Vandring i monsunen i Nepal 1969

Jag har liftat mig fram till Indien, besökt Ganges delta och med tåg och buss tagit mig till Nepal. Om denna resa berättar jag i mitt Projekt Läs och Res och några utdrag har jag publicerat på den här bloggen. Nu berättar jag lite om vandringen upp mot Jomsom och till sist skall jag berätta om den mödosamma hemresan.


Den 22.7 1969 vaknade jag nöjd efter att ha sovit både längre och bättre än på länge. (Det gör jag oftast i tält). Tittar ut genom tältöppningen, men kan bara se några meter eftersom skogen ligger insvept i mjölkvit dimma. En plötslig vindpust sveper bort dimman och jag ser att tältet bara står två meter från branten mot den rusande älven några hundra meter där nere. På kanten står ett bambusnår och jag såg inte branten i mörkret. Nu drar även de högre liggande molnen undan. Där ligger den – Machapuchare! Gnistrande vit i solen lyste den sylvassa obestigna 7000-meterstoppen över allt annat. (Berget är stängt för klättrare av religiösa skäl). Skådespelet varade några minuter innan nya moln avslutade föreställningen.

Klockan var bara sju när jag packat och stod klar att fortsätta mot nästa by. Nu gick allt lätt, humöret strålande, solen sken och stigen sluttade neråt mot byn Bhirethani på knappt 1000 meters höjd. Sträckan dit var kanske bara någon kilometer, men i de branta trapporna tog det mig flera timmar att komma ner. På vägen ner möttes jag av ett sällsamt ekipage. En ”porter” som i sin korg bar en överklassyngling från Calcutta. Önskar jag vågat ta en bild. Jag stannade och frågade – Jo det var som jag trodde – han tyckte det var för jobbigt att gå! Av min blick kunde han knappast undgå föraktet i mina ögon.

Men vadå? Vad är skillnaden mot spring-rickshawn i Calcutta? En stor gradskillnad, tycker jag. Hur skulle bäraren orka upp för den hårda stigningen? Undrar vad han fick betalt? Skulle ynglingen i korgen pruta? Under senare besök har jag flera gånger mött bärare med en sjuk människa eller med en gamling i korgen, men det jag såg här var som klippt ur en marxistisk propagandaskrift från förr. Den allra tyngsta bördan såg jag nog tio år senare i västra Nepal. Mannen bar en låda i plywood med sin bärrem. Lådan var stämplad 140 lb net, alltså 64 kilo netto. Sedan det här mötet har jag många gånger både förundrats och beundrat dessa män som orkar bördor som bara är fantasi för en svensk kille. Förklaringen är enkel – deras fattigdom och vår rikedom. Konsekvensen är att deras yrkesverksamma liv blir kort.

Efter att ha passerat Bhirethani slog jag mig till ro. Badade i ett bakvatten i älven, solade lite, skrev dagbok och mådde finfint. Riktiga pauser var annars sällsynta. Livet igenom har jag nog betraktat pauser som något onödigt, förspilld tid.

Stigen gick längs floden, nu uppåt genom en fuktig trollskog av mossbevuxna träd intrasslade med lianer och andra klättrande, krypande växter. Mina ynkliga kilo på ryggen gjorde sig påminda i ben och axlar. Var ligger byn Ulleri? Mannen jag frågade svarade med ett leende och pekade snett uppåt mot molnen. Det visade sig stämma bra. Efter att ha passerat en svajande hängbro gick stigen uppåt på trappor utan avbrott. Nu var det mer vilja än styrka som gällde. Letade efter en plats att slå upp tältet på, men minsta lilla slät mark var odlad. Kände en lätt förtvivlan innan jag till slut hittade en plats där man i ett kärvt läge kunde sätta upp ett enmanstält. Kröp utmattad ner i sovsäcken, orkade inte tänka på vare sig mat eller dagbok. Regnet slog mot tältduken, men vad brydde jag mig om regn? Inte ännu så länge.

