Vilse i Calcuttas byråkrati

Jag har kommit till Calcutta efter att ha liftat till Indien 1969. Den 9.7 har jag anlänt med morgontåget från Varanasi.

På Howrah Station vräkte regnet ner. Satte på mig regnstället med effekten att jag istället blev våt inifrån av svett. Redan då var Howrah världens största järnvägsstation. Som så ofta under resan var kontrasten stor mellan det positiva – allt fascinerande, och det negativa – allt skrämmande. Men jag ville bara ha ett hotellrum. Spårvagn över den branta Howrah Bridge där all trafik måste samsas över denna enda bro över floden. Fotgängarna var snabbast. Efter att ha letat länge i regnet tog jag in på ett lortigt ställe för 4 Rupies natten.

”Min by i djungeln”, var min nya idé och jag satte omgående igång med att leta information och tillstånd. Väldigt romantiskt och lite larvigt. Det insåg jag faktiskt redan då, men det skulle leda till mitt första besök i Ganges delta vid gränsen mot Öst-Pakistan. Alla avrådde, området var restricted, dvs det krävde särskilt tillstånd och var allmänt very dangerous. Nästa dag blev helt enastående.

  • Först gick jag till Governement of India Tourist Bureau för att höra om jag kunde lämna bagage där – det var inte möjligt.
  • Gick till Singhs resebyrå strax intill hotellet för att höra när båten gick från Port Canning – det visste de inte.
  • Gick till Mr Terry vars adress jag fått i Iran – han var inte hemma.Gick till Governement of West Bengal Tourist Office – men ansvarig skulle komma först kl 13.
  • Gick till Bank of Paris för att höra om jag kunde deponera pengar där. Efter en halvtimmes samtal med den franske chefen – pas possible.

Klockan var över ett och jag gick tillbaka till turistbyrån. Nu hade Mr K. P. Bose kommit. Han berättade att han levt i 33 år just på den plats som var mitt mål. Han förklarade också att mitt projekt var helt livsfarligt – they are all maneaters, tigrarna alltså. Och i deltat, Sundarbans finns det gott om dem. Förra året dödades 46 människor enbart i Sandeshkhali Forest Division.  Naturligtvis inget som fick mig att tveka. Tvärtom! När han blev upptagen i telefon lyckades jag snabbt rita av hans karta som också den var restricted.

Nu skall jag således, om jag bara får mitt tillstånd från Forest Department, först åka tåg till Port Canning, därefter motorbåt till Gossaba där skogen börjar på andra sidan en av deltats många flodarmar. Den sista biten måste jag hyra en båt över till Shaskatnali Forest Station. Tillståndet ja! Spårvagn i trekvart till Governement of India Forest Office.

Calcutta

Men chefen för 24 Division var bortrest och jag ombads komma tillbaka om en vecka. Förklarade min svåra tidsbrist och såg nog väldigt ledsen ut. Över huvud taget såg jag nog mycket trevlig och sympatisk ut, håret någorlunda kortklippt och rakningen perfekt. Inställsamt – absolut!

Nåja, eftersom jag inte kunde träffa Mr Basu, så kunde jag alltid fråga Mr Misra på ett annat forest office, om han kunde hjälpa mig. Dit åkte jag först med spårvagn, sedan med en fullastad buss där mina byxor revs upp, för att slutligen gå i en halvtimme.

Väl där fick jag först redogöra för mitt ärende för vaktmästaren, därefter ville sekreteraren veta mitt ärende innan jag till sist fick träffa Mr Misra och dra mitt ärende för tredje gången. – Very much impossible this time of the year and without a gun? The tigers – so  many of them!

Herr Misra var dock en vänlig man, även om kände sig bunden vid alla de förordningar och inofficiella regler som gäller för indisk skogsförvaltning. Skrivbordet var prydligt ordnat, men belamrat med tjocka travar med dokument ombundna med tygband och på hyllorna trängdes mängder med sådana dokument-dossier. Att de var äldre syntes på spindelväven. Han föreslog först att jag skulle gå tillbaka till 24 Division, men fick tydligen en idé, och ringde i stället en några samtal. Först lovade han mig tillstånd för att vistas där under en dag, men efter att jag förklarat vikten av mitt besök och den positiva uppmärksamt detta skulle ge i Sverige för den indiska naturvården, så fick jag till sist mina önskade tre dagar. Vårt samtal tog en och en halv timme, men jag skulle få det tillstånd jag jobbat så beslutsamt för att få. – Just come back after two hours!

Under tiden gick jag till ett riktigt bra matställe och åt mig proppmätt. När jag fått det åtråvärda tillståndet med flera stämplar och signaturer, nämnde Mr Misra något om en tip for me. Låtsades inte förstå, men lämnade ändå Forest Department med lite skav på samvetet. Svårt att somna på kvällen när huvudet var fullt av tankar och dimmiga planer.Calcutta 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s