intressant? Eller motsatsen? Saknas något? Jag är tacksam för alla typer av kommentarer. Det gäller den här texten och allt annat som jag senare kommer att lägga ut. Eller har du synpunkter på den här sidan? /Christian

—————————–

En solig dag i maj

Den 23:e maj 1969 minns jag mycket väl. Det var varmt och asfalten brände där jag stod på Riksettan utanför Skärholmen iförd kortbyxa, ryggsäck och en skylt prydligt textad INDIEN. Min far hade kört mig dit och släppt av mig vid vägkanten. Han satt kvar i bilen tills jag försvann med första bilen. Min mor grät och sörjde mig som redan död. Tre dagar senare skulle jag skrivit sista tentan i statistik. Den tog jag tre år senare med stor möda med helt ny litteratur. Och jag ångrade mig aldrig.

Drömmen om Indien hade förhäxat mig, kunde inte ens vänta dessa tre kritiska dagar och jag var 21 år. En välkammad ung pojke med ett så spännande resmål hade förstås inte svårt att få stopp på bilarna och jag insåg snabbt att jag var en synnerligen skicklig liftare.

Jag var inte ensam. Vid den här tiden var det ganska många som på olika sätt tog sig till Indien landvägen. Flertalet reste i grupper med mycket begagnade folkabussar mot den förlovade staden Kathmandu där marijuanan såldes billigt på gatorna. Den så kallade hippie-traden. Men jag var inte hippie och, tro mig om du vill, och jag prövade aldrig hasch eller liknande.

Redan samma dag, sent på kvällen, satte jag upp mitt lilla Fjällräven tält i mörkret under några buskar i Puttgarten efter att gått av färjan från Danmark.

Tror att många minns sin första resa. Faktiskt minns jag den här resan bättre än de många som senare följde. Kanske för att jag återberättat de mer dramatiska bitarna ett antal gånger, medan detaljerna för länge sedan är borta. När jag flyttade Läs och Res kontor från Högbergsgatan så fanns det i en bokhylla en trave med gamla anteckningsböcker. Bland dem också två dagböcker från denna första resa. Det hade jag glömt. Vilket fynd! Upphetsat bläddrade jag i dem och läste den ganska prydliga handstilen. Nu kunde jag skriva den här historien.

Väcktes av solen nästa morgon under stora vinbärsbuskar i en trädgård. Snabb evakuering alltså. Snart hade jag nått Österrike. Tjeckiska turister i en buss plockade upp mig. All mat för en hel vecka hade de med sig i bussen eftersom de inte fick ta med någon västvaluta. Mitt första möte med kommunismen och maktens förnedring av människan. Snart skulle jag själv få känna på det. Nu bjöds jag frikostigt på mackor med stark tjeckisk korv.

I Titos Jugoslavien mötte jag fattigdom för första gången. Vägen var gropig och asfalten trasig, bilarna var ryska av märket Lada och avgaser och rök hängde över vägen. På åkrarna plöjde oxspann. Kanske var det då jag upptäckte det som blev mitt favoritmotiv: Oxar eller bufflar som plöjer eller drar. Tror jag har sådana bilder från alla länder jag senare besökt. Sävligt stretade de i jämn takt som landsbygdens tunga maskineri över hela den fattiga världen. I dag är de nästa helt borta, ersatta av traktorer och lastbilar. För mig blev oxspannet en romantisk bild av fattigdom och svunna tider. I Sverige var oxar det vanligaste dragdjuret fram till slutet 1800-talet. Kanske var det här i Jugoslavien som min nyfikenhet för andra kulturer, andra sätt att leva, vaknade. Oj så spännande! Att lifta var lätt, alla stannade. Jag fick skjuts med traktorer, lastbilar och faktiskt, en vagn dragen av oxar. Fullastade bilar var de enda som inte stannade.

Kommunismen!

Vid gränsen till Bulgarien var det stopp. Förbjudet; allt verkade vara förbjudet, att lifta t ex. Överallt beväpnade soldater. Klev därför på nattåget mot Sofia och slumrade till efter att ha passerat gränsen.

– Visa! Vrålade konduktören.

– Sorry, but Swedes need no visa…

– Visa!

På det sättet argumenterade vi fram och tillbaka ända tills ett maskingevär petades in i min sida.

– Go!

Jag fördes iväg till en särskild polisvagn för förhör med ett starkt ljus i ögonen.

– Visa!

Återigen försökte jag hävda att visumtvånget för svenskar upphört tre månader tidigare. Efter en timmes dribblande med ungefär samma argumentation och med män med olika gradbeteckningar och ett gevär pekande mot mig, kom till sist den befriande ordern: You go! Lugnt lunkade jag tillbaka till min plats – Jag hade vunnit!

I Sofia träffade jag engelsktalande ungdomar som hade sommarledigt från universitetet. Jag inkvarterades lite informellt och säkert inte helt legalt i ett studentrum. Ungdomarna var vänliga men lite formella. Det var under vandringar i parkerna som talet flödade. Inomhus skulle jag hålla tyst. Inga frågor, inga svar. Särskilt de kvinnliga studenterna var ivriga, både att berätta om sakernas verkliga tillstånd, och att vinna min vänskap. Tackade nej både till erbjudande om att stanna och giftermål.

Turkiet

Turkiet lockade mer. I gränsstaden Erdine kunde jag börja lifta igen. Istanbul – här började Asien för mig:……………

4 reaktioner till “Vägen till Indien. Första resan 1969

  1. Oerhört gripande att få att få ta del av dina första reseintryck… Ser redan fram emot att läsa nästa blogginlägg! Trots att det var så länge sedan kan jag känna igen mycket från mina första reseintryck. Visst var världen större på den tiden, men den första resan är alltid den första… Och vilket sammanträffande – dragoxar kom också att bli ett av mina favoritmotiv…!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s