Strax efter midnatt vaknade jag av vattendroppar i ansiktet. Taket var alltså inte tätt. Golvet däremot hade Fjällräven lyckats bättre med. Där samlades vattnet i små pölar som sakta blev större. Under natten tilltog regnet. Allt blev vått. Sovsäcken som var stoppad med dun låg som en blöt klump i ett hörn. Och jag frös. Att jag lyckades sova några timmar med vatten till öronen förblir en gåta. På morgonen hade det slutat regna. Började med att vrida ur kläderna och därefter sätta på dem igen. Ulleri kunde inte vara långt borta och jag försökte snabbt komma iväg för att få upp värmen i kroppen. Allt i ryggsäcken var genomblött och det kändes som om vikten dubblerats. Sovsäcken vägde nog fem kilo efter att ha vridit ur så mycket vatten jag kunde. Ändå var humöret förvånansvärt gott. Men två blöta nätter i rad hade jag inte klarat.

aug 2007 340

Alla som går i Nepals berg har ett ärende, oftast något som skall transporteras

Efter att ha fortsatt gårdagens uppstigning i en timme nådde jag Ulleri. Vitkalkade hus med skiffertak längs stigen omgiven av klättrande risterrasser. Blev vänligt mottagen av ett gäng bärare som bjöd på ljuvligt hett te. Bjöd själv på en andra runda i en tea-shop. När ägarinnan såg mitt blöta tillstånd föreslog hon att jag skulle stanna över natten. Det hade också börjat regna igen, men trycket på att fortsätta var alltför starkt.

Slingrande gick stigen under jätteträdens kronor och med murar av växtlighet på bägge sidor. Allt droppade av fukt. I Nepal går man sällan på plan mark. Antingen går stigen upp eller så går den ner. Skämtsamt kallas fenomenet för ”Nepali flat”. Vatten hördes hela tiden, tunga droppar från trädkronorna, kluckande bäckar och den stora älvens dån på avstånd. Kängorna klafsade fram på stigen.

Stigen mot Jomsom var sedan århundraden den stora handelsvägen till Tibet för mellersta Nepal. Därför är den väl underhållen, välbyggda trappor där marken lutar och rejäla broar över vattendragen. En dröm för alla som gått Kungsleden.

Under mina två veckors vandring mötte jag bara en enda turist. Under de kommande decennierna blev vandringen från Pokhara till Jomsom den populäraste ”trekkingen” i Nepal. Varje by hade flera tea-shops som erbjöd turistmat och inkvartering. I början av 2000-talet gjorde årligen tusentals utländska besökare den här vandringen. År 2008 tog det slut. Då var vägen klar och vare sig turister och än mindre lokalbefolkningen var längre intresserade av den gamla stigen. Alla som haft inkomster från turismen fick fundera på annat. I dag går det flera dagliga flyg och otaliga bussar från Pokhara. Bekvämt kan tyckas, men mina medresenärer på resan Great Himalayan Trail 2011 klagade bittert över bekvämligheten under 12 timmars bussresa, inkluderande några jordskred. Eftersom säkert hälften av alla flyg ställs in, så är inte heller flyg något riktigt bra alternativ.

Regnet fortsatte och förnuftet fick råda över krigarhjärtat, så jag stannade i den lilla byn Ghorepani på 3000 meters höjd. Bodde i ett stort rum tillsammans med det gäng (andra) bärare jag träffat tidigare. Här fick jag värma mig framför den öppna elden och försöka torka kläderna. Det var fint att se eldskenet lysa upp de ansikten som tryckt sig närmast elden. Vår värdinna lagade mat hela tiden förutom när hon ammade sin minsta. Småflickor i trasiga klänningar sprang tjoande omkring och serverade mat och glas med chai och rakshi (brännvin). Männen som burit hela dagen satt nu tysta och tittade in i elden eller koncentrerade sig på sin bidi, en handrullad liten, mycket billig cigarrett. Själv somnade jag bredvid elden med ett tjockt täcke över mig.

På morgonen vaknade jag i ett iskallt rum. Frös ordentligt. Det blev bättre när jag satt mig framför elden och fått lite varmt te i mig. Hade svårt att slita mig från det varma torra rummet och ge mig ut i regnet. Så jag kom i väg rätt sent. Regnet upphörde efter ett tag och stigen vinklade nedåt mot by Sikha på strax under 2000 meter. En härlig väg genom en skog med höga träd och jättelika lianer som hängde ner likt ormar väntande på sitt byte. Passerade ett högt vattenfall som stänkte ner träbron och gjorde den såphal. Allt var toppen och tidigare små problem glömda.

Jag passerade byn Marpha augusti 1969 (bilden t v). Det gjorde jag även november 2011 (bilden t h).

Alla små problem glömda….! När jag nu 2017 för första gången läser dagboken efter att den skrevs 48 år tidigare, så läser jag med förvåning om min svajiga hälsa och bristande ork. Allt detta har varit bortsopat ur minnet. I stället har jag haft en bild av en Christian, som då, när jag var ung, orkade allt, och kunde gå tills jag nådde horisonten. Så var det tydligen inte. Den hemska hemresan, magsjukan och nästan utan pengar, har jag dock inte glömt.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s